High Infidelity
Åh, herregud. Idag har jag gjort något som jag aldrig ens kunde föreställa mig att jag någonsin skulle göra. Jag har sagt upp mig! 😱😱😱 Ja, ni läste rätt...
Jag. Har. Sagt. Upp. Mig.
Jag har knappt fattat det själv än. Det är verkligen helt surrealistiskt. Och så INTE JAG. Jag är extremt lojal, plikttrogen, trygghetsberoende...men nu har jag alltså tagit ett jättekliv lååångt utanför min komfortzon. Det har inte på något sätt varit ett lätt beslut. Och jag har haft fruktansvärt mycket ångest och skuldkänslor kring hela situationen (ja, mina svårigheter att äta och sova under den senaste veckan handlar om den här situationen). Men jag hoppas innerligt att det var rätt beslut av mig, även om det är mycket som är jobbigt just nu.
I slutet av oktober blev jag headhuntad. Det händer lite då och då och jag brukar inte bry mig så mycket om det (förutom att ta det som en bekräftelseboost)...men den här gången kändes det bara så himla rätt. Så jag skickade över CV och personligt brev när jag fick tid...och mindre än två veckor senare satt jag på den första intervjun. Jag tyckte att det kändes bra och de två personer som intervjuade mig tyckte också att det kändes bra - de behövde inte ens prata ihop sig innan de i slutet av intervjun meddelade mig att jag skulle gå vidare i rekryteringsprocessen. 😍
Jag fick göra några tester, som jag klarade riktigt bra. Och sedan bokade vi in en andra intervju. Jag fick träffa två nya personer och även den här gången tyckte alla inblandade att det kändes bra. Ändå kände jag mig låg efteråt. Vilket antagligen var en försvarsmekanism, att inte våga hoppas för mycket ifall de skulle säga nej trots allt. (Och även ett försök från Ångestmonstret att få mig att lägga ner hela projektet och hålla mig till det välbekanta och trygga i status quo.)
Men jag hade inte behövt vara orolig. Redan nästa dag ringde de och erbjöd mig en anställning. Och jag stod där på gatan på väg hem från jobbet i regnet och kunde knappt fatta att detta faktiskt hände. ☔ Att de verkligen ville ha MIG. Att det gick såhär nästan orimligt LÄTT att få ett nytt jobb. Det kändes bara så overkligt. Och jag hade så otroligt mycket känslor inom mig, det bara bubblade av lycka i magen, att jag knappt fick någon sömn alls den natten. Jag skrattade och grät och visste inte alls var jag skulle göra av mig själv. 💖💖💖
Dagen därpå skrev jag under mitt nya anställningsavtal. Och då blev det på något sätt så himla...verkligt. På riktigt, liksom. Nu var det verkligen ett faktum. Det hände verkligen! 💖💖💖
Så återstod det jobbigaste. Att meddela mina nuvarande chefer att jag kommer lämna dem. 😔💔 Jag gjorde det idag. Och det var fruktansvärt jobbigt. Hela den senaste tiden har varit otroligt jobbig. Jag har liksom sneglat på människorna omkring mig på kontoret och nästan börjat gråta när jag tänkt på att jag sannolikt kommer lämna dem snart. 😢 Efter elva år på en och samma arbetsplats kommer jag rycka upp mig själv med rötterna och försöka börja gro någon annanstans. Jag har väldigt mycket blandade känslor kring detta. Och jag fattar att mitt besked kom som en blixt från klar himmel och att det kommer ta ett tag att smälta för mina kollegor. Men jag hoppas att det kommer bli bra, för alla parter. Och jag ska verkligen försöka göra mitt uppbrott så friktionsfritt som möjligt. 🙏
Och jag känner faktiskt att jag är redo att gå vidare nu. Det är både läskigt och sorgligt att lämna min nuvarande arbetsplats...men någon gång måste även Skorpan lämna Körsbärsdalen och ge sig ut i det okända. 🌸 Jag är redo nu. Det var jag inte när jag sökte ett annat jobb första gången, under sommaren 2018, men nu är jag det. Det här är någonting helt annat - och JAG är någon helt annan nu än då. Och det ska bli så himla spännande! 💖
Kommentarer
Jenn
Du är fantastisk <3 Så glad för din skull!
Svar:
The Worrying Kind
Trackback
