You all know what the blood moon means...

Det kommer vara superblodmåne när jag går till jobbet imorgon bitti. 🌕 Så ikväll har jag laddat upp inför detta genom att titta på Red Riding Hood. 🐺 Väldigt lämpligt eller väldigt olämpligt, beroende på hur en ser det. 😉




Jag blev äntligen klar med min hemtenta igår. En tyngd föll från mina axlar och imorse vaknade jag med världens energi och städade undan allt julpynt och hängde upp några tavlor. På eftermiddagen gick syrran och jag på en spännande föreläsning om Norrköpings kvartersnamn (och sänkte medelåldern i publiken rätt rejält 😉). Och sedan slängde jag ihop åtta matlådor. Har fått lite nya idéer till inredning i mitt sovrum också. Och igår kväll satt jag en stund och provade mig fram hur jag skulle kunna spela några låtar från La  Cage aux Folles på blockflöjt. Jag började läsa en bok jag velat läsa länge också. Att avsluta en kurs fyller mig med både energi, inspiration och rastlöshet. Plötsligt kan jag göra precis vad jag vill med min lediga tid...och det är både härligt och skrämmande. Under en svag stund när jag befann mig mitt i hemtentaskrivandet hävdade jag visst att jag inte kommer söka några kurser till nästa hösttermin utan faktiskt få mer tid till annat istället. Vi får väl se hur det blir med den saken - inte lätt att ta mig ur ett studiemissbruk som pågått i elva och ett halvt år nu... 😵

Årets första psykologsamtal

Imorse hade jag samtal med min psykolog igen, efter en hel månads uppehåll. Jag var väldigt nervös och spänd eftersom vi inte träffats på så länge och eftersom jag börjat slarva med hemläxan på sista tiden. 
 
Vi summerade hur jag haft det sedan sist och hur det gått med övningarna. Jag berättade att jag tillämpat fokusskifte i tre ångestladdade situationer varav jag upplevde en påtaglig ångestminskning i två av situationerna (och när jag berättade om den tredje hade hon full förståelse för att det inte räckte med fokusskifte där). 
 
Jag berättade också att jag upplever det som lättare att skifta fokus utåt när jag blundar och lyssnar efter ljud än när jag har ögonen öppna och iakttar saker i min omgivning. Och så är det himla svårt att medvetet vända fokus inåt, det är ju någonting som sker per automatik hela tiden men när jag verkligen försöker STYRA tankarna inåt så går det bara inte. Hon sa att det är vanligt att tankarna blir tysta just när de plötsligt ges uppmärksamhet på det sättet och att jag då får försöka vänta in dem. Vi gjorde en övning på det, och jag blev jättestressad över att det inte kom några tankar men efteråt kunde vi konstatera att jag ju visst haft tankar - tankar om att det inte kom de tankar jag förväntat mig skulle komma. 
 
Vi gjorde ett flertal olika övningar av varierande svårighets- och läskighetsgrad - och med varierande resultat. Jag låste mig totalt när vi kom fram till en övning där jag skulle välja ett ämne som vi skulle prata om och under samtalets gång skulle jag skifta mellan att ha fokus utåt på samtalet och fokus inåt på mina tankar och känslor. Där började Ångestmonstret genast gå bärsärkagång och jag klarade inte ens av att välja något av de föreslagna ämnena (som jag knappt ens kom ihåg vilka de var eftersom jag kände mig så uppstressad och ångestladdad). Vi analyserade detta och kom fram till (det gamla vanliga) att jag tänker för mycket, är rädd för att svara fel och verka dum, att på något sätt bli bestraffad om jag "misslyckas" (hon drog här en metafor om att lära sig spela tennis och ha en tennistränare som hotar med att ge en örfil varje gång man inte lyckas slå bollen över nätet - vilket ju inte ger så stora möjligheter att lyckas med uppgiften när fokus hela tiden ligger på rädslan för vad som kommer hända om man inte lyckas). 
 
Så psykologen föreslog att vi skulle prata om ett annat ämne istället, nämligen genusvetenskap eftersom det är något jag pluggar just nu och är intresserad av. Men det gjorde mig ännu mer uppstressad än de mer neutrala ämnen hon föreslagit först, eftersom detta är något jag förväntas vara väl insatt i och ha mycket tankar och åsikter kring - och när jag är så totalt i Ångestmonstrets våld som jag var då kan jag knappt ens svara på vad jag heter, så ett samtal om genusvetenskap skulle ju bli ännu mer "fel" än om jag hade valt ett mer neutralt och ointressant ämne. Så psykologen föreslog att vi inte skulle samtala om det utan att hon skulle läsa upp en text för mig istället om genusvetenskap och så skulle jag bara lyssna och skifta fokus inåt när hon knackade i bordet och utåt när hon knackade i bordet igen och så vidare. Och det gick ganska bra att ha fokus på det hon läste, men svårt att stänga ute lyssnandet och fokusera inåt istället, jag hade överlag svårt att bara göra en sak i taget, jag både lyssnade och tänkte en massa saker samtidigt hela tiden även om lyssnandet blev mer intensivt och tankarna lite mindre framträdande när jag fokuserade på texten. 
 
Den sista övningen vi gjorde var katastrofal. Psykologen skulle berätta om någonting hon tycker om, nämligen att resa, och jag skulle lyssna och ställa frågor till henne och skifta mellan att ha fokus inåt och utåt. Det gick åt helvete. Jag kunde inte ställa en enda fråga, inte ens när hon lirkade med mig. Och jag kände mig jättedum som inte klarade av en sådan enkel uppgift. Och så började jag gråta. Hon konstaterade att det var väldigt mycket saker som hände inom mig just då och att den metaforiske tennistränaren tornade upp sig över mig (och jag inflikade att han även hade med sig fem hotfulla kompisar). 
 
Hon målade upp ännu en metafor för mig. Ett rum fullt med dörrar. Och genom dem kan de negativa tankarna komma inklivande när som helst. Och jag är van vid att gå dem till mötes när det händer och lyssna på vad de har att säga och ta det för absoluta sanningar. Min andra strategi är att försöka mota ut dem ur rummet. Inget av tillvägagångssätten är särskilt bra, då båda låter tankarna ha makten över mig. I det första fallet lyssnar jag på dem och accepterar dem. I det andra fallet blir jag så rädd för dem att jag försöker stänga dem ute, men då framstår de ju bara som ännu mer hotfulla. Den bästa strategin är istället att inte ägna dem någon som helst uppmärksamhet när de kliver in i rummet. Bara konstatera att de är där, inte hälsa på dem och inte jaga iväg dem, bara ignorera dem tills de tröttnar och går ut genom någon av dörrarna (hon gjorde här en jämförelse med en jobbig hund som försöker få uppmärksamhet men som ger upp och lomar iväg när den inte får någon respons). 
 
Till nästa vecka har jag fått i hemläxa att fortsätta med fokusträning, tre minuter om dagen i lugna situationer hemma. Jag ska öva på att skifta fokus utåt och inåt och verkligen vänta in tankarna vid fokus inåt innan jag skiftar tillbaka till fokus utåt. Jag ska även öva på att ignorera de negativa tankarna när de kommer inklivande och vänta på att de ske ge sig av igen. 
 
Jag bröt ihop totalt så fort vi lagt på. Hon märkte nog att det var på gång, för hon frågade flera gånger om jag verkligen var okej och om vi kunde avsluta samtalet, och jag nickade ljugande för jag ville inte börja storgråta inför henne och jag visste att hon inte hade tid att prata med mig längre eftersom hon hade fler patienter efter mig. Så jag satt där i videorummet och gjorde slut på mina sista pappersnäsdukar, sedan stålsatte jag mig och gick ut genom väntrummet med förmodligen helt rödgråtna ögon och styrde stegen till tågstationen. Lyssnade på Taylors "Mean" och ringde till syrran och kände mig faktiskt lite bättre till mods när jag kom hem till Norrköping. 
 
Hade tagit en semesterdag från jobbet, vilket var tur, för jag var ändå inte riktigt i skick att jobba. Gick till campusbiblioteket och hämtade två kursböcker, gick till Ica och bunkrade upp med mat inför helgen och sedan gick jag hem och sov några timmar - jag kände mig verkligen helt slut efter morgonens psykiska påfrestningar. 
 
Ode till mitt Ångestmonster och mina negativa tankar...

Sjuårsdagen


Hurra! 🎉 Idag är det exakt sju år sedan jag började min praktikplats. Vad tiden går fort!

Och så är det mitt Lyckopillers födelsedag. Hurra! 🎂

Jag tycker om den 16 januari. Det är ett bra datum. 😊


Lite väl realistiskt för min smak! 😱

Igår morse kollade jag på den senaste teasertrailern inför sista säsongen av Game of Thrones... 
 
 
...och precis när jag kollat klart på den började ljuset flacka i korridoren utanför mitt arbetsrum och jag frös och tänkte att "Nu kommer White Walkers!" och jag var alldeles ensam på kontoret och fullkomligt livrädd. 😱😱😱 
 
Jag har nog aldrig känt mig så lättad över att se kollegorna dyka upp. ❤️

Sviktande studiemoral = skinande rent hem


Hemtentaskrivande pågår för fullt. Och nu har jag kommit in i den där fasen av pluggandet när astråkiga hushållssysslor plötsligt framstår som extremt lockande aktiviteter att ägna mig åt istället för att skriva. Jag är ännu inte så illa däran att jag börjat rensa golvbrunnen eller putsa fönstren, men att bädda sängen, göra matlådor och rengöra diskbänken kände jag tydligen väldigt stor lust till. Märkligt att denna lust aldrig infinner sig annars. 😉

Vacker väg hem från jobbet

Det tog nog lite längre tid än vanligt att gå hem från jobbet idag, för jag stannade hela tiden upp och beundrade (och fotade) sådant jag tyckte var fint. 😊 Detta är alltså en sträcka jag går varje vardag, men av någon anledning kändes den mer estetiskt tilltalande än vanligt idag. Det första jag lade märke till var den färgsprakande himlen och förmodligen blev jag lite mer uppmärksam efter det...






Oväntad kram och bästa kopian hittills

En tjej som har praktiserat och jobbat lite timmar hos oss innan kom till kontoret idag för att börja jobba lite igen. Det var jag som öppnade dörren, och hon log stort och gav mig en spontan kram. Det gjorde mig ganska överrumplad, för jag trodde inte att hon gillade mig något vidare (sist hon var hos oss var jag inne i en dålig period och orkade inte alltid vara så trevlig och tillmötesgående). Så det var ju en positiv överraskning. 👍


En annan trevlig sak jag upptäckt är mina nya Zopiklon-tabletter. Det är ett märke jag inte fått innan - och tabletterna ser ut precis som Imovane och smakar INGENTING! Hurra!!! 😄 Nu är det slut med den vedervärdiga äckelsmaken som inte går att maskera med mat eller dryck och som inte försvinner efter tandborstning. Hoppas att jag får de här tabletterna i fortsättningen också (om jag nu måste fortsätta med Imovane-kopior, menar jag). Natti natti och sov gott - det tänker åtminstone jag göra. 😉😴

Substans, studier, socker, sångerska

På väg hem från jobbet gick jag förbi apoteket och hämtade ut mer Zopiklon (det går fortfarande inte att få tag på Imovane 😫), sedan gick jag till biblioteket och hämtade lite kurslitteratur, sedan gick jag till Ica och köpte muffins och risgrynsgröt (min basföda just nu 😉) och sedan gick jag hem och satte mig och skrev duktigt på hemtentan och sedan lade jag mig i sängen och kollade på Taylors Red-turné på YouTube och drömde mig tillbaka till när syrran och jag bevittnade detta underverk live i Los Angeles 2013. 😍 Substans, studier, socker, sångerska - mina fyra S-beroenden kan en säga. 😉 Och medan Taylor sjöng "Begin Again" kände jag mig så upprymd att jag nominerade mig själv till revisor för mitt partis lokalavdelning av bara farten (något som jag lite smått panikartat ångrar nu när Taylor-berusningen börjar släppa, men det blir nog bra). Nu ska jag nog försöka sova. Förhoppningsvis utan hjälp av den vedervärdiga Zopiklon-tabletten...

Lördagsträff på stan

Idag har syrran och jag träffat finaste Per och blivit introducerade för tjejen han dejtar. 😊 

Jag blev jättenervös när han frågade, det kändes så himla viktigt att göra ett bra första intryck på denna person som är så viktig för honom - och att träffa nya människor och göra ett bra första intryck är inte precis my cup of tea. 😱 Precis innan vi skulle gå och möta dem satt jag hemma i köket och sa till syrran att jag inte ville gå, men vi kom gemensamt fram till att det var Ångestmonstret som inte ville - och så gick vi.

Och det gick bra. Att umgås med Per är ju alltid trevligt och avslappnat, och den här tjejen verkar vara en lugn, fin och trevlig person. Så vi fick några fina timmar tillsammans då vi gick på museum och på café.

Jag är glad att jag inte fegade ur och stannade hemma. Både för att jag stod emot min ångest och för att det ledde till trevliga upplevelser. 😊👍

En av installationerna på Arbetets museum. Först skulle en välja bort tio saker och sedan välja vilka fem av de kvarvarande som är viktigast för att en ska må bra. Sjukt svårt faktiskt! Vissa saker, som sport, sex och tro, kunde jag ju välja bort direkt, men sedan blev det svårare. De fem viktigaste sakerna som blev kvar för mig var trygghet, gemenskap, jämlikhet, familj och hem, tror jag, men det var himla svårt att prioritera där i slutet. Flera av kategorierna går liksom in i varandra, tycker jag, och så beror det ju helt på vilka värderingar en lägger i vissa begrepp. 🤔 Men en väldigt intressant värderingsövning var det verkligen. Och i slutet fick en jämföra sina svar med vad de flesta andra museibesökare svarat samt vad ungdomar i Kenya svarat. Spännande!

Fredagskväll hos frisören 💇‍♀️


Nu har jag varit hos frisören och blivit fin och rosa i håret igen. 😊 Jag gillar verkligen min frisör. Vi pratar om allt möjligt och jag babblar på på ett sätt som jag inte gör i många andra sammanhang. Hon är liksom både frisör, kompis, terapeut och medsyster. Jag är glad att jag tog mod till mig och mejlade den här salongen sommaren 2016, det har ju blivit hur lyckat som helst. 👍

Hold on to the memories, they will hold on to you...

Ikväll har jag återupplivat mitt gamla Netflix-konto och tittat på filmen från Taylors senaste turné. Så nu har jag sjungit och gråtit och förvandlats till ett känslomässigt vrak (på ett positivt sätt). Jag blir så himla rörd och får gåshud över hela kroppen när jag ser hur otroligt mycket kärlek hon får från den enorma publiken och hur lycklig hon ser ut på scenen. Jag älskar henne så himla mycket! ❤️❤️❤️ 
 
 
Precis efter att jag tittat klart möttes jag av ett visserligen väntat men ändå sorgligt meddelande i sociala medier - appen The Swift Life lägger ner den 1 februari. Jag misstänkte väl att appen mest var en del i marknadsföringen av Reputation-turnén (som ju är över nu) och jag har ju märkt att det dykt upp mindre och mindre nytt innehåll i den, men jag blir ändå besviken. Det var ett så fint ställe att hänga på. Som ett eget Facebook bara för Swifties. 
 
Passar på att dela med mig av mitt mest uppmärksammade inlägg från appen här, innan allt innehåll försvinner... 
 

Stormvarning!

Nog för att jag tyckte det var himla obehagligt när jag vaknade inatt och hörde hur det stormade ute så fönsterrutorna skallrade, men jag hade ändå inte väntat mig DET HÄR...


Strax innan jag upptäckte trädet gick jag dessutom och funderade på vilka otäcka saker som hänt just i det området på väg till jobbet - fyllot som skrek efter mig och skadegörelsen jag blev vittne till. Och så nu detta! Jag kanske borde börja gå en annan väg till jobbet...

Årets första dag


Jag har ägnat denna första dag på det nya året åt att sova, spela Sims, plugga genusvetenskap och läsa om japansk livsfilosofi. Det känns som en bra start på 2019. 😊

Gott nytt år!

Så är vi framme vid årets sista dag igen. 2018 har inte precis varit ett perfekt år, men helt klart betydligt bättre än 2017. Jag sätter nu mitt hopp till att 2019 blir ännu bättre. Med min fortsatta terapi och de insikter och verktyg den ger mig, bättre personalförutsättningar inför nästa högsäsong på jobbet i vår och sommar, min strävan att dra ner på studierna till hösten och fokusera mer på skrivandet (vilket ni gärna får påminna mig om när ansökan till höstterminen öppnar 😉), planerandet av det mest episka pridefirandet någonsin i Norrköping...så finns det nog en hel del förutsättningar för ökat välmående, mindre stress och mer meningsfullhet i min tillvaro. Jag önskar er alla detsamma. 💖



För ett bländande Hello Kitty-leende

Idag gick jag till Coop och köpte tandkräm. Bara tandkräm, inget annat. Och då menar jag inte EN tub, utan hela lagret av Hello Kitty-tandkräm. Eller nästan hela - jag lämnade kvar två tuber på hyllan, dels för att jag tänkte att det kanske kan komma något barn som vill ha den sorten och dels för att det på något paradoxalt sätt kändes pinsamt att köpa alla (men alla utom två gick tydligen bra 😉). Jag undrar vad han i kassan tänkte. Men alltså...jag går nästan aldrig dit, jag går i princip bara dit för att köpa Hello Kitty-tandkräm (för den finns nästan ingen annanstans) så jag tyckte det var lika bra att bunkra upp när jag väl var där. Men lite pinsamt var det allt...