Socialfobisk baksmälla


Det är nog först nu det riktigt går upp för mig vilken enorm anspänning gårdagskvällen utgjorde för mig. Jag har varit onormalt trött hela dagen. När jag kom hem från jobbet gick jag och lade mig ganska snart. Hade tänkt läsa lite, men orkade inte. Blippade lite med telefonen och sedan slocknade jag och sov i flera timmar. Nu har jag varit uppe lite, men är tillbaka i sängen och kommer förmodligen somna om igen ganska snart. Känner mig verkligen helt förstörd. 😫

Möte med nya Pride-familjen

Ikväll har jag varit på möte med nya Pride-familjen. Ångestmonstret började oja sig redan igår, för att under dagen idag börja skrika åt mig att stanna hemma. Jag visste ju att det skulle komma en massa nya människor som inte var med på förra mötet, och även de flesta som VAR med på förra mötet var ju nya bekantskaper för mig...så Ångestmonstret var i upprorsstämning. 
 
Bärsärkagången pågick en bra bit in på mötet och nådde sin absoluta kulmen under det vidriga momentet Presentationsrunda (som någon plötsligt kom på att vi borde ha en bit in på mötet - en synnerligen obehaglig idé). Jag knöt händerna, flackade med blicken, stirrade mest ner i bordet, darrade på rösten och svamlade och försökte få det hela överstökat så snabbt som möjligt. Så det blev väl ingen särskilt informativ eller inbjudande presentation av mig. Och självklart kunde jag inte fokusera på de andras presentationer heller - innan det blev min tur satt jag ju och övade på vad jag skulle säga och efteråt satt jag ju och överanalyserade allt som gått snett.
 
Men efter ett tag (mötet pågick i 2,5 timmar) kände jag hur jag började bli lite mer avslappnad...eller åtminstone lite mindre benägen att samla ihop mina saker och fly därifrån. Och jag yttrade mig flera gånger under mötet och åtog mig flera uppdrag. Det verkar vara så peppiga och engagerade människor med sunda värderingar och superbra idéer. Jag ser fram emot att lära känna dem bättre...även om jag inser att Ångestmonstret kommer göra vägen dit plågsam.
 
Nu ska vi i alla fall starta en arrangörsgrupp på Facebook. Så då kommer jag ju kunna memorera allas namn och ansikten och aktivistiska sammanhang i lugn och ro hemma vid min dator...för just nu är det mest ett virrvarr av information och intryck. En person som jag trodde att jag träffade för första gången ikväll hade jag visst träffat förut i Pride-sammanhang - våren 2012 gick hon och jag och satte upp regnbågshjärtan längs hela Drottninggatan. Herregud, jag måste börja TITTA mer på folk så att jag har någon chans att känna igen dem.
 
Nåväl. Jag hade en fin och bra känsla när jag gick därifrån efter mötet. Jag tror att årets festival kan bli helt fantastisk. Och jag tror att jag kommer finna mig väl tillrätta i den här gruppen så småningom, bara Ångestmonstret taggar ner lite. 
 
Och nu är jag jävligt trött så nu ska jag sova. Natti natti!

Två telefonsamtal på en dag

Det blev en fin dag idag, precis som jag trodde att det skulle bli. 😊 Råkallt och stormigt och allmänt jävligt på det sättet visserligen, men inombords känns det varmt och gott. Och jag har varit riktigt duktig och ringt TVÅ samtal! 😀 Ett till teatern för att boka biljetter och ett till tekniska avdelningen på universitetet (via datorn) för att kontrollera att min utrustning fungerar inför kommande seminarier.

Jag vet inte om det är för att dagens datum är så positivt laddat för mig eller om det är för att jag mår bra i största allmänhet just nu...hur som helst känns det väldigt bra att jag vågat utmana telefonskräcken så pass mycket idag. 😊

16 januari ❤

 
Idag är en speciell dag. Det är mitt Lyckopillers födelsedag, biljetterna till ett teaterevenemang på MIN födelsedag släpps om några timmar - och det är exakt sex år sedan jag började som praktikant på mitt jobb. 
 
Igår berättade en kollega för mig hur mycket han upplever att jag utvecklats och mognat under de här åren. Det kändes fint att få höra. 
 
Jag hoppas att det blir en fin dag idag. Det borde det bli. 😊 
 

Effektiv och positiv söndag

Jag har verkligen haft dunderenergi idag. Skuttade upp vid halv sex och satte mig och pluggade. Men att läsa vetenskapliga artiklar på engelska om japansk nationalism visade sig vara ganska sövande, så vid sjutiden återvände jag till sängen och sov i tre timmar till. 

Trots det, och trots att jag spelat jättemycket Sims och tillbringat ohälsosamt mycket tid på The Swift Life, har jag ändå hunnit med massor idag. Jag har diskat och tvättat tre maskiner och lagat två klänningar och dammsugit och torkat golven och städat badrummet och bäddat sängen och läst flera kapitel i andra Game of Thrones-boken och jag vet inte allt. 

Känner mig mycket nöjd, om än förvånad. Det är ju ändå söndag, och då brukar jag ju inte må så bra. Men jag är tacksam så länge det varar. Jag vet ju att jag kommer må skit, om inte förr så i början av februari. 

Vet inte riktigt hur jag ska hantera ettårsdagen av kissens död. Tack och lov är det en lördag, så jag kan barrikadera mig i lägenheten och sörja ifred utan att behöva träffa och vara trevlig emot en massa folk.

Jag har förresten känt hennes närvaro väldigt starkt idag. Jag gör det ibland när jag är halvsovande, då kommer hon upphoppande till mig i sängen och jag sträcker ut handen för att klappa henne. Men idag har jag tydligt känt av henne även i klarvaket tillstånd. Det känns så fint att veta att hon finns här hos mig, även om det inte är på samma sätt som förr. ❤

Big Reputation

 
Jag har haft den nya musikvideon på repeat hela dagen på jobbet. Måste ju göra min plikt som Swiftie och se till att drottningen slår YouTube-rekord. 😜 Och ju mer jag hör låten, desto mer tycker jag om den. Och musikvideon känns mer och mer tilltalande, i synnerhet inslagen från Tokyo och London. En hel dags hjärntvätt lyssnande har lyft låten rejält i mina öron, och alla iakttagelser och tolkningar av videon som Taylor-appen fylls av idag gör mig helt stum av beundran över hur genomtänkt varenda liten detalj verkar vara. 
 
Speciellt lycklig är jag förstås över att Taylor, iklädd en regnbågsklänning, pussar en annan tjej på kinden. Vet inte riktigt om jag vågar tro på de gay/bi-rykten som florerar en del på nätet, men jag uppskattar i alla fall denna lilla flört med oss HBTQ-Swifties. 
 
Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här videon, men jag börjar bli ganska trött nu. Annars har jag varit nästan oförskämt pigg hela dagen, vilket väl beror på att jag var hemma och sov hela dagen igår... Men nu kommer tröttheten igen, och jag ämnar bege mig till sängen. Natti natti!

End Game

För ungefär en timme sedan släpptes Taylors nya musikvideo. "End Game" är den låt jag har haft svårast för på den nya skivan (den ligger så fruktansvärt långt från "gamla" Taylor), så jag var väl inte superentusiastisk inför videon...men herregud, den är delvis inspelad i Tokyo och har Taylor-relaterade texter på japanska gatuskyltar (med japanska tecken) och vid några tillfällen i videon har hon en regnbågsmönstrad klänning på sig - och det räcker för att blidka Malin. Dessutom växer låten i mina öron (och ögon) ju mer jag hör den. 
 
 
Vad tycker ni?

Här har Elsa gått fram...

 
 
Vilken vacker morgon!! ❄ Det är nästan så att det inte gör någonting att det är svinkallt... 
 
Det kändes förresten rätt okej att komma ensam till kontoret nu på morgonen, jag känner mig inte så rädd (bara lite) och vet att kollegorna dyker upp snart. 
 

Inkräktare på kontoret


Jag var så rädd imorse. Jag var ensam på kontoret när jag hörde någon komma in genom ytterdörren och gå runt och stöka lite i hallen och köket för att sedan öppna en dörr längre ner i korridoren. Jag utgick förstås ifrån att det var en kollega, men ju längre tid som gick utan att någon stack in huvudet till mig och hälsade god morgon, desto konstigare kändes det. Jag ropade hallå några gånger men fick inget svar, jag hörde ytterdörren öppnas och stängas igen, och mina hallå fortsatte mötas av tystnad. Messade en kollega och frågade om det var han som varit inne och hämtat något, men han befann sig långt bort från kontoret. Kände hysterin växa och vågade knappt lämna mitt rum, ringde till mamma och med henne i örat gick jag runt och öppnade alla dörrar och tände alla lampor och tittade i alla skrymslen på hela kontoret. Där fanns ingen, tack och lov. Men det HADE varit någon där, någon som inte gett sig tillkänna trots att det var uppenbart att jag fanns i lokalerna och som inte hörsammat mina ängsliga rop - någon som hade möjlighet att öppna den låsta dörren men ingen behörighet att göra det. Och den vetskapen gjorde mig verkligen skärrad. Det tog flera timmar innan jag kände mig något sånär lugn igen. Men när chefen på eftermiddagen meddelade att han tänkte gå hem före mig för att han hade en del ärenden att uträtta vaknade min hysteri igen och jag deklarerade för honom att "DU ÖVERGER INTE MIG HÄR ALLDELES ENSAM!!!" så då fick han vänta en stund medan jag slutförde det jag höll på med och sedan lämnade vi kontoret tillsammans. Vi får se hur jag klarar av att vara ensam imorgon bitti...

K-k-kaaaallt!! ❄

Sitter på jobbet med min kappa som någon slags filt över benen. Jag fryser så fruktansvärt, fantiserar om att få komma hem och ta en varm dusch och krypa ner under täcket. Varför måste det vara så kallt?! Enligt mig är det mer eller mindre vår nu, jag har bytt ut alla julgardinerna mot ljusa blommiga vårgardiner och allting. Minusgrader passar inte in i det narrativet. 



Ny dosett


Min kära gamla trotjänare har gjort sitt. När jag skulle fylla på den på julafton lossnade onsdagsluckan. Så nu har jag införskaffat en ny. Jag hade tänkt leta upp en med Hello Kitty på eller åtminstone en som var rosa, men så spontanköpte jag den här lila när jag var på apoteket sist. Hoppas att den håller lika länge som den gamla. 😊

Tufft beslut för studienarkomanen

Alltså, ursäkta min inaktivitet här på bloggen men så fort jag har mobilen i händerna går jag bara in på Taylor-appen och nördar mig och så försummas både bloggande, Facebook och Wordfeud och allt annat som jag annars brukar ägna mig åt regelbundet. Men nu känner jag att jag behöver komma med ett tillkännagivande. Jag har nämligen bestämt mig för att hoppa av / ta en paus från genuskursen. 
 
Ja, ni läste rätt - jag lägger ner pluggandet! Ett fruktansvärt svårt beslut som krävt både ingående funderingar och diskussioner med närstående för att komma fram till. Men den senaste månaden har studierna inte känts roliga eller givande överhuvudtaget utan bara betungande. Och jag är så himla trött och orkeslös hela tiden. Förmodligen är jag på väg att bli utbränd. Så...jag måste faktiskt börja varva ner lite nu, även om hela min inre Duktiga Flicka skriker i högan sky och kräver att jag ska härda ut. 
 
Jag har precis offentliggjort mitt beslut i kursens forum och sitter nu och ler och och lyssnar på Taylors "Getaway Car" på repeat på hög volym och känner mig så himla LÄTTAD... 
 
 
Men hörni, HELT utan studier tänker jag ändå inte vara. Jag har tackat ja till en liten kurs om Japan som kommer gå på kvartsfart nu under våren. Rent nöjespluggande, låg studietakt och bara på A-nivå. Genuskursen gick på halvfart och var på B-nivå, så det här blir rena semestern. Och det kan jag behöva, med tanke på att vi snart går in i högsäsongen på jobbet och befarar att den kommer bli ännu mer krävande än tidigare år. 
 
Det enda som skaver lite med att trots allt fortsätta plugga är att jag kommer spräcka min episka poängsiffra när jag får nästa betyg. Jag har nu exakt 555 avklarade högskolepoäng och med tanke på min fixering vid siffran 5 vore detta det perfekta tillfället att lägga ner pluggandet för gott. Men alltså...det kan jag bara inte.

Filmer och nyårsfunderingar

Igår kväll var Livrädd och jag på bio (inte SF utan en lite mer sofistikerad inrättning med få besökare och nästan inget snacks i salongen = relativt ofarligt) och såg Call Me By Your Name (som jag hela tiden felbenämner som Call It What You Want för att en av Taylors underbara låtar heter så). Jag har sådan tur som har Livrädd som håller koll på saker som är av specifikt (gay)intresse för mig (som musikalen förra hösten), jag är dock himla konfunderad över hur hon lyckas hitta dem före mig... 🤔 Filmen var himla fin, men slutet (SPOILERVARNING) gjorde mig så jävla förbannad. Det var fan vidrigare än slutet av Queer as Folk! 😲 Man åker inte iväg för att aldrig komma tillbaka, man ringer inte ett halvår senare och meddelar att man har förlovat sig, man upplyser definitivt inte om att denna förlovning varit på gång i flera år, man låter honom inte sitta där ensam framför brasan och gråta medan sluttexterna rullar...man gör bara inte så! "Vilken douchebag!" kommenterade herrarna på samma rad som oss. Jag kan bara hålla med (och lägga till diverse andra mindre smickrande epitet). Jag läste någonstans att filmen är typ en ny Brokeback Mountain, så jag antar att jag borde ha fattat att det inte skulle bli något happy ending...men jag är lika upprörd för det! 😲
 
Från en film till en annan... Idag har mamma och jag varit statister vid en filminspelning (samma film som jag var statist i i höstas). Vi stod i en lycklig och förväntansfull folksamling och sjöng nationalsången på nyårsafton 1899, med stora förhoppningar på det nya århundradet. Det var mycket väntan och otydlig regi och tidsplanen sprack så den sista av de tre planerade scenerna hanns inte med. Men det var roligt i alla fall. Spännande att få vara med och roligt att göra detta tillsammans med mamma. ❤
 
 
Ser den här bilden jävligt avlång ut? 🤔 För det gör den i redigeringsläget. 😕 Den här nya appen alltså...blä på den! ☹
 
Nu ligger jag i sängen och lyssnar på raketerna och väntar på tolvslaget. Trodde inte att jag skulle orka hålla mig vaken såhär länge, för jag är såklart helt slut efter dagens enorma sociala exponering...men jag får väl tacka min nya favoritapp The Swift Life för att den är så fruktansvärt beroendeframkallande! 😜 Tänk er ett helt community där ALLA älskar Taylor och postar en massa Taylor-relaterade saker hela tiden och bara är så himla SNÄLLA mot varandra...det är helt underbart!! 😍
 
Snart är det nya året här. Jag vågar inte hoppas på för mycket...men alltså, det MÅSTE bara bli bättre än 2017! Det här har varit ett av de värsta åren i hela mitt liv... 😔 Så det känns skönt att det snart är över. Jag brukar göra ett inlägg med nyårskarameller såhär på årets sista dag, där jag ser tillbaka på året som gått...men det tänker jag inte göra i år. Jag vill inte se tillbaka på det här året. Det gör för ont. 😔
 
Så jag säger bara GOTT NYTT ÅR, alla fina människor! 2018, here we come! Nu ser vi till att göra någonting bra av det här... 💖

Datorhysteri

Min nya dator (ja, jag har köpt en nu) har orsakat flera gråtattacker, senast i eftermiddags. Jag är så jävla känslig nuförtiden att alla motgångar får proportioner av världskatastrofer. Det räcker liksom med att den nya datorn saknar DVD-läsare trots att det stod att den skulle ha det...och att kundtjänsten hänvisar mig till tillverkaren, som hänvisar mig tillbaka till kundtjänsten...och så sittter Malin och stortjuter. Bara att ringa sådana här samtal innebär en rejäl anspänning i sig, så när de inte ens leder till något vettigt går jag typ sönder.

Till slut hamnade jag hos en vänlig själ på kundtjänsten som tyckte att det var förskräckligt att jag inte fått hjälp innan. Jag är typ teknikanalfabet, så när han bad mig skruva isär datorn och undersöka hur den såg ut inuti fick jag stora skälvan. Men han tog det lugnt och pedagogiskt och jag lyckades faktiskt, och tillsammans kunde vi konstatera att det inte satt någon DVD-läsare i datorn men att det fanns utrymme för att montera en.


Han erbjöd att de skulle skicka en DVD-läsare till mig och instruera mig över telefon hur jag skulle montera den, men jag totalvägrade - herregud, jag blev ju genomsvettig bara av den här lilla operationen! 🤤 Han rabblade upp några andra alternativ (byta dator och så vidare) och jag bestämde mig för att ta emot en extern DVD-läsare från dem, att koppla in med USB-kabel. Jag får den gratis, och som kompensation för hela den här cirkusen får jag även ett expansionspaket till Sims 4.

Så nu känns det bra. Allra helst hade jag velat att det kommit hem någon sådan där IT-nisse till mig och skruvat dit en DVD-läsare i datorn, men man kan väl inte få allt...det löste sig ju ändå hyfsat bra, och fan vad duktig jag känner mig som både skruvat isär och skruvat ihop datorn utan att ha sönder någonting!! ✌

God jul 🎄

Oj, nu har det gått nästan en hel vecka utan några blogginlägg. Dels är den nya appen långt ifrån användarvänlig (mitt senaste utkast till inlägg bara försvann) och dels är jag helt förstörd av trötthet när jag väl har tid att blogga. Kvällarna i veckan som varit har jag legat i sängen med en dunkande huvudvärk och känt mig helt utmattad efter att ha jobbat hela dagen trots sjukdom. Så...det har inte varit optimalt läge för bloggande.

Men nu är det julafton. Jag har haft sådan jävla ångest inför julen i år. Har känt mig allmänt opeppad och inte ens skickat några julkort, vilket jag annars brukar lägga rätt mycket energi på. Inte tittade jag på Kalle Anka klockan tre heller (såg bara några sekunder av husvagnssemestern). Men dagen har ändå varit över förväntan, jag har mått bättre än vad jag trodde att jag skulle göra. I förmiddags tyckte jag till och med att det var riktigt mysigt. Nu börjar jag känna mig lite halvlåg, men det är ju söndagskväll så det är väl ganska givet.

Fan, nu börjar appen psyka igen! 😤 Men men...ni har fått ett litet livstecken ifrån mig i alla fall (om jag nu lyckas publicera det). Önskar er alla en god jul och lämnar er med några bilder från i onsdags när mamma och syrran och jag gick och tittade på installationerna som ingår i Norrköping Light Festival den här vintern...

(Ja, jag har varit hos frisören nyligen och blivit rosa i håret igen.)