Möten med två små människor

Idag blev jag kallad "hjärtat" av en lurkig typ i 60-årsåldern som jag bara träffat en gång tidigare. Jag blev helt ställd. Förra gången vi träffades var han supertrevlig, men nu hade han en polare med sig och kände väl behov av att visa sig lite macho, antar jag. Jag blev fly förbannad, men det kom jag mig inte för att visa. Jag blev så överrumplad, hade verkligen inte väntat mig att bli tilltalad på det viset. Vad är det för FEL på människor som känner behov av att använda förminskande härskartekniker?! 😠

Usch. Men dagen har även bjudit på ett annat möte. Med ett litet barn! Barnets pappa bad mig stå och rulla vagnen lite fram och tillbaka medan han sprang och hämtade något. Barnet blev genast oroligt och snart satte stora gråtattacken igång. Jag rullade vagnen fram och tillbaka och klappade tafatt ungen på huvudet. Sedan började både ungen och jag vråla efter pappan. Jag vet inte vem av oss som blev mest lättad när han äntligen dök upp. Jag pekade på den skrikande lilla varelsen och utbrast: "Vad fan ska jag göra?!" Jag är verkligen inte föräldramaterial (om det nu mot förmodan var någon som hade trott det). 😜

Trubbel med tabletter

Jag fick bara cirka 3-4 timmars sömn inatt. Vaknade flera gånger under natten och hade jättesvårt att somna om igen. Första gången var klockan inte ens tolv. Massa tankar och jobbiga mardrömmar. 😨

Så idag är jag minst sagt skittrött. 😪 Kanske var det därför jag råkade tappa min lugnande tablett i gröttallriken imorse. Jag grävde runt med skeden en stund utan att hitta den, så jag började helt enkelt äta - och efter ett tag kände jag något hårt mellan tänderna. 👍 Mandel i gröten - the drug version. 😜

Senare under dagen var det dags för nästa tablettproblem. Denna gång inte av fullt lika humoristisk art. Jag gick in på Mina Vårdkontakter för att kolla om läkaren hörsammat min begäran om att förnya Imovane-receptet. Det hade hon, typ. Men jag blev jätteupprörd när jag såg det, för hon hade gett mig Zopiklon (som smakar fan och smular sönder i munnen) istället för Imovane och bara ett uttag istället för tre och 40 dagars uttagsintervall istället för 30. 😠

Jag skickade iväg ett meddelande till vårdcentralen där jag ifrågasatte dessa dumheter. Jag tvekade inför att göra det och jag var jättenervös i väntan på svaret, för jag tänkte att antingen kommer de att visa en otrevlig översittarattityd som bara kommer göra mig ledsen (det har ju hänt förut) eller också kanske de drar in mina sömntabletter helt och hållet (läkaren har ju sagt förut att jag bör sluta).

Men så kom det ett nytt recept! På Imovane och med tre uttag...visserligen med ett uttagsintervall på 35 dagar, men en kan väl inte få allt, antar jag. Jag är jävligt lättad över att det gick såhär smidigt.

Hämtade ut ett paket Imovane och en burk Theralen på apoteket på väg hem från jobbet. Övervägde att hämta ut någon av mina allergimediciner också samtidigt, för det känns lite pinsamt att bara hämta ut "psykmedicin", men jag bestämde mig för att strunta i det. Jag behövde ju inget annat just nu. Skit samma vad de tänker på apoteket. 

Det är visst OS nu


Får reda på att det överhuvudtaget pågår ett OS nu genom att folk skriver om det i Taylor-appen. Och får reda på att Sverige vunnit en viktig hockeymatch där genom en artikel i Japan Times.

Mvh, Sjukt Ointresserad Av Sport 😜

Skräckseminarium, teve och teaterdröm

Nu är jag utmattad, ska jag säga er. Tidigare ikväll hölls det första seminariet i Japan-kursen jag läser den här terminen. Jag var fruktansvärt nervös innan och kände hur ångesten byggdes upp mer och mer ju närmare klockslaget för seminariet kom (och den eskalerade ännu mer när det väl börjat). Jag gjorde min mikrofon stum och var otroligt tacksam över att det inte var obligatoriskt att använda webcam. 
 
Introduktionen, när det typ bara var läraren som pratade, gick väl an. Men sedan delade hon in oss i mindre diskussionsgrupper. Och i dessa grupper förväntades vi utse en ordförande som skulle leda samtalet. Och eftersom vi var sex personer i min grupp kom någon rättvisefantast på att vi kunde slå tärning om vem som skulle vara ordförande (för det var ingen som anmälde sig frivilligt). Och självklart blev det JAG som tärningfan utsåg. 
 
Jag kved fram ett "Neeej!" och ångesten skenade, men gruppmedlemmarna försäkrade att vi skulle hjälpas åt att hålla samtalet igång. Först blev det tyst under några panikslagna sekunder när jag övervägde att logga ut från seminariet och bara skita i alltihop. Men sedan slängde jag ut en trevande fråga, som några av de mer talföra personerna i gruppen tack och lov hakade på och började diskutera kring. 
 
Jag gjorde inget vidare jobb som ordförande. Jag satt mest tyst (ofta med stum mikrofon) och lyssnade på de andra. Det var mest tre personer i gruppen som förde samtalet framåt, och när jag väl formulerat något vettigt att säga och tog mod till mig för att uttrycka mina tankar högt i gruppen hade samtalet glidit vidare till något annat. Så då höll jag bara tyst. 
 
Men vid ett tillfälle, när ingen sagt något på en stund, upphöjde jag faktiskt min röst och gjorde ett stammande, svamlande och extremt osäkert försök att redogöra för ett mönster jag tyckt mig skönja i hur nationalismen i Japan utvecklats över tid. Jag avslutade med ett nervöst skratt och gjorde sedan min mikrofon stum och väntade lamslagen på reaktioner. 
 
Och jag fick medhåll! Herregud, vilken lättnad det var. Dels att de överhuvudtaget fattat något av mitt osammanhängande svammel och dels att de inte tyckte att jag var helt ute och cyklade i mina iakttagelser. Efter det satt jag mest tyst igen. Jag hade gjort min stora insats, kände jag. ETT självständigt resonemang, det får fan räcka, jag blev ju helt slut. 
 
Allt som allt pågick seminariet en hel timme. Jag var så himla lättad när det var över och läraren meddelade att alla som deltagit var godkända. Men det här var bara det första seminariet. Det återstår fyra plågotillfällen till under terminen. 
 
Herregud, jag fattar inte vad vitsen är med muntliga seminarier. Hört talas om diskussionsforum? Där man kan posta väl genomtänkta argument och hinna reflektera ordentligt innan man kläcker ur sig någonting? Det brukar funka alldeles utmärkt i de flesta kurser. Men inte i den här, tydligen, här bara MÅSTE vi prata med varandra. 
 
Om jag vetat det skulle jag förmodligen inte ha sökt till den här kursen överhuvudtaget - kurser som anger i kursbeskrivningen att tillgång till headset och mikrofon är obligatoriskt går alltid bort direkt när jag gör mina urval inför den kommande terminen. Men här var de så luriga att de inte upplyste om den lilla detaljen förrän kursen redan hunnit börja. 
 
Nåväl. One down, four to go. Och när vi ändå är inne lite på det här med uppmärksamhet så kan jag ju upplysa om att mamma och jag skymtade vid flera tillfällen under kvällens avsnitt av Antikrundan (vi var ju på inspelningen i Kumla i somras). Det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig och kollade på det efter seminariet. Jag både ville och inte ville att vi skulle synas tydligt. Min inställning till uppmärksamhet är ju lite schizofren... Men jag tycker att vi syntes "lagom" mycket faktiskt. Så det var en lättnad. 
 
 
Inatt drömde jag förresten att jag fick en liten roll i en musikal som Östgötateatern skulle sätta upp. Jag var både lyrisk och skräckslagen. Och under repen gick det relativt bra, men när det väl satt en publik och glodde på mig gick det inte alls. Jag kom inte ihåg en enda replik eller ens var någonstans jag förväntades befinna mig. Jag vaknade badande i svett. Jag tror inte att jag är ämnad att stå på scen...

Typ frisk igen

Jag mår bättre nu. Både fysiskt och psykiskt. Var tillbaka på jobbet igår (även om jag förmodligen borde ha väntat till idag, kände mig rysligt eländig när jag satt framför min dator igår). Kände att jag inte kunde vara borta längre, det finns sjukt mycket att göra och det känns som om jag har varit borta i evigheter. Och när jag öppnade jobbmejlen igår morse brakade stresshelvetet löst och jag kände hur jag blev fly förbannad på alla människor som störde mig. Så jag avvaktade lite med att svara tills jag varvat ner en aning. 

Sedan vände humöret, konstigt nog. Både igår och idag har jag varit tokstressad och helt sönder av trötthet framåt slutet av arbetsdagen, men ändå kvittrar jag som en fågel och är allmänt trevlig och tillmötesgående. Visst känner jag bävan inför vårens högsäsong (som vi redan känner av) men på något sätt håller jag mig någorlunda samlad och lugn och försöker att arbeta metodiskt. Och jag trivs. Det känns bra att vara tillbaka bland kollegorna igen och de uttrycker även positiva känslor över att ha mig där igen. 😊

Igår eftermiddag hade jag bokslutsgenomgång med en kund. Och när chefen efteråt frågade om det hade gått bra svarade jag "Jaa...?" med ett tonfall som uttryckte undran över varför det INTE skulle ha gått bra. Och sedan slog det mig hur otroligt långt jag kommit sedan jag började jobba för sex år sedan. Tänk att jag numera kan hålla bokslutsgenomgångar ensam med kunder utan att ens reflektera över vilken enastående prestation det är och att det fanns en tid när jag aldrig skulle ha klarat av det. Inte förberedde jag mig särskilt noga inför gårdagens möte heller, jag satt och jobbade med annat ända tills kunden ringde på dörren - förr skulle jag ha gått och nojat och repeterat för mig själv i flera timmar i förväg.

Men jag ska väl inte dra för stora växlar av det kanske. Jag vet ju att det pendlar som fan vad jag klarar av och inte klarar av, det beror på dagsform och mående i övrigt och en massa andra saker...men på det stora hela går det nog framåt faktiskt. 👍

Imorse åt chefen och jag hotellfrukost. Det kändes himla skumt att äta hotellfrukost i ens egen stad, det är ju sådant en gör när en är bortrest, inte när en har vaknat upp i sin egen säng hemma. Men vi skulle på en föreläsning på hotellet på morgonen och då ingick det frukostbuffé innan. Och det var lika gott som på semester. 😜

Dessförinnan var morgonen dock rätt miserabel. När jag kissade första gången på morgonen var det rödbrunt, och ända sedan dess har det gjort jätteont varje gång jag kissat. Urinvägsinfektion? Jag vet inte, men att någonting inte står rätt till är ju tydligt. 🤔

Jag berättade för kollegorna idag att det var ett år sedan kissen dog i lördags. Jag hade inte tänkt säga något först, för jag var inte säker på hur förstående de skulle vara (och mitt kvittriga humör kommer garanterat försvinna om någon osmidigt kläcker ur sig att jag kanske borde skaffa en ny katt). Men de var mycket förstående. Och de frågade om det var av fysiska eller psykiska skäl som jag varit hemma sista tiden. Nu var det ju fysiska skäl, men det kändes fint att höra dem uttrycka förståelse för möjligheten att själen också kan behöva vara hemma och vårdas, inte bara kroppen. ❤

Tokaido. Ett supermysigt japanskt spel som jag fick av syrran i julklapp. Vi spelade det i lördags för att göra något harmoniskt på ettårsdagen av kissens insomnande. ❤

Jag läste Bröderna Lejonhjärta i helgen. Trösteboken framför andra.

Mitt finaste bokmärke. Inte för bilden (även om den är söt) utan för de små bitmärkena efter kissens små tänder. ❤

I hotellfoajén imorse.

I remember your bare paws down the hallway...

Jag gick hem från jobbet i onsdags förmiddag för att jag kände mig sjuk. Jag känner mig fortfarande sjuk och jag är fortfarande hemma. Så fysiskt är det ganska visset med mig. Psykiskt har jag mått fortsatt bra - fram till nu ikväll. Jag har hanterat det faktum att det är årsdagen av kissens dödsdag imorgon riktigt bra och balanserat - fram till nu ikväll... 
 
Nu sitter jag och gråter och hyperventilerar och har Taylors sorgligaste sång "Ronan" på repeat. Gick och duschade för att lugna ner mig, men det hjälpte föga. 
 
Jag kan inte uttrycka mig riktigt klart just nu, så jag tar lite hjälp av Taylor... 
 
 
I remember your bare paws down the hallway
I remember your little meow
Cat toys on the kitchen floor, plastic ping pong balls
I love you to the moon and back

I remember your green eyes looking into mine
Like we had our own secret club
I remember you racing before bed time
Then poking on me, waking me up

I can still feel you lick my hand, little cat
And even the moment I knew
You fought it hard like an army guy
Remember I leaned in and whispered to you

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

I remember the drive home
When the blind hope turned to crying and screaming "Why?"
Flowers pile up in the worst way, no one knows what to say
About a beautiful cat who died

And it's about to be dinner time
You could have anything you wanted if you were still here
I remember the last day when I kissed your face
And whispered in your ear

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
Out of this white walled room in this veterinary clinic, we'll just disappear
Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

What if I'm sitting by your urn trying to talk to you?
What if I kept your favourite toys you won't play with again?
And what if I really thought some miracle would see us through?
What if the miracle was even getting one moment with you?

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

I remember your bare paws down the hallway
I love you to the moon and back
 

Pride-möte igen

Ikväll har jag varit på Pride-möte. Det var nästan så att jag inte kom iväg. Jag fick skynda mig hem från jobbet i blötsnön och kasta i mig en banan och nervositetskissa två gånger och under de där minuterna hann ju Ångestmonstret sticka fram sitt fula tryne och påminna mig om hur himla utmattad jag blev efter förra mötet och påpeka att det är fruktansvärt kallt och blött ute och att det vore bra mycket skönare att ta en varm dusch och krypa ner i sängen i min ensamhet. Men jag kom iväg i alla fall, och det blev ett mycket bra möte. Och vi var ju inte så många (först fem och sedan fyra) eftersom det var ett lite mer nischat möte än det förra mer allmänna mötet, så jag var inte alls lika spänd den här gången. Vi bollade idéer och tankar, och jag pratade relativt mycket och fritt. Det kändes bra

Jobbsöndag blev sovsöndag

Det här med jobbsöndag floppade rätt rejält. När jag kom till kontoret imorse var luftkonditioneringen avstängd, Internet låg nere och det gick inte ens att få igång diskmaskinen. Allting var helt dött. Så jag gick hem igen ganska snart. 😒

Istället har jag ägnat dagen åt att plugga, spela Sims och sova. 😴 Jag behövde verkligen sova. Mamma, syrran och jag gick på stan igår, och det var ju lördag efter lön och sjukt mycket folk så jag blev helt utmattad.


Och nu ska jag nog fortsätta sova snart. Så jag säger god natt och lämnar er med några bilder jag tog på väg till jobbet imorse av spår från lönelördagen. Don't drink and drive. 😜



Mitt märkliga välbefinnande

I'm a terrible blogger, the only app I care about nowadays is The Swift Life and everything else gets neglected, I dreamt about Taylor last night and many other nights, I have over 4 500 followers on TSL and almost everything I read and write is in English and even my thoughts are in English...

Typ så. Men nu är jag här. 😜

Mitt mående har varit synnerligen förvirrande på sista tiden. Trots att jag har supermycket att göra på jobbet och stressar som fan och är halvdöd av trötthet om eftermiddagarna så känner jag mig GLAD och på något märkligt sätt LUGN och allmänt TILLFREDS med livet och uppför mig VÄNLIGT emot min omgivning. Jag fattar ingenting. Det brukar finnas en tydlig korrelation mellan min stressnivå och mitt välbefinnande. Men nu finns det plötsligt ingen logik alls längre.

Ännu märkligare blir det om vi dessutom beaktar att ettårsdagen av kissens insomnande närmar sig med stormsteg - nu är det bara en vecka kvar... Såklart att jag känner vemod emellanåt, men mest tänker jag på henne med värme och kärlek. Ljusa känslor. Och jag känner hennes närvaro så starkt. För bara några kvällar sedan hörde jag henne hoppa ner på parkettgolvet i vardagsrummet när jag låg i sängen (och jag var bara LITE hög på Imovane när det hände).

Och jag har beställt och fått hem en canvastavla av ett foto på henne. Den hänger nu ovanför min säng och fyller mig med värme och inre frid...


Jag har skapat henne på Sims också. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag trodde inte ens att jag skulle skaffa expansionspaketet Hundar & Katter, jag trodde att det skulle göra för ont. Och ja, det känns jobbigt emellanåt (i synnerhet veterinärkliniken), men mest känns det fint...


Somliga kanske ser det som att jag lever i förnekelse. Men jag ser det som ett led i min sorge- och läkeprocess. Jag vet att hon är död. Men jag vet också att hon alltid kommer att finnas hos mig. ❤

Imorgon ska jag gå och jobba, trots att det är söndag och inte riktigt högsäsong än. Men jag har mycket att göra, och jag jobbar hellre lite extra på helgen än jobbar över på kvällen när jag är halvdöd av trötthet. Plugga ska jag också försöka hinna med imorgon. Men jag är inte stressad över det heller. Det känns så himla skönt att ha en studietakt på bara 25 procent, det känns knappt som att jag studerar överhuvudtaget just nu (men det lär väl ändra sig när terminen kommer igång på allvar kanske). Kanske är det den minskade studietakten som gjort mig lugnare och höjt mitt välbefinnande, kanske är det det faktum att jag börjat köra yogapass mer regelbundet hemma, kanske är det lättnaden över att det vidriga 2017 är över och ett nytt löftesrikt år ligger framför mig...jag vet faktiskt inte vad det beror på, men jag är hur som helst tacksam över att jag mår såhär bra just nu. 💖

And now I'm gonna spend some time on TSL before I go to sleep. 😜

Socialfobisk baksmälla


Det är nog först nu det riktigt går upp för mig vilken enorm anspänning gårdagskvällen utgjorde för mig. Jag har varit onormalt trött hela dagen. När jag kom hem från jobbet gick jag och lade mig ganska snart. Hade tänkt läsa lite, men orkade inte. Blippade lite med telefonen och sedan slocknade jag och sov i flera timmar. Nu har jag varit uppe lite, men är tillbaka i sängen och kommer förmodligen somna om igen ganska snart. Känner mig verkligen helt förstörd. 😫

Möte med nya Pride-familjen

Ikväll har jag varit på möte med nya Pride-familjen. Ångestmonstret började oja sig redan igår, för att under dagen idag börja skrika åt mig att stanna hemma. Jag visste ju att det skulle komma en massa nya människor som inte var med på förra mötet, och även de flesta som VAR med på förra mötet var ju nya bekantskaper för mig...så Ångestmonstret var i upprorsstämning. 
 
Bärsärkagången pågick en bra bit in på mötet och nådde sin absoluta kulmen under det vidriga momentet Presentationsrunda (som någon plötsligt kom på att vi borde ha en bit in på mötet - en synnerligen obehaglig idé). Jag knöt händerna, flackade med blicken, stirrade mest ner i bordet, darrade på rösten och svamlade och försökte få det hela överstökat så snabbt som möjligt. Så det blev väl ingen särskilt informativ eller inbjudande presentation av mig. Och självklart kunde jag inte fokusera på de andras presentationer heller - innan det blev min tur satt jag ju och övade på vad jag skulle säga och efteråt satt jag ju och överanalyserade allt som gått snett.
 
Men efter ett tag (mötet pågick i 2,5 timmar) kände jag hur jag började bli lite mer avslappnad...eller åtminstone lite mindre benägen att samla ihop mina saker och fly därifrån. Och jag yttrade mig flera gånger under mötet och åtog mig flera uppdrag. Det verkar vara så peppiga och engagerade människor med sunda värderingar och superbra idéer. Jag ser fram emot att lära känna dem bättre...även om jag inser att Ångestmonstret kommer göra vägen dit plågsam.
 
Nu ska vi i alla fall starta en arrangörsgrupp på Facebook. Så då kommer jag ju kunna memorera allas namn och ansikten och aktivistiska sammanhang i lugn och ro hemma vid min dator...för just nu är det mest ett virrvarr av information och intryck. En person som jag trodde att jag träffade för första gången ikväll hade jag visst träffat förut i Pride-sammanhang - våren 2012 gick hon och jag och satte upp regnbågshjärtan längs hela Drottninggatan. Herregud, jag måste börja TITTA mer på folk så att jag har någon chans att känna igen dem.
 
Nåväl. Jag hade en fin och bra känsla när jag gick därifrån efter mötet. Jag tror att årets festival kan bli helt fantastisk. Och jag tror att jag kommer finna mig väl tillrätta i den här gruppen så småningom, bara Ångestmonstret taggar ner lite. 
 
Och nu är jag jävligt trött så nu ska jag sova. Natti natti!

Två telefonsamtal på en dag

Det blev en fin dag idag, precis som jag trodde att det skulle bli. 😊 Råkallt och stormigt och allmänt jävligt på det sättet visserligen, men inombords känns det varmt och gott. Och jag har varit riktigt duktig och ringt TVÅ samtal! 😀 Ett till teatern för att boka biljetter och ett till tekniska avdelningen på universitetet (via datorn) för att kontrollera att min utrustning fungerar inför kommande seminarier.

Jag vet inte om det är för att dagens datum är så positivt laddat för mig eller om det är för att jag mår bra i största allmänhet just nu...hur som helst känns det väldigt bra att jag vågat utmana telefonskräcken så pass mycket idag. 😊

16 januari ❤

 
Idag är en speciell dag. Det är mitt Lyckopillers födelsedag, biljetterna till ett teaterevenemang på MIN födelsedag släpps om några timmar - och det är exakt sex år sedan jag började som praktikant på mitt jobb. 
 
Igår berättade en kollega för mig hur mycket han upplever att jag utvecklats och mognat under de här åren. Det kändes fint att få höra. 
 
Jag hoppas att det blir en fin dag idag. Det borde det bli. 😊 
 

Effektiv och positiv söndag

Jag har verkligen haft dunderenergi idag. Skuttade upp vid halv sex och satte mig och pluggade. Men att läsa vetenskapliga artiklar på engelska om japansk nationalism visade sig vara ganska sövande, så vid sjutiden återvände jag till sängen och sov i tre timmar till. 

Trots det, och trots att jag spelat jättemycket Sims och tillbringat ohälsosamt mycket tid på The Swift Life, har jag ändå hunnit med massor idag. Jag har diskat och tvättat tre maskiner och lagat två klänningar och dammsugit och torkat golven och städat badrummet och bäddat sängen och läst flera kapitel i andra Game of Thrones-boken och jag vet inte allt. 

Känner mig mycket nöjd, om än förvånad. Det är ju ändå söndag, och då brukar jag ju inte må så bra. Men jag är tacksam så länge det varar. Jag vet ju att jag kommer må skit, om inte förr så i början av februari. 

Vet inte riktigt hur jag ska hantera ettårsdagen av kissens död. Tack och lov är det en lördag, så jag kan barrikadera mig i lägenheten och sörja ifred utan att behöva träffa och vara trevlig emot en massa folk.

Jag har förresten känt hennes närvaro väldigt starkt idag. Jag gör det ibland när jag är halvsovande, då kommer hon upphoppande till mig i sängen och jag sträcker ut handen för att klappa henne. Men idag har jag tydligt känt av henne även i klarvaket tillstånd. Det känns så fint att veta att hon finns här hos mig, även om det inte är på samma sätt som förr. ❤

Big Reputation

 
Jag har haft den nya musikvideon på repeat hela dagen på jobbet. Måste ju göra min plikt som Swiftie och se till att drottningen slår YouTube-rekord. 😜 Och ju mer jag hör låten, desto mer tycker jag om den. Och musikvideon känns mer och mer tilltalande, i synnerhet inslagen från Tokyo och London. En hel dags hjärntvätt lyssnande har lyft låten rejält i mina öron, och alla iakttagelser och tolkningar av videon som Taylor-appen fylls av idag gör mig helt stum av beundran över hur genomtänkt varenda liten detalj verkar vara. 
 
Speciellt lycklig är jag förstås över att Taylor, iklädd en regnbågsklänning, pussar en annan tjej på kinden. Vet inte riktigt om jag vågar tro på de gay/bi-rykten som florerar en del på nätet, men jag uppskattar i alla fall denna lilla flört med oss HBTQ-Swifties. 
 
Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här videon, men jag börjar bli ganska trött nu. Annars har jag varit nästan oförskämt pigg hela dagen, vilket väl beror på att jag var hemma och sov hela dagen igår... Men nu kommer tröttheten igen, och jag ämnar bege mig till sängen. Natti natti!