En bok om ältande och grubbel

 
Nu har jag precis läst ut boken Sluta älta och grubbla - lättare gjort med kognitiv beteendeterapi av Olle Wadström. Jag hittade den hemma hos en kompis för några veckor sedan (hon jobbar utifrån den tillsammans med sin psykolog) och tyckte att den verkade bra, så jag köpte ett eget exemplar. 
 
Oro, ältande och grubbel är en väldigt stor del av min tillvaro - vilket det väl är för alla med social fobi. Både innan, under och efter en social situation pågår ältandet - innan analyserar jag hur det kommer gå, under analyserar jag hur det går och efter analyserar jag hur det gått. Det är ett ständigt pågående ältande. Och i mitt fall är ältandet inte enbart kopplat till min sociala fobi - jag lider även av beslutsångest, förväntansångest och allmänt vardagsältande av diverse situationer (jag tänker som bekant alldeles för mycket och överanalyserar sönder allting). Alla dessa olika former av ältande tas upp under egna rubriker i boken, men det framhålls samtidigt att ältandet är detsamma oavsett form och situation. 
 
Jag fann det särskilt givande att läsa om olusttankar och tröstetankar och den "tennismatch" som pågår mellan dem inne i hjärnan vid ältande. För mig har det alltid känts självklart att obehagliga tankar och känslor ska bemötas med lugnande motargument, antingen som jag tänker ut själv eller (om det inte hjälper) som jag får genom bekräftelse och återförsäkran från omgivningen. När min ångest blir så stark att jag inte kan hantera den själv söker jag i princip alltid yttre bekräftelse och återförsäkran från personer i min omgivning, vilket oftast leder till omedelbar ångestdämpning. Men jag fortsätter ju göra likadant nästa gång...och nästa gång...och nästa gång. Självklart inser jag att detta är problematiskt, jag har bara inget annat sätt att hantera det på. 
 
När jag läser om dessa lugnande motargument (i boken kallade tröstetankar) blir det också väldigt tydligt att de är en del i ältandet och i att vidmakthålla problematiken. Den så kallade tennismatchen i hjärnan, som inleds med att en olusttanke skickas iväg över nätet, kan ju bara fortsätta om en tröstetanke skickas tillbaka över nätet - så att en ny (ännu värre) olusttanke kan skickas tillbaka, som i sin tur besvaras med en ny tröstetanke...och så fortsätter det i all oändlighet. För hur skönt det än är att bli lugnad och "tröstad" så håller effekten bara i sig en kort stund, och sedan hittar ju den kreativa hjärnan på nya orosaspekter som kräver nya lugnanden (eller samma, men igen och igen). Men om olusttanken inte besvaras med en tröstetanke så kommer det ju ingen "boll" tillbaka över nätet som kan trigga en ny olusttanke...och då upphör ältandet. Väldigt förenklat, men det är kontentan av det hela. 
 
Beskrivningen av den här "tennismatchen" fungerade väldigt illustrativt och klargörande för mig. Det gjorde även den i boken förekommande SORK-analysen (även om O:et hoppats över) av hur ältande fungerar och vad som driver det. Analysen gjorde tröstetankarnas destruktiva roll i det hela väldigt tydlig för mig. Tröstetankarna är angenäma, men olusttankarna är en förutsättning för dem...och drivkraften att sluta med de sistnämnda är inte lika stark som önskan att få uppleva de förstnämnda. I boken jämförs detta med att köpa för små skor och genomlida att ha dem på sig - för den sköna och befriande känslan när en sedan får ta av sig dem. Ännu ett illustrativt exempel på hur ältandet fungerar och vidmakthålls. Belöning som en följd av lidande. 
 
Jag blev både förskräckt och provocerad av bokens lösning på ältandeproblematiken - att sluta med tröstetankar helt och hållet. För hur dämpar jag ångest om jag inte får göra någonting för att dämpa den?! Det handlar förstås om utsläckning, att sluta göra sådant som förstärker och vidmakthåller ångesten...även om det är skitsvårt och totalt går emot de egna instinkterna. Att stå ut med att ha jobbiga tankar, att acceptera deras närvaro, att inte agera på dem på något sätt, att bara låta dem vara där... För det är inte förrän en slutar kämpa emot dem som de kommer försvagas eller försvinna. 
 
I boken gås det igenom olika förklaringar, exempel och tekniker kring ältande. Och om du lider av ältande (med eller utan social fobi) rekommenderar jag dig att läsa den. Men som med alla självhjälpsböcker är det förstås en förutsättning att du befinner dig en bit "ovanför ytan" och inte är totalt nere i mörkret - för då vet jag av egen erfarenhet att det inte är särskilt fruktbart att arbeta med självhjälpsböcker (åtminstone inte utan stöttning av en duktig psykolog eller liknande). 
 
Budskapet i och syftet med den här boken får mig förresten att tänka på två låtar - "Life Support" från RENT och Taylors "I Forgot That You Existed". Och där tänker jag mig väl att "Life Support" representerar den nyfikna och hoppfulla men fortfarande lite skeptiska inställningen inför att börja jobba och tänka på det här sättet, och "I Forgot That You Existed" som den totala lättnaden när en väl lyckats. Så jag avslutar inlägget med dessa två låtar... 
 
 

ZzzzZzzzzZzzz 😴😴😴


Jag brukar skutta upp tidigt på lördagsmorgnar och börja greja med allt möjligt. Och det hade jag förstås tänkt göra idag också. Men nu har klockan passerat åtta och jag har fortfarande inte tagit mig upp ur sängen. Totalt förfall! 😱 Jag pratade en liten stund med mamma förut (vi brukar prata i telefon tidigt på lördagsmorgnarna eftersom vi båda brukar vara som piggast då - idag blev det dock bara en kort stund eftersom jag behövde fortsätta sova 😴) och hon hävdade att det inte alls är förfall utan att jag behöver sova ikapp. Och det är väl sant - jag är ju ganska sliten. Dessutom har jag varit trött varenda morgon den här veckan och aldrig varit på jobbet före sex på morgonen och ibland till och med efter sju (😱), så varför skulle lördagen vara något undantag? 🤷‍♀️ Men nu ska jag nog försöka pallra mig upp och äta frukost snart - någon måtta får det vara...

Hamsterhelg 🐹

Så var det fredag igen. Den här veckan har gått alldeles för fort. Jag har jobbat nästan sju timmar övertid men känner ändå att jag borde jobba ännu mer för att hinna med allting. 😵 Får se om jag går och jobbar några timmar i helgen. Misstänker dock att det blir svårt att både hinna och orka med det. Imorgon ska jag hjälpa till med en bouppteckning. Jag behöver även städa lite och göra matlådor. Och så kan det vara bra om jag hinner skriva en analys till sommarkursen också (deadline är dock inte förrän om knappt två veckor, så det är inte superakut). Dessutom består det övergripande uppdraget för helgen i att hålla en hamster samt hamsterhussens mammas blommor och odlingar vid liv tills de kommer hem igen...hittills har det gått bra, men det är i och för sig bara fredag kväll än så länge... 😉


Jag ska försöka få in lite återhämtning också, för det behöver jag verkligen. 😴 Förmodligen borde jag sova nu, men jag är för uppe i varv... 😵 Lite mindfulness vore nog en bra idé... 👍

Rabiat mejl från gubbjävel

Idag fick jag följande "trevliga" mejl... 
 
 
Vad det handlar om? Ja, det är väl bäst att ta det från början. Tidigt på morgonen den 2 juni köpte jag en DVD-film på Tradera som jag behövde till den första uppgiften i sommarkursen. Mitt i natten fick jag ett mejl från säljaren med uppgifter om till vilket bankkonto jag skulle betala och en försäkran om att han skulle posta filmen så fort han mottagit betalningen. Detta mejl såg jag när jag vaknade nästa morgon, alltså den 3 juni, och betalade tämligen omgående. Den 8 juni hade det fortfarande inte kommit någon film (från övriga säljare som jag beställt från vid samma tillfälle hade det däremot kommit leveranser nästan genast), så jag hörde av mig till säljaren och frågade om han skickat filmen än. Dagen därpå, den 9 juni, fick jag svar att han postat filmen den 8 juni. Jag tackade för informationen. Den 15 juni försökte jag titta på filmen, men skivorna (både filmen och extramaterialet) var i så dåligt skick att varken min DVD-spelare eller min dator klarade av att spela upp dem. Jag hörde av mig till säljaren och meddelade detta, och där någonstans drog helvetet igång... 
 
Malin: Nu har jag försökt titta på filmen, men båda skivorna är tyvärr i så dåligt skick att varken min dvd-spelare eller min dator lyckas läsa dem. Väldigt tråkigt. Hur löser vi detta? 
 
Säljaren: Det var inget jag förväntade mig att höra....ska du ha en bränd version som är repfri...? 
 
Malin: Om du har en sådan så tar jag gärna den istället. 
 
(Detta var ett desperat svar, då jag verkligen behövde få tillgång till filmen snabbt. Men det kändes inte riktigt bra. Så två dagar senare återkom jag med ett nytt svar.) 
 
Malin: Eftersom det här är sista veckan jag behöver filmen och jag ännu inte har fått en fungerande film tror jag det är bättre att häva köpet. 
 
Säljaren: Det funkar inte så....vill du nite ha en annan [bränd version] denna vecka får du välja nån annan film... Du kan slipa skivorna i butik så blir dom som nya...eller göra en hemma slipning själv,
det finns youtube videos på det där... Eller så kan du köpa en maskin du stoppar in cd,dvd, playstation, PC skivor....som rengör och fixar... 
 
Där slutade jag svara, eftersom det var uppenbart att han inte tänkte följa reglerna, och vände mig till Tradera istället. De skickade då ett uppfordrande mejl till säljaren... 
 
Tradera (till säljaren, med mig som kopia): Vi har förstått att det finns en oenighet i denna affär. Som säljare är det till exempel alltid viktigt att lämna fullständig information om det objekt som säljs. Om objektet efter försäljningen inte överensstämmer med objektsbeskrivning, bilder eller övriga upplysningar som säljaren lämnat före köpet kan detta ge köparen rätt att exempelvis få varan åtgärdad eller att returnera den och få tillbaka det man betalat. Vi rekommenderar i och med detta att du tar kontakt med köparen för att diskutera en lösning på eventuella oklarheter. 
 
Jag gav säljaren över en vecka på sig att följa Traderas uppmaning att kontakta mig för att lösa detta. Men jag hörde inte ett ljud. Så då vände jag mig till Tradera igen, och fick rådet att lämna ett negativt omdöme på säljaren, vilket jag gjorde... 
 
Malin (i Tradera-omdöme om säljaren): Repiga skivor, ej uppspelbara. Lång lev.tid. Dålig attityd. Vägrade häva köpet. 
 
Det tog hus i helvete. Och där är vi framme vid det rabiata mejlet från honom som jag postade i början av inlägget... 
 
Det kom inte som en total chock att han skulle bli otrevlig, det hade jag nästan väntat mig. Men otrevlig på DEN NIVÅN...det var jag inte beredd på. Jag blev helt skärrad och skakig. Jag är liksom inte van vid att bli bemött på ett så extremt respektlöst sätt. 
 
Jag har visat detta mejl för ett antal personer idag. Och det verkar finnas två läger, även om alla är överens om att han är en jubelidiot. Å ena sidan finns det de som tycker att jag ska polisanmäla honom - å andra sidan finns det de som tycker att jag ska avfärda honom som en otrevlig galning och inte lägga mer energi på honom. Men jag har väldigt svårt för att skaka av mig kränkningar och oförrätter och bara "skita i det", samtidigt som jag väl tvivlar på att detta verkligen är någonting som går att polisanmäla (jag har dessutom aldrig gjort en polisanmälan förut i hela mitt liv, så bara det känns ju läskigt). Det handlar inte främst om pengarna han har blåst mig på, utan om hans kassa attityd och kränkande kommentarer. Jag har såklart kontaktat Tradera och låtit dem se alla mejl, men eftersom konversationen ägt rum utanför Traderas plattform kan de tydligen inte vidta några åtgärder mot säljaren (jag visste inte att man kunde mejla inom sajten, men hädanefter kommer jag BARA ha kontakt med Tradera-säljare på detta sätt). Så jag står lite rådvill. 
 
Men nu har jag skrivit av mig lite i alla fall, vilket känns bra. Och jag kommer kanske att kontakta fabror blå framöver och höra vad de säger om det hela. Men just nu ska jag bara gå och lägga mig. Jag håller på och läser en väldigt bra bra bok, som jag kommer recensera här på bloggen inom kort. Stay tuned...

Reclaim Kristianstad, dag 3

Igår var den tredje och sista dagen av vår vistelse i Kristianstad (se även dag 1 och dag 2).

Utmattad liten Malin igår morse efter två intensiva och känslosamma dagar.

Nästan exakt likadan frukost som dagen innan. Variation är som bekant överskattat. 😉

Utsikten från hotellrummet.


Innan vi lämnade Kristianstad och gav oss iväg med bilen för att dokumentera några speciella platser utanför stan för att sedan styra kosan hemåt, gick vi ett sista varv i centrum. Vi skulle handla lite inför resan och passade samtidigt på att köpa ett tackkort och två liter mjölk som en tackgåva till det fina hotellet med dess fina personal (de hade problem med mjölkleveranserna). Och så tog vi några sista bilder...

Här låg tidigare en grekisk restaurang, där jag träffade min dåvarande svärfar för första gången - jag började nästan gråta av lättnad när han skickade ett positivt sms till L om mig efteråt.

På restaurangen Bånken åt jag och mina klasskamrater examensmiddag för tio år sedan. Och på nästan exakt den plats där jag står i bilden poserade jag och mina kompisar från klassen för en bild innan vi gick in på restaurangen.

När vi ändå var i närheten passade jag på att triumfposera framför Subway också.


En liten kompis som kvittrade hej då åt oss innan vi lämnade stan.

Först åkte vi söderut, till det lilla samhället där L bodde när vi först lärde känna varandra. Vi klev inte ur bilen, men åkte väldigt långsamt med nedvevade rutor så att jag kunde fota huset där L bodde - platsen där jag fick mitt livs första kyss under den där ödesdigra helgen i september 2005 som ledde till att hennes mamma förbjöd oss att träffas...


Sedan åkte vi och stannade till vid företaget där L jobbade med att städa en gång i veckan i tonåren. Jag har väldigt jobbiga minnen därifrån - ibland följde jag med henne och hjälpte till och det hände även att jag fick åka dit själv när hon inte orkade pallra sig dit. Föga förvånande fick hon sparken efter ett tag. 😒


Sedan styrde vi kosan norrut, till en liten håla norr om Kristianstad där Ls pappa fortfarande bor. Han var alltid snäll emot mig, men jag har ändå både fina och jobbiga minnen från hans hus...


Hemresan blev lång men mysig. Vi pratade och lyssnade på musik och stannade till lite här och där. Jag är väldigt nöjd med dessa tre dagar i Kristianstad. Det har gått förvånansvärt bra, jag är tacksam över att jag hade syrran och mamma med mig som stöd och jag känner verkligen att jag har reclaimat staden och att jag kan återvända dit fler gånger utan alltför mycket ångest. 👍❤

Reclaim Kristianstad, dag 2

Det här inlägget borde jag förstås ha skrivit i förrgår kväll. Men jag var för trött för att blogga då, och igår morse strulade appen så att inlägget försvann när det var sisådär halvskrivet och jag hade inte tid att börja om eftersom vi snart skulle checka ut från hotellet. Och när jag kom hem sent igår kväll började jag skriva ett inlägg, men jag var för trött för att slutföra det. 😴 Men här kommer äntligen en redogörelse för resans andra dag...


Fredagen var resans mest intensiva dag. Vi var ute och gick i centrala Kristianstad i cirka sex(!) timmar på dagen, sedan återvände vi till hotellrummet och vilade ett tag och sedan åkte vi högskoleområdet och gick runt där en stund. Men det allra första vi gjorde i förrgår morse var förstås att gå ner i matsalen och äta hotellfrukost - och som den bloggare jag är var jag ju såklart tvungen att dokumentera maten... 😉


Dagens första anhalt var Heliga Trefaldighets kyrka. ⛪ Jag har två minnen från den kyrkan. Dels gick L och jag in där och ställde oss och kysstes i vapenhuset en gång när vi var tonåringar, som ett litet fuck you till kristendomens homofobi. Det var väl ingen som såg oss, men vi kände oss ändå väldigt rebelliska. 🏳️‍🌈 Dels hölls som sagt examensceremonin där när jag tog min kandidatexamen i företagsekonomi för tio år sedan. Det var en mycket högtidlig stund, bland annat stod alla lärarna i en halvcirkel längst fram i kyrkan och klassen fick gå laget runt och ta alla i hand och ta emot gratulationer. Jag minns hur golvet såg ut och att jag var rädd för att snubbla. Och jag minns att läraren i ekonomistyrning och jag log lite extra mot varandra när vi möttes där. Jag hade börjat gråta inför honom en gång och han hade frångått sina akademiska principer och gjort ett undantag för mig på grund av min sociala fobi. Och när vi möttes där i kyrkan kände jag att han var stolt över mig som tagit mig ända fram till examen trots mina svårigheter. ❤








Efter besöket i kyrkan gick vi till supermysiga Conditori Duvander och fikade. Jag har bara varit där ett par gånger (konditoribesök var en extravagant lyx som sällan rymdes inom min snäva studentbudget), men mina minnen därifrån är övervägande positiva. Bland annat minns jag att L och jag satt där och läste schlagerartiklar inför The Arks medverkan i Melodifestivalen 2007, våren innan jag flyttade till Kristianstad.




En bit därifrån hittade vi den lilla symaskinsaffären där jag fick välja ut en symaskin i present när jag fyllde 20 år. Jag blev glatt överraskad över att den fortfarande fanns kvar (ägarna var gamla redan på den tiden), så det blev en del glädjeyttringar och fotograferande utanför den. Efter en stund öppnades dörren och en dam som arbetade där kikade ut, så då gick mamma fram och förklarade situationen och berättade att vi varit där och köpt en symaskin till mig för tolv år sedan. Damen berättade att affären numera drivs av dottern till paret som sålde min symaskin. Det kändes fint att få höra. ❤


Efter det gick vi till Lilla Torg, där vi såg massor av regnbågsflaggor. 🏳️‍🌈😍 Det gjorde mig förstås väldigt glad - men samtidigt generad över att jag inte hade koll på att Kristianstad Pride pågår just nu (sjukt orutinerat av mig! 😱). Vi letade även upp den numera nedlagda restaurangen Trendie som jag besökt många gånger med L och som jag tagit med familjen till när de varit nere och hälsat på.



Vi gick vidare genom centrum och konstaterade att Domushuset inte fanns längre, och inte heller det intilliggande busstorget. Istället låg där en gigantisk galleria som var mig fullkomligt främmande. Det är mycket som har förändrats i Kristianstad under de senaste tio åren, vilket känns lite konstigt samtidigt som det säkert bidrog till att göra vistelsen lättare för mig då många platser som varit smärtsamma för mig nu var helt oigenkännliga. 👍

En del platser var sig dock lika. Som "stenbananerna", Ls gymnasieskola och huset hon bodde i tillsammans med sin mamma innan vi flyttade ihop (och efter att vi flyttade isär). Mamma och syrran och jag satt en stund på skolgården, och det kändes helt okej.





Jobbigare var det att återuppleva promenaden på stigen längs med kanalen. Den där vårkvällen 2010 när L följde mig en bit på hemvägen (hon bodde hos sin mamma igen sedan några månader tillbaka, och den där kvällen hade jag varit hos dem och ätit middag) och hon var så kall och avvisande och ville inte ens ge mig en avskedspuss. Där någonstans brast det för mig och jag insåg att det verkligen inte fanns någon framtid för oss. Jag ägnade den kvällen åt att gråta, prata med mamma i telefon och bestämma mig för att flytta hem till Östergötland igen. Det var en fruktansvärt jobbig kväll, som kom över mig igen när mamma och syrran och jag gick samma promenadsträcka i förrgår. Men jag hantetade det riktigt bra faktiskt. Och det var skönt att ha stöd från mamma och syrran. ❤




Längs den stigen finns även några bänkar, där L och jag satt tillsammans under betydligt lyckligare omständigheter på vår ettårsdag 2006. Den bänken kändes också viktig att reclaima...


Sedan passerade vi Ungdomsmottagningen, en plats där jag fick mycket välbehövlig psykologisk hjälp under mitt sista år i Skåne - jag hade två olika samtalskontakter där och när saker och ting var riktigt jobbiga fick jag komma dit och prata två gånger i veckan (en gång med den ena och en gång med den andra). Jag är väldigt tacksam för de där två damerna. ❤



Nästa anhalt var stadsbiblioteket. Det var sig ganska likt, förutom att entrén gjorts om och flyttats. Det är en plats som jag förknippar både med lån av kurslitteratur och med att sitta vid en dator tillsammans med L och spela spel på Hamsterpaj...


På väg till den lägenhet som var mitt hem under två och ett halvt år passerade vi det hus som L och jag alltid sa att vi skulle köpa och flytta in i "när vi blev rika"...


Det är absolut ett jättefint hus. Men jag är glad att jag inte sitter fast i ett hus i Kristianstad tillsammans med L och de två barn vi sa att vi skulle skaffa. 😖

Det jag trodde skulle vara nästan outhärdligt jobbigt att besöka var den plats som var mitt (och under två år även Ls) hem från januari 2008 till sommaren 2010. Men det kändes mest konstigt, att återse en plats som en gång varit "världens centrum" för mig men som nu kändes väldigt avlägsen. Det mesta var sig likt - något träd var fällt, några bitar av gräsmattan på framsidan var asfalterade, uteplatsen på baksidan hade fått sig en rejäl uppfräschning, men annars såg allting ut som jag mindes det (eller kanske lite mindre). Vi satte oss och åt lunch (inköpt i närbutiken som blivit rejält utbyggd och inte alls kändes bekant längre) med mina gamla lägenhetsfönster inom synhåll, och jag började tycka att det var riktigt mysigt att vara där. 👍





De två fönstren uppe till vänster var våra.


Vi var vid det här laget ganska trötta, alla tre, så vi styrde stegen tillbaka mot hotellet. Vi valde en lite annorlunda väg tillbaka till centrum, över en spång och genom ett litet skogsparti på en ö i kanalen. Den vägen gick jag nämligen på väg till tågstationen våren 2010 när jag skulle åka tåg med kissen för första gången, eftersom hon var så himla ängslig av sig och jag försökte minimera kontakten med andra människor och djur som bara skulle skrämma upp henne ytterligare. ❤🐈




Efter att ha vilat och sovit på hotellrummet ett tag tog vi bilen bort till högskoleområdet. Ett område där jag förstås tillbringade väldigt mycket tid under mina tre år i Skåne...

Studentkåren.

De fyra fönstren uppe till höger utgjorde kårtidningens redaktion under min studietid. På samma våning satt även sjuksköterskan och kuratorn. Alla tre välbehövliga tillflyktsorter för mig. ❤








Rektorshuset.



Huset där de flesta föreläsningar på min utbildning hölls.




Biblioteket, där jag och min uppsatspartner skrev vår kandidatuppsats.

Aulan, där många tentor skrevs.


Vägen mellan högskolan och min första studentlägenhet.



Jag bodde i det stora huset i mitten av bilden. Det ser fint ut utifrån, men det var jävligt sunkigt - det sprang råttor inne i väggarna och fulla studenter i korridorerna och de gemensamma utrymmena var så ofräscha att jag stannade på tröskeln.

Mina tre fönster. Det var hemskt att bo på bottenvåningen och gardinerna var ständigt fördragna.



Tvättstugan.


I närheten av högskolan ligger den matbutik som jag handlade mest i, både under hösten 2007 när jag bodde på campus och senare när jag bodde mer inne i stan. Mitt mest traumatiska minne därifrån är när jag skulle storhandla en gång och hade lastat upp alla varorna på bandet vid kassan - och så fanns inte mitt bankkort i plånboken. 😱😱😱 Jag vet än idag inte vart det hade tagit vägen (även om jag har mina misstankar), men jag minns skräcken över att ha förlorat det. Jag cyklade runt till de ställen där jag handlat senast, men det fanns ingenstans så jag blev tvungen att spärra det och beställa ett nytt.


I samma område ligger även äventyrsgolfbanan där jag spelat med både L och familjen, och bowlinghallen där L envisades med att köpa små burkar med jordnötter trots att det fick min hals att svullna igen...



Jag hade väl någon tanke om att mamma och syrran och jag skulle spela äventyrsgolf i fredags kväll, men efter denna superintensiva dag var vi alla tre för trötta för det, så efter att ha handlat på Ica åkte vi hem till hotellet där jag var så trött att jag inte ens orkade blogga. 😴

Reclaim Kristianstad, dag 1


Nu är mamma och syrran och jag i Kristianstad, för mitt terapeutiska reclaimande av en stad där jag bott och mått väldigt dåligt under min tid med L. Jag har inte satt min fot här på tio år...men nu är jag här! ✌ Det kändes bra hela bilresan...tills vi kom så långt söderut att det började stå Kristianstad på vägskyltarna. Då började jag få ett tryck över bröstet, och mamma tog min hand. Men det gick bra, vi åkte in i staden och jag kände igen mig och pekade ut olika saker.

Det första vi gjorde var att gå till vårt hotell. Det i mina ögon finaste hotellet i stan, som alltid var för dyrt och flott för mig när jag som tonåring åkte ner hit för att träffa L i hemlighet (hennes inledningsvis homofobiska mamma förbjöd oss att träffas under väldigt lång tid). Och eftersom det här hotellet alltid har stått som en symbol för något ouppnåeligt kändes det viktigt för mig att få bo just här nu, när jag har helt andra ekonomiska möjligheter. Jag är på många sätt en annan Malin nu än då. 

Vi klev in i lobbyn, och jag blev alldeles golvad av hur söt receptionisten var (jag har pratat om henne till och från hela kvällen - och syrran konstaterade torrt för en stund sedan att det verkar börja bli dags för Skåne-tös nummer två för mig🙈). Jag fick tolka lite, för både mamma och syrran hade svårt att förstå skånskan, så då blev jag ju tvungen att PRATA med denna jättesöta tjej som gjorde mig så nervös. 😱 Men det gick ganska bra faktiskt. Och hotellet är verkligen jättefint...





För att inte tala om vårt underbara rum...





När vi landat lite gick vi ut och promenerade i den lummiga Tivoliparken och gick förbi teatern...







Det var en ganska mild mjukstart, för Tivoliparken och teatern har jag övervägande positiva minnen från. 👍 Sedan gick vi vidare till tågstationen, som däremot är en väldigt ångestfylld plats. Men den var så omgjord och annorlunda att jag knappt kände igen mig, så det gick riktigt bra det också...



Vi gick även förbi kyrkan där examensceremonin hölls när jag tog min kandidatexamen 2010...


Dagens största utmaning var att gå och äta på Subway, där L jobbade ett tag medan vi bodde ihop. Jag var jättenervös medan vi gick dit och kände ångesten stiga för varje steg...men väl där kunde jag konstatera att stället blivit totalrenoverat sedan jag såg det sist och att allting såg helt annorlunda ut. Och det kändes inte alls så jobbigt som jag befarat att gå in där, beställa och sitta där och äta. Det var en stor seger, och ökar min tilltro till att hantera även morgondagens prövningar. ✌


På väg till en mataffär (som förstås inte alls låg där jag trodde - shit, vad allting hinner förändras på tio år! 😵) fick vi syn på en stooor regnbågsflagga, och när vi kom närmare såg vi att den tillhörde min forna hyresvärd, som tydligen sponsrar Kristianstad Pride...



Tänk att även Kristianstad har en pridefestival nuförtiden...och att min gamla hyresvärd stöttar den. Det finns ju faktiskt hopp för den här staden! 🏳️‍🌈😊


Nu har det hunnit bli "imorgon", ser jag, och syrran har hunnit somna. 😴 Jag ska nog försöka varva ner och följa hennes exempel faktiskt...vi har mycket framför oss imorgon!

Reseplanering

 
Jag har varit fortsatt låg idag, och ängslig. Så jag har inte varit riktigt närvarande. Men nu känns det bättre (eller, det gjorde i alla fall det tidigare ikväll - nu börjar det ju bli himla sent så nu kommer ångesten som ett brev på posten, men innan dess var det bättre). Det har tagits ett stort steg på vägen idag mot någonting bra i helandeprocessen efter krisen. ❤️ 
 
Idag fick jag även veta storleken på min bonus jag kommer få tillsammans med junilönen. 👍 Jag tror inte riktigt att jag visade tillbörlig glädje, det gör jag liksom inte över någonting just nu. Men jag blev glad, det blev jag verkligen. Och jag har lagt en stooor beställning på fina klänningar nu ikväll som en sommarpresent till mig själv för en del av bonusen. ❤️ 
 
Ikväll har mamma och syrran och jag även planerat inför den stundande Skåne-resan. Vi har skrivit listor både över vad vi ska ta med oss och över vilka platser i Kristianstad vi ska besöka. Och till sisådär 90 % är det uppenbart att det inte rör sig om någon turistresa utan om en personlig terapiresa. Betraktat utifrån är det nog himla märkliga platser jag vill besöka. Men skit samma, det är viktigt för mig i alla fall. 👍 
 
Och nu ska jag definitivt gå och lägga mig. Jag har massor att göra imorgon - sista arbetsdagen innan resan... 😱 Igår jobbade jag mer än en timme övertid och idag nästan två timmar. Och det blir väl någonting sådant imorgon också, misstänker jag. Så nu behöver jag sova. Natti natti! 
 

Avkopplande studier


Jag hade tänkt att jobba en massa i helgen. Men jag var ju inte alls i skick för det. 😔 Så nu känner jag mig stressad över det, för att jag inte hunnit så mycket som jag hade önskat. Jag har jobbat hela dagen idag, till och med jobbat övertid, men det känns inte som att jag fått någonting gjort. 😕 Hoppas att det blir bättre imorgon.

Jag är fortsatt låg, men har inte gråtit någonting under dagen. Det kom några tårar nu ikväll, men det är också allt. Ångesten blir värre på kvällarna och jag blir mer nedstämd och apatisk. Jag får för mycket tid för mina tankar. 😔

Det enda som flyter på förvånansvärt bra är sommarkursen. Den har bara hållit på i två veckor än så länge men jag ligger redan cirka två och en halv vecka före i tidsschemat. 👍 Detta trots att jag inte hade läst klart kurslitteraturen innan kursstart som jag brukar göra - jag hade inte ens BÖRJAT läsa den innan. 😱 Men det har gått bra ändå. Jag var orolig för att det skulle bli för jobbigt för mig att studera på halvfart mitt under högsäsongen, men jag tycker tvärtom att det är ganska avkopplande att varva ner med studier på kvällarna (eller så är jag bara så djupt nedgången i min studienarkomani att jag inte klarar mig utan, vem vet 🤷‍♀️).

Gammal fobi med nytt namn?

Jag upptäckte nyligen en reklam från Vimla. Eftersom jag varken tittar på teve, lyssnar på radio eller går på bio samt har ett premiumkonto på Spotify är jag ganska förskonad från allt vad reklamklipp heter. Så därför har jag missat detta - fram till nyligen när någonting om det dök upp i mitt Facebook-flöde... 
 
 
Jag har seriöst aldrig hört talas om invasofobi förut - vilket jag efter en snabb googling kan konstatera beror på att det är mobiloperatören själv som tillsammans med en psykolog nyligen hittat på den... 🤨 
 
Nu är inte jag någon expert på hur nya typer av fobier upptäcks och legitimeras...men att en mobiloperatör beställer en Sifo-undersökning för att kartlägga ett problem (rädsla för inkommande samtal) som de sedan kan lansera en tjänst för (ett filter mot oönskade samtal) - det kan jag tycka känns liiite oseriöst. 
 
Dessutom låter denna rädsla som en specifik form av social fobi. En redan existerande fobi alltså. Just saying. 🤷‍♀️

Vändpunkt(?)

Idag har jag haft en under omständigheterna relativt stabil dag. Jag har alltså varken storgråtit, hyperventilerat eller velat dö. Jag har istället sovit och pluggat och pallrat mig iväg till mataffären i värmen.

Igår var det midsommarafton. En högtid som jag förknippar med ångest och osämja och alkohol och gap och skrik (så har det sett ut historiskt), eller som på senare år med ensamhet och nedstämdhet. Och jag inledde gårdagen med att storgråta och att sitta hopkrupen på badrumsgolvet i en vidrig panikattack med självmordstankar. Sedan gick jag och lade mig och sov till ända in på eftermiddagen, varefter jag satte mig och pluggade. Sedan gick jag hem till en kompis (jag hängde hemma hos henne i onsdags eftermiddag, eftersom jag insåg att det inte var någon bra idé för mig att sitta hemma med min ångest, och då bjöd hon in mig till midsommarfirande hemma hos sig).

Det kändes fint att få tillbringa eftermiddagen och kvällen med två vänner och en Malin-älskande sexåring. Vi åt gott och pratade om allt möjligt och bara hängde på balkongen. I likhet med mig är värdinnan ett emotionellt vrak just nu (vilket väl är en av anledningarna till att jag kunnat ta mod till mig att närma mig just henne just nu, då vi är på samma våglängd), och hon fick ett sammanbrott under kvällen. Hon bad om ursäkt för det, men både den andra vännen och jag svarade ärligt att hon inte behövde göra det. Jag tycker verkligen inte att psykisk ohälsa är något att skämmas över eller be om ursäkt för. Och även om det såklart var jättejobbigt att se henne må så dåligt och känna mig maktlös över att inte kunna hjälpa henne, var det samtidigt nyttigt för mig att få betrakta en annan människa i kris just nu och kunna se mina egna känslor, reaktioner och resonemang speglas i henne. Det hjälpte mig att få lite distans till min egen ångest, när jag kunde observera den genom henne. Och det kanske är därför jag är förhållandevis stabil idag.

Får se hur det blir imorgon. Jag tar en dag i taget här...

Oviktig. Bortvald. Sviken.


Jag mår skitdåligt. Psykiskt. Med ryggen och nacken är det betydligt bättre nu, men emotionellt är jag ett vrak. Har inte sovit många timmar de senaste två nätterna. Tårarna rinner, både hemma och på jobbet. Jag mår skit.

Varför är jag inte viktig? Varför är ett löfte till mig inte värt någonting? Varför går det att välja bort mig? Varför är det okej att svika mig? Varför är total katastrof och misär att föredra framför mig?

En av de viktigaste personerna i mitt liv...och jag trodde verkligen att det var ömsesidigt, fram till igår...men nej.

Det gör så ont, så jävla ont. Jag orkar inte...

Aj! 😟

Jag har varit hemma från jobbet idag. Jag är inte sjuk, men jag har jävligt ont i nacken och ryggen. 😟 Det är lite bättre nu, men imorse kunde jag knappt röra mig. Har legat i sängen en stor del av dagen. Har också försökt göra några yogaövningar som jag vet är bra för just nacke och rygg, men det gjorde för ont. 😕 Fattar inte varför det blir så här, jag har ju liksom inte "gjort" någonting. Det hände en gång för några år sedan också, att jag fick så här djävulskt ont. 🙁 Hoppas att det går över snart och att det dröjer innan det händer igen.


Våfflor och bussförvirring

Idag har syrran och jag varit på Färgargården och ätit våfflor. 😋 Det brukar annars vara tradition att vi firar min födelsedag där, men i år lagade ju syrran och jag maten själva till mitt firande. 🎂 Så åtets Färgargården-premiär blev idag istället.



Något annat som är speciellt med den här dagen är att det är absolut sista dagen som allting är "normalt" i Östgötatrafiken. Inte nog med att det börjar gälla ett nytt biljettsystem imorgon (som verkar helt fucked up), de byter även nummer på alla stadsbussar och drar om en del linjer och tar bort en del hållplatser. 😱😱😱 Jag får sådant jävla stresspåslag av det här. Jag hatar förändringar, åtminstone sådana här totalt meningslösa och superförvirrande förändringar. 😵 Och jag är (såklart) redan nu jättenojig för min Vadstena-resa i juli - hur fan ska jag lyckas genomföra den med det här nya krångliga biljettsystemet?! 😱 Och vad gäller de nya märkliga stadsbusslinjerna så tänker jag försöka undvika dem i största möjliga mån - det går ju oftast alldeles utmärkt att promenera inom stan...

Bågskytteklubbens årsmöte och veckans psykologsamtal 🏹


Idag har jag varit på årsmöte med bågskytteklubben. 🏹 Det hölls utomhus på grund av coronasituationen och varade i cirka två timmar - så nu är jag helt rödbränd i ansiktet och på underarmarna. ☀️ Mötet var trevligt och det kändes fint att få träffa folk från klubben igen - jag har ju knappt hunnit/orkat träna något de senaste månaderna och när jag väl gjort det har jag varit alldeles ensam i lokalen. Men det kanske det blir ändring på framöver, för jag och en till ska försöka samordna vår träning kom vi överens om idag. 😊👍

Jag satt förstås tyst under hela mötet, bortsett från att jag stämde in i den unisona "Ja!"-kören när mötesordföranden ställde frågor. Men när det kom till avsnittet om ekonomi kunde jag nästan inte hålla mig, för utifrån årsmöteshandlingarna var det uppenbart att avgående kassör inte haft koll på läget och rapporterna såg fullkomligt bedrövliga ut och gav mig djup ordningspanik och en stark drivkraft att kliva in och styra upp föreningens bokföring och ekonomi. 😱 Men där får jag lov att tacka mitt Ångestmonster som hindrade mig från att yttra mig. För det hade sannolikt lett till konflikter inom styrelsen (sådant här brukar vara jävligt känsligt i föreningar, och jag märkte att det redan rådde en del friktion i frågan) och att jag hamnat på en kassörspost som jag varken har tid eller lust att åta mig - det är så skönt att för en gångs skull få vara med i en förening utan att behöva sitta med det ekonomiska ansvaret...även om det kliar i fingrarna på mig att få skapa ordning och reda. Men jag gick i alla fall fram till klubbens ordförande efteråt och erbjöd mig att hjälpa den nya kassören om det skulle behövas, jag sa att det bara är att kontakta mig om det skulle vara något. Det känns som en lagom nivå faktiskt. 👍

I torsdags hade jag samtal med psykologen, och eftersom läget är mer stabilt nu än sist så kunde vi fokusera mer på fokusskifte än på stress. Vi pratade om veckan som varit och dess stordåd (Ikea-leveransen, fotograferingen m.m.) och övergick sedan till att göra fokusövningar. Psykologen läste några artiklar från Aftonbladet och så skulle jag blunda och lyssna och skifta mellan att rikta fokus utåt och inåt. Hon frågade mig om det var något speciellt ämne eller någon speciell person jag var intresserad av att höra om, och redan där låste det sig totalt för mig - för att jag blev rädd för att svara "fel", vilket ledde till att jag inte kunde svara alls. Det enda jag kunde komma på var Taylor (efter en del lirkande från psykologen), men psykologen tyckte inte att det var särskilt lämpligt för uppgiften eftersom jag förmodligen redan vet det mesta som finns att läsa om Taylor. Men eftersom jag inte kunde klämma ur mig något annat svar så fick det bli Taylor i alla fall. Så psykologen läste två ganska nya artiklar (som såklart inte erbjöd mig någon ny information överhuvudtaget 😉) och jag försökte göra fokusövningen. Men det var svårt. Jag tycker alltid att det är svårt med fokusskifte, jag kan liksom inte switcha mellan fokus inåt och fokus utåt, mitt fokus är mer som en dimmer som antingen är mer utåt eller mer inåt men aldrig helt och hållet åt det ena eller andra hållet. 😕

Vi gjorde en annan fokusövning också, att lyssna på en låt (hon tog samma som sist vi gjorde den övningen eftersom jag ångestlåste mig och inte kunde säga vilken låt jag ville höra den här gången 😖), men istället för att hålla på och skifta fokus fram och tillbaka en massa gånger så fick jag ha fokus utåt under låtens första halva och fokus inåt under låtens andra halva. Det var lite lättare att försöka ha samma fokus under en lite längre tid istället för att hålla på och byta hela tiden, men det var fortfarande svårt. Jag fick i läxa att göra den här övningen en gång om dagen tills vi ses nästa gång. Och hör och häpna, hittills har jag faktiskt gjort det! Visst märker jag en viss skillnad i att jag är mer uppmärksam på låten när jag fokuserar på den och mer ångestfylld när jag riktar fokus inåt, men det är ingen jättestor skillnad.

Jag känner ett visst motstånd mot att hålla på med fokusskifte. Jag känner inte att det ger så mycket, jag blir mest frustrerad över att jag är så dålig på det - och jag vill ju bara göra saker jag är bra på. Psykologen poängterade att målet med övningarna inte är att jag ska prestera någonting, utan bara att jag ska öva på att upptäcka skillnaden mellan fokus inåt och fokus utåt. Att jag bara ska GÖRA övningen, utan att värdera hur "bra" jag gör den. Och hon sa att det faktum att jag är ovan vid att skifta fokus innebär att jag behöver öva på det, inte att det inte är någon idé att försöka. Hon jämförde med att gå i högklackat - det är ju något man behöver öva på för att klara av och inte någonting man bara kan per automatik. Hon jämförde även med små barn som lär sig gå och prata och sådant där - de håller ju inte på och kritiserar sig själva och ger upp för att det går dåligt utan de fortsätter träna tills de behärskar de nya färdigheterna. Självkritik och att ge upp är inlärda beteenden - och sådant som kan läras in kan också läras om. Och att göra saker som är utmanande och svåra är något som ökar tilltron till mig själv. Så ja...jag ska fortsätta öva på fokusskifte.