Vadstena Pride 🏳️‍🌈

Att åka till Vadstena en "vanlig" dag är underbart. Att åka till Vadstena under Vadstena Pride är om möjligt ÄNNU mer underbart. 😍🏳️‍🌈

Redan på tågstationen i Norrköping imorse såg jag folk med regnbågsflaggor som var på väg till samma destination som jag. 🏳️‍🌈 När jag klev av tåget i Skänninge för att byta till bussen mot Vadstena gjorde ett helt lämmeltåg av regnbågspyntade människor detsamma. Jag har aldrig tidigare varit med om att det varit så mycket folk på den bussen, men det gjorde mig glad eftersom det var så uppenbart att majoriteten var på väg till pridefirandet. 😊💖 Och väl framme i Vadstena möttes vi av regnbågsflaggor runtom i staden - utanför caféer och butiker, i kommunens flaggstänger på torget, utanför Svenska kyrkans lokaler, vid privata bostäder...kärleken bara strömmade emot oss! ❤🧡💛💚💙💜


Paraden skulle starta framför slottet och jag rörde mig i de omgivningarna och insöp atmosfären och lyssnade på vågorna i Vättern och kände mig allmänt glad över att vara just där just då.




Strax innan paraden skulle starta fick jag syn på ett ansikte jag kände igen bland alla främlingar. Jag log och nickade en hälsning och fick ett igenkännande leende och en nickning tillbaka. Det var en av huvudrollsinnehavarna från min älskade musikal. 😊 Och efter paradens slut på torget spelades bland annat en remix av en låt från musikalen som ingick i den ANDRA huvudrollsinnehavarens repertoar. Redan vid de första tonerna började jag fånflina och kunde inte sluta förrän låten tog slut...


Paraden var mysig och kärleksfull, ja hela stämningen i Vadstena var mysig och kärleksfull. Nästan alla som stod utmed paradvägen hade regnbågsflaggor i händerna, många fick syn på folk de kände i paraden och alla såg glada ut. 😊🏳️‍🌈 Paraden avslutades på Rådhustorget, där det skapats som en liten Pride Park med scen, musik, tält och massor av regnbågsflaggor.




Innan invigningstalaren kallades upp på scenen pratade en kvinna från kommunen en stund, och som ett indirekt fuck you till det homofobiska Samstyret i Sölvesborgs kommun deklarerade hon att Vadstena är en kommun där regnbågsflaggan självklart hissas - och så lät hon göra just det på torget mittemot scenen medan Judy Garlands "Somewhere Over the Rainbow" ljöd ur högtalarna. Det rådde en nästan andaktsfull stämning på torget medan vi stod där och besåg kommunen hissa regnbågsflaggan och när den nådde flaggstångens topp bröt applåderna ut. 



Det var en väldigt mäktig upplevelse. ✊ Jag känner ofta att samhället är på väg att degraderas till ett fascistiskt helvete, men sådana här saker ger mig faktiskt hopp. Det finns (fortfarande) många vettiga människor som är beredda att kämpa och stå upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. ❤🧡💛💚💙💜

Invigningstalaren Emilia Larsdotter höll ett mycket vackert, starkt och viktigt tal.

Artisten Kevin Lehnberg hade jag aldrig hört talas om innan, men jag älskade honom så fort han började uppträda idag.


Sedan drog jag mig faktiskt mot busshållplatsen och åkte hemåt. Det hände förstås mycket mer priderelaterat i Vadstena, men eftersom jag inte hade planerat att bo kvar där till imorgon (det fanns förvisso lediga rum på mitt stammishotell men jag hade inte mina morgonmediciner med mig) tyckte jag att det var skönt att komma hem medan det ännu var eftermiddag. Men jag åkte hem i trygg förvissning om att Vadstena definitivt är den harmoniska och kärleksfulla platsen där jag kommer bosätta mig när jag blir gammal. 😊❤🧡💛💚💙💜

Veckan som gått

Jag är medveten om att jag har varit himla tyst här på bloggen den senaste veckan. Jag har tänkt skriva flera gånger, men antingen har jag varit för trött, för upptagen eller för ledsen. Det har varit en omtumlande vecka med mycket känslor.

Jag är nu inne i dag 56(!) av menscykeln och har genomlidit två (möjligen tre) vågor av PMS under den tiden men blodet lyser med sin frånvaro. Jag umgås med allvarliga tankar på att låta operera bort livmoder och äggstockar (okej, kanske inte, vid närmare eftertanke och lite avskräckande googling, men desperation föder desperata idéer). Psykologen tycker att jag ska kontakta en gynekolog för att diskutera problemen, men det känns inte särskilt lockande. Jag vägrar genomgå en gynekologisk undersökning och jag har ingen större lust att svara på heteronormativa frågor om pojkvän och sexliv.


I måndags öppnade ansökan till vårterminen och jag sökte genast nio kurser. Det känns väldigt konstigt att efter tolv års studier inte vara student nu i höst, så det var mycket tillfredsställande att söka kurser till våren. Min studentrabatt gick ut i söndags så jag passade på att lägga en stor klädbeställning då...men nu väntar alltså några månader där jag måste betala fullpris för allting, vilket känns lika ovant och konstigt som att ha en massa fritid istället för att plugga på alla lediga stunder.

Måndagskvällen tillbringade jag i frisörstolen (jag var tydligen den andra kunden som reagerade på att de hade nya stolar på salongen sedan typ två månader, det förvånar mig att inte fler stamkunder har märkt det för jag kände direkt när jag satte mig att sitsen var mjukare och fylligare - men att stolarna såg helt annorlunda ut jämfört med de gamla märkte jag däremot inte, helt i linje med min tendens att inte titta så noga på min omgivning). Jag hade som vanligt en trevlig och givande pratstund med min frisör och jag blev som vanligt rosa i håret, men den här gången fick jag lila toppar också för det var tydligen problem med leveransen av rosa så det som fanns räckte inte till hela håret. Det var faktiskt jag själv som föreslog att hon kunde fylla ut med lila och jag kände mig väldigt duktig och nytänkande, då variation och förändringsbenägenhet inte är min starka sida precis.


I tisdags hade jag samtal med psykologen. Till skillnad från förra veckans miserabla gråtfest blev det ett riktigt givande samtal. Vi pratade om både stress och social fobi. Hon menar att jag inte får tillräckligt med återhämtning på min lunchrast, då jag stressar mig igenom den på cirka tio minuter och slänger i mig maten för att sedan fortsätta jobba. Så de tre senaste dagarna har jag tagit halvtimmeslånga promenader på lunchrasten och sedan satt mig och försökt äta långsamt, lägga märke till smak och konsistens och lägga ifrån mig skeden emellanåt. Hittills känns det bra, om än lite ovant. Andra läxor jag har fått är att fokusera på annat när det kommer självdömande tankar (det går inget vidare), att göra body scan-meditation varje kväll (det har jag varit för trött för) och att möta blicken i butikskassorna (det går bra, det gör jag ju redan).

Taylor annonserade att hon kommer till både Norge och Danmark i sommar, vilket gjorde mig alldeles exalterad. 😍 Konserten i Norge låter lovande (jag behöver bara se om SKAM några gånger först så att jag kommer in i norskan lite innan jag åker dit), men att åka till den enorma Roskildefestivalen i Danmark vet jag inte om jag vågar. Huruvida hon kommer till Sverige också vet jag inte, hon har inte släppt alla spelningsdatum än, men hoppet finns. 💖

Mamma och jag åkte till färgaffären efter jobbet i tisdags och köpte färg och övrigt målarmaterial för att syrran och jag ska kunna måla om köksmöblerna. Jag målade dem svarta under mina svarta ungdomsår, men nu ska de bli vita. Psykologen kommenterade att det ligger en fin symbolik i det och jag håller fullkomligt med. Även om jag har mina mörka perioder så är mitt sinne i allmänhet betydligt ljusare nu än när jag var yngre. Och det kommer inom kort att avspegla sig i köksmöblernas färg.

I torsdags grät jag större delen av eftermiddagen. Jag tänker inte gå in närmare på det, men det fuckade upp resten av torsdagen och större delen av fredagen. På torsdagskvällen var jag på F!-möte hemma hos en tjej jag aldrig varit hemma hos tidigare. Vi skulle ses kl. 18 och ända fram till några minuter i sex (när jag stod med syrran, som följt mig en bit på vägen, på en parallellgata) övervägde jag att ställa in min medverkan. Och det kanske jag borde ha gjort, för jag utgjorde nog inte något särskilt roligt sällskap. Jag satt mest tyst och såg ledsen ut. Mötet var över två timmar långt och dels hade jag ont i huvudet efter att ha gråtit och dels var jag spänd över hela umgängessituationen, så jag blev fruktansvärt trött. Alla de andra närvarande verkar vara så himla fina och engagerade människor och jag känner mig rätt kass som inte kan bidra vare sig till den goda stämningen eller den utåtriktade verksamheten. Men jag sköter ju i alla fall ekonomin och de andra verkar vara tacksamma för det. Och när vi skildes åt efter mötet fick jag varma kramar av samtliga, som förmodligen märkte hur låg jag kände mig.

Som en måendeboostande åtgärd har jag kommit igång med yogan igen. Hittills har jag yogat tre gånger den här veckan. Det känns bra i sinnet och ömt i kroppen. Förhoppningsvis går det senare över när jag kommer in i det mer, jag är ju inte så van vid att yoga längre. Jag ska försöka hitta lite fler yoga-DVD:er, för av dem jag har är det bara två pass jag verkligen tycker om och det blir lite tjatigt att köra dem för ofta.

Idag ska jag åka till mitt älskade Vadstena och gå i deras prideparad. Det ser jag fram emot. 🏳️‍🌈

Bäverspaning och livebokslut

Imorse såg jag bävern igen i Strömmen. Jag har inte sett den sedan i våras och började nästan tro att den flyttat någon annanstans, så det var ett glatt återseende. Först trodde jag att det var någon slags sjöfågel (den var en bra bit bort), men sedan insåg jag att det var huvudet och en bit av ryggen på bävern och då blev jag alldeles exalterad. 😍 Hann tyvärr inte fota innan den dök ner under vattenytan. 

Senare på morgonen upprättade jag ett bokslut live inför tre av mina kollegor i konferensrummet, med min dator kopplad till storbildsskärmen. Jag var jävligt nervös och sprang och kissade ungefär tusen gånger innan vi satte igång och jag fick lite lätt panik emellanåt medan jag pratade och var kanske inte superpedagogisk hela tiden, men det kändes ändå ganska hanterbart. Jag hoppas att de fick ut något av det i alla fall. Själv blir jag stärkt av att klara av sådana här saker, även om Ångestmonstret går bärsärkagång och gör mig helt utmattad. Jag gick hem en halvtimme tidigare från jobbet på eftermiddagen för att jag var så trött. 


Helst hade jag bara velat gå och lägga mig och sova i ett halvt dygn. 😴 Men det kunde jag ju inte göra, för ikväll var det dags för talkshow på teatern igen och det ville jag verkligen inte missa. Så jag tvingade mig själv att hålla mig vaken tills det blev dags att gå hemifrån vid halv åtta, och sedan lyckades jag faktiskt njuta av hela talkshowen ända tills den slutade klockan tio utan att svimma av utmattning. Det var kämpigt, men absolut värt det. Det gav mig massor av positiv energi. Nu är jag dock beyond skittrött och kommer förmodligen falla in i någon slags tolvtimmarssömn tämligen snart... 😴😴😴

Läkarsamtal och Pride-möte 🏳️‍🌈

I måndags fick jag ett brev från vårdcentralen där det stod att en underläkare (som var den person som förnyade mina antidepp förra veckan) skulle ringa till mig idag. I måndags var jag som bekant väääldigt långt nere i mörkret och inte alls i skick att hantera sådana indirekta hot om att det ska börjas mixtra med min psykofarmaka. Men jag försökte skjuta det åt sidan så länge. På eftermiddagen idag gick det dock inte att hindra oron längre så jag var ett nervvrak från typ kl. 14 och framåt (han skulle enligt brevet ringa vid 15-tiden), men när han väl ringde vid halv fyra var jag förvånansvärt sansad. Och jag blev så glad när han visade sig vara en riktigt vettig och sympatisk människa. Han ville följa upp det som AT-läkaren och jag pratade om i somras och bekymrade sig över att jag hamnar mellan stolarna när jag har min samtalskontakt inom psykiatrin men får min psykofarmaka utskriven av vårdcentralen, då ingen får ett helhetsgrepp om min psykiatriska behandling. Han uttryckte genuin upprördhet över att jag fick vänta 15 månader innan jag fick börja hos min psykolog och han ställde sig mycket kritisk till att ingenting gjorts från psykiatrins sida för att jag ska få en läkarkontakt där trots att jag lyfte frågan med min psykolog för flera månader sedan. Får se om hon gjort några framsteg på den fronten tills vi ska prata igen nästa vecka. Hur som helst var det en lättnad och en stor glädje att underläkaren var så bra att prata med. 👍

Ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Och då menar jag inte något litet mysigt köksbordsmöte med den "innersta kretsen" utan stormöte i en lokal med såväl bekanta som obekanta människor närvarande. Mötet varade i över två timmar och efter det var jag helt jävla slut av all social exponering och spänning. Men jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig ganska anti innan och det skulle inte precis varit första gången jag "fått förhinder" från att delta i ett stormöte. Men jag gick som sagt dit. Och större delen av mötet kändes väldigt peppigt och jag är övertygad om att festivalen 2020 kommer att bli helt epic. 😊🏳️‍🌈❤ Beröm fick jag också under mötet, vilket gjorde mig både generad, glad, överraskad och rörd. Mötets ordförande deklarerade att: "Utan Malin skulle det inte finnas något East Pride." Jag känner ofta (i synnerhet när jag är låg) att jag inte gör tillräckligt i Pride-familjen, eftersom det är så mycket som handlar om utåtriktade aktiviteter som jag inte klarar av. Men att jag sköter ekonomin, sammanställer programmet och håller allmän ordning och reda...betydelsen av det lyftes verkligen fram ikväll och det gjorde mig varm inombords. ❤

På vägen hem från mötet fick jag sällskap med en kille från Pride-familjen ända fram till porten och jag sa bland annat någonting om att det är tur att jag har social fobi så att jag inte slänger ur mig allt jag tänker (vilket det annars hade varit risk för stundtals under mötet) och han sa att han ibland önskar att han hade social fobi just av den anledningen. Den lilla korta ordväxlingen stärkte mig faktiskt. Att det finns positiva aspekter av att ha social fobi. Att det ibland till och med kan ses som önskvärt. ❤


Min "attraktiva" hjärna

Kollega: "Malin, jag skulle vilja ha din hjärna!"
Jag: "Nej, det skulle du inte. Det är väldigt mycket ångest därinne."
Kollega: "Ja, men...du har så mycket kunskap! Hur du tänker, det är bara...wow!"

Jag tackar och tar emot. Men åh, om den dysfunktionella delen av hjärnan som ockuperas av Ångestmonstret ändå vore lika awesome och avundsvärd...vad behagligt mitt liv skulle vara då!


PMDS-helvetet har lugnat ner sig något sedan i måndags, jag märkte en förbättring redan igår. Inte så att jag är på topp precis, men det känns i alla fall som att det finns lite hopp om livet trots allt. Alltid något.

PMS-tårar under psykologsamtalet


Jag grät mig igenom större delen av psykologsamtalet idag. 😢😭 Vi pratade mycket om min PM(D)S och vad jag behöver för strategier för att ta mig igenom skiten. Jag ska vara snäll mot mig själv, röra på mig, ha människor runt mig som jag tycker om och som är förstående, berätta för omgivningen om min PMS, planera in roliga aktiviteter, försöka fortsätta ha rutiner och strukturer och distansera mig från mina dömande tankar. Och tänka på att det är SMÅ steg jag behöver ta för att må bättre, det går inte att ta ett jättekliv upp till euforin (även om det vore önskvärt), det är små saker jag behöver göra för att steg för steg lyfta mig själv och ju högre upp jag kommer desto lättare går det. 

Psykologen döpte mina dömande tankar till "polistankar" och pratade om hur lätt det är att ta till sig de tankarna när en är så låg som jag är nu. Hon märkte på mig flera gånger under samtalet när de tankarna dök upp hos mig (jag har inget pokerface överhuvudtaget) och poängterade att tankar bara är tankar och att de inte är farliga i sig själva, bara om jag går in i dem. De är inte farliga och de är definitivt inte hjälpsamma. Och när de dyker upp ska jag se det som en signal på att jag behöver ta hand om mig själv på något sätt för att må bättre, istället för att släppa in dem och låta dem få fritt spelrum och dra ner mig ännu mer.

Jag ska verkligen försöka. Och även om jag mest bara grät mig igenom samtalet kändes det lite bättre efteråt, av att lyssna på allt hon sa. Antar att jag borde göra något vettigt ikväll, något som kan bidra till att lyfta mig. Men jag är så trött och har så ont i huvudet efter gråtattacken att jag bara vill sova. 😴 Imorgon kanske...

För mycket


Jag känner mig låg idag. Ledsen. Nedstämd. Orolig. Jag vet inte riktigt varför. För att hösten nalkas? För att mensen förmodligen är på väg? För att det är söndag? För att mormors hus ligger ute till försäljning? För att jag även denna vecka slarvat med att göra mina terapiläxor? För att jag inte fick svar på ett SMS jag skickade i fredags och skräckfantiserar om att personen (som är nyopererad) kanske ligger död i sitt hem? Jag vet inte. Förmodligen en kombination av en massa saker. Det händer för mycket. Jag tänker för mycket. Och jag känner för mycket.

Igår gick syrran och jag ett varv på stan. Jag kände mig entusiastisk innan, men väl där kände jag bara ångest och ville inget hellre än att gå hem igen. Det var sjukt mycket folk. Så det blev bara en liten shoppingrunda, som gjorde mig helt slut. Vi hade pratat innan om att äta på Subway, men jag fixade inte det igår när det väl kom till kritan - bara tanken på all kommunikation och alla val som krävs för att få till en måltid där gav mig fullfjädrad panik. Jag fick med mig några filmer och en påse LED-lampor hem från stan, tillsammans med en känsla av besvikelse och misslyckande. Jag vill inte att det ska vara såhär. Varför kan tillvaron inte bara vara hanterbar?!

Kort arbetsvecka för sjuklingen

Jag gick inte och jobbade igår som jag hade tänkt. Jag vaknade och kände mig eländig, gick och lade mig igen ganska snart och sov större delen av dagen. 😴 Men idag har jag varit och jobbat. Har haft lite ont i huvudet idag också, men mår helt klart bättre än tidigare i veckan. Det var lugnande för mina nerver och stressnivåer att jag tillbringade veckans sista arbetsdag på kontoret och hann jobba undan lite, men jag är glad att det är helg nu så att jag får chansen att fortsätta vila några dagar till. Jag tror att jag behöver det.


När en Duktig Flicka blir sjuk

Igår morse vaknade jag och kände mig alldeles eländig. Jag borde nog ha stannat hemma, men eftersom jag hade ett kundmöte på eftermiddagen pallrade jag mig iväg till kontoret i alla fall. Trodde att det skulle hjälpa med lite sovmorgon, Alvedon och Ipren. Men framåt förmiddagen fick jag inse att det inte var tillräckligt. Det dunkade i huvudet och jag kände mig alldeles matt och öm och frusen. Jag ringde(!) till kunden och avbokade vårt möte och sedan gick jag hem. Nu har jag tillbringat två dagar i soffan och maratontittat på Downton Abbey (jag är inne på säsong tre nu). Känner mig lite piggare idag och börjar nästan klättra på väggarna av rastlöshet, till skillnad från igår när jag knappt orkade sitta upprätt. Men dåligt samvete har jag haft både igår och idag, det har jag alltid när jag är hemma och är sjuk. Imorgon kommer jag definitivt återvända till kontoret, såvida jag inte blir drastiskt sämre.

Boköverlämningsmöte

Efter att ha sovit större delen av söndagen vaknade jag imorse upp med den underbara känslan av att vara riktigt utvilad. Så himla skönt! 😊👍

Jag hade samtal med psykologen på förmiddagen. Vi pratade mycket om stress och om dömande tankar. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha ljudet avstängt för mejlaviseringar, att bara kolla mejlen max var tionde minut, att öva mindfulness vid tandborstning på kvällen, att uppmärksamma och beskriva tankar utan dömande och att gå långsamt hem från jobbet.

På lunchen gjorde jag något riktigt modigt. Helena från Blygmodig hade utrensning av böcker från sin bokhylla förra veckan och erbjöd att skänka bort dem mot att mottagaren betalade frakten. Massor av bra böcker om social fobi och att vara blyg och introvert. Jag fick två av de tre jag önskade. Och när hon såg min adress, att jag bor i Norrköping, föreslog hon att vi skulle träffas personligen istället för att hon skulle skicka böckerna till mig. Och efter en kort inre strid gick jag med på det. Så idag sågs vi på resecentrum. Jag var jättenervös och rädd för att göra bort mig eller att jag inte skulle känna igen henne (har aldrig träffat henne IRL förut) eller någon dylik katastrof. Men allting gick jättebra. Vi hittade varandra, hälsade på varandra, pratade lite om böckerna och sedan hade hon bråttom till bussen och jag återvände till kontoret med mina nya böcker och en bra känsla i magen. 😊


Sovsöndag 😴


Jag hade massor av fina ambitioner för vad jag skulle göra denna första septemberdag. Men jag har bara gjort en bråkdel. Större delen av dagen har jag knappt lämnat sängen överhuvudtaget. Jag är verkligen helt slut, efter gårdagens prideparad i Finspång och fredagens sena talkshowbesök och torsdagens ångest över teaterbranden och bristen på sömn under ovädersnatten mellan onsdag och torsdag... Jag var i stort behov av återhämtning och det har jag fått idag. Och nu är det dags att sova igen... 😴😴😴

Pride Finspång 🏳️‍🌈

Imorse åkte jag till mamma och tillbringade en mysig dag hemma hos henne och hennes man. På eftermiddagen skjutsade hon mig till min gamla gymnasieskola, där jag mötte upp några andra från Pride-familjen för att gå i Pride Finspångs parad. Det är andra året i rad som det anordnas en prideparad i Finspång, men i år var första året som jag deltog. Som uppvuxen i den inskränkta lilla kommunen känns det lite smått surrealistiskt att något sådant kan arrangeras där och det var först för några dagar sedan som jag bestämde mig för att faktiskt gå i år. I början kändes det lite skevt och jag fick flashbacks till min tonårstid, men sedan gick jag mest där och log med min regnbågssolfjäder i högsta hugg och kände mig stolt och nöjd. 🏳️‍🌈





Morgonpromenad till resecentrum

Så var vi framme vid den sista augustimorgonen. Det är en väldigt vacker morgon, solen skiner och luften känns frisk och lite småkylig. Det är i princip bara jag och hundägarna ute. Jag är supertrött, men exalterad. Det kommer att bli en spännande och mysig dag idag. 😊❤🏳️‍🌈




Reparationerna pågår för fullt. ❤


"The roof is on fire..."

Det skulle ha varit talkshow i teaterns café ikväll, men av förklarliga skäl blev den flyttad från stora teatern till lilla teatern. Så nu befinner jag mig på X-scenen och njuter av ett underhållande program i den här salongen istället. Egentligen är jag för trött för att vara ute såhär sent en fredagskväll, men jag kände verkligen att jag ville göra någonting relaterat till Östgötateatern såhär efter branden. Både publiken och personerna på scenen pratar mycket om branden. Det känns fint att dela denna dramatiska upplevelse med andra som också blivit starkt berörda. Innan talkshowen började hördes inledningen till låten "Fire Water Burn" i högtalarna...alltså ett ständigt upprepande av orden "the roof is on fire"...vilket kändes både makabert och befriande. Att kunna skratta lite åt eländet, i lättnad över att det inte blev värre. Nu är pausen snart slut och akt två av talkshowen ska snart börja. Det känns fint att vara här. ❤




Teatern i lågor! 😭

Vilken vidrig natt! Inte nog med att det åskade och ösregnade och var strömavbrott och jag var för rädd för att kunna sova. När jag väl somnade fick jag bara några timmar orolig sömn - innan jag vaknade upp till den fruktansvärda nyheten att teatern stod i lågor! 😭😭😭😭😭

Jag orkade inte gå upp, så jag tog några timmar sovmorgon...men det enda det gav mig var vidriga mardrömmar om min älskade teater. På vägen till jobbet stannade jag till och beskådade det fortfarande pågående räddningsarbetet. Tack och lov verkar det "bara" vara taket och vinden som brunnit, men det är ju rökskador och liknande i resten av byggnaden. Mitt hjärta blöder för detta mitt andra hem. Jag hoppas innerligt att allting snart är i ordning igen. ❤