Idag hade jag samtal med terapeuten igen. Vi är ju klara med min vidmakthållandeplan så de tillfällen vi har kvar nu innan min terapeut slutar på psyk kan väl ses lite som en bonus. Det känns som att hon tycker att jag egentligen är redo att stå på egna ben nu med hjälp av de verktyg jag fått med mig från terapin, men hon låter mig ändå boka in så många samtal jag vill nu under den tid hon har kvar på mottagningen. Det är jag väldigt tacksam över, att avslutningen får bli en mjuk process i min egen takt. Och hon tar fortfarande upp väldigt relevanta saker och är himla träffsäker i sin analys av mig och min problematik. 

 

De områden som hon tror kommer vara till störst hjälp för mig att arbeta vidare med är känsloreglering och självmedkänsla. Att det är nyckeln till att komma tillrätta med min psykiska ohälsa. Och jag fick två boktips kopplade till dessa områden som hon tror kan vara väldigt bra för mig att läsa: 

📚 Känslor som kraft eller hinder av Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist. 

📚 Självmedkänsla av Marie Bengtsson. 

 

Dagens samtal fokuserade på känsloreglering. Det handlar om att hantera känslor. Inte genom att undvika dem, utan genom att tillåta sig själv att vara i känslan. Att öka toleransen för den genom att närma sig den med nyfikenhet, sätta ord på den och acceptera den istället för att mota bort den som något icke önskvärt. Att våga vara i sin känsla och kunna hantera den, och att se på den på ett icke dömande sätt. Det här gör att känslan krymper och minskar i intensitet och känns mer hanterbar. 

 

Jag tog upp min rädsla för att vara i starka negativa känslor, då de har en tendens att bli väldigt mörka väldigt snabbt och att jag är rädd för att jag då kommer göra mig själv illa (även om det är över fem år sedan jag självskadade sist så litar jag fortfarande inte riktigt på mig själv). Terapeuten sa att även om jag historiskt har hanterat starka negativa känslor genom självskadebeteende så är det fullt möjligt för mig att lära om och hitta andra sätt att hantera mina känslor på än att göra mig själv illa eller på annat sätt försöka fly från känslorna. Hon påpekade dock att det är viktigt att jag inte börjar träna på känsloreglering i de allra starkaste känslorna, utan inleder med någonting mer hanterbart. Jag föreslog själv att jag ska börja öva när söndagsångesten kommer. 

 

I tidigare terapi har jag fått lära mig metoder för att bryta starka negativa känslor, alltså att undvika dem - vilket är tvärtemot vad känsloreglering handlar om. Så det känns lite förvirrande att nu börja öva mig på att STANNA KVAR i känslan, som jag ju har lärt mig är farlig och bör flys ifrån. Terapeuten sa att om en känsla är väldigt stark så kan det absolut vara rätt att försöka bryta den, men att det sedan är viktigt att återvända till den och försöka hantera den. För om en bara bryter och flyr bekräftar en för sig själv att känslan ÄR farlig och att en inte kan hantera den. 

 

Vi pratade om att mina starka negativa känslor nästan utseslutande är ledsna känslor. Terapeuten lyfte frågan om det kan vara så att jag ibland när jag reagerar genom att bli ledsen kanske egentligen är arg. Hon har tolkat flera situationer som jag lyft under vår tid tillsammans som att det egentligen handlat om ilska men att det kommit ut som ledsenhet (när jag till exempel blivit orättvist behandlad). Och det har hon nog faktiskt rätt i. Det är väldigt naturligt för mig att reagera genom att bli ledsen, men inte genom att visa ilska. 

 

Hon frågade hur jag blev bemött när jag var liten och blev arg, om det kanske var så att den känslan inte premierades, men det minns jag faktiskt inte (även om det sannolikt är så). Däremot minns jag att ledsenhet ofta varit ett "acceptabelt" och "fungerande" sätt att reagera och få ett önskvärt bemötande från omgivningen (som att bli tröstad och omhändertagen). Så jag antar att det har blivit betingat hos mig, att bli ledsen men inte arg. Terapeuten konstaterade att det är vanligt att kvinnor visar ledsenhet när de egentligen är arga och att män visar ilska när de egentligen är ledsna, för att det tyvärr är så vi är normativt uppfostrade och begränsade att visa känslor. Jävla destruktiva könsnormer... 😒 

 

Terapeuten bad mig stanna upp och fundera nästa gång jag blir ledsen, om jag verkligen ÄR ledsen eller om jag i själva verket kanske är arg eller något annat som inte faller sig lika naturligt för mig att uttrycka. Det känns himla spännande, tycker jag. Inte så att jag precis längtar tills jag blir ledsen nästa gång...men det ska bli intressant att undersöka känslan, det ska det verkligen. 👍