Fy faaan, vad dåligt jag har mått sedan igår eftermiddag. 

 

Strax före midsommar mådde jag ju jäkligt risigt. Bland annat befarade jag att jag höll på att gå in i väggen och jag insåg att en drastisk förändring måste till. Och i den vevan poppade ett inlägg från teatern upp i mitt flöde om och om igen. Att de sökte någon med just min kompetens till sin ekonomiavdelning. Det kändes faktiskt som om ödet gripit in. Att få jobba på min älskade teater som betyder så mycket för mig och samtidigt slippa omänskligt stressiga högsäsonger och kanske faktiskt ha en chans att må bättre... Så jag sökte! Jag har inte sökt ett enda annat jobb sedan jag blev anställd på byrån 2012, detta var verkligen första gången. Kände mig både busigt rebellisk och genomruttet vidrig på en och samma gång. Det kändes så himla rätt men samtidigt så himla fel. 

 

Så spännande att få jobba i en så kreativ miljö. Så läskigt att lämna något tryggt och invant för något nytt och främmande. Så vidrigt och otacksamt att vända ryggen åt arbetskamrater som stöttat mig under så många år. Så dumdristigt att göra någonting så impulsivt och ogenomtänkt. Så fantastiskt att få bli en del av någonting jag beundrar så mycket. Så...så jävla mycket motstridiga tankar och känslor! 

 

Men under förra veckan undrade jag hur fan jag tänkt, för då var ju den värsta perioden av högsäsongen över och allting kändes mycket bättre igen. Det fanns liksom ingenting att fundera över längre. Jag kände mig allmänt tillfreds med tillvaron och gick omkring på kontoret och myste och undrade hur jag någonsin kunnat önska mig därifrån. Tänkte inte så mycket på ansökan jag skickat längre. 

 

Och så ringde de från teatern igår! Och ställde allting på ända. För de ville att jag skulle komma dit för en intervju på onsdag - trots att min ansökan inkommit flera dagar för sent och de redan hunnit kalla till en första intervjuomgång (jag har tydligen ett väldigt intressant CV). Och jag sa ja. Bokade in tiden i almanackan och meddelade chefen att jag behövde sluta tidigare på onsdagen. Och jag kände mig så jävla svekfull! Inom en timme efter att jag mottagit telefonsamtalet satt jag vid min dator och grät. Allting var bara kaos, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad ville jag göra, vad borde jag göra, vad skulle jag göra?! 

 

Vad fan hade jag ställt till med?!? 

 

Är det såhär det känns att vara otrogen? Boka in hemliga möten bakom ryggen och känna sig lite smått förälskad samtidigt som en håller på att förtäras fullständigt av dåligt samvete över det en håller på med? Otrohet är uppenbarligen ingenting för mig... 

 

Efter att nästan ha gått under av sorg och ångest över hela situationen jag försatt mig i (jag behövde Imovane för att somna igår kväll, något jag annars klarat mig utan ganska ofta den senaste tiden) beslutade jag mig i förmiddags för att mejla till teatern och meddela att jag efter noggrant övervägande kommit fram till att det inte är aktuellt med något jobbyte för min del, att jag vill vara kvar där jag är. 

 

Åh, vad lättad och lycklig jag kände mig när jag skickat iväg det där mejlet! Gick omkring och log och kände mig så lätt om hjärtat. Insåg först då hur fruktansvärt mycket det här tyngt ner mig. 

 

Jag släppte bomben på kontoret också (sjukt ärlig som jag är kan jag ju inte hemlighålla sådana här saker någon längre tid). De blev minst sagt chockade. Ingen hade väl någonsin trott att JAG av alla människor skulle söka mig någon annanstans. Lojala och trygghetsberoende vanemänniskan Malin liksom... Men vi är alla överens om att det är rätt beslut av mig att stanna kvar på kontoret. Att jag skickade iväg den där ansökan strax före midsommar var en desperat handling i ett svagt ögonblick och bör snarast betraktas som ett rop på hjälp. Och nästa högsäsong ska bli betydligt bättre än den här, det har jag blivit lovad. 

 

Nu mår jag bra igen. Och jag känner verkligen att jag uppskattar och är tacksam över det jag har. ❤️