Retreat i Vadstena - dag 1

Jag tog 06.47-tåget från Norrköping imorse och var i Vadstena redan tjugo över åtta. Den lilla staden vid Vättern fyllde mig nästan omedelbart med ett stort lugn. Jag strosade genom den ännu ganska slumrande stadskärnan och slog mig sedan ner på en bänk vid vattnet, jag satt där en lång stund och lyssnade på vågorna och gjorde upp lite planer för dagen.


Leksaksmuseet öppnade tidigt, så jag begav mig dit. Det är ett ställe jag hade velat besöka när jag var här förra sommaren men som jag inte hann med då. Men nu blev det av och det kändes bra. Många fina gamla leksaker. 😊

Tillbaka till vattnet. Jag liksom dras dit hela tiden, det är nog den mest rogivande platsen i den här rogivande staden. Jag satte mig och läste i en av broschyrerna jag plockat på mig på museet, och beskrivningen av Vadstena kändes verkligen träffande (se bild nedan). Ingen falsk marknadsföring här inte. 👍


Några fåglar gjorde mig sällskap och jag blev alldeles till mig. Så himla söt kajunge! 😍

Slottet besökte jag förstås också när det öppnade. Jag tvekade lite innan jag köpte biljett till renässansvandringen, jag var ju på den förra sommaren. Men det var absolut värt det. Vi gick inte riktigt samma slinga som då och informationen var i stora drag densamma men innehöll en del variationer. Så jag är glad att jag gick i år också. Det hör liksom till.



Jag kikade in i "bokkiosken" vid parken och hittade en bok som liksom bara stod där och väntade på mig - den hade titeln Känn rädslan och våga ändå. Så den fick följa med mig. Jag slog mig åter igen ner vid vattnet, och läste ett kapitel.



Den här gången satte jag mig visst rakt ovanför en geocache, skulle det visa sig - efter en stund dök det upp en dam som hukade sig ner och spanade in under min bänk. 😉 Jag reste mig och lät henne kravla in och hämta sin skatt och sedan gick jag därifrån. Då hade jag suttit där en bra stund och läst och lyssnat på vågorna och beundrat segelbåtar och blivit alldeles till mig över en gräsandshona med ett helt koppel supersöta ungar...



Jag hade då varit i Vadstena i cirka fem timmar och var redan så harmonisk och andaktsfull att jag styrde stegen mot nunnornas lilla butik med avsikten att köpa en rosenkrans. Väl där inne vaknade jag dock upp lite, och det blev ingen rosenkrans - jag blev liksom avskräckt av att de var prydda med en korsfäst Jesus och såg ytterst religiösa ut (vilket jag förstås visste att de är, men det blev så himla påtagligt).

Dags att checka in på hotellet. Jag bor i ett jättegulligt litet hörnrum med underbar utsikt...



Efter dagens många upplevelser var jag helt slut och ägnade resten av eftermiddagen åt att sova. 😴 Men sedan fick jag gå upp och göra mig iordning lite, för jag skulle ju till Shakespearefabriken och se Macbeth. 🎭

Åkte Tuff Tuff-tåget dit. Jag är barnsligt förtjust i att åka Tuff Tuff-tåg! 😍 Men jag måste medge att det var lite läskigt när vi kom ut ur staden och hastigheten ökade.

Tornen på både slottet och klosterkyrkan syntes från fabriken, den låg inte alls särskilt långt bort från staden.



Jag kände inte riktigt till Macbeth innan så det var en intressant upplevelse. Sedan är ju Shakespeare överlag ganska svårtillgänglig tycker jag...men jag gillar ändå att se den här ensemblen framföra hans verk. Nu har jag gjort det två somrar i rad, så det börjar kännas som en tradition.

Oj, vad sent det är nu! Bäst att jag försöker få lite sömn. Vet inte om klockorna i klosterkyrkan kommer bångla någonting inatt, så som de gjort X antal gånger under dagen...haha, just som jag skrev det så satte de igång! 😂 Ja, ja...jag har ju min sömntablett, så det ska nog gå bra. Natti natti och Ave Maria! Imorgon ska jag besöka klostermuseet...

Strategier för att klara sommaren

Högsäsongen tär på mig. Jag är utarbetad och sönderstressad och det krävs inte mycket för att tårarna ska börja strömma okontrollerat. I måndags grät jag på kontoret i princip hela förmiddagen. Men nu är det bara två veckor kvar till den stora deadlinen. Sedan får jag vila ett tag. Men redan nu får jag viss återhämtning. I måndags eftermiddag kom finaste Per på besök och sov över till tisdagen. Det var fint att träffa honom igen och jag gick från vrak till glad och ganska harmonisk under kvällens gång. Och idag jobbade jag min sista dag den här veckan, nu väntar några avkopplande dagar i Vadstena när jag bara ska ta hand om mig själv och göra roliga saker och varva ner. På söndag blir det jobb igen - förutom midsommarhelgen har jag jobbat en dag varenda helg sedan i mitten av juni. Förhoppningsvis är jag redo för slutspurten efter min lilla retreat i Vadstena.

Kom på att jag fortfarande inte har skrivit om mitt senaste psykologsamtal som jag hade för nästan tre veckor sedan. Jag började gråta då också såklart, kanske just för att jag kände mig pressad och orolig för att det var vårt sista samtal på nästan två månader. Vi pratade mycket om stresshantering, att jag ska öva på att gå långsamt och även göra andra saker långsamt för att få ner mina stressnivåer i kroppen, att jag ska göra en sak i taget istället för att försöka göra flera saker samtidigt, att jag ska göra en plan för dagen över vad som är rimligt att hinna med, att jag ska våga säga nej och bolla tillbaka sådant jag inte har tid med. Vikten av pauser och återhämtning tryckte hon mycket på. Och att jag ska planera in förstärkande aktiviteter varje vecka för att minska risken för grubbel. Och om jag ändå hamnar i grubbel, bryta det med hjälp av strategier vi gått igenom tidigare. På social fobi-fronten har jag fått i läxa att svara i telefon en gång om dagen oavsett hur det känns. En gång i veckan ska jag stämma av med mig själv hur det fungerar att använda alla dessa strategier, hur jag jobbar med dem. Och så ska jag försöka ha i bakhuvudet vad min psykolog skulle ha sagt till mig om hon varit där när det blir jobbigt. Och även involvera någon annan som kan påminna mig. Blir läget akut under sommaren har psykologen lovat att jag får ringa till mottagningen i Stockholm, även om det egentligen inte är en akutmottagning. Just nu känner jag mig mest kass som inte jobbat så aktivt med mina uppgifter som jag borde, även om jag har använt mig av en del strategier (men utan att utvärdera och sådär).

Nu är det hög tid att jag försöker sova. Vill ju orka ge mig iväg ganska tidigt imorgon bitti...

Ett första försök att ta mig ur studienarkomanin

I torsdags kom antagningsbeskedet till höstterminen och det föranledde förstås en inre kris hos mig. 😱 Jag har ju sedan länge bestämt mig för att ta ett studieuppehåll nu efter tolv års högskolestudier, det är verkligen välbehövligt och efterlängtat...jag har dock ändå sökt kurser till hösten (jag kunde inte låta bli!) men intalat mig själv att jag ska tacka nej när antagningsbeskedet kommer. Men så kom det alltså nu i torsdags - och jag blev antagen till kandidatkursen i genusvetenskap! Och krisen var ett faktum...


Det tog flera timmar och mycket stöd från syrran innan jag framåt kvällen slutligen bockade i "Nej" på samtliga kurser och skickade in mitt antagningssvar. Syrran stod bredvid mig när jag genomförde denna kvalfyllda process och sa en massa kloka saker om hur bra det kommer bli, hur mycket tid och ork jag kommer få över till annat och så vidare. När det automatiska svarsmejlet från Antagning.se kom någon sekund senare flippade jag ur totalt...


Jag har aldrig fått ett mejl som är formulerat på det sättet förut - för jag har aldrig tackat nej till samtliga kurser jag sökt förut! 😱 Det känns jätteläskigt och hemskt och jobbigt, samtidigt som det även är lite av en befrielse. Senare på kvällen gick jag en liten nätkurs om beroenden och hur de fungerar - det kändes som en adekvat sysselsättning i det läget. 😉 Nu ska jag "bara" försöka låta den 26 juli passera utan att ändra mina "Nej"-svar...wish me luck!!

After Work

Ikväll har jag varit på after work med kollegorna. Mycket trevligt! 😊 Vi spelade äventyrsgolf och det hade jag lite prestationsångest inför, jag har ju den ständiga pressen från Duktig Flicka-syndromet att hela tiden vara duktig på allt jag gör samtidigt som jag vet att jag presterar avsevärt sämre inför publik. Att tänka på att alla kollegorna skulle stå och titta på mig när det var min tur att spela kändes jobbigt. Innan alltså. Men när vi väl var där var det jätteroligt - och jag vann dessutom! 😄🎉

Efteråt åkte vi till en restaurang (som för min skull var jordnötsfri för kvällen ❤) och åt jättegod mat. I menyn fanns rubriken "Vegetariska alternativ" - och under den rubriken fanns ETT vegetariskt alternativ (där jag fick be dem plocka bort en av ingredienserna på grund av allergi). Tur att detta enda valbara alternativ var gott - till och med väldigt gott. 👍

Nu har jag kommit hem och duschat och krupit ner i sängen. Får se hur lång tid det tar att varva ner, när jag kom hem var jag mer eller mindre speedad och inte alls sovklar. Men nu får jag nog göra ett försök. Natti natti! 💖



Rosa hår, läkarsamtal och mediciner


Ikväll har jag varit hos frisören och blivit rosa och fin i håret igen. 😊 Jag hade fortfarande kvar ett blågrönaktigt parti bakåt nacken sedan hon gav mig regnbågshår inför Pride och det gick visst inte att ta bort på ett bra sätt, så vi tänkte att det kunde bli en cool detalj mitt i det rosa...men när hon var klar blev det ännu bättre än väntat - istället för blågrönt (eller risken för brunt!) hade området nu antaget en lilaaktig ton och matchar precis min ryggsäck. 😄👍

Idag kom det länge väntade och lika länge fruktade samtalet från AT-läkaren på vårdcentralen om min psykofarmaka. Jag var fruktansvärt nervös och rädd för att han skulle fucka upp min medicinering. Men det gjorde han inte. Han började prata om alternativ för både mina antidepp och sömntabletter, javisst. Och det var faktiskt lite charmigt att han på fullaste allvar förklarade för mig att långvarigt Imovane-bruk kan göra att en utvecklar ett beroende (😂😂😂). Men jag förklarade för honom att det inte är aktuellt med några förändringar, att mina nuvarande mediciner fungerar bra och att jag behöver dem. Och han accepterade det. Så himla skönt! Visst går jag i tankar på att det kanske borde sättas in något stämningsstabiliserande läkemedel också (som psykologen föreslog någon gång) men att plocka bort av de mediciner jag redan har är verkligen inte aktuellt.

Dock kanske min psykofarmakaförskrivning bör flyttas från vårdcentralen till psykiatrin, det tyckte åtminstone den här AT-läkaren. Speciellt om det kan bli aktuellt med stämningsstabiliserande, det kan de tydligen inte skriva ut på vårdcentralen utan det måste ske inom "specialistpsykiatrin". Jag kanske alltså kommer att få en läkarkontakt på Cirkus Psyk i Linköping framöver, dit jag aldrig mer velat återvända (jag har förresten fortfarande inte fått något svar på mejlet jag skickade till verksamhetschefen efter det senaste bottenrekordet 😒). Eller så låter jag det vara som det är, det kanske bara är dumt att lägga till fler mediciner än dem jag redan har. 🤔

Apropå mediciner så fick jag hem en stooor ask med Imovane idag. Ja, faktiskt - riktig Imovane! 😀 Efter att ha tvingats knapra mer eller mindre äckliga Zopiklon-substitut ända sedan i höstas(!) har jag nu ÄNTLIGEN fått tag i originalet igen! Hurra, hurra, hurra!! 😄🎉


Ingen sorg i Göteborg!

NU HAR JAG ETT FUNGERANDE BREDBAND IGEN!!! 😄😄😄 Det första jag gjorde var att sätta igång Taylors senaste låt på Spotify på repeat. Det andra jag gjorde var att logga in på bloggen. Så nu tänker jag lägga upp en massa bilder från när mamma och syrran och jag var i Göteborg fredag-lördag förra veckan... 
 
 
 
Som en god bloggare måste jag såklart fota maten. 😉 
 
Kronhuset, ett av Göteborgs äldsta hus. 
 
Vi besökte också Emigranternas Hus, det var en jättefin och intressant utställning och personalen var väldigt engagerad, hjälpsam och kunnig - nästa gång vi åker till Göteborg får vi nog viga en hel dag åt det där museet, nu hade vi dessvärre inte ens i närheten av så mycket tid som hade varit önskvärt. 
 
San Francisco! 😍 Såklart den del av utställningen som gjorde mig mest exalterad. 😉 
 
Göteborgs grundare, Gustav II Adolf
 
Det första jag såg när vi anlände till hotellet var detta. Och ett hotell som har grenar från körsbärsträd i entrén...det måste ju bara vara ett bra hotell! 😍🌸 
 
🌸🌸🌸🌸🌸 
 
 
 
Och något som påminner om Golden Gate-bron utanför hotellrumsfönstret! I'm in heaven... 😍 
 
 
 
 
 
Sötaste andfamiljen i kanalen. 😍🦆 
 
 
 
Ombord på restaurangbåt som skulle föra oss ut i Göteborgs skärgård. Mycket förväntansfulla resenärer. 😄 
 
 
Min sjukt goda förrätt. 
 
Min rejält tilltagna huvudrätt (när jag ätit så mycket att jag var proppmätt såg det knappt ut som om jag hade börjat äta överhuvudtaget). 
 
Fatta att bo såhär?! Så himla fint! 😍 
 
 
 
Vi hittade ett trevligt litet hörn uppe på däck där vi slog oss ner efter middagen. 
 
 
 
 
 
 
 
Showtime! 🎶🎤 
 
Mitt finaste Lyckopiller. 💖 (Ja, det var för hans skull vi befann oss ombord på en partybåt i Göteborgs skärgård en fredagskväll.) 
 
 
 
 
 
 
 
Vår servitör in action. 😎 
 
Två mycket dansanta människor i en mycket liten båt som vi passerade med vårt flytande disco (jag tror att de uppskattade oss lika mycket som vi uppskattade dem). 
 
 
Ja, ni ser rätt. Det är jag som står där till vänster, nervöst pillande med håret och ska precis till att börja dansa(!) inför över 200(!) människor. De som står bredvid mig firade allihop olika bemärkelsedagar och blev framkallade av den anledningen. Men så ropades mitt namn upp också! Både för- och efternamn (de andra kallades bara vid förnamn, de var ju beredda på att bli uppmärksammade). Och jag frös till is där jag satt, och strax därpå dök mitt Lyckopiller (som inte alls kändes som ett lyckopiller just då) skrattande upp och släpade fram mig i rampljuset. Jag gick mekaniskt fram mellan alla applåderande människor och sällade mig till de övriga offren. Och så fick vi veta att vi skulle dansa! Samir & Viktors "Shuffla" sattes igång och så skulle vi härma de rörelser som showartisten framför oss utförde. Jag gjorde en snabb analys av läget - helst ville jag förstås bara springa tillbaka till min familj och gömma mig, men det skulle nog se konstigt ut, men till slut kom jag fram till att jag nog kunde genomföra dansen ändå, jag kände ju bara tre personer ombord på den där båten (och jag känner mig trygg med samtliga tre) och resten av publiken bestod ju av över 200 fullkomliga främlingar som jag aldrig skulle träffa igen efter den där kvällen och som dessutom var mer eller mindre aspackade och förmodligen inte skulle komma ihåg mig eller hur jag skämt ut mig inför dem. Så...jag dansade. Eller ja, FÖRSÖKTE dansa är väl en mer korrekt beskrivning. Det var fullkomligt vidrigt och jag gjorde mitt bästa för att stänga ute publiken och koncentrera mig på att härma showartisten så gott jag kunde... 
 
 
 
 
Efteråt rusade jag tillbaka till min familj och fångades upp i Lyckopillrets armar, han utbrast: "Älskling, du var jätteduktig!" varpå jag svarade: "Usch, fy vad du är elak!". Jag var helt skärrad en lång, lång stund efter uppträdandet och återhämtade mig ytterst långsamt, först i Lyckopillrets famn och sedan i syrrans. När den värsta chocken lagt sig började jag känna mig riktigt glad och stolt över mig själv som klarat av att göra något så fruktansvärt läskigt. HEJA MIG!!! ✌️✌️✌️ 
 
De otroligt vackra och rogivande omgivningarna bidrog absolut till att lugna ner mig efter den ofrivilliga, extrema exponeringsövningen. 
 
 
Partybåt by night. Inte alls var man förväntar sig att hitta mig (eller min familj, för den delen) en fredagskväll, men det var en ganska intressant och mycket trevlig upplevelse. 
 
 
Nästan "hemma" i Göteborg igen, klockan var beyond skitsent och jag var beyond skittrött och överstimulerad och i princip bara skrattade åt allting. 😴😂 
 
På kajen väntade en lång rad med lediga taxibilar. Det kändes nästan lite sorgligt. De vet liksom att det vid den tiden kommer anlända en partybåt fylld med berusade människor som inte kan ta sig hem på egen hand (och som inte varit förutseende nog att själva beställa taxi). 
 
God natt, Göteborg! 😴 
 
På lördagen besökte vi vackra Trädgårdsföreningen... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
...och strosade längs pampiga Avenyn
 
 
"Poseidon kalla' från sitt djup
och skapa' alla havens kryp
När himlakroppar smalt
var vatten överallt
intill den tredje da'n var all..."
(Ja, jag började sjunga på Atlantis nationalsång när vi passerade Poseidonstatyn, och syrran stämde genast in. 😄) 
 
 
Vi gick på gayklubb! Eller ja, vi gick FÖRBI i alla fall. Och jag blev såklart alldeles överlycklig. 😍🏳️‍🌈 
 
 
Det var verkligen en jättemysig resa som gav mig massor av energi och fina minnen. 😊❤️❤️❤️

#WeStandWithTaylorSwift

När Taylor var femton år lurades hon in i något slags slaveriliknande kontrakt med ett skivbolag. Om hon någon gång skulle välja att lämna skivbolaget skulle hon förlora alla rättigheter till all musik hon någonsin släppt via det skivbolaget. I tretton år stannade hon och släppte sex fantastiska album och drog in massor av pengar till skivbolagets ägare. Under tiden försökte hon i åratal förhandla sig till att få köpa tillbaka rättigheterna till sin egenproducerade musik, men fick inget gehör från skivbolaget. Hon har nu bytt till ett annat skivbolag med betydligt vettigare syn på artister och upphovsrätt. Men genom att lämna slaverikontraktet ligger hela hennes livsverk helt oskyddat. Och nu i söndags inträffade det värsta som kunde hända. Skivbolagets ägare valde att gå bakom ryggen på Taylor och sälja rättigheterna till hennes musik till ett riktigt ärkesvin inom musikbranschen som mobbat henne under hela hennes karriär. De kunde ha sålt rättigheterna till Taylor själv, men det gjorde de inte - de sålde dem till en av hennes värsta fiender. Och nu äger denna vidriga man rättigheterna till alla hennes tidigare mästerverk, alla framtida intäker från hennes tidigare album kommer att gå till honom och han skulle i princip kunna förbjuda Taylor att offentligt framföra de låtar hon själv skrivit. Det är så jävla sjukt så jag kan knappt fatta att det är sant. Jag bara väntar på att få vakna upp ur den här mardrömmen. 
 
#WeStandWithTaylorSwift
 

Den absurda bredbandssituationen

Ni får ursäkta bristen på uppdateringar. Först kom midsommarafton med releasen av nya expansionspaketet till Sims...så då satt jag ju och spelade hela helgen. 🏝 Sedan har jag varit trött och tokstressad och dessutom inte känt att jag haft så mycket att skriva om. Och i helgen var jag i Göteborg med mamma och syrran och träffade mitt Lyckopiller. ❤ Och sedan nästan en vecka tillbaka (sedan i onsdags) har jag inget bredband här hemma. 😱

Det kommer fler inlägg framöver, om Göteborg och om mina två senaste psykologsamtal med mera. Men just nu känner jag bara att jag behöver skriva av mig om bredbandet (jag bloggar via mobildata just nu). Det lade som sagt av i onsdags. Jag bekymrade mig dock inte så mycket över det just då, var fullt upptagen med att kolla på videon från De Geer-gymnasiets underbara första uppsättning av Atlantis från 2005 och tänkte att det nog bara var något tillfälligt fel. När det fortfarande inte fungerade på torsdagen kontaktade jag hyresvärden, som hänvisade till bredbandsoperatören. Så jag ringde till bredbandsoperatören och pratade med en kille där i nästan en halvtimme, men han kunde överhuvudtaget inte hitta vår lägenhet i deras system och eftersom det är hyresvärden och inte vi själva som tecknat avtalet så är det tydligen hyresvärden som måste felanmäla. Så jag hörde av mig till hyresvärden igen. Och sedan följde flera dagars telefon- och mejlcirkus där jag blev hänvisad fram och tillbaka. Jag har gråtit av spänning och frustration flera gånger. Och så idag hörde hyresvärden av sig och meddelade att de nu (efter nästan en veckas felsökning och kontakt med operatören) kommit fram till att bredbandet inte alls ingår i vår hyra och att vi måste teckna ett eget avtal med någon operatör om vi vill ha bredband. Det står på hemsidan att bredband ingår i grundhyran i samtliga fastigheter utom två, men det gäller tydligen bara studentlägenheter (vilket INTE framgår). Det sjuka är att vi ju har haft ett fungerande bredband ända sedan vi flyttade in i början av 2015 och vi har aldrig tecknat något avtal eller fått en enda bredbandsfaktura (jag visste inte ens vad vi hade för operatör), det har liksom bara fungerat och vi har inte haft anledning att tro annat än att det ingår i hyran - men nu hävdar hyresvärden att vi bara har "haft tur" de här åren. Men jag fattar inte, hur har vi kunnat ha ett bredband om vi inte har haft något bredband?! Det känns jättesnurrigt.

Nu har jag i alla fall gått till närmsta Telia-butik och beställt ett bredband. Den nuvarande operatören har inte varit särskilt hjälpsam eller smidig den senaste veckan så den tänker jag absolut inte stanna hos, och när jag ringde för att bli kund hos en annan operatör tidigare idag möttes jag av en robotröst som jag skulle beskriva mitt ärende för och blev sedan placerad i 30 minuters telefonkö...så det fick bli Telia via deras fysiska butik - RIKTIGA människor som en kan PRATA med och få HJÄLP av. Dock kommer bredbandet inte att kunna installeras förrän på måndag(!), vilket ger mig ett smått hysteriskt anfall...men nu ser jag i alla fall ljuset i slutet av denna vidriga tunnel. Och jag har varit fan så duktig som ringt alla dessa jobbiga samtal!!

Ut ur mörkret och in i ett stol(l)igt äventyr

Igår kväll nådde jag absoluta botten, med massivt tårflöde och självmordstankar. 😢 Jag ringde till mamma som kom hit och sov här inatt och skjutsade mig till jobbet imorse. ❤ Idag har saker och ting ordnat sig, så jag är betydligt mer stabil nu.

Imorse hade jag samtal med psykologen. Vi pratade främst om tre saker: min oro för henne eftersom hon behövt ställa in samtal akut flera gånger, den senaste veckans dåliga mående och vad som triggade igång det samt den dumma AT-läkarens idéer om att jag ska sluta med sömntabletter.

Hon verkade bli rörd över min oro och sa att jag är en väldigt känslosam person som bryr mig om andra människor och att det är en fin egenskap men när det leder till att jag börjar oroa mig för sådant som ligger utom min kontroll så är det inte särskilt hjälpsamt för mig. Jag fick inte veta vad det är som hänt i hennes liv på sistone (det är ju MITT privatliv vi rotar i under våra samtal, inte hennes), men hon lovade att det inte är något livshotande och att hösten kommer se betydligt bättre ut, utan inställda samtal. Så jag får låta mig nöja med det och försöka att inte låta skräckfantasierna skena iväg med mig...

Vi gick igenom vad som hänt i mitt liv den senaste veckan och jag fick en övning för att bena ut det hela, en övning som jag också fått i läxa att tillämpa på milt ångestladdade situationer i veckan. Den består av tre steg:

1) Identifiera känslor. Vad är det jag känner nu?

2) Validera känslorna och hjälpa mig själv att förstå varför jag reagerar som jag gör. Finns det någon förklaring? Fundera över hur jag skulle bemöta en vän som befann sig i samma situation (som en övning i att inte vara så hård mot mig själv - det är ju lättare att vara förstående när det gäller någon annan).

3) Bryta, ta paus, reglera. Ägna mig åt inkompatibla beteenden för att inte gå in i de starka negativa tankarna och känslorna och riskera att stanna där och förvärra situationen. Göra något helt annat, som inte har med det att göra. Distrahera mig. Vad behöver jag göra nu?

Under den kommande veckan ska jag använda denna metod vid tre olika tillfällen och utvärdera hur det gick.

Framåt slutet av samtalet pratade vi om mina sömntabletter. Psykologen sa att hon verkligen hoppas att vårdcentralen inte tänker sätta ut tabletterna direkt utan att de inser vikten av en kontrollerad process. Hon är beredd att ge mig ett extra samtal varje vecka framöver, så att vi har ett sömnsamtal och ett "vanligt" ångestsamtal i veckan...men det hänger på att Cirkus Psyk accepterar det upplägget, så det är inget jag direkt räknar med. Men det var ett fint förslag i alla fall.

Efter jobbet släpade syrran och jag hem ett enormt paket från utlämningsstället. Jag hade beställt två brassestolar i pridefärgerna från Clas Ohlson och var helt exalterad över att äntligen få hem dem. 😍🏳️‍🌈 Men när vi kom hem och öppnade paketet innehöll det inga brassestolar i pridefärger. Två stolar, javisst, men det var några stora vräkiga åbäken (tro fan att det var tungt!) helt i grått(!). Buuhuuu!! 😫 Jag ringde genast till kundtjänst (ja, det gjorde jag faktiskt 😊) men det var sjutton(!) samtal före i kön, så vi släpade iväg paketet till närmsta Clas Ohlson-butik istället. Där var det en jättetrevlig tjej i kassan som ringde till webblagret(?) och tog hand om stolarna jag inte ville ha och såg till att ett nytt paket med rätt stolar kommer att skickas till mig. Yay! 😄 När vi kom hem igen googlade vi på de andra stolarna, och jag insåg att jag fått felaktiga varor för det fyrdubbla värdet av vad jag betalat...så där hade jag kunnat göra ett kap, om jag inte varit så jäkla ärlig och om jag inte gått och trånat efter de där pridestolarna ända sedan förra sommaren (när de var slut) och verkligen vill ha dem. 🏳️‍🌈

You need to just stop...

Jag inledde dagen med att gråta. Jag blir så jävla ledsen när jag inte blir repsekterad, när mitt välbefinnande inte anses viktigt. Personen som betedde sig illa bad visserligen om ursäkt sedan, men jag har känt mig fortsatt låg hela dagen. En ljusglimt kom kl. 14.15 när musikvideon till Taylors nya låt släpptes, och den visade sig leva upp till låttexten och mycket mer därtill... 
 
 
Någon dag när jag är lite ljusare till sinnes kommer jag säkert till fullo kunna ta in hur fantastiskt stort detta är. 🏳️‍🌈 
 
Sedan jag kom hem har jag duschat, gråtit lite till och spelat Sims. Funderar på att se några avsnitt av Angel innan jag går och lägger mig, det är lite lagom melankoliskt men ändå fint och coolt.

Taylor + Sims = Malins fokus just nu

Det har varit en ganska bra helg. Jag har jobbat lite grann (det är olidligt på kontoret på helgerna när hyresvärden stänger av ventilationen så jag var inte där så länge som jag tänkt), städat och pysslat lite hemma, genomfört ett yogapass, övat på (och lyckats) att somna utan sömntablett två nätter i rad (sömnkvaliteten har dock varit sådär), legat i sängen och läst med öppet fönster, lyssnat på Taylors nya låt om och om igen och spelat Sims...och ja, hypat inför musikvideon som släpps imorgon(!) och den nya Sims-expansionen som släpps på fredag(!). 😍 Jag ser alltså fram emot den kommande veckan...bortsett från att det är deklarationsdeadline imorgon och det finns risk att AT-läkaren hör av sig under veckan alltså, men i övrigt.

Åt helvete med era "alternativa sömnstrategier"! 😠


Fan också! 😫 I början av veckan fick jag ett mystiskt brev från vårdcentralen där det stod att en AT-läkare (som jag aldrig haft med att göra innan) skulle ringa upp mig idag kl. 10. Det gjorde mig konfunderad eftersom jag inte direkt har något pågående ärende hos vårdcentralen. Och en oro började gnaga inom mig att de kanske kommer börja sätta sig på tvären om mina sömntabletter igen.

Jag var riktigt nervös när klockan närmade sig 10. Men inte fan ringde det någon. När klockan blev 11 utan att jag hört något ringde jag själv till vårdcentralen och pratade in ett meddelande (för det går ju inte att få tag på någon direkt där) och en automatisk röst upplyste mig om att jag skulle bli uppringd kl. 15.40 idag.

Och typ halv fyra ringde det en sjuksköterska. Hon konstaterade att hon kunde se att läkaren tänkt ringa mig idag men att det inte såg ut som om han hade gjort det (no, shit). I hans anteckningar kunde hon läsa något som besannade mina värsta farhågor. Han vill diskutera "alternativa sömnstrategier istället för Imovane" med mig. Jävla skit! 😫😫😫

Jag avskyr AT-läkare! De ska alltid hålla på och visa sig duktiga och överambitiöst rota i saker de inte har med att göra. Vem är ens denna människa och vad fan vet han om min ångest och mina sömnproblem?! Låt mig bara vara ifred med mina tabletter! 😠 Jag har ju inte ens träffat min ordinarie läkare på över två år, så varför ska denna främling plötsligt börja krångla?!

Jag går ju redan i terapi och lär mig en massa bra strategier för allt möjligt, men jag blir ju på intet sätt hjälpt av att mina sömntabletter (som utgör en enorm trygghetskälla, ångestdämpare och insomningshjälp för mig) plötsligt hotar att tas ifrån mig. Nu har jag varit upprörd i nästan två timmar, utan större utsikter om att kunna lugna ner mig inom en snar framtid, och jag kommer behöva famla i osäkerhet hela helgen innan jag ens får besked om en ny telefontid, så det kan dröja evigheter innan jag får klart besked om hur framtiden kommer se ut på tablettfronten. 😫

Vilken tur i oturen att det är deklarationsdeadline på måndag, så att jag måste begrava mig i arbete hela helgen och inte får alltför mycket tid över att oroa mig (men det kommer jag förstås göra ändå)...

SHADE NEVER MADE ANYBODY LESS GAY 🏳️‍🌈

 
Älskade Taylor...min dystra morgon blev precis betydligt ljusare!

"It'll leave you breathless..."

När en ligger kvar i sängen en lördagsmorgon, med fönstret lite på glänt för att få in lite luft innan det blir för varmt för att vädra, och tänker att en borde gå upp och sätta sig och skriva den där opponeringen som har deadline imorgon men motivationen är noll...och så hörs plötsligt en förbipasserande bil nerifrån gatan med Taylor på högsta volym... 
 
 
...och hela jag fylls av sprudlande energi. 😊 
 
 
Tror aldrig att jag hört Taylor på det sättet förut faktiskt - folk som spelar brölhög musik i sina bilar brukar i allmänhet lyssna på skitmusik...men detta var uppenbarligen en vettig människa och jag fick någon slags vrickad impuls att rusa nerför trapporna och ut på gatan i nattlinne och försöka fånga personens uppmärksamhet, men det var förstås en asdålig idé på alla sätt så jag rusade till min dator istället och nu känner jag mig riktigt taggad på att ta tag i opponeringsskrivandet. TACK så jättemycket, Taylor och denna okända bilförare! 💖

Intuition eller livlig fantasi?

Strax före klockan sju imorse, på väg till jobbet, gick jag över bron som går över järnvägen nära tågstationen. Jag lade märke till en person som stod och hängde med armarna på räcket och blicken riktad ner mot spåren. Personen hade en säckig hållning och helsvarta, rätt nedgångna kläder. Hen stod där alldeles stilla och gav ett allmänt dystert intryck. Och jag fick plötsligt för mig att denna person tänkte hoppa ner på spåren, att hen bara väntade på att ett tåg skulle komma. Jag sneglade på hen flera gånger medan jag passerade och borde antagligen ha stannat och frågat hur hen mådde. Men det vågade jag förstås inte. 
 
Jag gick därifrån med en olustig känsla i magen och visste inte riktigt huruvida jag skulle banna mig själv för min feghet eller för min alltför livliga fantasi. Sedan tog vardagsstressen över och jag tänkte inte så mycket mer på det. 
 
Läste senare i tidningen att strax efter klockan sju hade en person hoppat eller fallit ner på ett av spåren. Informationen i media är knapphändig och jag har ingen aning om ifall detta var samma person som jag gått förbi strax innan eller om det bara var ett extremt obehagligt sammanträffande att det hände en olycka just idag. Jag hoppas på det senare men i vilket fall som helst känns det hemskt. 
 
Var rädda om er! ❤️