Malin 31 år

Jahapp. Så var jag trettio plus då. Det känns inte särskilt speciellt faktiskt. Eller så är det bara jag som är inne i en melankolisk period. När jag fyllde 29 var jag nedstämd, när jag fyllde 30 var jag exalterad och nu när jag fyller 31 är jag typ nedstämd igen. Jag pendlar himla mycket i måendet för närvarande, men grunden verkar vara nedstämdhet. Idag var jag till och med nära att börja gråta på jobbet. Hoppas att det vänder snart. Jag vill ju vara glad och må bra. ❤

Så himla fin tårta jag fick av kollegorna! 🎂

Rosa och choklad...kollegorna känner mig. 😉

Telia har koll på läget... 😉 Jag kontaktade kundtjänst för att försäkra mig om att de verkligen har rätt personnummer inlagt på mig och det har de tydligen...så jag vet inte vad som gått snett. 🤔 Men födelsedagspresenten fick jag behålla i alla fall. 😊

Cajsa Färlin med den fantastiska showen "Kom ut ikväll - En liten lesbisk show" förgyllde min kväll. 💖🏳️‍🌈 I publiken satt även två andra tjejer från Pride-familjen, men jag hälsade bara lite kort på dem efteråt och lomade sedan hemåt. Hade velat umgås med dem efter showen, men fylldes av osäkerhet över om de verkligen ville ha mig med (gammal skada från skolans hårda värld) så jag dröjde mig inte kvar.

Nu ligger jag hemma i sängen och känner mig lite dämpad och funderar på att se några avsnitt av Gentleman Jack. Tänker att det kanske kan vara en trevlig avslutning på födelsedagen.

Vykort 🏳️‍🌈


Jag mötte min frisör i parken efter Pride-paraden i lördags och idag fick jag ett superfint vykort från henne. Jag blev alldeles rörd. Och det blev resten av styrelsen också, när jag visade det för dem. 💖🏳️‍🌈


Instagram-Malin

Dagens första inlägg på Instagram-kontot iNorrköping med nästan 5 000 följare är alltså detta...

 
Känner jag mig cool? Jaa! 😎 Skräckslagen? Definitivt! 😱 Stolt? Mycket! 😊

Det tog max en timme innan en kund fick syn på min bild och meddelade en av mina chefer detta. Så sedan fick jag heta Instagram-Malin resten av dagen. 😉

Största prideparaden hittills 🏳️‍🌈

Igår tågade jag tillsammans med cirka 5 500(!) andra kärleksfulla människor genom centrala Norrköping i vår största prideparad hittills. Det känns stort. Och viktigt, viktigare än någonsin. Åtminstone tre grupperingar av hatpojkar från brunhögern var ute för att skrämma och håna oss, de stod utmed paradvägen och de hade satt upp hatisk propaganda i parken där vi skulle samlas efteråt. Men polisen höll drägget i schack under paraden och innan vi nådde parken hade kommunen sett till att städa bort skiten därifrån. Så den stora massan av paraddeltagare märkte nog aldrig av det särskilt mycket. Men jag var rädd innan, rädd och ledsen - och förbannad. Jag förstår verkligen inte hur man kan hata andra människor så jävla mycket och verkligen gå in för att sabotera ett kärleksfullt evenemang på det här sättet. Det är sjukt. Men kärleken vinner över hatet och vi var betydligt fler som var där för att hylla regnbågen än de som var där för att trampa på den. 🏳️‍🌈 
 
Efteråt var jag förstås helt slut mentalt. Att vara omgiven av tusentals människor i flera timmar tar verkligen på krafterna (syrran fick regelbundet påminna mig om att andas). Mamma och syrran och jag gick hem för att fira min födelsedag lite i förskott och på kvällen tittade jag på typ halva Eurovision Song Contest innan jag somnade av ren utmattning. Festen jag blivit inbjuden till orkade jag inte gå på, jag kurade ihop mig i soffan framför teven istället. När jag vaknade i förmiddags kollade jag klart på ESC på surfplattan och sedan satte jag mig och skrev duktigt på B-uppsatsen. 
 
Känner mig lite låg. Sinnesstämningen från i fredags kväll håller i sig. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Den triggas liksom av att jag är ute och träffar människor. Som igår, när jag i samband med paraden stötte ihop med flera andra från Pride-familjen. Och jag får dåligt samvete över att de går runt med västar under paraden och samordnar alltihop medan jag bara dyker upp som deltagare, och jag våndas över att flera av dem minsann håller i egna programpunkter under festivalen medan jag även där bara dyker upp som deltagare. Det känns som att jag borde göra mer, samtidigt som min sociala fobi hindrar mig från att göra just de saker som jag känner att jag "borde" göra. Så det är en ångestframkallande återvändsgränd. 😔 
 
Nu ska jag försöka att inte grubbla för mycket och istället göra något vettigt av det som återstår av den här dagen. Jag är inte säker på att jag kommer lyckas, men jag ska försöka i alla fall. Här kommer några bilder från gårdagen... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Första Pride-dagen 🏳️‍🌈

Idag inleddes fantastiska East Pride. Regnbågsflaggan vajar över vår vackra stad och gör den ännu vackrare. Jag har varit och jobbat (känner mig på bättringsvägen från min sjukdom nu) och efter det hunnit med två Pride-aktiviteter under eftermiddagen och kvällen, en föreläsning om EU och HBTQ-personers vidriga situation i Tjetjenien och en biovisning av tre kortfilmer om normbrytande funktion och sexualitet. ❤🧡💛💚💙💜


Jag har fått massor av positiv uppmärksamhet för mitt regnbågshår, både på jobbet och i sociala medier och bland mina feministiska och queera bekantskaper som jag stött på under eftermiddagen och kvällen. Har fått en massa kramar och leenden och glada hälsningar också. Det har verkligen varit en fin dag och jag har varit omgiven av fina människor. 🏳️‍🌈

Så varför ligger jag nu hopkrupen i sängen och känner mig...sorgsen?! 😔 Varför överanalyserar jag allt jag sagt och gjort (eller borde ha sagt och gjort) under dagen och varför känner jag mig så off, utanför, konstig, icke önskvärd...? Varför känns det som att jag är och gör allting fel och som att ingen vill ha mig där? Antagligen är det Ångestmonstret som inte uppskattar att jag är ute och träffar folk och gör saker jag tycker om, så nu försöker fanskapet få mig att sluta med det... 🤔 Men det går jag inte med på. Imorgon är det dags för Pride-paraden och då kommer jag definitivt inte sitta hemma och gömma mig! ❤🧡💛💚💙💜

Regnbågsfärgat hår till Pride 🏳️‍🌈

Jag tvingade mig iväg till kontoret igår. Satt och hostade och förbrukade pappersnäsdukar, gick och lade mig och vilade en stund på en soffa och gick slutligen hem tidigare. Tog det lugnt hemma några timmar, tills det blev dags att gå till frisören. Egentligen borde jag ha avbokat det och bara stannat hemma och sovit, men då skulle jag ju inte hinna bli fin i tid till East Pride...så jag kämpade mig igenom frisörbesöket också, precis som jag kämpat mig igenom större delen av dagen på jobbet. Idag har jag dock stannat hemma igen, har legat och sovit större delen av dagen. Men imorgon tänker jag göra ett nytt försök att lämna sjukstugan och gå och jobba. Och på kvällen väntar två Pride-aktiviteter som jag hoppas att jag orkar med.

Min frisör gjorde underverk igår kväll för att göra mig redo för Pride. Hon var nog lika exalterad som jag faktiskt och fotade mitt hår ur alla möjliga vinklar när den fem timmar långa processen var klar. Jag kanske inte ser fullt så exalterad ut på bilderna, men dels är jag allmänt sjukeländig, dels är det jättesent på kvällen och dels känner jag mig väldigt obekväm med att bli fotograferad. Men jag ÄR exalterad, mitt hår har nog aldrig varit så vackert förut...








Vilokur för sjuklingen

Har jag varit och jobbat idag? Nej. Har jag varit ute och affischerat med Pride-familjen ikväll? Nej. Har jag skrivit en endaste liten mening på uppsatsen? Nej.

Jag har legat i sängen större delen av dagen och känt mig eländig. Vilat, förbrukat kopiösa mängder pappersnäsdukar (syrran har tack och lov burit hem ett lass med nya idag), förfasat mig över det senaste Game of Thrones-avsnittet (manus och karaktärs"utveckling" blir bara simplare för varje säsong, nu när det inte längre finns något episkt bokmateral att basera det på, och nu i sista säsongen är det rent outhärdligt) och sträckläst sista Twilight-boken. Druckit vidrigt honungsvatten, som kändes som balsam för min smärtande hals, har jag också gjort. Och förstås haft dåligt samvete över att jag inte är på jobbet. Hatar att jag inte kan koppla av när jag är sjukledig, det är ju inte precis som att jag kan hjälpa att jag blir sjuk...jag håller mig ju inte borta från kontoret för att jävlas liksom. Men dåligt samvete får jag lik förbannat, även när jag är så svag att jag knappt orkar ta mig upp ur sängen.


Får se om jag går till jobbet imorgon. Just nu känns det inte särskilt troligt. 🤒 Morgondagens samtal med psykologen har jag i alla fall ställt in. RINGT och ställt in, kan tilläggas. Heja mig! 👏 Det känns lite jobbigt att jag har ställt in, även om jag inser att jag knappast kommer orka ta mig till Linköping imorgon. Men jag skulle vilja prata med henne om en fest jag är inbjuden till på lördag kväll. Jag tog emot inbjudan igår kväll, med skräckblandad förtjusning, och svarade ett undvikande "kanske". Jag blev smickrad, rörd och glad över att bli inbjuden. Men samtidigt livrädd. Festen är i ett kollektiv och det verkar bli både alkohol och dans och en massa främmande människor och sent på kvällen. Över 50 personer är inbjudna och jag känner nio(!) av dessa...men bara tre som har sagt att de ska komma. Jag är rädd att jag ska klamra mig fast vid första bästa person jag känner mig trygg med och sedan inte släppa den personen på hela kvällen. Eller så kommer jag sitta i ett hörn och dricka vatten och inte prata med någon överhuvudtaget och bara vilja gå hem. Fester är...inte riktigt min grej. Men jag är glad över inbjudan. Och jag kaaanske kommer att gå dit en stund, jag får se, måste låta det hela sjunka in ett tag först.

Aktiv sjukling

Jag har gått och blivit sjuk. Har känt mig allmänt eländig hela helgen, med ont i halsen och världens förkylning. Igår låg jag och sov större delen av dagen, trots att jag borde ha ägnat min lediga tid åt att plugga. Cirka 300 ord fick jag i alla fall ihop mellan tupplurerna, men jag hade räknat med mycket mer. 🤒

Idag har jag varit på F!-möte. Suttit tre timmar i ett kök och ätit brunch och diskuterat styrelsearbete medan två småbarn kröp runt på köksgolvet. De övriga tre mötesdeltagarna är alla småbarnsföräldrar och jag var således den enda som mer eller mindre drabbades av panik när någon av de där små varelserna kom för nära. Barn är söta på avstånd, men jag har ingen aning om hur jag ska interagera med dem. 😱

Att vara hemma hos ett lesbiskt par med en liten bebis i en nyinköpt villa var en både fin och lite vemodig upplevelse. Inte för att det är någonting jag längtar efter, verkligen inte, men en gång i tiden var det min dröm att L och jag skulle flytta till ett hus (vi hade redan bestämt vilket) och skaffa två barn (helst döttrar, vi hade redan bestämt namn). Det är verkligen ingenting jag drömmer om längre och jag har mycket svårt att se mig själv med vare sig flickvän eller avkomma ens i en avlägsen framtid. Men ändå dök detta gamla spöke upp, ett avlägset minne som triggades igång av den där harmoniska lilla familjen i det idylliska villaområdet.

På vägen dit stannade jag för att fota detta underbart vackra träd som en av grannarna hade i sin trädgård. 🌸

Jag hade tänkt åka ut till Ingelsta och handla efter mötet, när jag ändå hade en dygnsbiljett på busskortet. Men jag var helt slut, både av mitt sjukdomstillstånd och av förmiddagens sociala exponering, så jag hoppade av bussen i centrum och gick hem istället. Det mest ansträngande jag ägnat mig åt sedan dess är att göra matlådor och bädda sängen. Annars har jag mest legat och läst.

Jag är inne på fjärde Twilight-boken nu, och kan med djup sinnesrörelse konstatera att både tredje och fjärde boken har små bitmärken i pärmen efter kissen. ❤🐈 Jag antar att jag inte blev så värst glad när det hände (för X antal år sedan) men NU gör det mig bara så himla lycklig. Min lilla skatt...jag hittar ständigt nya spår efter henne. ❤ Och det har väl inte med bitmärkena att göra egentligen, men jag tycker faktiskt att de senare böckerna är bättre än den första. Om detta beror på att jag befann mig i ett depressivt mörker när jag läste om den första, eller om det är för att Edwards creepy kontrollbehov är mindre framträdande i de senare böckerna, låter jag vara osagt.

Nu ska jag nog försöka sova snart. Imorgon ska jag både orka jobba hela dagen och sedan gå en affischeringsrunda med Pride-familjen och förhoppningsvis lyckas plita ner några rader till på uppsatsen. Jag blir trött bara jag tänker på det... 😴

Huggande smärta i magen

I onsdags kväll var jag på bio och var med om testvisningen av en film som beräknas ha biopremiär i januari 2020. Det kändes häftigt. Innan jag klev in i salongen var jag tvungen att skriva under ett sekretessavtal om att inte avslöja någonting av det jag skulle få se, och efter visningen fick jag fylla i en enkät om hur jag uppfattat filmen. Filmen var inte färdigklippt ännu och vissa scener och repliker skulle läggas till eller ändras, framgick det av texter som dök upp på bioduken emellanåt. Det kändes spännande att få vara en del av redigeringsprocessen och kanske faktiskt påverka den slutliga produkten genom mina enkätsvar. 😊
 
På hemvägen från bion mötte jag två personer jag är bekant med. Det var en liten gata och det var inte så mycket folk där, och jag vet att dessa två personer brukar röra sig i detta område...men jag såg dem inte! 😵 Helt plötsligt hörde jag någon ropa "Hej Malin!" och jag såg mig förvirrat omkring och upptäckte en vinkande hand och två leende ansikten. Jag besvarade yrvaket hälsningen och bannade mig själv för att jag inte sköter min löpande terapiläxa att titta på människor jag möter ordentligt. 😒 En annan av mina löpande terapiläxor är dock att inte döma mig själv så hårt när jag kommer på mig själv med att använda säkerhetsbeteenden, så jag antar att jag inte ska gräva ner mig så djupt i detta.
 
Det finns mycket annat som oroar och stressar mig just nu (jag kan tyvärr inte skriva om allt här), och jag tror att det var det som tog sig fysiskt uttryck igår. På eftermiddagen igår började jag känna en huggande smärta i övre delen av magen, strax nedanför revbenen, från mitten och lite nedåt till vänster. Det eskalerade under eftermiddagen och tidiga kvällen och jag började bli riktigt orolig. Googlade men hittade inget vettigt. Och sedan avtog det plötsligt. Jag har fortfarande ingen aning om vad det var, men finner det sannolikt att stress och oro spelade in. "Oroa dig inte", har jag fått höra flera gånger den här veckan - men det är ju som att säga åt vatten att inte vara vått. 😒 Baby, I'm The Worrying Kind... 😉
 
Imorse hade jag samtal med psykologen igen. Större delen av terapisessionen ägnades åt en övning. Hon ringde till min mobil om och om igen (totalt sju gånger) och jag skulle öva på att stanna kvar i den betingade ångesten som en ringande telefon innebär för mig och fokusera på känslan i kroppen snarare än alla tankar som far kors och tvärs genom huvudet. Inför varje uppringning fick jag lite olika förutsättningar, hur länge jag skulle vänta innan jag svarade och om hon skulle eller inte skulle tala om för mig innan när hon skulle ringa. På det stora hela gick det ganska bra. Jag blev himla trött dock. Jag började nästan hyperventilera vid ett tillfälle, men jag grät i alla fall inte. Och hon sa att för några månader sedan skulle jag förmodligen inte ens ha gått med på att genomföra den här övningen. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha fokus utåt när jag pratar i telefon, på hur den andra personen låter eller hur det jag har omkring mig ser ut eller känns, så att jag ska bli distraherad från att rikta fokus inåt.
 
Tåget hem till Norrköping var försenat och när det väl kom var texten på de digitala skyltarna upp och ner. 😵 Jag lyssnade på "Nostalgia Locomotive" med The Mo och försökte processa dagens samtal. 🤔
 
 
EU-valet närmar sig med stormsteg och igår kväll svarade jag på frågorna i SVTs valkompas...och kunde konstatera att jag fortfarande har hjärtat på rätta stället (som om jag var osäker). 😉
 
Igår kom även vidrig rasistpropaganda hem i brevlådan. 😡 Det är dock glädjande att se att vi som bor här i huset är så rörande överens om hur dylikt skräp ska hanteras. 😊

Fin helg med Japan och Pride

Igår var syrran och jag på äventyr i Stockholm. 😊 Anledningen till resan var Japan-Loppisen som hölls i Sundbyberg igår och som jag förstås hemskt gärna ville gå på. 🌸 Det var en tillräckligt stark motivationsfaktor för att jag skulle ta mig till den stora otäcka huvudstaden. Jag var himla nervös och pratade med psykologen om det i fredags och hon sa att jag skulle försöka fokusera på en sak i taget och rikta fokus utåt. Jag hade ju också bästa sällskapet med mig, min finaste syster. ❤

Förväntansfulla resenärer på tågstationen i Norrköping igår morse.

Körsbärsträden blommar fortfarande. 😍🌸

Det som stressade mig mest var nog det faktum att vi skulle behöva åka tunnelbana mellan Centralen och Sundbyberg. Jag hade starkt ångestpåslag från att vi närmade oss spärrarna på Centralen tills vi klev ut på gatan i Sundbyberg. Men det gick bra. Vi fick hjälp av vänlig SL-personal vid spärrarna, hittade rätt i alla gångar och rulltrappor, det var oväntat lite folk ombord på tunnelbanan och vi kom fram dit vi skulle. På stationen i Sundbyberg såg vi två tonårskillar som höll varandra i handen, vilket gjorde mig himla lycklig men jag försökte att inte stirra för mycket. Och så kunde jag inte undgå att bli åtminstone liiite starstrucked av att se alla förbipatrullerande ordningsvakter och trygghetsvärdar i tunnelbanan (jag tittar slaviskt på varje avsnitt av Tunnelbanan 😉).

Att hitta till lokalen där Japan-Loppisen skulle hållas var lätt och att konstatera att vi kommit rätt var ännu lättare - människorna som stod i kö utanför hade coola hårfärger och frisyrer och otroligt vackra kawaii-kläder, blotta åsynen fick mig att börja studsa av lycka. 😍 Och att få komma in i lokalen var rena drömmen. Kombinationen av lycksalig sötchock och massiv folkträngsel gjorde visserligen att jag slutade andas emellanåt och var allmänt stirrig, men jag hade syrran att klänga på och stämningen i lokalen var väldigt vänlig. Alla som var där hade ju en gemensam kärlek till Japan och japansk populärkultur. Och alla var så himla vackra! 🌸 Jag handlade av flera säljare, men när det vid ett tillfälle saknades prislappar på några varor jag ville köpa fegade jag ur och skickade fram syrran att fråga efter priset. Men annars klarade jag mig ganska bra (bortsett från andningen då).

Sötaste evenemanget ever! 😍🌸 Och det kändes fint att syrran och jag gjorde något Japan-relaterat på morfars födelsedag, det hade han nog också tyckt. ❤

När vi började känna oss nöjda med loppisbesöket återstod fortfarande flera timmar tills tåget skulle gå hemåt. Så då bestämde vi oss för att åka in till centrala Stockholm och besöka Kawaii-butiken. Jag såg inte precis fram emot ännu en tunnelbaneresa, så jag föreslog en promenad istället...tills jag kollat i kartappen och konstaterat att det skulle bli en promenad på typ sex kilometer. 😵 Vi tog alltså tunnelbanan igen. Jag fick gå fram till spärrvakten och lösa två enkelbiljetter, eftersom de biljetter vi hade inte skulle gälla förrän flera timmar senare. Det var mer folk i tunnelbanan den här gången, men det gick rätt bra ändå. Men vi bestämde oss för att inte gå av på Centralen utan fortsätta till den betydligt lugnare stationen Kungsträdgården.


Körsbärsträden blommar i Stockholm också. 😊

Vi slog oss ner i Kungsträdgården och åt lite av vår matsäck (jag undviker helst att äta på restauranger, dels för att det är ångestmässigt jobbigt och dels för att det är allergimässigt farligt). Det var mycket folk, men kändes ändå ganska lugnt och behagligt. Sist vi var där var ju på ettårsdagen av terrorattentatet på Drottninggatan, och det var en helt annan stämning där nu än då. Harmonisk och glad. Jag imponerade på syrran med min förmåga att hitta i centrala Stockholm, jag visste hur vi skulle gå från Kungsträdgården för att hitta till Kawaii-butiken (där jag såklart köpte en del söta saker) och sedan vidare till en Ica-butik under marknivå (där vi fyllde på våra kylväskor med mer matsäck). Sedan tog vi en lugn promenad bort från hetsen och hittade en bänk utmed vattnet. Och mer körsbärsträd (vilket gjorde mig glad) och en hemlös person som sov på en annan bänk (vilket gjorde mig ledsen). Stockholm är en både vacker och hemsk stad på en och samma gång.

😊🌸🌸🌸

Magnoliaträden utanför Centralen.

Mina japanska inköp i huvudstaden. 🌸

Både syrran och jag var kraftigt överstimulerade och skittrötta under tågresan hem till Norrköping, men mycket nöjda med dagen. Jag ville egentligen bara hem och ta en värktablett mot den pulserande känslan i huvudet och gå och lägga mig. 😴 Men när vi var på Japan-Loppisen hade jag fått ett meddelande i Facebook-chatten från en tjej i Pride-familjen som bjöd in mig och två andra tjejer att tillbringa kvällen hemma hos henne och äta tacos och spela spel. Jag blev alldeles rörd, jag har så svårt att ta till mig att människor faktiskt tycker om mig och VILL umgås med mig. Så jag kramade syrran hej då på tågstationen i Norrköping och gick iväg för att delta i denna spontana tjejkväll. Alla andra var redan där och jag möttes av leenden och kramar och en entusiastisk (snart) femåring. Barnet ville sitta bredvid mig när vi åt och vi pratade bland annat om vår gemensamma favoritfärg rosa. Det blev en väldigt trevlig kväll, och mer skratt ju tröttare vi blev. Vi spelade ett spel med frågekort och jag blev supernervös varje gång det blev min tur att läsa en fråga, men jag gjorde det i alla fall och det gick bra. Klockan var elva(!) innan jag slutligen kom hem, och då var jag beyond utmattad men väldigt nöjd med hela dagen. 😊 

En känsla som höll i sig när jag vaknade imorse/förmiddags. Jag kände mig väldigt glad, men mer eller mindre bakfull och ville egentligen bara sova mig igenom hela söndagen. 😴 Men det gick inte an, för jag skulle både göra matlådor och ge mig ut och affischera med Pride-familjen. Affischeringen tog typ en timme och efter det satt vi och hängde på ett café och pratade om allt möjligt. 😊🏳️‍🌈

Socialfobisk baksmälla. Helt förstörd efter gårdagens överdoser av social exponering. 😵

Häng med Pride-familjen idag på eftermiddagen. 🏳️‍🌈❤

Det har inte blivit något pluggande i helgen. Det har jag varken haft tid eller ork till. Men det är en bagatell i sammanhanget, för jag är väldigt nöjd med den här superfina helgen. 😊💖

På väg uppåt igen

Vändningen kom igår kväll, yogapasset jag genomförde gjorde säkert sitt till. Jag är på väg upp ur svackan nu, vågar jag nästan påstå. Har haft några mörka stunder även idag, men de har inte tagit över helt. Och jag börjar känna att det nog finns hopp om livet. Inte så att jag skuttar runt och kvittrar precis, men jag befinner mig inte längre nere på den mörkaste botten.




Både bra och deppig helg samtidigt

Jag är fortfarande nere i svackan. Den nådde (förhoppningsvis) botten igår kväll, med tröstlös gråt och hyperventilerande andning och extremt mörka tankar. Det är inte alls rimligt med denna nedstämdhet. Helgen har ju logiskt sett varit bra.

I fredags kväll skrev en F!-tjej till mig på Facebook och bad mig ringa henne. Jag tvekade bara några ögonblick innan jag gjorde det - det är en människa som utstrålar mycket trygghet och hon hade uppenbarligen ett ärende att diskutera med mig, så jag behövde inte oroa mig över att behöva komma på ämnen att prata om. På lördagsförmiddagen skulle jag ut och affischera (men det blev flygbladsutdelning istället på grund av försenad leverans av affischerna) inför EU-valet tillsammans med två andra feminister. En av dessa ska tydligen gifta sig i sommar och denna lördag var en svenhippa planerad för honom, så jag blev indragen i en konspiratorisk plan att locka med honom till en viss plats vid en viss tid. Jag inbjöds även att delta i brunchen som skulle inleda svenhippan. Jag blev både glad och ledsen över detta. Glad över att få vara med, men ledsen över vetskapen om att jag bara blev inbjuden för att jag råkade vara i sällskap med personen just då. Andra personer tenderar att betyda mer för mig än vad jag gör för dem, jag har ofta märkt denna skevhet i relationer. Andra människor verkar ha så himla många andra vänner, jag rör mig bara ute i periferin för dem medan de har en mycket större betydelse i mitt ganska ensamma liv.


Att dela ut flygblad i brevinkast gick bra. Det tog dock lite längre tid än beräknat, för vid förslaget att vi skulle dela på oss och ta varannan trappuppgång började Ångestmonstret gå bärsärkagång och måla upp skräckbilder av att jag skulle möta en massa människor som antingen skulle vara otrevliga och skälla på mig eller ställa en massa intresserade detaljfrågor som jag kanske inte skulle kunna svara på, så jag sa att det kändes för läskigt och att jag hellre ville gå tillsammans. Jag fick till svar att det var bra att jag sa till, och sedan började vi gå mot den första porten tillsammans. Vi arbetade oss igenom två stora höghus i ett område jag ytterst sällan rör mig i. Misären slog emot mig som en vägg och jag tänkte att detta säkerligen klassas som ett ganska socioekonomiskt utsatt område i stan. Allting var så nedgånget och slitet och allmänt deppigt. Men människorna vi mötte i trapphusen var väldigt vänliga och intresserade av våra flygblad, och barnen lekte entusiastiskt på den ruffiga lilla lekplatsen. Människorna gjorde det till ett trevligt område, trots den deprimerande miljön. Det kändes ändå lite hoppfullt.

På en av lägenhetsdörrarna satt det en stor skylt med lång text som jag skummade igenom lite innan jag lät flygbladet segla in genom brevinkastet. Där bodde någon med ångest, som inte vågade öppna dörren när det ringde på och bad folk hen kände att meddela på typ SMS innan de skulle komma så att hen var beredd, leveranser tror jag att hen hänvisade till att bara lämna utanför dörren. Det gjorde mig sorgsen. Det är nästan så att jag vill gå tillbaka till det där området och leta upp den där dörren igen och lämna ett brev eller något. För att stötta och visa att personen inte är ensam. (Men det vågar jag förmodligen inte.)

Efter två avklarade höghus ringde den tredje personen som skulle ha varit med oss och bad oss möta henne vid Folkparken (jag försökte få den blivande brudgummen att ta med sig sin cykel, men han menade på att vi ju ändå skulle tillbaka till området snart igen och fortsätta med några höghus till, och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att han inte skulle bli misstänksam så jag lät det vara). Väl där drog hon vi mötte en rövarhistoria om att en annan F!-tjej behövde träffa honom inne i parken och han var motsträvig och tyckte att han lika gärna kunde ringa henne senare istället för nu ville han fortsätta dela ut flygblad med mig. Men till slut fick vi med oss honom till den avtalade platsen, där hans svenhippa tog sin början.

Där var två personer jag träffat tidigare, plus de två jag kommit dit med. Resten var främlingar. Så då inleddes proceduren att le artigt, ta i hand, säga mitt namn och omedelbart glömma bort den andra personens namn. Brudgummens syster kom fram och gav mig en kram och sa att det var kul att se mig, jag kände (förstås) inte igen denna människa som jag har träffat flera gånger tidigare och är vän med på Facebook och allting, men jag listade ganska snabbt ut vem hon var så jag hoppas att hon inte hann märka min förvirring. Vi två utbölingar, som bara var där av en tillfällighet och inte var inbjudna från början, slog oss ner bredvid varandra på ett sittunderlag och samtalade inte så mycket med resten av gruppen. Jag kände mig som en inkräktare i denna grupp, avvikande på alla sätt - jag kände knappt någon där, jag var inte inbjuden från början, jag deltog knappt i samtalet, ingen annan hade ens i närheten av så utfreakad klädstil som jag och ingen verkade kämpa mot en dyster sinnesstämning. Alla var bara snälla, glada och trevliga.

Brudgummens första övning bestod i att beskriva sitt första möte med någon av de närvarande personerna, och så skulle gruppen gissa vem han pratade om. Där fick jag panik direkt och undrade vad han kunde ha att säga om mig. Jag fick vänta länge på min "tur", jag var den näst sista personen han beskrev. Och han mindes inte vårt första möte utan beskrev vårt andra möte. En 8 mars-demonstration följt av lite häng i partilokalen. Han sa att vi inte pratade så mycket men att han blev glad över att jag uttryckte en önskan om att bli mer aktiv i partiet. Han kommenterade även att jag brukar ha ganska spännande kläder på mig. Jag sänkte blicken när alla tittade på mig, på mitt diadem med blommiga kattöron och på min klänning med My Little Pony-motiv. Och de konstaterade enkelt att det var mig han pratade om. Det var inte så farligt som jag trodde faktiskt.

Innan nästa övning bröt vi två utbölingar upp, kramades med ett par personer och önskade en fortsatt fin svenhippa. Jag styrde mina steg mot tygaffären i centrum för att inhandla tyger till nästa syprojekt (från Taylors nya musikvideo, gissa gärna vilken outfit jag tänker skapa). Där blev jag snart bekant med ett litet barn, som kom fram till mig och hälsade efter att ha sneglat på mina kläder. Hon frågade vad jag skulle ha tyg till och jag svarade att jag skulle sy en klänning. Hon frågade imponerat om jag KUNDE sy en klänning, och när hon fick veta att så var fallet deklarerade hon att det var coolt. Sedan försökte hon hjälpa mig att välja tyger. Efter en stund ropade hennes mamma på henne och sa åt henne att inte störa mig. Det var jag tacksam över. Inte för att den lilla tjejen direkt störde, men jag blir så jäkla nervös och osäker när jag ska prata med barn, jag vet liksom inte hur en gör.

Jag gick hem genom ett välbehövligt regnväder, tog en dusch och kastade mig utmattad i sängen. Jag hade ont i kroppen efter allt spring i höghusens trappor och var totalt dränerad på energi och hade en dunkande huvudvärk efter dagens överdoser av social interaktion.

På kvällen slog ångesten sina klor i mig på allvar. Jag grät (för första gången i den här svackan), hyperventilerade och tänkte mörka tankar om att jag inte är önskvärd och liknande. Jag provade psykologens steg-för-steg-tips och spolade kallt vatten på handlederna för att avbryta den akuta ångesten, sedan kollade jag på några klipp på YouTube för att flytta fokus till något annat...och efter en stund konstaterade jag häpet att jag slutat gråta och att min andning var normal igen. Då gick jag till nästa steg, att göra något fint för mig själv. Så då satte jag mig och spelade Sims en stund.

Imorse vaknade jag med den dystra känsla jag börjat vänja mig vid nu. Ville bara sova hela dagen, alternativt börja på det nya syprojektet. Men jag satte mig och pluggade istället, och det gick riktigt bra. På eftermiddagen drog syrran med mig ut på en promenad i solen, det var hälsosamt för mig. Känner mig aningen bättre till mods sedan dess och hoppas att det fortsätter gå åt rätt håll.

En ny era 🦋

Taylor, underbara Taylor! Kl. 06.00 hade hennes nya låt "ME!" med tillhörande musikvideo premiär och jag var förstås bänkad framför YouTube för att ta del av miraklet. Videon inleds med att Reputation-erans orm upplöses i fjärilar...och en ny, fluffig, pastellfärgad era tar sin början. Och det värmer verkligen mitt hjärta. Tack, Taylor! Detta är fantastiskt! 💖 
 

En vampyrkritisk svacka

Jag är nere i en svacka just nu. Sedan några dagar tillbaka är jag mer nedstämd och har mer ångest än vanligt, i synnerhet på kvällarna men annars också. Jag vet inte riktigt varför. Det är inte precis någonting som är dåligt just nu, tillvaron borde vara allmänt trevlig. Det är vår och ljust och blommor och jag har en massa spännande saker att se fram emot framöver. Taylor tillkännager något fantastiskt imorgon (förhoppningsvis en ny låt!) och jag har känt mig superpeppad inför det i ett par veckors tid, men nu kan jag inte riktigt uppbåda den entusiasm som borde vara rimlig. Hoppas att jag känner annorlunda imorgon.

Jag har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa om den första Twilight-boken, jag har hunnit lite mer än halvvägs och känner mig lite smått beklämd. Jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre och mer förståndig (det är ett antal år sedan sist), eller om det bara är mitt nuvarande sinnestillstånd som gör att jag inte förmår att uppskatta saker och ting just nu...men faaan, vad creepy och dominant Edward är och vad sjukt undergiven och självutplånande Bella är i deras relation! Många feminister har påtalat detta tidigare, och jag har gått in i kommentarsfält och FÖRSVARAT och bortförklarat allt snedvridet som händer i den där historien. Så...antagligen är min nya inställning ett tecken på någon slags mognad. Jag vill i alla fall hellre tro det än att jag är på väg in i mörkret på allvar.


Jag älskar våren! 🌸