Nu börjar min puls gå ner lite. Men jäklar, vilket stresspåslag jag hade förut. Jag kom hem från jobbet och matbutiken och hittade min dörrmatta i en stökig hög. Det har hänt flera gånger förut och jag vet att det är byrackan som ligger bakom. Hans ägare låter honom springa fritt i korridoren och dunsa in i min lägenhetsdörr och stöka till min dörrmatta (jag har sett det genom tittögat i dörren flera gånger). Jag har länge velat be dem hålla byrackan kopplad när de vistas i trapphuset, men jag har inte kommit mig för. Men idag fick jag nog. För nu hade byrackan bitit av ett hörn på min specialbeställda Taylor-dörrmatta. 😡😤 Så när jag packat in mina matvaror tog jag faktiskt mod till mig och gick och ringde på grannens dörr. Jag fick en nästan utomkroppslig upplevelse när jag tryckt på ringklockan, då fanns det liksom ingen återvändo och Ångestmonstret undrade vad fan jag höll på med. Jag hade ringt på dörren hos en granne! Där det bor en HUND som jag är livrädd för! Och jag gjorde det för att framföra ett KLAGOMÅL! OMG!!! 😱😱😱 När grannen öppnade förklarade jag (skenbart) lugnt och försynt vad som hänt. Hon blev helt förskräckt och följde med och tittade på mattan och bad om ursäkt flera gånger och erbjöd sig att ersätta den. Men jag avböjde det och poängterade att det jag vill är att de håller hunden kopplad i trapphuset. Och det lovade hon att se till. Och sedan skildes vi under fredliga former och jag gick in till mig med hamrande puls och ringde till både mamma och syrran för att berätta vad som hänt. Herregud, vad stolt jag känner mig! Det här är första gången någonsin som jag framför ett klagomål till en granne face to face. Och då är det ändå över 15 år sedan jag flyttade hemifrån. Det har för all del funnits saker jag stört mig på hos diverse grannar genom åren, men i allmänhet har jag accepterat läget - eller klagat via hyresvärden. Så det här var verkligen stort för mig. 👏👏👏

Men ja, jag har alltså varit och jobbat idag. Efter tre sjukdagar av vila och sömn. 😴 Det kändes skönt att vara på benen igen och tillbaka i mina vardagsrutiner, även om det bara blev en enda arbetsdag den här veckan. Jag hade många mejl att gå igenom och besvara, och ett från en av mina favoritkunder gav mig verkligen ångest...

Hon har fortfarande inte fått veta att jag kommer överge henne om två månader. Det känns jättejobbigt. Jag tycker verkligen om den här kunden och vill inte göra henne illa. 😢 Somliga kunder känns ärligt talat rätt skönt att lämna, en del känns ganska likgiltigt, många känns tråkigt...men den här känns riktigt jävla skitjobbigt. 😭😭😭 En tredjedel av min uppsägningstid har nu passerat och det börjar kännas mer och mer "på riktigt" att jag faktiskt ska byta jobb snart. Jag kan bara hoppas att det kommer lösa sig på ett bra sätt för alla parter. 🙏 Jag har gjort vad jag kan för att underlätta för mina kollegor, och det kommer jag fortsätta göra under de kommande två månaderna också.