Beautiful Ghosts (och fula fiskar)

Finaste Taylor kommer att tilldelas det prestigefyllda priset Artist of the Decade Award på årets American Music Awards-gala. Verkligen välförtjänt! 💖💖💖 Och naturligt nog har hon tänkt framföra ett medley av låtar från hela sin karriär under denna gala. 😍 Problemet? De vidriga asen som tillskansat sig rättigheterna till hennes äldre musik FÖRBJUDER henne att framföra de låtar hon själv skrivit! 😭💔 Taylor sträcker nu därför ut handen till oss fans för att göra våra röster hörda i protest mot detta vansinne. Så...det är vad jag gör nu. Dels genom detta blogginlägg, dels genom att skriva under en protestlista (som jag hoppas att du också skriver under ❤️). Jag finner inga ord för hur vidrigt detta är. Hur kan dessa avskum Scott och Scooter ens leva med sig själva?! 😠😠😠 Fy fan... 
 
Och i ljuset av detta får den starka texten i Taylors låt från Cats-soundtracket som släpptes imorse en djupare betydelse, bortanför filmens gränser... Vilken jäkla drottning hon är! ❤️❤️❤️ 
 

Det var visst inte värre än så...

 
Guess what? Jag fick mens imorse. Tro fan att jag var superkänslig igår! Suck. Att jag aldrig lär mig känna igen tecknen - det är ju inte precis första gången jag får PMS... Vad trött jag blir. Men men...nu mår jag i alla fall betydligt bättre. Jag har varit pigg och glad hela dagen idag. Och att det är en bra dag idag framgår ju inte minst av att finaste Taylor släppte en underbar remix av titelspåret "Lover" idag (som jag såklart har på repeat)... 😍 
 

Tankarna är där för att jag är rädd - inte för att jag är dålig

Dagens samtal med psykologen var riktigt jobbigt. Meningen var att vi skulle fokusera på interoceptiv exponering, men det hela mynnade ut i en diskussion (eller ja, det var ju mest hon som pratade medan jag satt och grät) om min djupa rädsla för att göra fel, om hur jag låser mig och går in i negativa tankar om att jag inte kommer klara av situationen och därför låter bli att ens försöka och hur det agerandet bekräftar för mig själv att jag är värdelös och misslyckad och inte kan. Och hon poängterade att de tankarna inte kommer för att det är sant att jag är dålig - de kommer för att jag är rädd, som ett skydd mot det som känns hotfullt. För att det är lättare (och mer vant) att gå in i nedstämdhet och känslor av misslyckande än att faktiskt våga prova att göra det som känns läskigt (och ovant). Hon sa att det är dags att jag byter ut de dömande tankar jag har om mig själv mot snälla och medkännande tankar, att jag ska tala till mig själv så som jag skulle tala till någon jag tycker om. Att se mig själv utifrån och ge mig själv utrymme och medkänsla. Jag ska öva på att uppmärksamma situationer då jag gör "fel" och andra bemöter mig med värme, att faktiskt ta till mig deras genuina reaktioner och inte lita mer på den inre negativa rösten. 
 
Hon sa en massa bra saker, men jag kommer inte ihåg allt. Jag var väldigt långt inne i mina egna negativa tankar medan hon pratade så jag var inte särskilt närvarande. Och nu när jag sitter och tänker tillbaka på samtalet stiger tårarna i ögonen igen och jag glider mer eller mindre tillbaka in i den ångest jag upplevde då. Så jag tror att jag slutar skriva nu innan jag blir alltför ledsen (vilket förmodligen klassas som ett säkerhetsbeteende, men det skiter jag i just nu).

Tredje bågskyttelektionen 🏹

Ikväll var det dags för bågskytteskola igen. Det var svårare ikväll, tyckte jag. Förmodligen på grund av att vi får lära oss mer och mer och behöver tänka på fler och fler detaljer hela tiden. I början är det ju liksom bara att skjuta...men nu är det så mycket mer än så. Idag fick jag bland annat öva lite extra på att ha fingrarna på högerhanden lagom böjda, att få strängen närmare ansiktet när jag siktar och att ha en mer följsam rörelse när jag drar pilen bakåt.

En av tränarna märkte nog att jag blev uppstressad av att försöka komma ihåg alla moment och göra allting rätt, för hon ställde sig precis bredvid mig vid ett tillfälle och sa skämtsamt att nu skulle hon stå där medan jag sköt och kontrollera att jag gjorde allting perfekt. Jag skrattade lite nervöst till svar och kände hur Duktig Flicka-syndromet mattades av lite.

Min nyfunna bågskyttekompis (som jag förresten dristat mig till att skicka en vänförfrågan till på Facebook sedan vi sågs sist - och som till min lättnad och glädje accepterat denna förfrågan) höll med mig om att det kändes svårare ikväll än tidigare lektioner. Vi hade inte sällskap hem ikväll, för hon var lite sjuk och valde därför att ta bussen istället för att gå. Det gjorde mig både besviken och lättad på en och samma gång - Ångestmonstret var nöjt förstås, men den modigare delen av mig hade uppskattat en pratstund på hemvägen.

Skadan från förra veckan är förresten nästan helt läkt nu. Eventuellt kommer jag få ett par nya märken efter ikväll, men inte alls lika hemska som det från förra veckan. Ikväll fick jag nämligen låna ett ordentligt, långt armskydd redan från början. 👍

Nu är det jul! 😍🎄🎁❤

Den första snön har fallit över Norrköping...


...och julgranarna har kommit på plats här hemma. 🎄



Så, ja...nu är det jul! 😊🎄 Syrran och jag har plockat, sorterat, rensat, städat och fixat här hemma hela helgen till tonerna av julmusik. Och temperaturen i lägenheten ligger nu på över 21 grader. Så det är på alla sätt riktigt fint, trevligt och behagligt här hemma nu. 😊

Köldrekord i lägenheten ❄

Jag låg kvar i sängen och snoozade en lång stund imorse. Inte för att jag var trött, utan för att jag frös så fruktansvärt mycket. Och när jag väl tvingade mig själv att lämna hemmets varmaste plats (sängen, som dock även den var himla kall) och tog mig fram till termometern fick jag en chock. Bara tolv grader - inomhus!!! 😱😱😱 Helt jävla sjukt!

Nog för att det brukar vara väldigt kallt här hemma på vintern...men inte SÅHÄR kallt!

Jag tror aldrig att jag har upplevt att det varit så varmt och skönt att kliva in på kontoret som jag gjorde imorse. Jag tycker ofta att det är kallt där...men nu har jag fått ett helt annat perspektiv och tycker att det är hur behagligt som helst. Och jag har jagat hyresvärden idag (första mejlet skickade jag redan igår kväll) via både mejl och Facebook och telefon(!) och de undersökte till slut saken och kom fram till att någon slags regleringspump gått sönder. De har bytt ut den nu och elementen är igång igen - men det är ju fortfarande iskallt i lägenheten, bara marginellt varmare än imorse. Får se hur lång tid det tar innan det blir uthärdligt att vistas här hemma. Just nu ligger jag nerbäddad i sängen, hade tänkt stryka gardiner och göra matlådor och kanske spela lite Sims ikväll men det är för kallt för att göra något annat än att just ligga nerbäddad i sängen. ❄❄❄

Interoceptiv exponering

Idag testade psykologen och jag interoceptiv exponering. Först skulle jag hyperventilera, men det var skitsvårt att göra med flit så det gick inte så bra. Sedan skulle jag hålla andan i tjugo sekunder, och i samband med det och de efterföljande frågorna började jag gråta. Sedan skulle jag andas i ett sugrör, men eftersom jag även i vanliga fall andas ganska små, ytliga andetag märkte jag ingen nämnvärd skillnad. Att hålla andan var således den "bästa" simuleringen av fysiska ångestsymtom för mig. Så den ska jag fortsätta öva på själv under den kommande veckan. Jag ska registrera nivå av obehag/ångest och vad som händer i kroppen. Och så ska jag fortsätta öva fokusskifte (förmågan att välja vart jag ska rikta fokus), både i samband med interoceptiv exponering och under mina promenader. Och så fick jag en liten extraläxa, att öva på medkänsla för mig själv (på förekommen anledning då jag dömde mig själv väldigt hårt under dagens övningar och tårflöden). Hittills har jag bara övat på fokusskifte under promenaden hem från jobbet, och sedan har jag tillbringat hela kvällen hos frisören och blivit rosa och fin i håret...


Och nu är det jättesent och jag är jättetrött - och så håller jag på att frysa ihjäl, för jag har nämligen under 15 grader i mitt sovrum och elementen är iskalla. 😱❄ Är detta ens tillåtet?! Jag ligger påbyltad och nerbäddad i sängen och fryser mig halvt fördärvad. Och jag ser inte fram emot att behöva lämna den relativa värmen i sängen när klockan ringer imorgon bitti... ❄❄❄


Andra bågskyttelektionen 🏹

Ikväll var det dags för den andra lektionen i bågskytteskolan. 🏹 Jag var mindre nervös den här gången, både över att skjuta inför publik och över att småprata med de andra i gruppen. Precis som förra gången fick halva klassen börja skjuta medan den andra halvan tittade på - men den här gången klev jag faktiskt fram och sällade mig till den första halvan istället för att som förra gången avvakta till den andra gruppens tur. ✌

Det var mer fokus på teknik den här gången än förra gången. Och mitt stora utvecklingsområde är att jag släpper iväg pilen för snabbt, att jag har för bråttom och inte tar mig tid att stå och sikta ordentligt. Och det tror jag är ett ångestrelaterat beteende - att jag tycker att det är jobbigt att stå där i centrum för uppmärksamheten och bli bedömd och ta upp plats, så jag skyndar mig att bli klar så att jag snabbt får träda åt sidan igen. 😥 Men jag jobbade på det under kvällen och fick beröm när jag gjorde framsteg. 😊

Jag fick min första bågskytterelaterade skada ikväll också. Strängen träffade armen precis bredvid armskyddet, det gjorde helvetiskt ont och huden blev genast blålila och det sipprade fram några bloddroppar. 😵 Efter det fick jag ett längre, tjockare, bättre armskydd.



Även denna lektion sökte jag mig till tjejen (tror jag i alla fall att hen identifierar sig som 🤔) som jag hängde ihop med under förra lektionen. Efter lektionen hade vi sällskap nästan hela vägen hem till mig. Vi gick och pratade om de gemensamma intressena bågskytte, Japan, manga/anime, studier, genusvetenskap och annat som dök upp under vägen. När hon först föreslog att vi skulle slå följe på hemvägen började Ångestmonstret såklart vråla om hur jag inte skulle kunna hålla igång ett samtal med en främmande människa en hel jävla halvtimme. Och visst blev det lite tyst ibland, men det kändes rätt okej ändå. Och vi hade himla trevligt. 😊

När vi skilts åt halade jag upp mobilen och upptäckte att jag hade tio missade samtal från syrran. Jag hade sagt att jag skulle ringa henne på hemvägen, och nu mötte hon mig gråtfärdig i hallen och hade till och med ringt till klubbordföranden för att kolla om jag överhuvudtaget kommit fram till träningslokalen tidigare på kvällen och hon var nästan beredd att springa ut och leta efter mig. Min finaste älsklingssyster. ❤❤❤ Jag har fortfarande sjukt dåligt samvete. 😱😱😱 Och hädanefter ska jag bli bättre på att messa mina nära och kära om det blir ändrade planer i mina förehavanden, för att undvika onödig oro.

Sagolik start på november

November är ju en allmänt värdelös och deppig månad. Så i år såg jag till att inleda den på bästa möjliga sätt - med ett besök i Astrid Lindgrens Värld. Jag var där nästan hela dagen igår och kände mig allmänt tillfreds med tillvaron. 😊

På tågstationen i Linköping. Lite frusen men mycket förväntansfull.

Kioskmenyn på tåget gav mig regelrätt panik. Och jag är väldigt stolt över mig själv som tog mod till mig och uppsökte tågvärden och förklarade att jag har luftburen jordnötsallergi och bad dem att låta bli att sälja de farliga varorna under den resan. Och tågvärden var en vänlig själ som genast tillmötesgick min begäran. Så sedan kunde jag känna mig trygg hela vägen ner till Astrid Lindgrens Värld.

Vilken härlig syn! Redan här blev jag exalterad.

Väl inne i parken gick jag såklart raka vägen till Körsbärsdalen.

Körsbärsdalen ser inte riktigt ut som jag minns den från mitt senaste besök på min 25-årsdag. Det har tillkommit en stor publikläktare och det känns inte lika mysigt längre. Men fortfarande väldigt fint såklart.

Nästa anhalt var såklart Törnrosdalen.

Även Törnrosdalen var ombyggd och det var definitivt till det sämre, även om jag förstår vitsen med att smälla upp en stor publikläktare även där.

Fanns Karmanjaka under mitt senaste besök? Jag tror inte det faktiskt. Men det var en mycket positiv överraskning.

Mattisborgen var den plats jag nästan hängde mest på under gårdagen (förmodligen på grund av att det inte hölls några teaterföreställningar hos Bröderna Lejonhjärta). Jag såg hela tre teaterföreställningar där och var även uppe och utforskade borgen. Riktigt coolt hur de hade fått till blixtnedslaget och borgens rämnande under åskvädersnatten när Ronja föddes, jag blev riktigt rädd när det small till.

Shoppade gjorde jag såklart också. Bland annat Katla och Båtsman som gosedjur, som nu fått sälla sig till den växande gosedjurskolonin i min tack och lov breda säng.

Så värst många mer bilder tog jag inte, för trots att mobilen varit fulladdad på morgonen höll den på att dö så jag sparade så mycket jag kunde på batteriet - och ändå gav det upp strax efter att tåget lämnat Linköping på kvällen. Väl framme i Norrköping möttes jag av en perrong fylld av skränande, berusade fotbollssupporters som firade dagens SM-guld. En liten brasa hade de tänt på perrongen också, med motståndarlagets halsduk och mössa som bränsle. Tack och lov fanns även syrran där på perrongen och mötte mig, och vi flydde raskt hem från detta dårhus. Vi undvek så gott det gick de stora, raglande skarorna av öldrickande, skrålande, halsduksklädda  manspersoner. Helt sjukt att vuxna människor tillåts bete sig på detta oacceptabla sätt och att så mycket av samhällets resurser läggs på att barnvakta dem i samband med matcher. Och jag tycker synd om de barnfamiljer, hemvändande från Astrid Lindgrens Värld, som fanns med på tåget och som skulle behöva utstå detta hela vägen hem till Stockholm...

Medicinutvärderingsmöte och mobila livlinor

Mötet med sjuksköterskan på psyk igår morse gick jättebra. 😊 Vi pratade om min nya medicin (Quetiapin) och konstaterade att den fungerar väldigt bra för mig. Jag har varit relativt jämn i humöret de senaste tre veckorna och jag har alla nätter utom två kunnat somna utan Imovane. Jag fick veta att om jag glömmer ta Quetiapin på kvällen ska jag INTE ta den senare under natten utan då är det bättre att jag väntar till nästa kväll. Och som jag redan konstaterat själv fungerar det inte så bra för mig att kombinera Quetiapin och Imovane, så sköterskan tyckte att jag var väldigt klok som valde bort Imovane till förmån för Quetiapin. Jag kommer dock ha fortsatt tillgång till mina sömntabletter, även om jag inte tar dem, just för att det är en trygghet för mig bara att veta att de finns där.

Det främsta syftet med mötet var ju just att följa upp hur det går med den nya medicinen, men vi pratade även om mina övriga mediciner och mitt psykiska mående i största allmänhet. Det kändes väldigt bra. Jag var himla nervös innan, men under och efter mötet kändes det som sagt jättebra. Vi ska ses igen för ytterligare uppföljning strax före jul, det känns som lagom lång tid att hinna utvärdera svängningar i humöret och så vidare. Även om jag mått relativt bra de senaste tre veckorna så kan det ju vara så att jag är inne i en bra period utan att det nödvändigtvis har med den nya medicinen att göra. Så ytterligare två månader kan nog leda till en mer tillförlitlig utvärdering.

Jag fick förresten sjuksköterskans mobilnummer igår. Så nu har jag mobilnummer till både henne och psykiatrikern och psykologen. Alla mina nuvarande kontakter inom psykiatrin. Det känns fint, som ett förtroende. Och igår utnyttjade jag faktiskt det förtroendet lite. Det var nämligen så att jag ringde till psyk i Stockholm (heja mig för det förresten 👏) för att boka in fler psykologsamtal, men administratören där hade fått restriktioner att inte boka in fler än tre samtal för min räkning. Och då satte stora ångestpådraget igång. Skulle jag inte få fortsätta hos psykologen längre?! 😱😱😱 Administratören sa att jag fick ta det med psykologen under vårt nästa samtal, men det låg ju en hel vecka(!) framåt i tiden och jag höll på att fullkomligt förtäras av ångest där och då. Så efter mycket tvekan och överläggande (med mig själv och min stöttande syster ❤) utnyttjade jag till slut psykologens förtroende och skickade ett SMS...


Efter en stund kom det lugnande svaret att vi ska utvärdera hur det går efter de där tre samtalen, men att det inte betyder att det tar slut där. Jag kommer att involveras i planeringen. Det känns betryggande (även om Ångestmonstret fortfarande tvivlar och kommer med invändningar). Och jag är väldigt tacksam över att psykologen dels hade gett mig sitt mobilnummer och dels svarade på mitt halvhysteriska meddelande utanför sessionstid. Men jag blir även irriterad på mig själv för att jag fortsätter med mitt väl invanda beteendemönster att söka yttre försäkran istället för att försöka hantera min ångest på egen hand. Det är väl något jag får börja öva på framöver...

Experimenterande

I lördags kväll hade jag svårt att somna. Så jag tog Imovane, för första gången på över två veckor. Min nya, stämningsstabiliserande medicin gör mig så trött att Imovane normalt har blivit överflödigt, men i lördags uppstod alltså behovet på nytt. Och jag insåg under söndagen att det inte var någon bra idé att kombinera dessa båda. Precis som första gången jag tog min nya medicin (vilket även det skedde i kombination med Imovane) blev jag jättetrött dagen efter och låg och sov nästan hela dagen. När jag väl var vaken satt jag mest och stirrade framför mig. Nedstämd blev jag också, vilket förmodligen handlade om besvikelse över att jag inte gjort något mer vettigt av söndagen. Så min slutsats efter denna lilla empiriska studie är att jag inte ska ta Imovane vidare. Märkligt att inte psykiatrikern nämnde något om detta, vi pratade ju en del om mina sömntabletter och hon sa att jag kunde fortsätta med dem. Men jag ska på återbesök på psyk och träffa en sköterska idag på morgonen (det är därför jag sitter hemma och bloggar nu istället för att vara på kontoret), så jag får väl ta upp det med henne då. 
 
I måndags hade jag samtal med min psykolog. Vi pratade inte så länge eftersom hon fastnat i Stockholmstrafiken och kom lite för sent till mottagningen och vi pratade i telefon eftersom videolänken inte fungerade. Så det kändes lite halvdant. Men vi pratade i alla fall lite om vad vi ska ägna oss åt under nästa samtal - interoceptiv exponering. Det är en metod som brukar tillämpas vid behandling av panikångest, men psykologen tror att det skulle vara hjälpsamt för mina sociala ångestsymtom också eftersom jag fastnar så mycket i ångesten och har svårt att ta mig ur den eller fokusera på annat. Vi ska med flit framkalla olika fysiska ångestsymtom såsom svårigheter att andas (genom att andas i ett sugrör), hyperventilering och spänning i kroppen och jag ska försöka hålla igång konversationen medan dessa symtom pågår. 
 
Till nästa gång vi ses/hörs ska jag fundera över vad jag tror/tänker ska hända under dessa övningar. Jag ska även fortsätta öva fokusskifte varje dag i ej ångestladdade situationer och varva fokus utåt med fokus inåt. Och så ska jag fortsätta med beteendeexperimentet att ringa till kunder istället för att mejla, försöka ha fokus utåt under samtalen och lägga märke till hur deras röster låter och vad jag ser i rummet runtomkring mig, uppmärksamma negativa automatiska tankar och påminna mig själv om att det är en vana och inte en sanning att de kommer och snarare se dem som en signal att skifta fokus utåt, observera och beskriva vad som händer i kroppen utan att döma eller dra några negativa slutsatser av det, beskrivande utvärdera hur det blev och hur jag hanterade eventuella negativa konsekvenser.

Zombie


Jag glömde att ta mina kvällsmediciner igår kväll. Insåg det inatt, när jag dels vaknade av en vidrig mardröm och dels hade jättesvårt att somna om igen. Så då gick jag dumt nog upp och tog dem. Dumt, eftersom det bara var ett par timmar kvar tills jag skulle gå upp - och det finns ju en anledning till att jag ska ta min nya, stämningsstabiliserande medicin på KVÄLLEN innan jag går och lägger mig... Och mycket riktigt var jag helt slut när väckarklockan ringde - istället för att skutta upp vid halv sex som jag brukar så snoozade jag i femtio minuter och släpade mig upp vid tjugo över sex. Jag kämpade mig iväg till kontoret och försökte verkligen göra ett bra jobb...men efter en och en halv timme gav jag upp och gick hem och lade mig och sov istället. Jag har sovit nästan hela dagen idag. Pride-mötet jag skulle ha gått på ikväll ställde jag in min medverkan på. Hela grejen känns så himla tråkig och onödig - varför skulle jag fucka upp den här dagen såhär?! Jag som nästan aldrig glömmer att ta mina mediciner...hoppas innerligt att det aldrig händer igen! Nu ikväll har jag tagit dem som jag ska, och imorgon tänker jag skutta upp när klockan ringer och vara pigg och glad på jobbet hela dagen...

Starka teaterupplevelser

De senaste dagarna har jag haft två väldigt starka teaterupplevelser. I lördags kväll var jag och såg det antika men ack så aktuella dramat De skyddssökande om krigets fasor, människors lidande och demokratins bräcklighet. Jag lämnade teatern djupt berörd och skakad i lördags kväll.

Och det gjorde jag även nu ikväll. Jag var på den öppna readingen av den nyskrivna svenska musikalen Kära Anna som hölls i teatercaféet ikväll. En oerhört gripande historia om att drabbas av Alzheimers sjukdom mitt i livet. Redan vid de inledande tonerna kände jag att "det här kommer bli bra"...och det blev mer än bra, det blev helt fantastiskt. En berättelse som verkligen berör djupt inne i hjärtat och musik och sångtexter som tar andan ur en. Jag ser verkligen fram emot att se den här musikalen spelas i framtiden och det känns fint att få ha tagit del av den på ett såhär tidigt stadium. ❤



Det var en hel del folk där när jag anlände till teatercaféet, men jag lyckades ändå hitta ett ledigt bord. Efter en stund kom det fram en tjej, som liksom jag var där ensam, och frågade om de övriga stolarna vid mitt bord var upptagna. Jag sa att det var ledigt och hon slog sig ner. Sedan borde jag antagligen ha börjat småprata artigt med henne, men jag dök panikslaget ner i min telefon i värsta undvikandebeteendestil och hoppades att readingen skulle dra igång snart och befria mig från de sociala förväntningarna och min stigande ångest. Inte så jättetrevligt av mig, men jag kunde tyvärr inte hantera det bättre ikväll. 😕 Men jag tänker att hon, precis som jag, ju var där för att ta del av readingen och inte för att mingla...så jag hoppas att det var okej.

Bågskytteskola! 🏹

Nu har jag börjat i bågskytteskola! 😊🏹 Jag är nästan precis hemkommen från första lektionen. Det här är någonting jag verkligen sett fram emot länge, men igår kväll kickade nervositeten igång och har sedan eskalerat under dagen idag så när jag stod utanför lokalen tidigare ikväll ville jag nästan inte gå in. 🙁 Men det gjorde jag i alla fall, och möttes av en samling vänliga bågskyttar som stod och övningssköt. Jag var (såklart) den första eleven på plats och hamnade i någon slags småpratssituation med några av de närvarande klubbmedlemmarna. Ångestmonstret gick bärsärkagång och ville få mig att fly fältet, jag satt där på min stol och vred nervöst händerna och glömde omedelbart bort alla namn och undrade vad i helvete lilla skräckslagna jag gjorde i detta nya sociala sammanhang. 😱 Det kändes lite bättre när resten av klassen dök upp och vi förflyttade oss till ett annat rum och den första teorilektionen tog sin början och det mest bara var för oss att sitta och lyssna.

Efter nästan en timme förflyttade vi oss tillbaka till den stora övningslokalen och efter en stunds stretchande blev det dags att börja skjuta. På grund av det begränsade utrymmet fick halva gruppen börja skjuta tre pilar var, och sedan bytte vi så att andra halvan fick skjuta tre pilar var, och så fortsatte det så i över en timme. Behöver jag säga att jag INTE ställde upp i den första gruppen...? Prestationsångesten satte in och jag ville plötsligt inte alls skjuta med pilbåge. 😱 Men när det väl blev min grupps tur att skjuta så kändes det faktiskt ganska bra. Och ju mer jag sköt, desto roligare blev det. Plötsligt kom jag på mig själv med att inte alls noja över det faktum att jag tvingades prestera inför folk. Jag hade bara så himla roligt helt enkelt. 😊

Klassen verkar riktigt trevlig, vi är bara tio personer (nio idag eftersom en var sjuk) och den yngsta är nio år och den äldsta femtio år. En bra mix av människor och en alldeles lagom stor grupp, tycker jag. 👍 Och jag tydde mig ganska snart till en tjej som min (visserligen ganska opålitliga) gaydar gav utslag på. 🏳️‍🌈 Jag kände mig på något sätt relativt trygg med henne i detta nya sammanhang och jag placerade mig bredvid henne när vi skulle skjuta. 😊

Jag ser fram emot nästa lektion om två veckor. Och jag känner mig faktiskt jäkligt cool. 😊🏹


Höstpromenader 🍂

Det har varit en riktig promenadhelg den här helgen (över 7 kilometer igår och över 7 kilometer idag) och hösten visar sig fortfarande från sin vackra sida. Fatta att vi är inne i andra halvan av oktober - och jag har inte blivit höstdeprimerad än. Jag tycker till och med att det är ganska trevligt med höst i år - än så länge. Jag njuter så länge det varar av ljuset och färgerna och den relativa värmen...och hoppas att jag hinner tanka på tillräckligt mycket positiv energi för att klara av den pissiga månaden november sedan... 🍂