Intensiv vecka

Oj då, nu har det gått över en vecka sedan jag bloggade sist. 😱 Det har varit en ganska turbulent och intensiv vecka. I början mådde jag skitdåligt, låg mest och sov och grät och tittade på film. Kände mig bara så himla...ledsen! 😢 Blev omhändertagen av både syrran och mamma och började sakta men säkert må bättre.

Utanför teatern i onsdags (för att boka om en av höstens biljetter). På bättringsvägen.

I torsdags fick jag besök av finaste Per. Himla mysigt! 😊 Och nu pågår ju Augustifesten också, så vi har haft massor att göra. Musik i parken, marknad på stan, guidade turer med mera...

Kaktusplanteringen. 🌵

I fredags kväll gick vi på en jätteintressant och välorganiserad stadsvandring genom Industrilandskapet och jag fick faktiskt lära mig en del saker om Norrköping som jag inte visste tidigare. 👍




Hällristningarna vid Himmelstalund.

Det är lite märkligt att det nästan alltid krävs en utsocknes besökare för att en ska besöka sevärdheter i sin egen stad. 😉 De senaste dagarna har vi både kollat in hällristningarna, åkt veteranspårvagn och besökt Visualiseringscenter. Det förstnämnda har jag gjort tidigare, men de båda senare har jag tänkt göra jättelänge men det har liksom inte blivit av...förrän nu.

Utanför Visualiseringscenter.

Vänskapsbänken. 🎶

Första gången någon av oss testade VR. Verkligen jätteroligt! Och jag är tydligen asgrym på att skjuta med pilbåge. 😄 Funderar faktiskt på att börja med det på riktigt... 😊

Idag kommer jag nog ta det ganska lugnt. Är mer än lovligt trött efter dessa aktivitetsfyllda dagar, även om det har varit jätteroligt. 😴😊

Källarstädning och kattvakt

Nu har syrran och jag ägnat två dagar åt att röja i källaren och ena garderoben. Vi har släpat iväg sex(!) kartonger fulla med grejer till Myrorna och fyllt två och en halv sopsäck med skräp och rensat ut en del gammal elektronik och dylikt. Och hittat en massa roliga saker som vi inte sett på jättelänge. 😊👍

Dockor föreställande syrran och mig som nyfödda. Jag i rosa och hon med en liten kalufs.

Teckning från bilden i nian föreställande mitt Lyckopiller och bandet han var med i då.

Min fantröja från nästa band mitt Lyckopiller var med i.

Vad mina klasskamrater hade för snälla saker att säga om mig när jag var tio år.

Utöver röjningen har vi gått och tittat till katten som jag har hand om till och med imorgon. Han blir väldigt glad över sällskapet och är superkelig, speciellt i början av besöken. Det känns fint att få ha såhär mycket närkontakt med en katt igen och jag är tacksam över att jag fått den här möjligheten att vara kattvakt några dagar. ❤



Dag 2 i Stockholm

Nu är jag hemma igen. I min egen stad, i min egen säng. Känns skönt. Har haft en jättebra dag i Stockholm idag också, men herregud vad skönt det är att få komma hem! ❤

Gick upp tidigt imorse för att få äta hotellfrukost i relativ lugn och ro. Men precis som resten av hotellet var ju matsalen ombyggd sedan jag var där sist, så jag kände mig helt lost - och det blev ju inte precis mindre stressande av det faktum att det låg brickor som det stod "Reserved" på på vartenda bord. Jag gick runt där med min yoghurtskål och stigande panik. Till slut tassade jag fram till en kille som såg ut att jobba där och frågade var jag fick sitta någonstans. Han visade mig fram till ett bord och vände på brickan. Det stod fortfarande "Reserved" på den men nu var det ett litet rött streck på den istället för ett grönt. Himla förvirrande system! Men men...jag fick min frukost till slut.

Sedan återvände jag till mitt hotellrum och vilade, kollade på ett inspelat panelsamtal från gårdagen som jag inte hade sett live - och sedan sov jag en stund till. 😴 Fram på förmiddagen checkade jag ut. Himla social fobi-vänligt med utcheckning via en länk i mobilen och sedan bara att lägga nyckelkortet i en låda på receptionsdisken utan att behöva prata med en enda människa. 👍

Jag hamnade i samma hiss som en cuttergirl på vägen ner. Inte så att jag vrålstirrade på hennes armar, men det gick liksom inte att undvika att lägga märke till att de var fulla av spår efter självskador. Det gjorde mig både ledsen och glad. Jättehemskt att behöva döva sin ångest på det sättet (I know), men fint att hon inte gömmer undan och skäms över det. Och skönt att se att det bara verkade vara gamla skador, inga nygjorda. Hon kanske faktiskt är på väg ut ur mörkret. ❤

Jag stod utanför Kawaii-butiken när den öppnade klockan elva (ett besök där är i det närmaste obligatoriskt under varje vistelse i huvudstaden). Det var jag och två barnfamiljer som hängde på låset. 😉 Jag gick runt och kollade storögt och pillade på allting och lyssnade på den japanska popmusiken och trivdes enormt. 😍 Men det enda jag köpte var faktiskt ett diadem - det som jag kollade på i maj när jag var i Stockholm och tatuerade mig. Nu hade jag liksom hunnit bestämma mig. 😜 Tjejen i kassan talade om att hon tyckte att min klädstil var fin, vilket gjorde mig mycket glad. Hon försökte sälja en solfjäder med lila enhörningar på till mig, och den var verkligen helt underbar och skulle verkligen ha passat till min klädsel idag (och till det vidrigt varma vädret), men jag blev uppstressad av att behöva fatta ett så hastigt köpbeslut när jag stod i kassan och redan hade hunnit betala för mitt diadem, så jag avböjde. Men jag fick en annan solfjäder gratis, med reklam för butiken på. Så den har jag fläktat mig med hela dagen så jag har fått ont i handlederna.

Dagens första två föreläsningar var på temat familjebildning, den första ur ett juridiskt perspektiv och den andra ur ett medicinskt. Mycket intressant, även om jag själv inte planerar att skaffa några barn.

Efter det hade jag tänkt gå på en programpunkt med Mian Lodalen, men den blev inställd så jag satt kvar i samma lokal som dagens tidigare föreläsningar och lyssnade till ett panelsamtal med rubriken Fittfakta. De började med att släpa upp en enorm 3D-modell av en klitoris på scenen. Bara det var tillräckligt för att göra mig generad. Men sedan började de visa bilder också - på en stor projektionsduk! Först blev jag alldeles förskräckt, för det var liksom inte "bara" tecknade bilder ur en läkarbok, det var en himla massa foton också. 😳 Men efter en stund vande jag mig nog, för då kändes det inte lika jobbigt längre. Och samtalet var både jätteintressant och väldigt roligt. 😊👍

Det blev lite dramatik i publiken ungefär halvvägs, då en tjej fick någon form av anfall. Jag vet inte om det var epilepsi eller om hon "bara" svimmade, men hon fick hjälp av en ordningsvakt att komma därifrån i alla fall. Sedan såg jag inte till henne något mer, men jag hoppas att hon fick den hjälp hon behövde och att hon mådde bättre sedan. 💖

Därnäst gick jag på ännu ett panelsamtal om unga HBTQ-personers situation i skolan. Panelen bestod av unga människor (den yngsta var bara 14 år!) och jag blev så sjukt imponerad av hur otroligt medvetna och engagerade dagens ungdomar är och att de så tidigt känner sig trygga i sin identitet och verkligen ställer krav på sina skolor att vara inkluderande miljöer där alla har möjlighet att må bra. Wow. Det finns hopp för framtiden! 🌈

Ända sedan igår förmiddag hade jag gått och spanat in ett diadem med en regnbågsfärgad gloria ovanför i informationsdisken/shoppen i Pride House, så efter panelsamtalet gick jag faktiskt och köpte det. Och en regnbågspin och en förpackning med minimala regnbågsflaggor på cocktailpinnar (som jag tänker ha som husflaggor till dockskåpen) av bara farten. 😍

Avslutade min vistelse i Pride House med en föreläsning om RFSL:s HBTQ-certifiering. Och sedan traskade jag iväg till Söder för att ta tåget hem till Norrköping. Jag kom fram till stationen 40 minuter innan tåget skulle gå. Men det gick inte när det skulle (det verkade inget tåg göra idag) utan jag fick vänta i ytterligare 30 minuter. Stod och tittade på folk medan jag väntade. Jag fastnade speciellt för den romska kvinnan som satt utanför Ica-butiken och som med jämna mellanrum korsade gatan för att kolla papperskorgarna utanför tågstationens entré efter pantflaskor. Jag ville gå fram till henne och ge henne de pengar jag hade i plånboken och prata med henne och få höra hennes story. Hon gav ett sådant sprött och sorgligt intryck, jag ville liksom bara ta hand om henne. Men jag gjorde ingenting, jag stod bara och iakttog. Vid sådana tillfällen avskyr jag verkligen min sociala fobi. 😞

Tydligen åkte en kille från Pride-familjen i vagnen intill min, men det märkte vi inte förrän vi klev av på perrongen i Norrköping typ samtidigt. 😆 Och där väntade ännu en medlem av Pride-familjen, för jag ska passa hennes katt under helgen (när det är hennes tur att åka upp till Stockholm och gå på Pride 😉). Jag följde med henne hem och fick träffa en mycket kelig kattherre som genast verkade gilla mig. Såhär mycket närkontakt med en katt har jag inte haft sedan min älskling fick somna in för ett och ett halvt år sedan... Det kändes fint. Och jag ser den här helgen som terapi. ❤

Nu är det jättesent och jag är jättetrött. Mycket nöjd med min Stockholmsvistelse - och mycket nöjd med att vara hemma igen. Natti natti!

Labil liten Malin i nollåtteland

Fan, vad ledsen jag var igår! Jag fick något mycket orättvist slängt i ansiktet, och med tanke på hur utarbetad och trött och slutkörd jag är så klarade jag bara inte av det. Det blev för mycket. Jag grät och grät och var nere på suicidalnivåer. Pratade med familjen, tog en Imovane och chattade med Mind tills jag nästan somnade. Det var nog en rätt ovan volontär i chatten, jag har aldrig tidigare fått någon som rabblat upp så mycket floskler (de brukar vara mirakelgörande änglar i chatten). Det var som om hen hade en checklista framför sig över Saker Att Säga Till Någon Som Mår Dåligt och när alla punkterna på den listan var avbockade efter cirka en timmes chattande började hen runda av. Jag var fortfarande väldigt ledsen, men kände inte att jag fick ut så mycket av samtalet och dessutom började min sömntablett verka, så jag gick med på att avsluta.

Började dagen imorse med att gråta och prata med mamma. Min första semesterdag. Och med en inplanerad Pride-resa till Stockholm bara några timmar bort. Jag var fortfarande ledsen när jag gav mig iväg...


...och när jag kom fram. Kände mig inte alls entusiastisk över att vara i Stockholm och hade ingen större lust att gå på några evenemang.

Men jag begav mig ändå till Pride House och bytte in min biljett mot ett armband. Det är väl två år sedan jag var på Stockholm Pride senast och det mesta var sig likt. Men jag reagerade på hur otroligt många poliser och ordningsvakter som rörde sig i och omkring Pride House. Så kan jag inte minnas att det har varit förut, inte på den här nivån. Och det var ju likadant vid paraden hemma i Norrköping i våras - typ hela stans poliskår var inkallad för att skydda paraden. Det är så sorgligt att samhället har blivit såhär. Att vi behöver såhär mycket skydd för att hotet från nazisterna är så stort och påtagligt. Det är vidrigt. Fattar ni hur fucked up samhället håller på att bli?! Tänk på det när ni röstar i höst.

Jag hade planerat ungefär vilka programpunkter jag hade tänkt gå på, men ibland ändrade jag mig, ibland ställdes programpunkter in, ibland hittade jag inte till rätt lokal (och vågade inte fråga) och ibland vågade jag inte gå in för att jag kom så sent. Inte helt fearless beteende, men jag tänker att det är väldigt fearless av mig att överhuvudtaget åka till centrala Stockholm alldeles själv...så det är typ okej att fega ur lite. Jag har faktiskt inte fått en enda panikattack än. Vet inte om det beror på att min kropp inte pallar mer sådant efter att ha hyperventilerat så mycket igår kväll, eller om det beror på att jag slapp den vidriga Centralen idag eftersom de bygger om där så att tågen stannar på Söder istället...hur som helst är jag tacksam.

Den första programpunkten jag gick på var ett samtal om HBTQ-representation i teveserier. Mycket intressant, även om statistiken inte var så upplyftande (6,4 procent av karaktärerna i amerikanska teveserier senaste året)... Ett lite obehagligt inslag var när en kille (förmodligen ett nättroll) dök upp halvvägs igenom samtalet och satte sig bredvid mig och nästan omedelbart avbröt föreläsarna med en fråga om vad queer är. Och sedan inte nöjde sig med svaret han fick utan krävde mer ingående förklaringar. Strax därefter reste han sig, plockade upp sin väska som han placerat framför sig (innehållande inspelningsutrustning?) och gick därifrån med ett triumferande leende. Det kändes obehagligt. Jag har strategiskt undvikit i princip alla programpunkter som skulle kunna locka till sig avskummen (för två år sedan var jag med om att ett gäng från den bruna högersörjan sabbade ett panelsamtal som ironiskt nog tog upp vikten av trygga rum), men var inte beredd på att det skulle dyka upp en idiot på något som verkade så "harmlöst" som det här samtalet.

Sedan hamnade jag (slumpmässigt) på ett panelsamtal anordnat av ett fackförbund, där jag märkte att mina tankar fladdrade iväg rätt mycket. Insåg där och då hur mycket jag föredrar när de som står och pratar är aktivistiska HBTQ-personer (gärna med akademisk bakgrund) med stor erfarenhet inom ämnet, snarare än en samling välmenande heterosexuella cispersoner som vill vara PK men uttrycker sig lite klantigt och uppenbart inte riktigt vet vad de pratar om.

Därefter lyssnade jag till ett betydligt mer intressant panelsamtal om unga HBTQ-personers situation i den svenska skolan. Och sedan satt jag som publik vid ett livesänt radioprogram om lesbiskas situation i Mellanöstern. Också mycket intressant.

Sedan gick jag på en teaterföreställning som lät rolig i beskrivningen och började himla lovande, men snart spårade ur och mest kändes konstig. Tur att jag i alla fall inte behövde betala någonting för det. Egentligen var det inträde, men eftersom de missat att skriva det i programmet fick vi som dök upp där med Pride-armband men utan biljett komma in ändå, efter att alla betalande besökare satt sig. Först tänkte de bara släppa in fem av oss, men sedan bestämde de sig för att alla sjutton fick komma in. Jobbigt att gå in i en fullsatt lokal, men jag hittade ganska snart en ledig plats. Det var en sådan där obehaglig föreställning där skådespelarna interagerar med publiken (vilket jag tycker är skitjobbigt!) men tack och lov var det ingen som riktade sig till mig.

Föreställningen drog ut på tiden, så dagens sista programpunkter hade redan hunnit börja när den väl var slut. Därför gick jag inte på det jag hade tänkt, utan anslöt mig lite diskret till publiken till ett panelsamtal som pågick på en ganska öppen yta. Det handlade om bisexualitet, och jag insåg att det faktiskt var nyttigt för mig att hamna där. Bisexuella är väldigt osynliggjorda inom HBTQ-världen och det finns en utbredd bifobi och fördomar om bisexualitet (som jag skamset måste erkänna att jag bär en del på själv).

Många tankar och erfarenheter rikare travade jag iväg till mitt hotell. Samma som jag bott på några gånger när jag gått på kurs genom jobbet, men de har gjort om jättemycket sedan jag var här sist så jag kände inte alls igen mig när jag klev in genom entrén. Som om inte det var tillräckligt för att göra mig nervös var det en blond söt tjej som skötte receptionen. Jag tog inte till mig någonting alls av det hon sa om frukost och utcheckning, men jag hoppas att det finns någon information om det här på rummet också (har inte kollat, har bara fotat, duschat och kollapsat på sängen). 






Som ni ser är jag lite mer stabil nu än imorse. Och imorgon väntar ännu en superintressant dag. Men jag är tack och lov hemma i stan igen redan imorgon kväll. Stockholm är trevligt - i små portioner. 😴


Varför är människor så jävla dumma i huvudet?!

Imorse vaknade jag tidigt och var redo att gå hemifrån redan kvart över sex. Men det gick inte att låsa ytterdörren. Varken från insidan eller utsidan. Provade att sparka, som väktaren sa åt oss i lördags, men det fungerade inte imorse.

Ringde jouren och förklarade situationen (inklusive väktarbesöket i lördags) och krävde att de skulle skicka en LÅSSMED nu meddetsamma. Någon halvtimme senare kom...en ny väktare. 😫 Och han hade sönder mammas extranyckel. Och konstaterade att det behövde komma en låssmed (no shit, Sherlock).

Efter ytterligare väntan ringde en gubbe från låssmeden och hade fått allting totalt om bakfoten. Han trodde att jag var utelåst och fattade heller inte att jag ringt via hyresvärdens jour utan enligt honom var jag en privatperson som skulle behöva stå för kostnaden själv. Så jag blev tvungen att få tag i en av våra kontakter hos hyresvärden och be henne ringa direkt till den där gubben och förklara situationen hon också.

Då gick budskapet visst äntligen (nästan) fram och typ två timmar (och ytterligare några samtal) efter att jag börjat jaga hjälp kom äntligen en riktig låssmed. Och han konstaterade att dörren var felmonterad, och han hade med sig grejer för att fixa till det. Och vi fick nya nycklar.

So far, so good. Men när jag var framme på jobbet (tio över nio istället för tjugo i sju som jag tänkt) hade jag ett missat samtal och ett SMS från låssmeden. De nya nycklarna innehöll visst inte den elektronik som är nödvändig för att vi ska kunna öppna port och postbox. Och när jag påpekade att det ju var det som gått sönder på nycklarna - att taggen lossnat och att jag både berättat detta och mejlat bild till hyresvärden - och antagit att det var det de skulle fixa så hade de visst inte alls uppfattat det så.

Låssmeden kommer komma igen imorgon och installera taggar i nycklarna. Och så länge får vi låna hyresvärdens extranyckel, som syrran var och hämtade under eftermiddagen. Och har taggarna blivit skadade kommer vi bli tvungna ersätta(!) det.

Behöver jag tillägga att jag har gråtit massor idag? Jag orkar inte med sådant här skit. Att det överhuvudtaget uppstår den här typen av problem borde inte kunna hända. Och när det ändå händer borde det bara vara att ringa ETT samtal och så kommer någon och löser det. Det är helt sjukt att en ska behöva ringa och jaga massor av olika människor och argumentera och verkligen KRIGA för att få hjälp - och så blir det inte bra i alla fall. Varför är människor så jävla dumma i huvudet?!

Sovsöndag


Idag har jag sovit nästan hela dagen. 😴 Det var skönt, men det sjuka är att jag fortfarande känner mig trött. Så...jag kommer nog fortsätta sova snart. 😴

Besök av väktare

Idag har vi haft besök av en väktare här hemma. Inte så dramatiskt som det låter dock.

Ända sedan vi fick de nya elektroniska låsen har vi haft problem med dem, och det har blivit ännu värre sedan den nya säkerhetsdörren installerades i våras. Numera är det lite som att vinna på lotteri om dörren faktiskt går att låsa / låsa upp relativt friktionsfritt. I förmiddags gick det inte alls, så då tog syrran tag i saken på allvar och ringde X antal nummer hos hyresvärden - journumret låg nere, ingen jobbade helg, och på det nummer man hänvisade till hade de ingen aning om att de hade ansvar för vår fastighet... Syrran fick tag i vår vanliga kontakt hos hyresvärden, som hade semester och befann sig ute på landet. Hon suckade över de "jävla sommarvikarierna" och gick all in för att hjälpa oss. Efter att ha bollats fram och tillbaka mellan henne och nämnda jävla sommarvikarier (som var både ohjälpsamma, byråkratiska och allmänt dumma i huvudet och fick mig att börja gråta) återkopplade hon till slut till oss att vi skulle få hjälp. Vi förväntade oss en låssmed och blev mycket förvånade när det dök upp en väktare. Men han var väldigt snäll och hjälpsam och konstaterade att det inte var något fel på själva låset men att dörren var lite felmonterad vilket orsakade problemen. Jag kan knappt i ord uttrycka vilken lättnad det var att få höra någon utomstående bekräfta att det faktiskt ÄR något fel på dörren/låset och att det inte är oss det är fel på. För varje gång vi felanmält eller klagat över låskrångel har vi mer eller mindre blivit idiotförklarade och det har antytts att vi säkert har "fel teknik" när vi vrider om nyckeln och kanske borde be någon av grannarna visa oss hur vi ska göra...som att vi inte skulle vara kapabla att öppna en jävla dörr?! Men nu kommer alltså denna vänliga själ och bekräftar det vi sagt hela tiden.

Jag är oerhört tacksam mot denna väktare, som hela tiden bemötte oss vänligt och respektfullt och hjälpte oss att lösa problemet både på kort sikt (att sparka på dörren samtidigt som en vrider om nyckeln - jag skrattade när han sa det, men det fungerar faktiskt) och på lång sikt (han skulle rapportera in felet och se till att det kommer en låssmed till oss).

Jag är även tacksam mot vår kontakt hos hyresvärden, som offrade flera timmar av sin semester åt att se till att vi fick hjälp. Hon ringde tydligen och läxade upp sommarvikarierna och hon ringde och återkopplade till oss flera gånger för att vi skulle få veta hur det gick och vad som var på gång. 

Men mest tacksam är jag mot syrran. Jag hade aldrig klarat av att ringa alla dessa människor och förklara och argumentera och skälla när så behövdes. Men min supersyster klarar allt. ❤

Haveri

I torsdags bröt jag ihop på jobbet, kunde liksom inte sluta gråta. Natten till fredag sov jag cirka 12 timmar men kände mig fortfarande trött efteråt. Kombinationen att ha mens och vara utarbetad är inte helt optimal... 😒

Igår morse gick min hemnyckel sönder (jag hatar dessa elektroniska nycklar, det har fan bara varit problem med dem ända sedan vi fick dem!) och jag insåg panikslaget att jag inte skulle ha möjlighet att få den utbytt på sisådär en vecka. 😱 Men jag får låna mammas extranyckel så länge. 💖


Igår kväll tvingade jag mig själv att vara vaken jättesent för att se det episka himlafenomenet blodmåne (århundradets längsta dessutom) och planeten Mars tillsammans. Men jag såg ingenting alls och jag kände mig så jävla besviken. Detta fenomen kommer aldrig upprepas inom min livstid och jag SÅG INGENTING. 😫

Tillfälligt uppsving i nedstämdheten

Idag har jag fått både lön och mens. Jackpott! ✌ Jag har känt mig nedstämd i flera dagar nu (inklusive idag) men imorse upplevde jag ett tillfälligt uppsving vid insikten om denna dubbelvinst, plus att jag kände mig som värsta Disney-prinsessan när jag hade harar skuttande omkring mig på väg till jobbet...











Verbalt attackerad av gubbe

"Och så kommer det en jävel till! Med juridikutbildning. Det är jag säker på att du har! Eller socionomutbildning. Och så den där jävla..."

Detta vrålade en gubbe efter mig imorse. Vet inte om han var psyksjuk eller påverkad eller båda delarna. Han såg rätt nergången ut och jag kan förstå om han är jävligt bitter över hur mycket han uppenbarligen har fuckat upp sitt liv, men vad jag däremot inte kan förstå är hur det rimligtvis skulle kunna vara MITT fel.

Visst fattar jag att det inte var något personligt mot mig, han skulle förmodligen ha vrålat åt vem som helst som råkade komma i hans väg. Men nu blev det jag (det är liksom inte så många andra ute och rör på sig vid sjutiden på morgonen såhär i semestertider). Och jag tar väldigt illa vid mig när människor är otrevliga och högljudda mot mig. Men jag ringde till syrran och pratade med henne resten av vägen till jobbet, och när vi slutade prata kände jag mig inte skärrad längre.

Det var dock obehagligt att passera samma plats på hemvägen i eftermiddags. Inte för att jag egentligen befarade att han skulle stå kvar där och skrika åt mig igen, men det var liksom känslan. En negativ association. Men jag klarade det. Och tur är väl det, för om jag ska börja undvika den platsen blir det en himla omväg till och från jobbet.

Söndagsarbete

Det var en himla mysig promenad hit till kontoret nu på morgonen. Så lugnt och stilla och svalt - och massor av fåglar. 😊

Och eftersom jag ser ut att bli ensam här idag kan jag lyssna på Pansy Division... 😉


Ännu en mardröm

Nu är det andra dagen i rad jag vaknar vid femtiden på morgonen av en mardröm relaterad till min stundande stockholmsresa. 😵 Nattens mardröm var ännu tydligare än den förra. Jag drömde att jag checkade in på hotellet och sedan blev kvar där hela dagen och inte förrän på kvällen kom ihåg att jag skulle gå på Pride-aktiviteter. Och den andra dagen missade jag att checka ut från hotellet i tid för att jag var så uppslukad av den dagens Pride-aktiviteter. Antar att detta handlar om en oro för att någonting ska gå på tok... Kära nån, ska det vara såhär resten av månaden nu, med mardrömmar varje natt?! Hoppas verkligen inte det. 😱

När jag gick och handlade i förmiddags såg jag förresten en stor svart sjöfågel med lång näbb, som mamma hjälpte mig att identifiera som en skarv. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och fåglar, det verkar nästan som att jag håller på att bli någon slags fågelskådare. 😉


Regn och ringning

 
En sådan underbar utsikt från mitt kontorsfönster för några timmar sedan. REGN!!! Äntligen! 😀🌧 
 
Jag vaknade vid femtiden imorse och tänkte nästan gå upp då. Kände mig liksom utvilad. Men det var jag inte - jag var bara väldigt uppe i varv efter en jobbig mardröm. När jag lugnat ner mig något kunde jag somna om och sova någon timme till, och det var nog tur. Jag är himla sliten och behöver all sömn jag kan få. 😴 
 
Mardrömmen handlade om pengar förresten. Att jag gjorde av med alldeles för mycket pengar och sedan ångrade mig. Tror att det har att göra med att jag bokade biljetter till EuroPride i Stockholm plus tågbiljetter och hotellrum igår kväll. Kände mig fruktansvärt slösaktig. Så det handlade nog om det... 
 
Idag insåg jag dessutom att jag missat att hotellkedjan erbjöd 40 procent rabatt för studenter nu under sommaren. 😵 Jag loggade in för att ändra min bokning, men det stod att en måste RINGA till dem om en ville ändra annat än typ datum och sådant. 😱 Jag tvekade, men sedan ringde jag faktiskt. För 40 procent rabatt på ett hotellrum i centrala Stockholm är faktiskt VÄLDIGT mycket pengar... Jag var himla nervös och hann ångra mig flera gånger medan jag satt i telefonkö, men sedan svarade en vänlig människa och jag förklarade mitt ärende. Hon sa att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig med det utan att jag fick lov att avboka mitt rum och sedan boka ett nytt med rabatt. Himla störande, men jag var så glad över att jag vågat ringa att jag kvittrande tackade henne för hjälpen ändå. Och sedan bokade jag ett nytt rum. Ett aningen större och lyxigare rum, för det tyckte jag att jag kunde unna mig - det blev ändå betydligt billigare än mitt första rum. 👍 
 
Så snart bär det av till Stockholm. Det blir det första jag gör under min ordinarie semester faktiskt. Och jag stannar bara i Stockholm i två dagar - jag tror att det räcker gott och väl för mig, jag lär bli himla utmattad ändå. Programmet till festivalen har (äntligen!) släppts och de här två dagarna verkade mest intressanta. 😊 Får se om jag åker något till Göteborg också senare under augusti, EuroPride fortsätter ju där sedan... 
 

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Igår hade jag en obestämd känsla av att något hemskt skulle hända. Jag var övertygad om att någonting var fruktansvärt fel, även om jag inte kunde identifiera vad det var. Med andra ord - jag hade ångest. Och jag projicerade det på min omgivning - under dagen frågade jag två av mina kollegor om hen var ledsen eller deppig på något sätt (det var de inte). 
 
Syrran rekommenderade att jag skulle lyssna på Mumin-novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, så det gjorde jag framåt kvällen (den går bland annat att lyssna på här). En mycket träffande beskrivning av att leva med ångest, katastroftankar och perfektionistiska krav på sig själv. Precis vad jag behövde höra igår. ❤️ 
 
 
Filifjonkan är nog den karaktär i Mumindalen jag identifierar mig mest med. Hon och till viss del Snorkfröken
 
Vilken Mumin-karaktär är du?

Värmebölja

Jag är fortfarande trött efter min Vadstena-resa. 😴 Och den här ihållande hettan är ju inte precis uppiggande. Så jag tar det rätt lugnt. På jobbet är det såklart mycket att göra, men telefonerna är i princip helt tysta eftersom så många andra har semester just nu...så det är ju skönt. 👍

Igår spelade jag äventyrsgolf med familjen. Det var mysigt (om än jävligt varmt). Och jag vann faktiskt. 😊




Igår kväll tittade jag på Zootropolis. En mycket fin film som jag varmt rekommenderar, om fördomar och dess skadliga effekter. Heja Disney! Jag är så glad över att de i sina nyare filmer lyfter fram sådana här viktiga saker och faktiskt tar sitt ansvar genom det enorma inflytande de har över barn runtom i världen. 👏

Ikväll har jag tittat på Pay It Forward. Har tittat ovanligt lite på film ett tag, men nu orkar jag liksom inte göra så mycket annat när det är så himla varmt. Och jag fick ju ett helt berg av noga utvalda filmer av syrran när jag fyllde år. Jag blev verkligen berörd av Pay It Forward men slutet kom som en chock och sedan blev jag mest ledsen. När min bestörtning över denna hoppfulla films brutala avslutning lagt sig ska jag försöka komma underfund med varför den måste sluta på detta sätt och om det fanns någon mening med det.

Nu ska jag försöka sova, med neddragen rullgardin och öppet fönster. Lämnar er med en bild av "mina" små måsungar - som inte alls är så små längre, och jag är så glad över att alla tre fortfarande lever...