Barfota i snön 👣


Såhär såg det ut imorse. Snö! ❄😱 När den kommer på hösten blir jag överlycklig. När den kommer på våren blir jag inte fullt så överlycklig. Nu vill jag ju ha värme och blommor - inte is och snö.

Riktigt bekymrad blev jag dock inte förrän jag passerade en port och såg DET HÄR på trottoaren...


Fotspår! Någon har verkligen gått BARFOTA i SNÖN!!! 😱😱😱 Och det var inte bara utanför porten, spåren fortsatte cirka 200(!) meter längs trottoaren - och tog bara slut för att snön tog slut. Det här gjorde mig himla orolig. Speciellt i kombination med att jag för ett tag sedan såg en äldre herre i bara underkläderna på väg ut genom just den porten en tidig morgon. Det bor uppenbarligen någon (eller några?) som inte är kapabel att ta hand om sig själv i den trappuppgången.

Jag borde antagligen ha reagerat redan den gången när jag såg den tunnklädda gubben. Men dels blev jag helt ställd av den märkliga situationen och dels stod det en taxibil på gatan utanför porten så jag hoppades att gubben var på väg till den eller att taxichauffören hur som helst skulle reda ut situationen.

Nu när jag ännu en gång sett något avvikande vid den porten och mina misstankar om minnessjukdom blivit förstärkta har jag börjat överväga att agera. För jag är genuint orolig för den här farbrorn. Så jag har klickat runt på både polisens och kommunens hemsidor (att ringa är förstås inte ett alternativ), osäker på vilken instans jag bör vända mig till med min oro. Om jag nu bör vända mig någonstans överhuvudtaget - det är väl inte min sak att lägga mig i egentligen och jag antar att han har grannar och/eller anhöriga som kan ta tag i situationen. Men som medmänniska känner jag ändå ett visst ansvar att göra någonting med mina iakttagelser. Men vem ska jag prata med?! 🤔

Idag ser jag färgerna i vinden

Herregud, det märks verkligen att PM(D)S-helvetet har övergått i lyrisk mensfest. 🩸 Jag känner mig med ens så glad och tillfreds med tillvaron. 😊 Idag jobbade jag över i en timme av bara farten. Det var blåsigt när jag gick min lunchpromenad, men det var ingenting emot den storm som mötte mig när jag skulle gå hem på eftermiddagen. Och då började jag glatt sjunga på "Färger i en vind" från Pocahontas medan jag stretade mig hemåt genom vindbyarna. 🎶 
 
På hemvägen tog jag vägen förbi min favoritmatbutik. Inte för att jag egentligen behövde handla någonting, men jag var spänd på att se hur den nybyggda delen av butiken blev (den öppnades upp i förrgår men jag har inte varit där förrän nu). Så det var lite av dagens höjdpunkt att gå dit - det gäller att uppskatta de små glädjeämnena i livet. 😉 Och det var både spännande och frustrerande att strosa runt i butiken. Det blev verkligen jättefint, samtidigt som saker och ting naturligtvis inte stod där jag är van vid att det ska stå så jag hittade ju knappt någonting och det gjorde mig ganska uppstressad. Så det var ju tur att jag inte var på jakt efter något speciellt. Men jag fick i alla fall med mig en burk rårörda lingon, ett paket servetter med citroner på (😍🍋) och en förpackning toalettpapper därifrån (ja, jag har tydligen fallit för grupptrycket och börjat hamstra toalettpapper 😉). När jag går in i en butik vill jag gärna se till att köpa någonting, det är en ångestrelaterad liten fix idé jag har för jag tycker att det är jobbigt att passera kassorna tomhänt. 
 
Och nu sitter jag här hemma efter att ha tagit en varm dusch och känner mig nöjd och tacksam över att jag hann komma hem innan stormen fick sällskap av regnet. 🌧️ Får se om det blir lite mer Gilmore Girls ikväll kanske. 😊 
 
 

En röd start på april

Idag kom mensen och genast känns livet lättare att leva. ❤

Jag är medveten om att det är den första april idag, men jag har aldrig varit något stort fan av aprilskämt så du kan lugnt läsa vidare...

Eftersom det är onsdag var väl tanken att jag skulle gå till bågskytteklubben ikväll (även om den officiella träningen ju är inställd på grund av coronaviruset), men eftersom jag var där både igår och i förrgår så kändes det skönt att bara vara hemma ikväll och ligga i sängen och titta på Gilmore Girls.

Jag passade på att fota några av mina senaste inköp också...


Många företag drabbas ju väldigt hårt ekonomiskt av coronakrisen, så jag tänkte dra mitt strå till stacken och stödhandla hos några av mina favoriter - HistoriskanQX och Kawaii. Så att de ska kunna ta sig igenom den här skiten och finnas kvar efteråt och fortsätta förgylla min tillvaro. Om du har möjlighet, gör gärna detsamma med de företag du värnar lite extra om. 💖

Den plågsamma väntan på mensen


Idag har jag garanterat grav PM(D)S. 😞 Jag är superkänslig och borde antagligen hålla mig undan från folk ett tag. Men trots det har jag både jobbat och varit i bågskyttelokalen idag. 🏹 Jag hade egentligen inte tänkt gå och skjuta ikväll (dels eftersom jag ju var där igår och dels på grund av min labila sinnesstämning), men min mentor skrev till mig tidigare idag att han äntligen är frisk igen nu (han har varit sjuk i nästan två veckor) och erbjöd sig att hjälpa mig trimma bågen lite ikväll. Och det ville jag ju gärna. 👍 Så jag gick dit, och fick hjälp med att justera plungern och nockläget - så nu hamnar pilarna (nästan) där jag siktar och inte långt ut till vänster som de gjort hittills. 🏹👍 Det var en annan person i lokalen när jag kom dit, och det är en kille som jag träffat förut men som jag såklart glömt bort namnet på, så det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att göra min terapiläxa då när det bara var han och jag där. Men jag var inte riktigt mentalt upplagd för det. 😕 Så det får bli en annan gång. Förslagsvis när mensen har kommit och jag börjar bli som folk igen...

Mitt autonoma nervsystem behöver omprogrammeras

Imorse hade jag samtal med psykologen och vi fortsatte prata om coronakrisen, precis som vi gjorde förra gången. Hon stämde av hur jag mår (i största allmänhet och med anledning av den rådande situationen) och hur det går för mig att hitta positiva förstärkare. Bågskytte, Netflix, promenader, böcker, kontakt med familj och vänner...det går ganska bra och jag mår ganska bra. 
 
Vi pratade även en hel del om det autonoma nervsystemet, kopplat till social fobi och ångest. Det var riktigt intressant - även om det är frustrerande att tänka på hur extremt långsam evolutionen är. Psykologen pratade om hur våra förfäders tillvaro för tiotusentals år sedan var betydligt mindre komplicerad än vad vår moderna tillvaro är idag, så för dem fungerade det autonoma nervsystemet mer eller mindre perfekt. Om någonting verkade farligt så var det med största sannolikhet farligt, så de panikreaktioner som triggades var både adekvata och direkt nödvändiga för den egna överlevnaden. Och det autonoma nervsystemet har inte utvecklats nämnvärt sedan dess utan fungerar fortfarande likadant. Men nuförtiden stöter vi inte på sabeltandade tigrar så värst ofta...så systemet reagerar på andra saker. Våra autonoma nervsystem behöver jobba betydligt hårdare än våra förfäders med att bedöma omgivningen och avgöra vad som kan sållas bort som ofarligt och vad som är farligt och kräver en reaktion, och det händer lätt att triggers blandas ihop med reella hot. Vilket är precis vad som händer vid social fobi och ångest. Och för att få det autonoma nervsystemet att sluta signalera fara i socialfobiskt jobbiga situationer behöver vi lära systemet att det inte BEHÖVER göra det i dessa situationer. Och det gör vi genom att inte agera i enlighet med signalerna. När jag får ångest behöver jag känna känslan och låta den vara där, även om det är jobbigt. Om jag inte bekräftar för systemet att situationen det signalerade om som hotfull faktiskt är farlig så kommer systemet till slut att lära sig att det inte behöver varna mig för sådana situationer. 
 
Det här är väl egentligen en variation av budskapet jag fått till mig X antal gånger redan, men jag tyckte faktiskt att det kändes riktigt värdefullt att tala om det på det här sättet. För mig blev det väldigt logiskt och rimligt. 👍 Och det fick mig att förstå vikten av att fortsätta öva på att ha fokus utåt även i ej/milt ångestladdade situationer, för att det ska gå lättare att bryta när jag väl hamnar i stark ångest. Att göra saker även om det känns läskigt, att våga stå ut med den jobbiga känslan och rikta fokus utåt. 
 
Eftersom jag är relativt stabil i mitt psykiska mående just nu så bedömde psykologen att jag nog kan hantera några exponeringsövningar och hon undrade om jag hade några förslag. Jag föreslog en situation på bågskytteklubben. 🏹 All officiell träning är ju inställd sedan ett tag tillbaka på grund av viruset och det är överhuvudtaget tämligen glest i träningslokalen - jag har flera gånger varit alldeles ensam där (jag har egen nyckel till lokalen numera). Men det som brukar hända är att det förr eller senare, när jag står där och skjuter i godan ro, dyker upp någon mer som vill träna. Och då blir det skitjobbigt. Okej när jag är där alldeles ensam eller när vi är en hel grupp, men när det bara är jag och en till så blir det ju en helt annan press på mig att vara social och hålla igång någon slags konversation (som jag ju annars kan överlåta på andra). Så det som jag tänkte att jag kan öva på framöver är att hantera den där situationen när jag är ensam med en annan person i träningslokalen. Att stanna kvar i lokalen så länge som jag tänkt och inte ta första bästa chans att smita därifrån när jag får sällskap. Att låta de jobbiga känslorna vara där utan att värdera eller försöka få bort det jag känner. Att fokusera på det jag håller på med - att skjuta med pilbågen (fokus utåt). Fundera över hur och var det känns i kroppen och låta känslorna vara där. Att inse att känslorna och reaktionerna inom mig inte säger någonting om hur farlig situationen faktiskt är och att jag därför inte behöver agera i enlighet med dem. Att (stegvis) våga stå ut med känslorna och testa i vilken mån jag kan göra det. Och att öva mer på beteenden (att testa nya sätt att svara på ångesten) än på resultat (att "lyckas"). 
 
Jag gick till träningslokalen efter jobbet idag och både hoppades och inte hoppades att det skulle komma dit någon annan också - skönt att slippa den jobbiga sociala situationen, men trist att missa ett tillfälle att göra min nya övning. Och för första gången någonsin var jag själv under HELA träningen. Det var tomt i lokalen när jag kom dit, det var tomt medan jag stod där och sköt mina 60 pilar som jag tänkt skjuta för dagen, och det var tomt när jag gick därifrån. Det var lite av ett antiklimax. Men jag får väl nya chanser senare under veckan... 
 
Min andra exponeringsövning, som psykologen föreslog, handlar om post mortem. Jag ägnar mig ibland åt post mortem efter våra samtal, i synnerhet om jag börjat gråta under samtalet, och hon föreslog att jag ska öva på att bryta det post mortem-grubbel som är kopplat just till våra samtal (för att det blir lite lättare för mig att ha en konkret situation att öva på). Att uppmärksamma när det händer och våga släppa och bryta. Att möta rädslan och stå ut med ovissheten istället för att vidmakthålla ångestproblemen genom att försöka grubbla fram ett svar på "hur det gick" i den aktuella situationen. Att fokusera på hur det känns i kroppen och beskriva tre ställen där det känns. Och sedan skifta fokus till något annat. 
 
Hon poängterade att exponering är bra när en har ork och tid till det, men att det förstås inte alltid är möjligt att ägna sig åt det. Så det en kan göra då är att planera när en ska ägna sig åt det. Välja en tid och sätta sig ner och plocka fram en post mortem-tanke medvetet, för att sedan öva på att bryta den. Jag fick lite lätt stresspåslag bara av att höra henne prata om det. Att skapa ångest med flit...när den kommer så ofta av sig själv ändå?! Jag förstår poängen med att öva under kontrollerade former, men det känns inte särskilt lockande att medvetet skapa ångest och obehag när jag faktiskt mår bra. Men ja...det kan säkert vara värt att prova. 
 
När jag kom hem idag väntade en kallelse från psyk i brevlådan ("när man talar om trollen" - psykologen frågade mig imorse hur jag tycker att mina mediciner fungerar och om jag haft någon mer kontakt med min läkare). Kallelsen såg lite annorlunda ut än vad den brukar göra - den innehöll inte mindre än TVÅ stycken om coronaviruset... 
 
 
Det är ett tag kvar till jag ska dit, så jag hoppas att det inte blir aktuellt med vare sig avbokning eller digital lösning utan att allt kommer vara som vanligt igen vid det laget. Det är ändå en och en halv månad kvar...

Lite mer social fobi-humor gällande coronakrisen 😂

Det har dykt upp en hel del nya roliga memes sedan jag lade upp ett litet kollage för ett tag sedan, så jag tänkte dela med mig av några till... 
 

Energilördag

Wow, vilken energi jag har haft idag! 😃👍 Jag gick upp tidigt, gav mig ut i det vackra vårvädret och var framme på jobbet före klockan sju imorse. 😊🌸☀️ Jag hade väl egentligen inte behövt jobba idag, men dels kände jag för det, dels var det skönt att få undan några saker och dels var jag ju hemma i måndags och tisdags (🤒) så det kändes lite lamt att bara jobba tre dagar den här veckan. 🤷‍♀️ Efter fem timmars arbete promenerade jag hem igen, i det fortfarande vackra vårvädret. Körsbärsblommorna har börjat slå ut riktigt ordentligt nu, vilket förstås gör mig himla lycklig... 😍🌸🌸🌸



Väl hemma plockade jag fram dammsugaren och städade alla golven i hela lägenheten för första gången på jag-vill-inte-ens-tänka-hur-länge - och så städade jag badrummet på det där supernogranna sättet som brukar vara förbehållet för när jag väntar gäster. Jag avskyr verkligen att städa, men idag kändes det riktigt roligt - och då är det ju bäst att passa på. 😉 Jag hade någon slags ambition om att våttorka golven också, men där någonstans tog energin slut.

Mellan dammsugandet och badrumsstädandet satt jag uppkrupen i fåtöljen i köket och hade videomöte med Pride-familjen i över en timme. 🏳️‍🌈💖😊 Det kändes fint att "träffa" dem, även om jag hade föredragit att hänga med dem "på riktigt". Men då en person tillhör en riskgrupp och har isolerat sig själv i sitt hem och en annan person uppvisar misstänkta coronasymptom och också har isolerat sig själv i sitt hem så fattar jag att det inte är en reell möjlighet just nu. Himla tråkigt. 😔

Hemsk selfie jag råkade ta under videosamtalet. 🙈 Som synes är jag sjukt obekväm med denna kommunikationsform... 😖

Slagit in paket till mamma har jag också gjort idag (hon fyller år imorgon). ☺🎁🎈🎉 Och diskat och tvättat och bäddat sängen...och tittat på Gilmore Girls. Jag fattar att det är lite sent att börja titta på en serie 13 år efter att den slutat sändas...men bättre sent än aldrig. 😉 Jag är fortfarande bara på första säsongen (som sändes för 20(!) år sedan), men hittills tycker jag att den är helt underbar. 😍 Så den vill jag verkligen tipsa om! Om det nu finns någon (mer än jag) som fortfarande inte har hunnit se den...och som behöver någonting trevligt att göra såhär i isoleringens och de inställda aktiviteternas tidevarv. 📺

Deppigt men ändå uppåt 🤷‍♀️


Gårdagen började ju bra och slutade dåligt. Idag blev det precis tvärtom. Jag kände mig nedstämd och ängslig under morgonen och förmiddagen, men sedan släppte det och jag började känna mig riktigt munter - och det gör jag fortfarande. 😊👍 Välkommen till den känslomässiga bergochdalbanan... 😖🎢

Tillvaron fortsätter att vara annorlunda och begränsad på grund av coronaviruset. Jag kastade en sorgsen blick på teatern när jag gick förbi den imorse, och undrade när jag kommer få återvända dit igen... 🎭😔

Kvällens partipolitiska styrelsemöte, vilket i vanliga fall skulle ha kombinerats med middag hemma hos någon av oss, genomfördes som ett videomöte - vilket kändes både mer och mindre jobbigt än att träffas IRL...jag avskyr att se mig själv på video och jag ogillar i allmänhet att prata i telefon, men samtidigt tog det ju inte lika mycket energi att sitta hemma i köket och prata i en halvtimme som att åka hem till någon i flera timmar (även om det ju är supertrevligt så är det väldigt psykiskt påfrestande för mig). 📱♀️

Imorgon kväll skulle jag ha haft en fikadejt med finaste Monika, men hon messade igår kväll (vilket jag såg först imorse) och frågade om vi kan skjuta på det tills coronasituationen lugnat ner sig lite. Verkligen jättetråkigt, men jag har full respekt för att hon vidtar försiktighetsåtgärder för att skydda känsliga personer i sin närhet. Hoppas verkligen att vi kommer kunna träffas snart! ❤

Världen krymper och tillvaron begränsas. 😔 Så varför känner jag mig ändå så uppåt idag? Mycket har nog med vädret att göra. Vilken härlig vårdag det har varit idag! Soligt och (relativt) varmt...och under lunchpromenaden såg jag två nässelfjärilar. ☺☀️🦋🌸

En liten kompis utanför mitt sovrumsfönster imorse.

Ingen mer teater denna vår 😭

Tänk att en dag som började så bra kan sluta så dåligt. 😔 Efter att inte ha lämnat lägenheten (och knappt sängen) sedan i lördags kändes det alldeles underbart att kliva ut på trottoaren klockan sex imorse och promenera till jobbet i det fina vädret. Jag kände mig sprudlande glad och full av energi. ☺

Sedan har det liksom bara gått utför. 😒 Jag är inte helt återställd efter sjukdomen och jag börjar närma mig PMS (om jag inte redan är där?) i menscykeln, vilket är två saker som gör mig extra känslig. Så jag tar åt mig av precis allting och blir ledsen och nedstämd.

Och vad gör min älskade teater just denna dag? De går ut och meddelar att de ställer in precis ALLTING resten av våren!! 😭😭😭😭😭 Jävla coronahelvete! 😠😢

Jag orkar fan inte...


Psykologens råd kring coronakrisen

Idag har psykologen och jag pratat om coronaviruset. 
 
Jag kommenterade att jag inte verkar vara lika orolig som folk i allmänhet (även om jag förstås också haft min beskärda del av oro och funderingar kring det hela). Jag brukar ju ha ångest och oroa mig över allt möjligt, men nu när hela samhället har något slags kollektivt ångestpåslag känner jag mig istället förhållandevis lugn. Psykologen sa att det är vanligt att det blir så för folk med ångestproblem, att vi inte drabbas lika hårt psykiskt när det väl inträffar reella samhällskriser. Jag tänker att det säkert kan ha att göra med att jag är så van vid att ha ångest att det inte blir någon större skillnad i mitt mående, medan det för de flesta människor blir väldigt omvälvande och svårhanterligt. 
 
Vi gick igenom depressionsmodellen, såhär lite förebyggande, då isolering i samband med coronaviruset ju riskerar att leda till att såväl jag som många andra människor halkar ner i en depression. Coronavirusets spridning i samhället (livshändelse) leder till att många aktiviteter blir inställda och människor kanske till och med måste isolera sig i sina hem (förändrad vardag, färre positiva och meningsfulla upplevelser), vilket skapar en karusell av nedstämdhet och förändrade beteenden, vilket kan få negativa konsekvenser för såväl hälsa och arbete som sociala kontakter och ekonomi...och så börjar det om och blir värre och värre. 
 
 
Psykologen tryckte på vikten av att skapa en meningsfull tillvaro där positiva förstärkare förekommer, även om livet inte är som vanligt och jag inte kan göra allting som jag är van vid att kunna göra och hämta glädje och energi ifrån (typ gå på teater och delta i organiserad bågskytteträning). För mig personligen är det väl ingen jättestor utmaning att hitta på saker att göra hemma och i min ensamhet - då har nog extroverta personer utan social fobi det betydligt jobbigare, vilket jag kunnat utläsa av diverse vänners Facebook-uppdateringar där de mer eller mindre verkar klättra på väggarna av frustration över den rådande situationen. Psykologen konstaterade just det, att det sannolikt blir en större utmaning för personer som är beroende av intensivt umgänge med andra människor för en meningsfull tillvaro. Det som hon däremot pekade på kan vara en risk för mig är att ökad ensamhet ger mer utrymme för grubbel, vilket kan leda till depression, och att det därför är extra viktigt att jag ser till att fylla på med positiva förstärkare. 
 
Hon poängterade också vikten av att ta en dag i taget och inte låta tankarna fara iväg och arbeta med oro över hur det kommer att bli med mina planer för sommaren ("Kommer jag inte kunna se Taylor i Oslo?!") och hur det kommer att bli på kontoret om allt fler kunder får det allt tuffare ekonomiskt på grund av krisen och kanske försvinner ("Kommer jag förlora jobbet?!")... Om framtiden vet vi ingenting och det är definitivt inte hjälpsamt att sia om den. Så min ständigt pågående träning i att fokusera på "här och nu" och stå ut med att leva utan facit för hur framtiden kommer se ut har plötsligt blivit ännu viktigare än tidigare. 
 
Hon rådde mig också att hålla mig borta från oseriös och panikskapande nyhetsrapportering kring coronaviruset, vilket jag ju redan tänkt på själv (jag undviker nyhetsrapportering i vanliga fall också, eftersom den oftast mest bara är deprimerande, men tänker lite extra på det under rådande omständigheter), och vi raljerade lite över hur många självutnämnda virusexperter det verkar finnas i världen nu helt plötsligt. Information om coronaviruset inhämtas lämpligen från 1177, Folkhälsomyndigheten, WHO och andra som vet vad de pratar om. 
 
Kati Morton har också himla bra saker att säga om de psykologiska aspekterna av coronakrisen, så jag tänkte avsluta inlägget med en video från henne... 
 

Sjuk


Jag känner mig fortsatt hängig, så jag stannar hemma från jobbet idag. Har löst de mest akuta arbetsuppgifterna genom att fjärrstyra min jobbdator imorse, men nu har jag parkerat mig i sängen och blir nog kvar här större delen av dagen.

Har jag drabbats av det fruktade coronaviruset? Jag vet faktiskt inte. Det är svårt för mig att avgöra, eftersom flera av coronasymptomen (snuva, andningsbesvär, hosta) ingår i mitt normaltillstånd på grund av mina astma- och allergibesvär. Och huvudvärk får jag ju titt som tätt av psykisk spänning på grund av mina ångestproblem. Så...jag vet inte. Men jag har ingen feber i alla fall, och det verkar ju vara ett ganska primärt symptom. Så det är nog lugnt...?

Hur som helst är jag för matt och hängig för att orka gå några längre sträckor från sängen. Och så har jag ju ont i halsen och känner mig allmänt eländig. Så även om jag inte skulle vara en del av den rådande pandemin känns det som det enda rimliga att vara hemma och vila. Hoppas att det går över snart...

Utmattningshelg


Jag hade stora planer för den här söndagen. Jag skulle gå en långpromenad och städa lägenheten och kanske gå en sväng till bågskytteklubben. Istället har jag legat och sovit större delen av dagen, och de stunder jag varit uppe har jag inte orkat göra något mer ansträngande än att spela Sims. 😴

Jag är nog lite sjuk faktiskt. 🤒 Har haft ont i halsen i flera dagar och idag är jag ju uppenbarligen himla hängig. Men det är nog inte bara fysisk utmattning, utan även psykisk. I fredags kväll hade jag en blixtrande huvudvärk, vilket nog var ett utslag dels av slutet-av-veckan-utmattning och dels en reaktion på att spänningen släppte efter att jag deltagit i ett videosamtal på jobbet under eftermiddagen vilket jag förstås var väldigt nervös inför och väldigt ångestfylld och uppstressad under.

Sömnen mellan fredagen och lördagen räckte inte riktigt till för att läka den utmattningen. Och under lördagen gick syrran och jag på stan och stöttade den lokala handeln såhär i coronakristider. Vi handlade i flera affärer och åt även lunch på Subway. Det var mysigt, men självklart också väldigt påfrestande. Så jag var helt slut när vi kom hem på eftermiddagen.

Igår kväll hade jag trots det svårt att sova och somnade inte förrän bortåt midnatt - vilket förstås också bidragit till min trötthet idag. Men jag övervägde faktiskt inte att ta Imovane igår kväll, tanken slog mig inte ens förrän på dagen idag. Jag har inte tagit Imovane på många månader nu, men tanken brukar ändå finnas där när jag har svårt att somna...men alltså inte igår kväll, vilket känns väldigt positivt.👍

Hoppas att jag lyckas somna ganska snart och att jag mår hyfsat bra imorgon så att jag orkar gå och jobba. Natti natti!

Tårar och tvättmaskinslycka

I torsdags började jag gråta på jobbet - inför en kollega. Han verkade dock förstå anledningen. Jag har så höga krav på mig själv och vill alltid göra bra ifrån mig, och kombinationen extrem tidspress och arbetsuppgifter som ligger lite utanför mitt primära kompetensområde är inte direkt rätt förutsättningar för att det ska bli ett bra resultat. Och då blir jag superstressad och pressad och börjar gråta av frustration över att inte kunna vara så duktig som jag vill vara. 
 
Och som alltid efter att jag har gråtit på jobbet blir jag nedstämd och känner mig misslyckad över att jag gjort det, så sedan var ju resten av dagen mer eller mindre förstörd. Syrran peppade mig när jag kom hem på eftermiddagen (vilket hon är himla bra på ❤️), så till slut kändes det väl ganska okej. Men det tar himla lång tid att komma tillbaka till normaltillståndet efter ett sådant här "nederlag". 
 
Något som också hjälpte till att höja min sinnesstämning i torsdags eftermiddag och kväll var att den nya tvättmaskinen kommit under dagen. Han som skulle installera den hade flaggat för att den kanske inte skulle komma förrän nästa vecka, så när han ringde på torsdagsförmiddagen och sa att de höll på att bära in den i lägenheten blev jag överlycklig. Har "bara" varit utan tvättmaskin i lite mindre än en vecka, men det har varit himla jobbigt - speciellt eftersom jag inte visste hur länge det skulle vara. Jag är ju van vid att tvätta 3-4 maskiner i veckan, så det här har varit väldigt besvärligt. Dagens i-landsproblem, jag vet... 
 
Lycka är att ha en fungerande tvättmaskin. 😀 
 
By the way, idag är det Världsdagen för Downs syndrom, så jag tänkte ta tillfället i akt att rocka sockorna🧦

"Vilket fint hår!"

Jag gick som vanligt i min egen lilla värld på vägen hem från jobbet förut så det tog en liten stund innan jag registrerade att utropet var riktat till mig. Och ytterligare en liten stund innan jag lyfte blicken och lokaliserade källan (en liten grupp på tre personer som stod några meter bort), log emot dem och fick fram ett litet tack. Inte särskilt lång stund egentligen, men tillräckligt för att det skulle kännas för långsamt. 
 
Och jag skyndade därifrån både glad, nedstämd, skärrad, uppstressad och extremt självmedveten. Och hela överanalys- och ältandeapparaten drog förstås igång på högvarv. Jättekul att få höra att jag har fint hår. Men menade de verkligen det, eller var det ironi? Nog för att håret är coolt rosa, men det börjar bli lite urtvättat nu och det var ganska rufsigt efter promenaden...så det är ju inte alls säkert att de tyckte att det var fint. Och om de nu var ironiska, hade de säkert jätteroligt åt att jag log och tackade. Det hade de kanske förresten även om de inte var ironiska, eftersom jag reagerade så långsamt och säkerligen betedde mig allmänt psykfallsaktigt. Och jag började undra om jag överhuvudtaget kan visa mig ute när jag ser ut och beter mig såhär. Så då blev jag nedstämd och orolig över det också. 
 
Och jag var ju fullt medveten om att jag höll på och ägnade mig åt tankeläsning och ältande och fastnade i självfokus och försatte mig själv i en negativ tankespiral vilket ju är precis sådana saker jag INTE ska göra, så då blev jag ju nedstämd över DET också, att jag fortsätter fastna i gamla destruktiva mönster trots att jag gått så mycket i terapi...och då kom dystra tankar om att jag är ett hopplöst fall och så vidare. 
 
Mörker, mörker, mörker... 
 
Och allt detta bara för att någon vänlig främling ropade en komplimang till mig. Välkommen till psykfallets vardag, liksom. 
 
En liten del av mig tror dock att komplimangen var uppriktigt menad. Och den delen är också medveten om de negativa erfarenheter jag bär med mig från skoltiden av ironiska, illvilliga och direkt elaka människor som satt djupa spår hos mig och gör det svårt för mig att ta till mig vänlighet och komplimanger. Men jag försöker verkligen jobba på det, det gör jag faktiskt. Det är bara så himla svårt... 
 

Lycka är att få köpa toalettpapper 🧻

Idag kom nästa coronakäftsmäll. Eurovision ställs in - för första gången i tävlingens historia!!! 😱😱😱 Fucking jävla skitvirus. 😠 Och 2020 börjar bli ett fucking jävla skitår. Under 2019 kände jag mig stundvis ganska upprymd inför tanken på att vi snart skulle gå in i 2020-talet. Jag hade någon slags fåfäng förhoppning om att "det glada 20-talet" skulle återuppstå. Hittills har det väl gått sisådär... 😒 
 
Men trots att allting är så jävla deppigt just nu så är mitt psykiska mående faktiskt relativt på topp, konstigt nog. Jag känner mig ganska pigg och glad (trots omständigheterna) och försöker ha så mycket livskvalitet som det bara går i denna inställda tillvaro. 
 
Jag gick till bågskytteklubben efter jobbet idag. 🏹 På ett av borden i köket låg mina nya pilar, som min mentor byggt ihop åt mig, och det kändes jätteroligt att få börja skjuta med dem. 😊 Den sedvanliga onsdagsträningen är inställd tills vidare (på grund av coronaviruset förstås), men det står var och en fritt att gå till lokalen och träna under eget ansvar (så länge en är frisk). När jag kom dit var det bara ordföranden och hans fru där. Och efter ett tag åkte de hem och jag blev ensam kvar i lokalen. Det kändes lite märkligt att vara alldeles ensam där, det har aldrig hänt förut - och jag hade väl aldrig trott att det skulle kunna hända på en onsdagskväll. Men jag lyssnade på radio (där de förstås pratade om coronaviruset...) och fortsatte skjuta tills jag kom upp i totalt 90 pilar och hade börjat få ganska ont i ryggen. Sedan plockade jag ner tavlan, packade ihop min bågskytteutrusning, gick runt och släckte lamporna och stängde av radion. Och just då anlände två andra personer till lokalen för att träna. Så vi bara utbytte några ord i dörren innan vi skildes åt. 
 
På hemvägen gick jag förbi min närbutik, vilket jag gjort varje dag sedan i söndags för att kolla om de fått in mer toalettpapper än. Inte för att det är helt tomt hemma (ännu), men något stort lager finns det ju inte direkt - och med tanke på hur hysteriskt folk börjat hamstra så gäller det ju att vara på hugget för att inte bli utan (och JA, jag inser att jag därigenom själv blir en del av hamstringsproblemet 😖). I söndags var butikshyllorna för toalettpapper tomma, i måndags likaså och även igår. Så jag hyste inga större förhoppningar om att det skulle vara annorlunda idag. Men när jag svängde in i den gången i butiken ikväll så drog jag hänfört efter andan - för hyllorna var plötsligt fulla med toalettpapper! 🧻🧻🧻 Där satt en skylt om att de infört en begränsning på två förpackningar per kund, vilket jag verkligen kan förstå. Så jag plockade storleende och tacksam ner två förpackningar från hyllan och gick mot kassan. Jag övervägde ett ögonblick att stanna och ta en selfie med toalettpappersförpackningarna i famnen, men det kanske skulle verka liiite konstigt...så jag avstod. Men oj, vad glad jag blev över att äntligen få köpa toalettpapper! 😍 Det krävs verkligen inte mycket för att glädja mig... 😉 Är det jag eller världen som är absurd?!