Asexual Awareness Week

Idag börjar Asexual Awareness Week 2018. Ett mycket bra initiativ som jag hoppas ska bidra till ökad kunskap om och förståelse för asexualitet. 
 
Det är först nu i vuxen ålder som jag börjat identifiera mig som asexuell och jag önskar att jag hade känt till fenomenet mycket tidigare. Innan visste jag inte att en kunde skilja mellan sexuell och romantisk läggning, jag trodde att sex var en "obligatorisk" del av ett förhållande och något som en förväntades vilja ha med den/de en var intresserad av. Men nu känner jag mig helt till freds med min identitet som asexuell och homoromantisk. 
 
Asexualitet börjar få mer och mer uppmärksamhet i Pride-sammanhang (även om det fortfarande utgör en absolut minoritet). Själv har jag dock alltid känt mig hemma inom Pride, förmodligen eftersom jag är just homoromantisk och liksom "smälter in" där. Jag hoppas att den här veckan som börjar idag ska bidra till att medvetenheten sprider sig även utanför queera sammanhang. 
 
 
 

Ledin i Linköping

Ikväll har mamma och syrran och jag varit i Linköping och sett Tomas Ledin. Det var vår 60-årspresent till mamma och det var jättemysigt. 😊

Först på plats i vanlig ordning. 😉

När det började fyllas på med mer folk blev jag alldeles yr av att titta bakåt, så jag fokuserade blicken framåt i väntan på att ljusen skulle släckas och showen skulle börja. En stor fördel med att sitta långt fram (utöver närhet till scenen, bra sikt och allmänt storslagen upplevelse) är ju att en inte behöver se hur jäkla mycket folk det är i lokalen...

Let the show begin... 👏👏👏










Sovit på jobbet


Jag gick och lade mig och sov en stund på jobbet idag. 😴 Jag var så himla trött. Det är jag förresten fortfarande, men det blev betydligt bättre efter att jag fått ligga och slumra på en soffa i en halvtimme - vet inte om jag hade klarat av eftermiddagen annars. Tur att det är okej att göra såhär på mitt jobb (jag inser att det är ett stort privilegium). Och tur att det är helg nu, så att jag kanske får en chans att sova ikapp lite (även om jag ska ut på galej med familjen imorgon kväll).

Tillfreds med mensen


Kan vi bara stanna upp ett ögonblick och fira det faktum att jag fick mens idag. Hurra! 😄🎉✨ Det är så trevligt att få mens nuförtiden, sedan jag började med Qlaira. Knappt någon PMS att tala om (jag har varit lite extra känslig de senaste dagarna bara) och så liten blödning att jag ganska ofta inte bryr mig om att använda binda (eller helt enkelt glömmer bort det eftersom jag knappt märker att jag har mens överhuvudtaget - det blir en liten surprise varje gång jag går på toaletten och ser den lilla blodfläcken i trosorna 😂).

Jag fick mens första gången strax innan jag fyllde tolv och ända fram till för snart tre år sedan led jag av fruktansvärd PMS med olidlig smärta och vidriga humörsvängningar (ibland så illa att jag blev självmordsbenägen), utdragen mens och rikliga blödningar (dubbla bindor var ett måste) varje månad. Det var verkligen ett helvete. Så jag är så himla glad och tacksam över hur jag har det nu med mensen. Det är som en månatlig glädjefest. 😊

The sweet version of Cool Malin


Idag har jag premiäranvänt min nya rosa jacka som jag känner mig jättefin i. 😍 Det är samma modell som jag hade under min "emoperiod" som tonåring, förutom att jag på den tiden klädde mig i svart. Den här jackan känns som det perfekta mötet mellan min gamla och min nya stil. 😊

Feministisk standup

Ikväll har jag varit på feministisk standup. Jag är jätteglad att jag faktiskt kom iväg på det, för det var väldigt roligt och peppigt. Det tog ett tag innan jag bokade min biljett, för att gå hem ensam genom stan från ett evenemang som slutar klockan tio en fredagskväll känns lite sådär. Och de tankarna kom tillbaka tidigare ikväll när det började bli dags att gå - då tyckte Ångestmonstret att jag skulle stanna i min varma sköna säng och fortsätta sova istället (jag hade gått och lagt mig ett par timmar efter jobbet för att orka med en sen kväll). Men jag gick i alla fall. 
 
En av de första personer jag fick syn på när jag klev in i lokalen var en kille från Pride-familjen. Och som för det mesta när jag ser någon jag känner igen var min första impuls att gömma mig. Men det gjorde jag inte, jag gick fram och sa hej. Och så kunde jag visst inte bestämma mig för om jag skulle fråga "Hur är det?" eller "Är det bra?" - så det jag fick ur mig var "Hur är det bra?". Och det kändes dumt, inte bara för att orden kom ut fel utan också för att jag ju sett hans statusuppdateringar på Facebook den senaste tiden som med all önskvärd tydlighet visat att han INTE mår bra. Suck på mig. Men han var peppad inför showen i alla fall och det var jag också. 
 
 
Innan själva huvudnumret uppträdde en annan tjej, Clara, som var rätt brutal men på ett roligt sätt. En sak hon sa gjorde mig dock lite ledsen. Hon pratade om hur jobbigt det är att vara kompis med någon som har social fobi, för då måste man låtsas bli besviken varje gång personen ställer in planerade aktiviteter trots att man egentligen är lättad över att slippa umgås med någon som är så tråkig. Ouch. Den kändes. 
 
I övrigt fick jag många anledningar att skratta och applådera, åt både Clara och Elinor. Befriande att faktiskt få SKRATTA åt hur vidrigt patriarkatet är. Himla roligt att Elinor varvade sin standup med sånginslag också, och jag blev glad när hon upplyste om att nästan alla sångerna finns på Spotify (se spellista längst ner i inlägget). 
 
Jag pratade med mamma i telefon under hela promenaden hem och det kändes inte alls så läskigt att gå hem sent som jag trott. Men nu är det jättesent och jag är skittrött, så jag får nog sluta skriva nu. Natti natti! 
 
Clara Kristiansen. 
 
Elinor Svensson. 
 

Mardrömmar och möte

Igår kväll somnade jag utan Imovane för första gången på jag vet inte hur länge. So far, so good. Men det blev en hemsk natt fylld av vidriga mardrömmar. Jag vaknade första gången efter bara typ tre timmar och var så skärrad att jag låg och darrade en lång stund innan jag lyckades varva ner och somna om igen. Sedan bara fortsatte mardrömmarna. Och det som gjorde dem så fruktansvärt obehagliga var ju att de var så realistiska, det var sådant som faktiskt skulle kunna hända. Riktigt vidrigt. 😢

Det var en lättnad att höra väckarklockan och veta att jag nu skulle slippa ifrån eländet. Men faaan, vad trött jag har varit hela dagen! 😴

Kände mig helt slut när jag kom till kontoret imorse. 😴

Och så är det ju den 10 oktober idag och detta är första gången på typ tio år som jag faktiskt såg fram emot den dagen. Och det beror bara på att jag i måndags stötte ihop med en tjej i Pride-familjen på väg hem från jobbet och hon bjöd in mig till ett extrainsatt Pride-möte nu ikväll. Ett litet och mysigt möte, vi var bara tre personer (plus en mycket livlig fyraåring, som nu känner sig så bekväm med mig att jag fick en godnattkram innan jag gick hem). Så jag har haft en jättebra kväll ikväll. 😊

Avslutade med lite Sims-spelande nu innan jag gick och lade mig, för att varva ner. Skapade Buffy och Angel och flyttade in dem i vampyrkvarteret. 😉 Och nu ska jag försöka sova, med eller utan Imovane återstår att se. Natti natti!

That's my girl!

 
 
Jag blir så lycklig och stolt när Taylor gör sådana här uttalanden. Nu är hon visst i något slags mediakrig med landets patetiska president och jag sitter här och myser. Heja Taylor! 🏳️‍🌈

Sovsöndag

Igår var en väldigt fin och rolig dag. Syrran och jag bakade saffransbullar, shoppade, färgade hennes hår och gick på teater. 😊

Idag har jag sovit i omgångar större delen av dagen. 😴 Jag känner mig verkligen helt slut. Vet inte om det beror på att det var så mycket folk på stan igår eller om det fortfarande är sviter efter influensan eller om jag bara behöver vila i största allmänhet. Hur som helst är det lite trist, för jag hade tänkt både plugga och sy och greja en del här hemma idag. Men det får väl bli en annan dag.

Nya chanser

Gårdagen var deppig, åtminstone inledningsvis. Kände mig misslyckad som låtit Ångestmonstret bestämma att jag skulle hoppa över Pride-mötet kvällen innan. Min hjärna överöste mig med negativa tankar och nedsättande tillmälen. 😔

Men min fina syster hade en massa kloka saker att säga. Att det inte gör mig till en sämre människa att jag inte kommer iväg på allt jag tänkt gå på. Att det ibland tar emot för mycket och att jag då får tänka att jag får nya chanser på mig att göra saker. Det kommer fler möten, jag behöver inte vara med varje gång. 💖

Och en tjej i Pride-familjen skrev till mig på Facebook och bjöd in mig till ett nytt möte hemma hos en annan tjej nästnästa vecka - ett betydligt mindre möte med bara fyra personer till skillnad från torsdagens stormöte med representanter från alla inblandade organisationer. Det mötet ser jag fram emot. Bara folk jag känner, inga obehagliga presentationsrundor, mötesplats ett köksbord jag suttit vid flera gånger tidigare. Det ska bli mysigt. 😊

Ogiltig frånvaro


Det är Pride-möte ikväll. Det pågår just nu. Och jag hade tänkt gå, det hade jag verkligen. Men ångesten eskalerade och en kvart innan mötet skulle börja skrev jag i Pride-familjens Facebook-grupp att jag inte skulle komma. Och nu känner jag mig helt kass. 😔


Kontakt

En främmande kvinna började prata med mig vid ett övergångsställe på väg till jobbet nu på morgonen. Min första tanke var att hon måste vara psyksjuk (jag är fortfarande inte helt säker på huruvida det var så eller inte). Och det känns bara så himla sorgligt - att vi har så antisociala normer i vårt samhälle att vi utgår ifrån att det är något FEL på okända människor som söker kontakt. Det är fan bedrövligt. 😩
 

Senaste nytt från Cirkus Psyk

Jag hörde av mig till psyk i fredags med anledning av att de i slutet av augusti (när jag stått i kö i över ett år) hörde av sig och lovade att jag skulle få börja i terapi i mitten eller slutet av september - men sedan har jag inte hört ett ljud och inte har jag fått någon tid heller. Efter mycket om och men fick jag idag svar att de haft tekniska problem (yeah, right) och att en administratör kommer höra av sig till mig inom några VECKOR. Alltså, jag börjar nästan gråta. Jävla idioter!

Serieseparationsångest


Gaaaahh, varför gör jag såhär mot mig själv?! 😱 Jag har ägnat denna söndagskväll åt att titta färdigt på sista säsongen av Buffy - The Vampire Slayer. Jag har skjutit upp att titta på sista säsongen i flera år(!) eftersom jag mycket väl vet hur jävla jobbigt jag tycker att det är att se färdigt en bra serie. Och när jag nu väl gör det väljer jag alltså att se de allra sista avsnitten en söndagskväll - som om de inte var tillräckligt jobbiga ändå utan separationsångest. 😱 Och nu är jag alldeles speedad och stissig och vet inte var jag ska göra av mig själv. Ett infall av självdestruktivitet får mig nästan att överväga att se om alla säsongerna av Queer as Folk en tredje gång och bli deprimerad av att se Brian och Justin göra slut igen... 😭 Men vid närmare eftertanke är det nog (förhoppningsvis) mer konstruktivt att se klart de återstående säsongerna av Angel som står och samlar damm i filmhyllan...så behöver jag inte släppa taget om Buffy-världen helt och hållet. 🦇

Biobesök

Nästan tre timmars sömn blev det efter det förra inlägget. 😴 Tror att det var en kombination av morgonens sociala exponering och att jag jobbat två hela dagar i rad trots att jag inte är helt återställd efter influensan som gjorde mig så utslagen. Det var skönt att få sova, och jag hade gärna fortsatt med det resten av eftermiddagen och kvällen och hela natten. Men jag pallrade mig ändå upp och iväg till bion. 

Hela vägen dit övade jag på vad jag skulle säga till personalen om min jordnötsallergi. När jag väl kom fram var det jättelång kö till kassan, så jag gick inte dit och sa till som jag hade tänkt utan jag väntade tills dörren till salongen öppnades och sa till killen som stod och kollade biljetter istället. Och han informerade personen som skulle presentera filmen, som avslutade sitt lilla anförande med att det fanns en jordnötsallergiker i salongen och att man därför inte skulle öppna några godispåsar eller liknande som kunde innehålla något farligt. Jag satt längst fram (av säkerhetsskäl för att snabbt kunna lämna salongen om jag skulle få problem med andningen) och skruvade på mig medan han pratade. Jag tycker alltid att det känns så genant att väcka så mycket ståhej, samtidigt som jag är väldigt tacksam över att de tar det på allvar. ❤

Filmen, Den blomstertid nu kommer (som producerats och spelats in här i stan av ett lokalt filmbolag), var jättebra. Väldigt otäck och berörande. En katastroffilm med ett tydligt budskap om vikten av att kommunicera med varandra. Efter filmen satt tre av producenterna och svarade på publikens frågor, vilket var himla spännande.

På hemvägen var det mycket liv och rörelse på stan - det är ju Kulturnatten. Jag hörde musik från en bakgård, och i ett infall av spontanitet gled jag in där och stod och lyssnade en stund på bandet som spelade. Sedan gick jag en liten extrasväng hem för att kolla in ett annat ställe där det brukar vara uppträdanden, men det var fullpackat med folk och lite smått berusad stämning där så jag lät Ångestmonstret bestämma att jag skulle gå hem istället. Det kändes tryggare.

Och nu ska jag försöka sova igen. Det har varit en rolig men påfrestande dag idag.