För mycket ångest för digital workshop 😢

Idag skulle jag ha deltagit i en digital workshop inför skrivandet av kandidatuppsatsen. Video, mikrofon, aktivt deltagande... Jag har vetat om detta hela hösten och varit märkligt lugn - fram till igår kväll. Då slog ångesten till och jag blev mer och mer nervös. Ändå satt jag där framför datorn med både webbkamera och mikrofon påslagna när workshopen började i förmiddags.

Det tog ungefär tio minuter innan ångesten blev så stark att jag loggade ut från videomötet. 😔 Efter lärarens introduktion tyckte hon nämligen att vi skulle köra en presentationsrunda av oss själva och våra uppsatsidéer (trots att vi redan gjort det skriftligt i kursens forum). Och mitt redan massiva ångestpåslag nådde bristningsgränsen. Jag klarade inte av det. Jag flydde. 😔


Och jag veeet allting om ångestkurvan som planar ut om en bara stannar kvar i situationen och uthärdar den utan säkerhetsbeteenden. Jag veeet att undvikande bidrar till att vidmakthålla ångesten. Jag veeet att ångesten behåller makten över mig om jag agerar på den.

Men jag klarade inte av att vara duktig idag. Jag är för skör. Jag har varit mer eller mindre skör ända sedan förra veckan och allting känns så himla svårt just nu. 😔 Och jag känner mig så jävla misslyckad som inte klarade av att delta i workshopen idag. 😢

Läraren är dock jättefin och förstående. Hon skrev till mig och undrade varför jag försvann (just som jag satt och skrev ett meddelande till henne om det), och när hon fått veta varför fick jag detta svar från henne...


Jag är väldigt tacksam över denna respons. ❤ Men jag känner mig ändå dum som inte klarade av det som "alla andra" klarade av. Visst hade jag kunnat säga till innan, som hon skriver, men jag VILLE klara av det - och fram till igår kväll TRODDE jag att jag skulle klara av det. Men så gick det åt helvete i alla fall. 😔

Mamma säger att jag inte ska vara för hård mot mig själv. Men det är svårt. Det pågår ett massivt självhat inom mig just nu som jag inte lyckas få stopp på.

Mer låsning 😢


Mindler-psykologen ringde imorse, hon hade fått ett återbud på förmiddagen och frågade om jag ville ha den tiden (vi skulle egentligen inte höras förrän om en vecka). Jag tackade förstås ja. Men jag var ju inte alls förberedd, hade inte börjat med min hemläxa än eller någonting. Och precis som förra veckan låste jag mig totalt och kunde inte svara på hennes frågor och så kom tårarna och jag bara grät, grät, grät mig igenom nästan hela samtalet. 😔

Och hon konstaterade att det finns ett motstånd hos mig som gör att jag inte jobbar så aktivt med hemuppgifterna och inte vågar svara på hennes frågor. Ett motstånd och en rädsla. Och en ledsenhet. Och även rädsla för att bli ledsen. Så hon föreslog att vi backar bandet, drar i bromsen och börjar utforska dessa känslor och arbetar med defusion och närvaro (tror jag att hon sa i alla fall, men jag hade ett sådant jäkla ångestpåslag att jag inte var helt fokuserad).

Varför är det som att vrida på en kran till mina tårkanaler så fort jag har samtal med psykologen? Varför är jag så rädd för att svara "fel" på hennes frågor? Varför jobbar jag inte mer aktivt med hemuppgifterna? Varför känns allting så himla svårt och omöjligt?! 😢

Vinterns första snö ❄

Det har varit en synnerligen effektiv dag idag. 😊👍 Jag inledde ju dagen med att julpynta trapphuset imorse. 🎄❤ Sedan gick jag iväg till bågskytteklubbens lokal, och på vägen dit beundrade jag några av ljusinstallationerna i Norrköping Light Festival...


...och upplevde vinterns första snö. 😍❄❄❄


Först fattade jag inte varför jag blev så blöt i ansiktet, för det verkade inte regna...men det var ju små, små vita flingor som virvlade i luften. Och jag blev verkligen barnsligt lycklig när jag insåg det. 😍❄❄❄ (Jag hörde från andra personer att det snöade redan igår, men det var ingenting jag själv märkte av.)

I bågskytteklubbens lokal var det pyntat och julfint, vilket också gjorde mig himla glad. 🎄😊





Jag hade inte skjutit på tre veckor, eftersom min bågskyttekompis varit sjuk och jag tycker att det är ganska trist att skjuta själv, så jag var lite nervös för hur det skulle gå idag. 🏹 Därför tappade jag nästan hakan lite när de första fyra pilarna träffade SÅHÄR...


Wow! 😃👍 Och till och med barskaftet lyckades träffa tavlan. 😉 Sedan gick det utför ett tag, men framåt slutet av träningen (jag sköt totalt 92 pilar idag) började det gå bättre igen. 😊 Himla jobbigt var det dock, det kändes verkligen att det var ett tag sedan sist. Men jag kämpade ändå med att försöka hålla i fullt uppdrag och sikta i flera sekunder innan jag släppte. 🏹

När jag kom hem ställde jag mig och bakade saffransscones...


Sedan satte jag mig och pluggade lite. 👍 Och sedan kände jag för att kolla på film, och jag upptäckte en hajfilm i filmhyllan som jag faktiskt inte sett än...


Jurassic Shark. 🦈 Alltså, ska ni se en hajfilm - se någon annan. Vilken som helst! Det här var fan den sämsta hajfilm jag sett i hela mitt liv! 😱 Och då har jag ändå sett väääldigt många... 🦈 Men herregud - så taffligt producerad, så usla skådespelare, så lökiga specialeffekter, så dåligt manus...jag vred mig i estetiska plågor där i soffan och var nära att stänga av filmen innan hajen ens hunnit dyka upp. Filmen var bara en timme lång - men det var en väääldigt lång timme...! 😖

Efteråt kände jag mig trött och tänkte nästan lägga mig och sova en stund. 😴 Men jag vet ju hur svårt jag får att somna på kvällen om jag sover på dagen, så istället för en tupplur blev det ett yogapass. 🧘‍♀️ Det var himla länge sedan jag yogade sist, så det kändes skönt att komma igång med det igen. Och det fick mig faktiskt att vakna till lite. 👍

Spelat lite Sims har jag också hunnit med. Och kört en tvättmaskin och bäddat sängen. Och nu börjar det bli dags för mig att gå och lägga mig. Så nu säger jag natti natti! 😴

Julfint i trapphuset 🎄

Jag hade egentligen velat julpynta i trapphuset för typ två månader sedan, men jag har faktiskt lagt band på mig och låtit det vara höst fram till nu på morgonen. 🍁 Men nu är det äntligen jul igen! 🎄❤









Tankar om Black Friday

Black Friday, Black Week, Black Weekend, Cyber Monday... Det har väl knappast undgått någon att denna hysteri pågår just nu. Och jag blir bara så trött, jag fullkomligt drunknar i mejl med diverse erbjudanden varje gång jag öppnar inkorgen - några företag jag brukar handla ifrån har jag till och med blockerat nu för att jag är så trött på att få typ ett Black Week-mejl i timmen från dem. Bara lämna mig ifred! Nog för att jag gillar både shopping och sänkta priser, men det blir bara för mycket under denna hysteri - jag orkar inte ta till mig alla erbjudanden jag bombarderas med just nu. 
 
Jag har (hittills) inte köpt en enda pryl till nedsatt pris under den här reahysterin. Och jag inser att det är jävligt priviligierat att kunna ha den inställningen, att mest bara bli irriterad och strunta i alltihop. För det finns ju faktiskt de som är mer eller mindre tvungna att passa på att shoppa nu för att överhuvudtaget ha råd med julklappar och andra saker de inte skulle ha möjlighet att köpa annars. Och det är verkligen ingenting att skämmas över. Därför blir jag lite provocerad när jag ser hur folk stoltserar i sociala medier med att de minsann bojkottar Black Friday/Week. 
 
Och visst, jag håller med i kritiken mot konsumtionshetsen. För den är helt sjuk (och blir bara sjukare och sjukare för varje år, känns det som). Men det är lätt att kritiken missar sin måltavla (det kapitalistiska systemet) och snarare riktas mot konsumenterna. Och då tippar det (oavsiktligt?) över i klassförakt istället, där duktiga medelklasspretton kan sitta på sina höga hästar och se ner på de människor som desperat kastar sig över reavarorna. Och det tycker jag känns ganska ofräscht. 
 
Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt här. Det går liksom alldeles utmärkt att kritisera konsumtionshetsen utan att skambelägga konsumenterna. Det är okej att handla under Black Friday - och det är okej att INTE handla under Black Friday. Men det är inte okej av företagen att hetsa människor till att köpa saker de varken behöver eller har råd med - och det är inte okej att se ner på de människor som handlar. 
 
Shoppa lugnt hörni. Och var snälla mot varandra. 
 

Nu vilar mormor i jorden hos morfar ❤


Det har varit en lång och påfrestande dag med tårar och ångest, men nu är begravningen över och mormor har förts till den sista vilan. ❤

Älskade mormor. ❤ Jag hoppas att du funnit frid nu. ❤

Rosa hår och ny psykofarmaka

 
Jag inledde dagen hos frisören med att bli rosa och fin i håret. Klippte mig gjorde hon ju för några veckor sedan, så det var bara färgning idag (vilket gjorde att dagens frisörbesök var ovanligt kort - bara typ två timmar). Vi tog det idag för att jag ska känna mig så mycket på topp som det nu är möjligt under kommande prövningar, i synnerhet morgondagens begravning. Och som ni ser lindade hon ju bokstavligen in mig i bomull inför detta. 💖 
 
En annan prövning väntade precis efter frisörbesöket. Jag gick bara hem och kissade emellan, sedan skyndade jag iväg till psyk (min tid där är anledningen till att jag är ledig från jobbet idag). Jag var väldigt nervös inför det besöket - dels hade mottagningen flyttat till helt nya lokaler i ett för mig ganska främmande område i stan och dels har ju min vanliga läkare inom psykiatrin slutat så jag skulle träffa min nya läkare för första gången idag. Men min vanliga sjuksköterska skulle vara med under besöket, så det kändes ju tryggt i alla fall. 👩‍⚕️ 
 
Min nya läkare verkade inte ha läst min journal innan besöket. Hon frågade mig vilka psykiska problem jag har, och när jag svarade att jag lider av social fobi och ångest samt i perioder även av nedstämdhet så började hon prata om att SSRI-preparat kan hjälpa mot det...så då fick jag ju upplysa henne om att jag redan går på både det och stämningsstabiliserande tabletter (som ju psykiatrin, det vill säga numera hon, skriver ut åt mig). 💊 Jag upplyste även om att jag fram till relativt nyligen även tagit Theralen-tabletter, men att dessa inte säljs i Sverige längre. Läkaren förnyade mina befintliga recept på Sertralin och Quetiapin och skrev även ut två nya recept åt mig på Lergigan och Theralen-droppar som ersättning för Theralen-tabletterna. Jag är lite nojig när det gäller att börja med ny psykofarmaka, men efter att ha läst lite om Lergigan känns åtminstone den rätt okej. Theralen-droppar är jag dock mer skeptisk till, då de är på högre dos än tabletterna och riskerar att förvandla mig till en zombie - vilket verkligen inte fungerar i mitt liv. Så dem kanske jag struntar i. 
 
Läkaren hade bråttom iväg efter att ha konstaterat vilka mediciner jag skulle ha, så sedan blev jag ensam med sjuksköterskan en stund. Vi pratade bland annat om den helt absurda situationen med min psykolog som jag har/haft genom psyk och som ju håller på att överge mig nu under hösten utan att psyk lyckats erbjuda mig någon annan samtalskontakt - vilket är anledningen till att jag själv ordnat den saken genom att kontakta Mindler. Sjuksköterskan ska ta upp frågan med ledningen igen hur det kunnat bli såhär, vilket jag tycker är bra att hon gör, men jag hyser inga större förhoppningar om att psyk kommer vaska fram någon ny psykolog åt mig - åtminstone inte utan att jag kommer behöva stå i orimligt lång kö igen (sist tog det ju 15 månader)... Så jag fortsätter hos Mindler tillsvidare. Sjuksköterskan frågade hur jag tycker att det fungerar. Tja, så länge tekniken fungerar och psykologen dyker upp till våra samtal så fungerar det bra, även om jag förstås tycker att 25 minuter är alldeles för kort tid för ett psykologsamtal. 🤷‍♀️ 
 
Sjuksköterskan frågade även hur jag upplever hela coronasituationen, då det är vanligt att personer med psykisk ohälsa mår ännu sämre under rådande omständigheter. Jag konstaterade att det som känns jobbigast för mig är hur begränsad tillvaron blir, med alla evenemang och aktiviteter som ställs in. Att så mycket som känns viktigt bara försvinner. Och att jag ibland fylls av dystopiska tankar om att det ALLTID kommer vara såhär, att coronaviruset är här för att stanna och att tillvaron aldrig kommer bli sig lik igen. 😔 
 
 
När jag var klar på psyk drog jag mig inåt centrum för att fortsätta med julklappsinköpen till mina kollegor. Jag är nästan klar med inköpen nu, och jag är glad över att jag började så himla tidigt med det i år. Så att jag inte behöver springa så mycket på stan framöver i dessa coronatider. 👍 
 
Nästa vecka ska jag delta i en webbaserad workshop inför kandidatuppsatsen i genusvetenskap, så när jag kom hem från stan satte jag mig vid datorn och bjöd in en av mina chefer till ett videosamtal för att testa tekniken... 
 
 
...och ja, som ni ser har mitt underbara rosa headset med kattöron äntligen kommit (jag fick avbeställa från den första leverantören som plötsligt inte kunde garantera leverans och beställa från en annan leverantör istället) - och det är om möjligt ännu vackrare i verkligheten än på de bilder jag sett! 😍😍😍

Galleriabetraktelser i coronatider

Jag har känt mig fortsatt låg idag. 😔 Lite bättre har det dock blivit, men det har pendlat himla mycket upp och ner. Det är så sjukt jobbigt när det blir såhär. Jag vill ju må bra och vara glad. Jag kan bara hoppas att det vänder ordentligt snart - men det lär väl inte bli förrän efter begravningen förstås... 
 
Eftermiddagen har jag ägnat åt att blåsa upp 40 ballonger till en kollega som fyller 40 år idag. 🎈 Det var roligt, men lite ångestladdat också eftersom jag aldrig använt en heliumbehållare förut och var rädd för att göra fel. Men det gick bra. Och hon blev glad. 😊 
 
 
Efter jobbet gick jag en runda på stan. Mitt främsta ärende var att gå till en butik och byta en produkt som en av mina chefer råkat köpa fel tidigare idag. Att lämna tillbaka varor i butiker är något jag tycker är ganska jobbigt, så jag såg det här som ett ypperligt tillfälle för ångestträning. Killen i kassan verkade också lite nervös över situationen, för han hittade inte den aktuella produkten på kvittot jag visade men gick ändå och hämtade den produkt jag ville byta mot. Och han bara räckte över den nya produkten och det gamla kvittot utan att ta betalt för mellanskillnaden (den felaktiga produkten vi betalat för var billigare än den vi egentligen skulle ha). Så då påtalade jag faktiskt att jag skulle betala mer, och han tittade på kvittot igen lite mer noggrant och konstaterade att det var så - men sa att det var okej och att jag inte behövde betala mellanskillnaden. Det var ju himla snällt, tycker jag. Och jag får väl betrakta det som någon slags bonus för att jag var så duktig. ✌️ 
 
Det var förresten förvånansvärt mycket folk på stan. Lönedag i all ära, men jag trodde att folk i allmänhet skulle hålla sig borta från galleriorna såhär dagen efter att de nya hårdare coronarestriktionerna infördes - jag var faktiskt orolig att jag skulle vara typ själv där vilket skulle ha varit oerhört ångestladdat. Men det var som sagt en hel del folk där. Jag kunde dock konstatera att användandet av munskydd blivit betydligt mer utbrett sedan jag gick på stan sist (när kan det ha varit, typ en eller en och en halv vecka sedan?). Så det verkar ske en förskjutning i den allmänna inställningen till munskydd nu (även om majoriteten fortfarande inte använder det). Vi får väl se hur lång tid det tar innan jag själv börjar använda det... 😷 
 
Jag ansträngde mig dock för att inte gå alltför nära andra människor. Och jag stannade inte längre än nödvändigt i galleriorna efter att jag uträttat mina ärenden. Eller, det var min ambition i alla fall - men just som jag var på väg ut hörde jag de första tonerna av Taylors låt "cardigan" börja spelas i högtalarna...och då var jag ju bara TVUNGEN att stanna kvar och lyssna på hela den underbara låten. 😍 Sjöng med gjorde jag också (när det inte var någon annan i närheten). Men sedan gick jag hem. 
 
Idag släpptes förresten konsertfilmen om folklore-albumet. 😍 På Disney Plus. Som jag inte har. 😒 Ska jag skaffa det tillfälligt "bara" för att kunna se Taylors nya film? Ja, högst sannolikt kommer jag göra det. 😉 
 

Låsning


Jag började gråta under samtalet med psykologen idag. 😢 Hon ställde några frågor. Och jag låste mig totalt och kunde inte svara, av rädsla för att svara "fel". Och så började jag gråta. Och sedan kunde jag liksom inte sluta.

Det är flera timmar sedan, men jag känner mig fortfarande låg. 😔 Jag hatar att det blir sådär. Hatar min rädsla för att göra och säga fel saker, min perfektionistiska strävan att alltid göra allting rätt. Psykologen säger att det inte finns något rätt eller fel under terapin, att allting handlar om mig och att jag är den enda som sitter inne med svaren, att hon aldrig kommer döma mig för vad jag säger...och jag VET ju det, egentligen. Men jag överanalyserar så jävla mycket, funderar över vad hon förväntar sig för svar, vad det är meningen att jag borde svara - vad som är "rätt". Och så kommer det inget svar alls istället. 😔

En del vettigt hann vi (mest hon) dock avhandla under samtalet, trots min tårflod. Mina tankar och känslor inför mormors begravning på fredag (som antagligen gör mig extra skör just nu). 💔 En mer ingående förklaring av "det observerande jaget" (som jag fortfarande inte riktigt greppar - jag tänker och överanalyserar alldeles för mycket för att kunna försätta mig själv i ett tillstånd där jag INTE gör det utan bara ser utan att döma eller värdera 😒). En modell (som jag inte orkar illustrera just nu) över vägvalet mellan att gå i riktning med sina värderingar eller gå i riktning bort från sina värderingar - det som syrran brukar kalla valet mellan kärlek och rädsla.

Psykologen pratade lite om de två sista aspekterna av psykologisk flexibilitet - kontakt med värderingar samt värderingsbaserad handling. Men för att kunna ha kontakt och handla i enlighet med sina värderingar måste en ju först ha klart för sig vilka ens värderingar är. Vad är viktigt för mig? Vad gör mig lycklig? Vad vill jag med mitt liv? Vilken slags människa vill jag vara?

Jag har försökt fundera över detta under den senaste veckan. Men herregud, det är så jäkla stora och djupa frågor! Var ska jag ens börja någonstans?! 😱😱😱 Jag får fan bara ångest. Och landar i mitt vanliga "Jag vet inte" istället för att våga mig på något svar som kanske är "fel". 😔

Och nu kommer tårarna igen. 😢

Tankar om munskydd 😷

 
Det här med munskydd är ju en tämligen het fråga i dessa coronatider, och även jag har förstås funderingar kring detta. 😷 Funderingar av rent psykologisk och kulturell natur - för jag tänker inte utge mig för att vara någon slags självutnämnd medicinsk förståsigpåare i ett ämne jag inte har koll på (det finns redan alltför många sådana som tycker alltför mycket saker om munskyddens vara eller icke vara - och samtalstonen i sociala medier kring ämnet är tämligen hård). 
 
Jag äger i dagsläget två munskydd. Det första köpte jag i våras, främst som en solidarisk handling då pengarna gick till arbetet mot homofobi och HBTQ-fria zoner i Polen. 🏳️‍🌈 Som medicinsk utrustning är det munskyddet inte mycket att hänga i julgranen, det är snarare att betrakta som en snygg regnbågsfärgad accessoar (vilket också framhölls i webbshopen). 
 
Då verkar det munskydd jag beställde från Kawaii-butiken tidigare i veckan (och som ni kan se i bilden ovan) mer lovande. Det har dubbla tyglager samt något slags filter och går även att justera så att det sitter tätare över näsryggen. Oklart om det uppfyller kraven för att klassas som medicinsk utrustning, men säkerligen mer än det första i alla fall. Sjukt snyggt är det åtminstone! 
 
Jag har dock bara provat munskydden här hemma. Det tar emot att visa mig ute bland folk i munskydd - det hjälper liksom inte att de jag har är så snygga. Jag har reflekterat ganska mycket över vad denna min motvilja egentligen handlar om. Och jag har väl landat i att det förmodligen är kulturellt betingat. 
 
Rent populärkulturellt associerar jag munskydden med de vidriga ansiktsmaskerna som kvinnorna tvingas bära i tredje säsongen av The Handmaid's Tale som ett led i att tysta dem... 
 
June i The Handmaid's Tale
 
Och att jag drar den parallellen beror väl förmodligen på att vi i Sverige inte har någon tradition av att dölja våra ansikten, varför det blir något främmande och läskigt. I svensk kultur är det så djupt rotat att vi ska kunna se varandras ansikten. Det märks inte minst på de argument som brukar framföras mot bärandet av niqab i offentliga miljöer - att det är antisocialt, försvårar kontakten mellan människor och förhindrar människor från att mötas. Det finns i det svenska samhället en gemensam idé om att det är viktigt att vi kan se varandras ansikten. 
 
Att inställningen till hijab, som ju bara täcker håret, många gånger är minst lika negativ och hätsk som den mot niqab utgör en intressant parentes i sammanhanget - i synnerhet då det ju bara är ungefär hundra år sedan kvinnor slutade bära någon form av huvudduk i Sverige. 🧕 Vi har här i landet således en lång kulturell historia av att täcka håret, men inte av att täcka ansiktet - men trollen på högerkanten gör sällan någon sådan distinktion utan betraktar båda bruken som "osvenska". För egen del blir dock min motvilja mot att bära munskydd begriplig i ljuset av detta - för att det (såvitt jag känner till) aldrig någonsin varit en "grej" att täcka ansiktet här i Sverige. Det är någonting främmande som vi nu alla plötsligt behöver förhålla oss till i dessa coronatider. 
 
Tips! Läsa gärna den intressanta artikeln om slöjans historia i Sverige i tidskriften Historiskan, nummer 1/2018. (Kolla också gärna upp det av Sara R. Farris myntade begreppet femonationalism för att få en djupare förståelse för den pågående slöjdebatten och inställningen till muslimer i allmänhet i västvärlden.) 
 
I skrivande stund är Sverige ett av få länder i världen där myndigheterna (ännu) inte har infört rekommendationer om att använda munskydd. Såhär skriver Folkhälsomyndigheten om munskydd... 
 
 
Ute i samhället ser jag bara enstaka personer som använder munskydd. Det började redan i våras, men då var det bara personer med asiatiskt ursprung (som jag såg). Och jag vet ju att det i exempelvis Japan finns en helt annan kultur än i Sverige av att bära munskydd i offentliga miljöer, av respekt för sina medmänniskor (och jag har sett det ganska ofta i olika mangaserier). 😷 Men att se det här i Norrköping, i min lokala matbutik, fick mig att haja till lite. 
 
Nu har det gått ganska lång tid och det har blivit aningen vanligare med munskydd än vad det var i våras, men jag reagerar ändå när jag ser någon som har det. Det är fortfarande någonting som känns nytt och främmande liksom. Samtidigt som jag försöker vänja mig vid tanken på att behöva börja använda det själv - för den dagen kan mycket väl komma. Om munskyddsanvändande blev allmänt utbrett i samhället så att det vore ovanligare att se personer utan munskydd än med - eller om det till och med blev en rekommendation eller ett krav från myndigheternas sida - så skulle jag förstås använda munskydd. Men som det är nu känner jag mig inte bekväm med det - av rent sociala och kulturella skäl. Jag är rädd att jag skulle "sticka ut" alltför mycket. Och det kanske är ett alltför egoistiskt skäl till att avstå från att använda munskydd, men människan är nu en gång för alla ett flockdjur - och vår största rädsla är att inte accepteras av gruppen (vilket förresten är den huvudsakliga grunden till att social fobi existerar som fenomen). Så...jag avvaktar. 
 
Vad har ni för tankar kring munskydd?

Det blir en riktig begravning ❤

Med bara en vecka kvar till mormors begravning kom idag beskedet från regeringen om att det görs undantag för begravningar i de nya hårdare coronarestriktionerna - så istället för bara åtta som vid andra offentliga sammankomster tillåts hela 20 personer på begravningar. Vilket innebär att vi kommer kunna ta ett värdigt avsked av mormor trots allt. TACK!!! 🙏❤

Herregud, vilken lättnad. Det här har verkligen tyngt mig, tanken på att kanske inte få närvara vid min älskade mormors begravning. Det hade varit som ett slag i ansiktet. Men nu blir det inte så. Nu blir det en riktig avskedsstund. Och jag är så obeskrivligt tacksam för det. ❤

Äventyr på sjukhuset

 
I början av veckan försökte jag förnya min PMS-medicin (även kallat P-piller) via nätet. Men fy, fy, det fick jag inte göra - det är tydligen mer än två år sedan jag blev utsatt för barnmorskemottagningens heteronormativa, fatshameande, moraliserande utfrågning och bedömning sist, så jag måste åka dit personligen och visa upp mig innan jag kan få fler piller (något jag inte behöver utstå för NÅGON av mina många andra mediciner - det är bara den här som riktar sig specifikt till kvinnligt kodade kroppar som det är sådan omyndigförklarande förnedringskontroll på, vilket väcker mitt feministiska ursinne). Mitt under rådande coronapandemi kräver de alltså att jag besöker en av de mest smittohärjade miljöer som finns - ett sjukhus! Herregud... 🤦‍♀️ Och som om inte det vore nog så behöver jag ju ta stadsbussen för att komma dit - ännu en olämplig miljö att vistas i just nu. 
 
Nåväl. Jag behöver min PMS-medicin för att överhuvudtaget kunna ha en dräglig tillvaro, så det var ju bara att lyda och boka en tid. Men den första tiden de hade var först om två månader! 😱 Jag tog den i alla fall. Den allra första som fanns ledig. Men igår loggade jag in och kollade igen, för jag tänkte att det kanske fanns några avbokade tider. Och minsann! Redan idag på morgonen fanns det en tid. Så jag bokade genast om min januaritid till idag. 
 
Igår kväll kollade jag sjukhusets hemsida efter eventuella coronarestriktioner (typ krav på munskydd och annat som kunde vara bra att veta inför mitt besök). Och då upptäckte jag att de ändrat rutinerna så att en måste gå in genom huvudentrén och anmäla sig i receptionen där och först därefter gå till den avdelning på sjukhuset en ska till. Det hade jag ingen aning om (det är ganska länge sedan jag besökte sjukhuset för egen räkning - sist jag var där var förra sommaren, för att vara med mormor på akuten). När jag har varit där har det bara varit att trava iväg direkt till rätt avdelning och anmäla sig där. Jag har ingen aning om när de införde det här nya, centraliserade systemet - men jag hoppas ju att det skedde INNAN pandemin bröt ut, för i rådande läge känns det som en ganska dum idé att tvinga sjukhusets samtliga besökare till en och samma plats... 
 
Bussen som kom till min hållplats vid rätt tid imorse skyltade med "Ej i trafik", så det kändes ju lite vanskligt (jag har ju relativt färsk erfarenhet av att hamna på helt fel buss och vill inte gärna uppleva en repris av det). Men jag klev ändå på, och gick faktiskt fram och upplyste chauffören om vad det stod på bussen och frågade honom om han skulle köra dit jag skulle. Han var medveten om den felaktiga texten (det var något tekniskt krångel), och han skulle mycket riktigt köra till sjukhuset. Så jag gick och satte mig, trygg i att vara på rätt buss och stolt över att ha kontaktat chauffören. Det var inte särskilt mycket folk på bussen heller, vilket kändes bra ur både corona- och ångestsynpunkt. 
 
Efter att ha anmält mig i sjukhusets reception travade jag iväg till barnmorskemottagningen, som hade en mycket "tydlig" skyltning på dörren... 
 
Skylt 1: "Vänligen ring på klockan så kommer vi och öppnar." 
Skylt 2: "Denna entré är stängd", med hänvisning till annan entré. 
 
Jag blev stående helt villrådig en stund. Skulle jag våga ringa på (och riskera ett bli utskälld av någon barsk barnmorska för att jag inte respekterade skylt 2) eller skulle jag gå tillbaka till huvudentrén och försöka leta mig fram till mottagningen innevägen (trots receptionistens instruktioner om att gå utevägen vilket jag ju gjort)? 🤔 Innan jag hann bestämma mig kom en patient till. Och jag sökte faktiskt ögonkontakt med henne och hälsade och frågade vad hon trodde om de två skyltarna. Hon blev också förvirrad. Sedan kom en tredje patient. Vi rådgjorde lite i vår lilla trio, och sedan klev patient nummer två fram och ringde på klockan. Det kändes skönt att slippa vara den som tog initiativet till det. 
 
Snart kom en dam och öppnade dörren och släppte in oss. Patient nummer två undrade vilket väntrum hon skulle till (det finns en himla massa olika väntrum där), och damen tittade på vår lilla trio och frågade tillrättavisande hur många vi var egentligen - såhär i coronatider får en liksom inte ta med sig någon anhörig som stöd vid besök på mottagningen. Men jag förklarade att vi inte var i sällskap, att vi var tre olika patienter som råkat anlända samtidigt. Och då var det plötsligt helt i sin ordning - det är alltså ofarligt att komma dit tillsammans med två främlingar, men inte med någon en känner...det känns ju rimligt, eller hur. 😉 
 
Patient nummer två blev nästan lite uppläxad över sin fråga, då damen tydligen tyckte att hon borde fatta att hon skulle kolla på whiteboardtavlan innanför dörren där alla barnmorskors namn stod uppradade under respektive väntrumsnamn. Jag hade helt missat den tavlan (det hade vi alla tre), och var åter igen tacksam över att patient nummer två ledde gruppen och tog alla initiativen - och därmed skonade mig från att hamna i skottgluggen. Jag hittade min barnmorskas namn och pilade iväg till rätt väntrum. Där blev jag sittande i 45 minuter (ja, jag var i min vanliga tidspessimistiska anda där i VÄLDIGT god tid) innan min bokade tid. Sedan blev jag sittande där ytterligare nästan 20 minuter, för min barnmorska dök aldrig upp - och när de andra barnmorskorna började undra över min närvaro och frågade vem jag skulle till, fick jag veta att hon var hemma och vabbade den här veckan och inte alls kunde ta emot några besök. WTF?!? 
 
Jag hade redan ångestpåslag över att vara på mottagningen (och satt och övade på argument för att få mina piller inför min stundande dust med barnmorskan), och detta meddelande gjorde mig inte precis lugnare. Att det hände så snart efter en liknande incident inom psykiatrin gjorde ju inte saken bättre heller... Herregud, hur jävla svårt är det att MEDDELA patienten att ett besök blivit inställt?! 😠 
 
En av barnmorskorna tog mitt personnummer och gick iväg för att försöka ordna så att jag fick träffa någon annan istället. Under tiden i väntrummet upptäckte jag en lapp om att en förväntades fylla i en hälsodeklaration om ens besök gällde preventivmedel. Jag hittade själva hälsodeklarationen, men ingen penna att fylla i den med (och jag började få alldeles för mycket ångest för att våga gå och fråga någon av de barska damerna som jobbade där). Men det var nog bra att jag inte hittade någon penna, för jag hade fan inte kunnat svara på många av frågorna på ett vettigt sätt. Jag blev mest irriterad av allt det heteronormativa och integritetskränkande innehållet. Det var frågor om graviditeter och relationsstatus och alkoholvanor och preventivmedel och jag vet inte allt. En fråga var dock märkligare än de andra - en fråga om en är utsatt för våld. Alltså, på riktigt...hur många som är utsatta för våld i nära relation kommer faktiskt svara ja på den enkätfrågan?! Geez. 🤦‍♀️ Jättefint att vården försöker fånga upp (och hjälpa?) kvinnor som blir misshandlade...men jag ställer mig ytterst tveksam till metoderna. 
 
Nåväl. Till slut fick jag komma in till en barnmorska som utstrålade vänlighet och jag blev genast lite lugnare. Och jag behövde varken kriga eller argumentera för att få mina piller. Hon kollade igenom mina journaluppgifter och frågade om det skett några förändringar i min medicinering (nej, jag har fortfarande en medicinlista lång som en pensionärs) eller min hälsostatus (nej, jag har fortfarande allergier, astma, social fobi och ångest) sedan sist. Hon konstaterade att både min vikt och mitt blodtryck ligger inom det normala och att det inte föreligger några hinder för mig att fortsätta med mina piller. Några heteronormativa frågor ställde hon dock (om pojkvän och preventivmedel) men jag förklarade att jag är lesbisk ("asexuell och homoromantisk" kändes som ett alltför krångligt koncept att förklara i denna heteronormativa miljö) och enbart tar P-piller mot min PMS. Och hon accepterade det - för att det var en läkare som ordinerat pillren till mig från början. Själva får barnmorskorna inte besluta om att skriva ut P-piller mot PMS, men om en läkare tagit beslutet och skrivit ut receptet från början så får barnmorskorna förnya recepten. Himla märkligt system (och inte helt konsekvent, eftersom de tidigare tjafsat med mig och vägrat skriva ut TROTS att jag fått pillren av en läkare från början - vilket är anledningen till att jag är så jäkla nervös varje gång och beredd på strid). 
 
Hur som helst. För att göra en lång historia kort har jag alltså nu fått min PMS-medicin förnyad - och nu behöver jag inte besöka barnmorskemottagningen på två hela år. Halleluja! 🥳 Lättnaden var så enorm efteråt att jag har varit alldeles sprudlande glad hela dagen. Så himla skönt. 😊

Psykologisk flexibilitet och ACT-piltavlan

Efter förra veckans fiasko hyste jag inga större förhoppningar om att psykologen skulle dyka upp till dagens inbokade videosamtal. Men det gjorde hon faktiskt. Och hon bad om ursäkt flera gånger å både sina egna och Mindlers vägnar. Jag tycker att det är ganska jobbigt när folk ber mig om ursäkt och vet inte riktigt hur jag ska hantera sådana situationer, samtidigt som det känns bra att få upprättelse för att ha blivit dåligt behandlad och bekräftelse för mina känslor. 
 
Vi ägnade en bra stund av samtalets början åt att prata om det som hände förra veckan och mina känslor kring det. Sedan övergick vi till att prata om mina hemuppgifter som jag fick vid vårt senaste fungerande samtal. I början var jag ganska flitig i att arbeta med hemuppgifterna, men sedan tacklade jag av lite (som det brukar kunna bli) - och den senaste veckan har jag skitit fullständigt i alltihop och även övervägt att avboka dagens samtal och aldrig ha med Mindler att göra igen efter det som hände förra veckan. 
 
Men jag är glad över att dagens samtal trots allt blev av. Det var ett väldigt givande samtal. En av mina hemuppgifter var ju att gå igenom de första fyra stegen i modellen för psykologisk flexibilitet (defusion, acceptans, närvaro och det observerande jaget), men jag tyckte att det var ganska svårt att få grepp om så idag konkretiserade psykologen lite mer kring de fyra stegen: 
 
Defusion 
Att inte sätta likhetstecken mellan tankar och verkligheten. Bara för att jag TÄNKER någonting betyder det inte att det ÄR så. För att komma tillrätta med detta ska jag öva på att sätta orden "Nu har jag en tanke om att..." framför de tankar som kommer, för att få lite mer distans till dem. Att konstatera att det är just en tanke och ingen absolut sanning. Jag ska skriva ner de negativa tankar som dyker upp under veckan, med de orden framför. 
 
Acceptans 
Att acceptera saker och ting som de är. Alla människor har styrkor och svagheter. Jag är en blyg person - och det är okej. Jag är precis den person jag var menad att vara, det är inte meningen att jag ska ändra på hela mig själv för att försöka passa in i en mall som inte är gjord för mig. Jag har en massa jobbiga tankar och känslor, och det är okej att jag har dem - jag behöver öva på att låta dem vara där utan att agera på dem, att bara acceptera deras existens inom mig istället för att kämpa emot dem. När de kommer ska jag lägga handen på hjärtat nästan lite beskyddande och låta tankarna och känslorna få plats därinne. (Ja, det låter asflummigt - men jag tror faktiskt att det ligger någonting i detta.) 
 
Närvaro 
Att fokusera på "här och nu". Det bästa verktyget där är andningen, att lägga mitt fulla fokus på den. Andningen finns ju ändå med en hela tiden, så den är ett mycket praktiskt och lättillgängligt verktyg att plocka fram. Jag ska ägna en minut på morgonen, lunchen och kvällen åt att rikta mitt fulla fokus på min andning. 
 
Det observerande jaget 
Att vara i "stormens öga", att liksom luta mig tillbaka och observera det som händer med lite distans istället för att vara mitt uppe i det. 
 
Det här känns fortfarande inte helt solklart, men jag tycker ändå att det blev lite tydligare när hon förklarade idag (kanske för att jag nu fick höra det för andra gången - innan var det ju helt nytt och mycket att ta in). 
 
Sedan gick hon över till att visa mig ACT-modellen "piltavlan"... 
 
 
ACT handlar ju om en strävan efter att leva i enlighet med sina värderingar. Och modellen ovan (jag valde självklart en bågskyttetavla för att illustrera detta 😉) visar de fyra olika områdena Arbete/utbildning, Fritid, Relationer och Personlig utveckling/hälsa, samt cirklar som illustrerar hur väl en lever i enlighet med sina värderingar inom dessa områden (där mitten innebär att en lever precis som en vill leva och den yttre cirkeln innebär att en inte alls lever som en vill leva). 
 
Framöver ska jag börja kartlägga vilka mina värderingar är och hur väl jag lever i enlighet med dem inom de fyra nämnda områdena. Det är en himla stor och komplex uppgift, så det är inget jag kommer kunna snickra ihop till nästa terapitillfälle precis. Men till att börja med ska jag fokusera på området Personlig utveckling/hälsa och komma fram till mina fyra viktigaste mål inom detta område och vilka värderingar de bygger på. Och vad jag kan göra för att ta steg i rätt riktning för att nå dessa mål - idag, på kort sikt, på medellång sikt och på lång sikt. 
 
Det känns både spännande och läskigt (och svårt!) att börja jobba med detta. Men jag tror att det är väldigt nyttigt, och jag känner mig taggad (om än livrädd). Nu kör vi!

Restriktioner från helvetet 😭

Helvetes jävla skit! Nu kommer det ÄNNU hårdare coronarestriktioner än tidigare. Vilket med största sannolikhet innebär att min älskade teater tvingas ställa in all publik verksamhet igen - vilket innebär att jag inte kommer få se fler föreställningar av Come From Away. 😭


Och hur blir det med mormors begravning nästa vecka? Kommer vi inte kunna ha den?! 😱 Älskade mormor...det minsta en kan begära av samhället är väl ändå att få ta ett värdigt avsked av dig?! 💔😭

(Ja, jag fattar att det är nödvändigt med restriktioner för att hindra smittspridning. Men det gör mig inte mindre bitter.)

Coronaviruset kan dra åt helvete. År 2020 kan dra åt helvete. Nu vill jag bara svepa en filt över huvudet och vänta på att den här mardrömmen ska vara över. FUCK OFF!!! 🖕🖕🖕

Padelpremiär, sömnbrist och Sims


Oj, nu har det gått flera dagar utan uppdateringar. 😖 Brist på tid, brist på ork. Men nu så!

I torsdags var jag och spelade padel tillsammans med fyra kollegor. 🎾 Det är något jag aldrig har gjort förut, och mitt bollsinne är tämligen kasst...så jag hade knappt någon aning om vad jag höll på med. 😂 Men det var jätteroligt! Jag kan absolut tänka mig att göra det fler gånger. 😊

Inte i just den lokalen dock. I den lilla kioskdelen av disken innanför entrén saluförde de inte mindre än TRE produkter som innehöll jordnötter. 😒 Så då fick jag ju utsätta mig för lite social exponering och be damerna bakom disken att inte sälja just de produkterna under min vistelse där. De plockade snällt bort produkterna, och verkade ha fått sig en liten aha-upplevelse. Så det var ju bra. 👍 Men jag känner mig inte bekväm med att hänga där regelbundet och behöva säga till varenda gång. 😕 Tur att det finns andra ställen att spela på - det är bara att hoppas att de är säkrare...

Natten till igår vaknade jag redan vid tolvtiden(!) och lyckades inte somna om, så efter ungefär en timme gick jag helt sonika upp. Och eftersom det släpptes en ny Sims-expansion igår satte jag mig förstås och laddade ner den och började spela. 😍 Vid tretiden började jag känna mig trött, så jag gick och lade mig och vilade och halvslumrade fram till klockan fem.

Jag var förståeligt nog himla trött under gårdagen. 😴 Men jag höll mig faktiskt vaken ända till kvällen. ✌ Mamma och syrran var här hela dagen och vi tog det ganska lugnt och umgicks. Bland annat monterade och klädde vi min nya rosa julgran till sovrummet. 🎄💖 Det var jättemysigt. 😊


Idag har syrran och jag fortsatt med julklappsinköpen till mina kollegor. ☺🎄 Det är inte mycket kvar nu, men det börjar bli svårt. Jag är dock sjukt nöjd med det jag köpt hittills. 😊👍

Nästa helg är det dags för en ny studiedeadline. (Jag fick förresten högsta betyg på den förra uppgiften - och därmed även som slutbetyg på den första delkursen i kandidatkursen i genusvetenskap. ☺✌) Kombinationen av att instruktionerna för uppgiften som har deadline nästa helg publicerades så sent (i torsdags) och att det som sagt precis släppts en ny Sims-expansion (med Japan-tema! 😍🌸) gör att jag ännu inte börjat läsa kurslitteraturen...men det ska nog gå bra (hoppas jag). 😵😉

I övrigt har jag faktiskt fått undan några saker jag behövde göra. Skrivit och skickat in bidragsansökan för nästa års Pride-festival samt skrivit och skickat in en jultext till en tidning som kontaktat mig och bett mig göra det. 😊👍 Båda uppgifterna gör mig lite nervös, jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig men är rädd att jag missuppfattat allting helt. Men sådana tankar är inte hjälpsamma, så jag försöker skjuta undan dem. Jag får vänta och se, helt "enkelt"...