Psykologsamtal, shopping och bågskytte


I fredags hade jag samtal med psykologen. Vi fortsatte arbeta med min vidmakthållandeplan och pratade en del om skillnaden mellan återfall och bakslag. Måendet går ju upp och ner för alla människor, men för oss med erfarenhet av nedstämdhet och ångest är det lätt att tolka en nedgång som att det kommer gå käpprätt åt helvete (eftersom vi varit med om det förut), att vi har tappat allt det vi lärt oss under terapin och att det inte är någon idé att försöka vidta några åtgärder eftersom vi trots alla tidigare ansträngningar ändå har hamnat här nere nu. Vi tolkar bakslaget som ett återfall. Och då blir det lite av en självuppfyllande profetia, för om en gräver ner sig i mörkret så blir det ju bara mörkare och mörkare.

Men ett bakslag är inte ett återfall. Ett återfall skulle innebära att vi är tillbaka på ruta ett, där allting är precis som innan terapin påbörjades. Och det är ju knappast troligt. Bakslag däremot kommer definitivt att komma. Och då gäller det att använda de psykologiska redskap en fått med sig, att ta små steg i rätt riktning för att börja må bättre igen - och inse att det tar tid och inte är någon quick fix. Och det är här min vidmakthållandeplan kommer in i bilden. För att jag ska komma ihåg att bakslagen inte är återfall - och för att jag ska påminnas om vilka åtgärder jag behöver vidta. ❤

Igår var syrran och jag och handlade på Norrköpings shoppingområde Ingelsta typ hela dagen. Vi var hemifrån i cirka sex timmar, så vi är båda två helt slut idag. 😴 Det började väldigt spännande med att vi klev på fel buss och hamnade i Åby. 😱 Vi har liksom inte riktigt lärt oss de nya busslinjerna än utan trodde att det här var en av bussarna som går till Åby VIA Ingelsta (den kom nämligen till vår hållplats när en sådan buss skulle komma)...men det var tydligen en buss som går DIREKT till Åby. Ooops. 🙈 Vi insåg vårt misstag lite för sent, när inga hållplatser inom stan återstod, och panikplingade för att få gå av på nästa hållplats. Men den låg lååångt ut i bushen, så vi gick fram till coronaavspärrningen för att förklara situationen för busschauffören (och det var hör och häpna JAG som skötte snacket 😊✌). Och det här var världens snällaste busschaufför. Han lät oss åka med till ändhållplatsen i Åby, där han ringde till en kollega och frågade när nästa buss till Ingelsta skulle gå från Åby. Men vi försäkrade att vi kunde gå från den närmaste hållplatsen när vi väl kom tillbaka till stan med hans buss. Då frågade han vart på Ingelstaområdet vi skulle, och när vi berättade det erbjöd han sig att göra en avstickare från sin egentliga rutt och köra oss dit vi skulle. Så himla snällt! ❤ Vi tackade honom så jättemycket när vi klev av, och skrev upp bussnumret för att kunna hänvisa till det i en Dagens Ros-insändare eller i någon form av tackmeddelande till Östgötatrafiken...men vid närmare eftertanke kanske Östgötatrafiken inte uppskattar att deras chaufförer avviker från sina turer på det där viset, och vi vill ju verkligen inte att han ska råka illa ut för att han var snäll...så jag tror att det får räcka med det här inlägget och med våra tacksägelser innan vi klev av bussen.

Något försenade kunde vi äntligen starta vår shoppingtur. 😉 Det blev en lång och väldigt rolig dag och vi gick i massor av affärer. Väldigt skönt att shoppa såhär strax före lön, när folk inte har några pengar och det är relativt lugnt i butikerna, men det innebär ju ändå social exponering för mig som är ganska utmattande. 😴 Men jag älskar ändå att shoppa. ☺

Under gårdagen köpte jag bland annat en del träningskläder, eftersom det här med att gymma med jobbet verkar kunna bli en regelbunden historia. Jag har beställt en träningsklänning på nätet (så himla lycklig jag blev över att något sådant fanns - jag trodde att jag skulle behöva träna i linne och leggings), så jag kompletterade med leggings och strumpor samt några gummiband att använda hemma...


Jag provade några träningsbehåar, men usch, det är inte alls min grej. 😕 Så jag kommer fortsätta träna i vanlig behå. Ett par träningsskor skulle jag däremot behöva investera i, men jag hittade inga tillräckligt fina igår. Jag antar att jag skulle kunna använda mina bågskytteskor, men det känns ju lite bökigt att släpa dem mellan olika ställen på det där sättet...så det får nog bli ett par nya skor.

Utöver detta och diverse nödvändiga förbrukningsartiklar till hemmet köpte jag förstås även en del söta och fina saker som jag bara "måste" ha. Som till exempel den här Golden Gate-bron...


För jag hade ju inte tillräckligt många San Francisco-prylar i mitt hem sedan innan... 😉




Harkel, harkel. 😉 Och det här var bara ett litet urval av allt som finns. 😂

Vi åt på en restaurang som jag vet är jordnötsfri när energin började dippa. Och precis som på bussen dök det här upp en vänlig själ och hjälpte oss. Vi hade svårt att få med oss allt vi handlat när vi skulle bära brickorna till vårt bord, och en kille erbjöd sig att hjälpa till. Så himla snälla människor det finns! Det gör mig glad. ☺ Nog för att jag redan ÄR glad - mina förälskelsekänslor håller i sig och jag fortsätter tycka att tillvaron är allmänt trevlig. 😊💖 Jag tror faktiskt att det gör att jag drar till mig snälla människor just nu. För det är ju lite så att det en utstrålar får en tillbaka. Så...mer kärlek åt världen! ❤

Det var förresten ovanligt många söta blonda tjejer som jobbade på ställena vi besökte igår, både på restaurangen och i butikerna. 😍 Och det gjorde mig ju lite nervös, men det gick rätt bra ändå.

I en sportbutik (så himla suspekt det kändes att JAG sökte mig till sådana sammanhang - syrran hade jätteroligt åt det 😂) köpte jag en handske att använda till bågskyttet, för att jag får så ont mellan tummen och pekfingret på båghanden...


...men efter att ha skjutit 24 pilar imorse blev jag tvungen att ta av mig handsken. Dels kändes det klumpigt att hålla i bågen med den och dels gjorde det ännu ondare MED handske än utan. 😕 Det kändes lite snopet. Min bågskyttekompis har ju en handske och för henne fungerar det jättebra. Men men...jag får väl använda handskarna på gymmet istället, antar jag. 🤷‍♀️

Det här var första gången vi sköt på en hel vecka. 🏹 Min bågskyttekompis har varit sjuk, och jag har svårt att ta mig iväg och träna själv - dessutom var jag helt slut efter gymbesöket i tisdags och hade fortfarande träningsvärk i torsdags (som utöver söndagar är våra vanliga träningsdagar), så det kändes inte så lockande med ytterligare fysisk ansträngning. Men imorse var vi på banan igen. 😊👍


Mardrömmar


Den sista tiden har jag haft hemska mardrömmar varenda natt. Verkligen HEMSKA. Inatt drömde jag till exempel att en kompis tog livet av sig. 😱

Jag fattar inte det här. I vaket tillstånd mår jag ju hur bra som helst just nu...men när jag sover blir det ångestpåslag deluxe. Varför?! 🤔

Betty ❤️

OMG!!! Nu har Taylor framfört "betty" live för första gången - och det är såklart helt perfekt... 😍 
 
 
Vilken underbar start på min helg. (För ja, nu är det ju typ helg för mig. 😊)

Härlig morgon ❤


"Mens!" utropade jag förtjust när jag gick på toaletten imorse. Jag har knappt haft någon mens överhuvudtaget sedan i slutet av juni(!), bara lite grann någon dag då och då. Så det här var ju riktigt glada nyheter! ☺🎉🎈🎆

Och lyckan höll i sig när jag gick hemifrån, för det låg värsta San Francisco-dimman över Norrköping imorse... 😍


Vad mer kan en begära av en onsdagsmorgon?! 😉

Gymdebut

Förälskelsekänslorna från förra veckan håller fortfarande i sig och jag bara går runt och tycker att tillvaron är allmänt härlig. 😊💖 En av mina chefer frågade mig idag om jag börjat med någon ny medicin, och det skulle man ju kunna tro men det har jag inte. Och inte kan det ha att göra med att jag slutat med Theralen heller, för de här känslorna hade jag även innan tabletterna tog slut. Nåväl...det är väl inte superviktigt att utreda VARFÖR jag mår så bra just nu. Det är bara att njuta av ATT det är så. ❤

Ni kan förresten aldrig gissa vad jag har gjort idag. Jag har varit på ett GYM och TRÄNAT - för första gången i mitt 32-åriga liv. Här har ni bildbevis, om ni inte tror mig...


Vi var där allihop från kontoret och tränade i en timme på eftermiddagen under ledning av en superpeppig tränare. Jag var fruktansvärt nervös och ångestfylld innan och ville inte alls vara med om detta. 😱 Jag är liksom en person som kan stoltsera med underkända betyg i idrott från både högstadiet och gymnasiet (eftersom jag allt som oftast vägrade vara med - främst på grund av min sociala fobi), som aldrig satt min fot i ett gym innan idag, som får panik av att prestera inför folk och helst undviker att göra saker jag inte är bra på. 😕

Men jag ville inte verka negativ och otacksam till detta generösa och teambuildande initiativ, och dessutom såg jag det som ett bra tillfälle inte bara till fysisk träning utan även till att träna social exponering och möta mina rädslor, så jag ställde upp ändå. Jag hade på mig kläder som gick att träna i (några regelrätta träningskläder äger jag förstås inte) hela dagen på jobbet så att jag skulle slippa byta om, men orutinerad som jag är hade jag inte tänkt på att ta med vare sig träningsskor eller vattenflaska. Men det gick bra ändå.

Den största ångesten inföll när vi precis kommit dit och tränaren tog med oss en bit in i lokalen och började prata lite allmänt om träning. Då ville jag bara springa därifrån. Jag visste inte alls vad som väntade, visste inte om jag skulle klara av det. Jag höll krampaktigt armarna i kors över bröstet medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och försökte få mig att fly fältet. Det kändes lättare att bara skita i alltihop. 😵

Men det gjorde jag inte. Jag stod kvar och började lydigt göra de övningar som tränaren visade oss. Och jag började gradvis slappna av och tycka att det inte var så farligt, att det till och med var riktigt roligt. 🙂 Fysiskt blev det jobbigare och jobbigare vartefter träningen fortskred och jag svettades floder och fick nästan ett astmaanfall, men ångestmässigt blev det tvärtom mindre och mindre jobbigt.

Efteråt var jag helt skakig och svag i benen (det är ett under att jag tog mig hem!) men samtidigt väldigt glad och stolt över mig själv. Det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger. 😊✌

144 pilar och 0 Theralen-tabletter

Imorse var vi TRE personer och tränade i bågskytteklubbens lokal. 🏹 Det har jag inte varit med om sedan den officiella träningen blev coronanedlagd i våras - antingen har jag varit helt själv eller så har jag tränat med min bågskyttekompis. Men idag var vi alltså tre. Det kändes kul. 😊👍

144 pilar var blev det för min bågskyttekompis och mig idag, vi hade satt upp det som ett mål för dagens träning. Tidigare har jag skjutit 136 pilar som mest, och oftast mindre än så. Så det här var verkligen en utmaning... 😵 Men det gick! ✌


Den allra sista skjutomgången. Förvånansvärt bra resultat efter den pärsen. 👍

Annars har jag tagit det ganska lugnt idag. Målat, spelat Sims, lagt en beställning på Ikea, bakat vinbärsscones och fyllt på morgondosetten inför nästa vecka...


Den ser faktiskt fruktansvärt beige och tråkig ut utan de chockrosa Theralen-tabletterna. 😕 Nu är de verkligen helt slut, jag tog den allra sista imorse. Det känns både spännande och läskigt att se hur jag kommer klara mig utan dem framöver...

En mycket fin 11 september

 
Idag för 19 år sedan satt en 13-årig Malin i ett högstadieklassrum när en kille från en annan klass kom in och berättade vad som hänt i New York. Mamma kom och hämtade mig i skolan, vi satt i vardagsrummet och såg samma chockerande filmsekvenser från Manhattan rullas om och om igen i den extraordinära nyhetsrapporteringen. Det var svårt att ta in, svårt att förstå.
 
Den 11 september 2001 förändrades världen. Och inte till det bättre. Så det är en obehaglig årsdag idag. 😔 Och ändå har jag haft en helt underbar dag idag. ❤ Jag är som bekant ledig på fredagar nu under hösten, men jag har ändå varit vaken sedan halv fem imorse. Jag inledde dagen med att måla lager nummer två på kryddhyllan, kryddkorgen och hushållspappershållaren...
 
 
Satte igång en tvättmaskin gjorde jag också. Matbutiken öppnar klockan sju på vardagar, så jag kilade dit och handlade lite. Universitetsbiblioteket öppnade klockan åtta idag, så då var jag där och hämtade kurslitteratur.
 
Klockan nio hade jag samtal med psykologen. Vi pratade om min stora bedrift att boka in ett samtal med en psykolog på Mindler om två veckor, jag ventilerade min oro inför denna nya kontakt och vad jag ska säga till henne. Jag fick några tips och fasta punkter att hålla mig kring. Vi ska även prata mer om det nästa vecka om jag behöver det (vilket jag bedömer som mycket sannolikt). Och så började vi skriva en vidmakthållandeplan, som jag ska kunna ha som stöd för att hantera mitt mående framöver. ❤
 
På förmiddagen gick jag till frisören och blev rosa och fin i håret (vilket ni kanske gissade när ni såg bilden i början av inlägget 😉). Det var lika trevligt som vanligt och vi hade massor att prata om. Det är så skönt att jag blivit så väl bekant med min frisör under de här fyra åren och känner mig så bekväm med henne. 😊 Apropå det så valde hon medvetet regnbågsfärgad folie när hon skulle skydda min ljusa slinga från den rosa färgen... ☺🏳️‍🌈
 
 
Min frisör skulle sluta tidigt idag, så jag var hennes sista kund för dagen. Och eftersom hon inte hade någon kund efter mig, och eftersom jag skulle till teatern ikväll, frågade hon mig om jag ville att hon gjorde en håruppsättning på mig. Och det ville jag såklart. 😍 Det mest avancerade jag brukar göra med mitt hår är liksom att platta det - någon uppsättning har jag överhuvudtaget inte haft sedan studentbalen 2006...så det här kändes ju jättespännande. Och det blev verkligen helt sagolikt vackert... 😍😍😍
 
 
 
 
 
 
 
Alltså...wow! 😍😍😍 Och hon tog inte ens betalt för det - det fick visst ingå i mitt ordinarie pris. Verkligen supersnällt och generöst. 💖 Och jag har känt mig som en prinsessa hela eftermiddagen och kvällen. 😊
 
Kvällen har jag som sagt tillbringat på teatern. Ikväll var första gången sedan coronanedstängningen i mars som de öppnade upp någon verksamhet för publik. Det var en temakväll om 11 september med vernissage, panelsamtal och publikrepetition av höstens musikal Come From Away. Det var slutsålt (vilket ju under rådande omständigheter innebär 50 personer) och jag var sannolikt en av de allra första att köpa biljett när biljettbokningen öppnade i augusti.
 
Höstens musikal verkar bli något helt fantastiskt. 😍
 
När jag satt i foajén passerade teaterns kommunikatör förbi och sa "Hej Malin!" och log emot mig. Det gjorde mig glad. 😊
 
Som en coronaåtgärd har toaletterna blivit könsneutrala. 👍 Bra initiativ - synd att det skulle krävas en pandemi för att det skulle bli av dock. Jag kan bara hoppas att det blir permanent - jag har aldrig fattat grejen med könssegregerade toaletter, och för transpersoner och icke-binära måste det ju vara väldigt besvärligt...
 
En annan coronaåtgärd var att publiken bara fick sitta på de stolar i salongen som hade en sådan här gul huva. Det var fyra tomma stolar mellan varje anvisad plats, så vi var väl utspridda. 👍 Ångestmässigt kändes det ju ganska skönt att inte ha främmande människor så tätt inpå, men samtidigt kändes det lite märkligt. Vi var som små öar, 50 personer som satt utspridda i salongen - inte ens personer som var i sällskap fick sitta bredvid varandra.
 
Taket och kristallkronan i salongen har fräschats upp sedan jag såg dem sist. 👍
 
Kvällen inleddes med ett intressant, tankeväckande och gåshudsframkallande panelsamtal om 11 september-attacken. Ett ögonvittne, en journalist och en professor hade teaterns kommunikatör med sig på scenen och det blev en väldigt givande och fin minnes- och reflektionsstund som jag önskar att fler hade fått ta del av.
 
Vi fick se ett par scener från höstens musikal och jag blev helt hänförd. För er som inte känner till Come From Away så handlar den om ett litet samhälle i Kanada på vars flygplats 38 stycken omdirigerade flygplan fick landa den 12 september efter att USA stängt sitt luftrum. Över en natt blev det plötsligt nästan dubbelt så många människor i den lilla staden som innan. Och lokalborna öppnade sina hjärtan och sina hem för de strandsatta resenärerna från världens alla hörn. Och denna fina historia har blivit till en (vad det verkar) helt magisk och tämligen angelägen musikal som snart kommer ha Norden-premiär. Och nu har jag alltså fått beskåda den allra första repetitionen inför publik. Det känns stort. ❤
 
Herregud, vad jag har saknat min älskade teater! 😭 Jag insåg nog inte till fullo HUR mycket förrän jag väl var där, även om jag kastat suktande blickar mot byggnaden varje gång jag passerat den under det gångna halvåret. Bara att höra ringningen och se dörrarna till salongen stängas...det var helt magiskt! 😍 Och på hemvägen fällde jag faktiskt några lyckotårar. Att gråta är ju mitt naturliga sätt att uttrycka allehanda känslor...och här fanns det MYCKET känslor. ❤
 
Det stora projektet efter hemkomsten var att lokalisera och avlägsna sisådär tre kilo hårnålar. Jag skrattade högt åt hur det fick mig att se ut som ett penntroll, samtidigt som jag sände imponerade tankar till personer som faktiskt håller på med sådana här saker regelbundet.
 
Jag hoppas och tror att detta var alla. 😉
 
Nu är det långt efter läggdags, så nu ska jag SOVA. 😴 Hoppas att ni haft en lika fin dag som jag har haft. ❤

Samtal med ny psykolog inbokat!

Igår kväll tog jag äntligen tag i att gå igenom min lista över potentiella psykologkontakter på Mindler och sålla bort ett antal stycken. Kvar blev elva, som jag listade i någon slags prioriteringsordning. Idag har syrran hjälpt mig att få ner dem till sju. Och nu ikväll har jag faktiskt tagit mod till mig och bokat en tid med en av dem, den 25 september. 👍 Jag känner mig både exalterad och skräckslagen över detta faktum. Så skönt att det faktiskt är på gång nu - men samtidigt så himla läskigt att börja om med en ny psykolog. 😵 Hon ser dock väldigt snäll ut på bilden...så jag hoppas att det går bra. ❤

Tidigare ikväll var jag och tränade tillsammans med min bågskyttekompis. 🏹 Jag hade nästan tänkt ställa in idag, för jag är ganska trött nu i slutet av veckan. 😴 Men jag kände inte riktigt att lathet var ett tillräckligt legitimt skäl till att ställa in...så jag gick dit ändå. Och det är jag glad över, det kändes himla bra och roligt. 👍 Vi var och tränade i tisdags också, och på söndag är det dags igen. Vår ambition är ju att träna tre gånger i veckan, men hittills har det bara blivit två. Den här veckan ser det dock faktiskt ut att bli tre, vilket känns jätteroligt. ☺


Dagens snyggaste skjutomgång. 🏹

Ingen mer Theralen 😱

 
Jag har knaprat Theralen-tabletter i över tre år nu och mått bra av dem. På sista tiden har det dock varit svårt att hämta ut nya burkar, det har stått att de inte funnits i lager på samtliga nätapotek. Ikväll gick jag till botten med det hela och kollade restnoteringar på Läkemedelsverkets hemsida. Och fick en smärre chock. 
 
Läkemedelsverket: "Företaget avser sluta tillhandahålla detta läkemedel. Läkemedlet förväntas inte komma tillbaka inom överskådlig framtid. Inga utbytbara läkemedel." 
 
Alltså...VA?! 😱😱😱 
 
Ett läkemedel som hjälper mig med både oro, allergi och sömnbesvär kommer alltså inte att tillverkas mer. Och något utbytbart läkemedel finns inte. WTF?!? 
 
Nu blir jag jätteorolig. Hur fan ska det här gå?! ☹️

Förälskelsekänslor 💖


Wow, jag är verkligen uppe på toppen av min känslomässiga bergochdalbana just nu. 🎢 Jag känner mig liksom...förälskad. 😍💖 Inte så att det är riktat mot någon speciell person, det är mer en allmän lyckokänsla. Och det är en väldigt angenäm känsla, som gärna får hålla i sig ett tag. 😊

Eftermiddagens projekt, första lagret färg. 🖌 Jag har tänkt börja med detta länge, och med den superenergi jag har idag blev det äntligen av. Tyvärr missade jag att ta bilder innan jag satte igång och målade, men det var mörkgrönt i alla fall. Inget fel med det, men inte så jag. Så nu blir det rosa! 😍💖

Bågskyttesöndag 🏹

Det är söndagskväll och än så länge har jag inte upplevt någon söndagsångest idag. 👍 Det har förvisso varit en ganska fullspäckad dag. Den inleddes med bågskytteträning imorse tillsammans med min bågskyttekompis, jag sköt totalt 132 pilar och vid en omgång träffade TVÅ i gult. 🏹 I torsdags började det låta konstigt om strängen och idag lyckades jag både lokalisera felet (den övre lemmen började sitta för löst) och rätta till det med hjälp av en insexnyckel. Kände mig sjukt proffsig. 😊✌




Även eftermiddagen bjöd på en bågskytterelaterad aktivitet. Jag promenerade iväg till klubbens utomhusbana och träffade två seniora bågskyttedamer. Jag har inte träffat dem under hela Coronaeländet, så det kändes fint att se dem igen. 😊 Vi satt och pratade i över en timme, om bågskytte och om annat. Helt out of the blue frågade en av dem mig hur det gick med årets Pride, om det blev bra trots att den blev digital. Och jag blev så förundrad över att hon hade koll på det. Där spelar väl mina egna fördomar in, för det kändes lite smått surrealistiskt att prata Pride med en straight 70-åring som jag ännu inte känner så väl. Men fint. Båda damerna började räkna upp HBTQ-personer bland sina nära och kära. Jag fick frågan om jag lever tillsammans med någon, och det var underförstått att de menade en tjej. Så fint. 🏳️‍🌈💖

Jag fick sällskap med en av damerna under nästan hela hemvägen, för hon ville passa på att gå en promenad innan hon gick hem till sig. Jag tyckte att det var trevligt, men Ångestmonstret fick spelet. När vi hade varit tre vid utomhusbanan så hade ju inte jag behövt ta något direkt ansvar över att hålla igång samtalet, men när vi bara var två under hemvägen blev det ju en helt annan sak. 😖 Jag kom inte på någonting att säga, blev uppstressad över detta, försökte febrilt komma på någonting att säga och blev ännu mer uppstressad över att jag inte lyckades. 😱 Så det var mest hon som ledde samtalet. Hon kommenterade detta när vi skulle skiljas åt, att det mest var hon som pratat, och jag vet inte om det var självkritik eller kritik mot mig eller bara ett neutralt konstaterande. 🤔 Hur som helst höll min hjärna på en hel del med post mortem under återstoden av hemvägen...

Nu känner jag att jag håller på att somna, så jag ska sluta blogga inom kort. Vill bara avsluta med att dela med mig av en bild på min nya, vackra MP3-spelare som jag fick hem i torsdags och som jag sedan dess fyllt med över 900 låtar (vilket kanske är lite onödigt med tanke på att jag ändå nästan bara lyssnar på Taylor 😉)...


Svampskogen och Pride

Denna lördag inledde mamma och jag med en tur till svampskogen. Att gå genom skogen tidigt på morgonen, plocka kantareller, titta på ekorrar, lyssna på fågelsång och sitta på en mossig sten och äta matsäck...det är livskvalitet det. 🌲🌲🌲 
 
 
 
Idag är det även Pride Finspång. 🏳️‍🌈 Så dagen till ära har jag haft på mig mina nyinköpta regnbågsstrumpor hela dagen... 
 
 
På grund av coronaeländet blev det ju tyvärr ingen parad i Finspång heller i år, men det blev i alla fall en livesändning som finns att se på Facebook. Där kan bland andra lilla jag beskådas i ett klipp som vi i Pride-familjen spelade in för ett tag sedan. Jag känner mig sjukt obekväm med att se mig själv på film, men tänker samtidigt att det är bra social träning för mig. Och vad gör en inte för priderörelsen liksom... 
 

600 högskolepoäng


Fick precis veta att jag fick VG på sommarkursen. 😊 Så nu har jag exakt 600 avklarade högskolepoäng. En mycket trevlig milstolpe i studienarkomanens trettonåriga historia. ✌

Förnuft och känsla

 
Imorse hade jag samtal med psykologen. Hon frågade hur det gått för mig att ta kontakt med Mindler, och jag meddelade att jag laddat ner appen och sammanställt en lista över potentiella samtalskontakter. Längre än så har jag inte kommit (än), och hon påtalade vikten av att våga göra val och inte fastna på vägen. Så till vårt nästa samtal om en vecka ska jag ha valt ut en psykolog och tagit kontakt med denna. Vilket känns rätt läskigt. Samtidigt som jag nog behöver pushas lite för att det verkligen ska hända någonting. Så...fortsättning följer angående jakten på en ny psykolog. Wish me luck! 
 
Vi (eller mest psykologen) sammanfattade vad vi pratat om sedan vårt första samtal i november 2018, hur jag har utvecklats sedan dess och vad jag behöver för typ av stöd i fortsättningen. 
 
Under våra knappt två år tillsammans har vi arbetat mycket med beteendeaktivering och att bryta mönster och tankar. Jag har uppmanats att fylla min tillvaro med positiva förstärkare och saker jag mår bra av. Och jag har fått märka att jag därigenom delvis själv kan påverka mitt eget mående. 
 
Vi har pratat mycket om stress. Om vikten av tydlighet, att sätta gränser och ta pauser, att verkligen vara ledig när jag är ledig och inte hålla på och tänka på jobbet dygnet runt. Att jag behöver öva på att ta pauser under lugna perioder så att det blir ett automatiserat beteende att tillämpa även under stressiga perioder. Stresshantering är något jag absolut behöver fortsätta jobba med, även om jag gjort vissa framsteg där. 
 
Vi har förstås ägnat oss åt min sociala fobi. Där har vi exempelvis gjort olika beteendeexperiment och jag har fått öva på att ha fokus utåt. 
 
Under perioder har samtalen dock mer haft karaktären av stödjande samtal, där vi inte kommit så mycket framåt utan snarare fokuserat på vad jag behöver här och nu för att ta mig upp ovanför ytan (när jag typ bara suttit och gråtit och tyckt att allt är nattsvart och svårt). Enligt psykologen har jag egentligen svaren och strategierna inom mig för att klara av att hantera mitt mående själv, men att jag måste våga ha tillit till mig själv och tro på att jag faktiskt klarar av det. Där riskerar enligt henne en kontinuerlig psykologkontakt att bli ett säkerhetsbeteende, då jag hela tiden har någon som kan påminna mig om vad jag behöver för att må bra istället för att jag själv använder de strategier jag har för att hjälpa mig själv. Det blir en enorm trygghet att ha en psykolog som liksom kan ta hand om mig, att lite lämpa över det ansvaret på någon annan. 
 
Därför tror hon att det skulle vara bra om jag avgränsar kontakten med min nästa psykolog till att bara handla om min sociala fobi samt därtill hörande ångest. Rent intellektuellt tycker jag att det låter vettigt, samtidigt som Ångestmonstret börjar gå bärsärkagång vid blotta tanken. Där började psykologen tala om förnuft och känslor, och vikten av att klarlägga vem av dem det är som talar nu. För känslor ser inte alltid en rimlig eller riktig bild av det hela. Och när jag märker att jag blir alltför upptagen av en känsla ska jag bara låta den vara där utan att agera på den, helt "enkelt" vänta ut den innan något beslut fattas. För beslut behöver grundas på BÅDE känsla och förnuft, inte bara en av dem. Det behöver vara balans. Och det är något jag verkligen behöver öva på. 
 
Psykologen konstaterade att jag har färre svängningar i mitt mående nuförtiden och att de oftast inte blir lika djupa som de brukade bli tidigare. Och hon tryckte på vikten av att se vad jag faktiskt själv har gjort för att bidra till denna förändring - och ge mig själv cred för det. Här lyfte hon det faktum att jag ofta är väldigt hård emot mig själv, och ställde den retoriska frågan om den inställningen verkligen får mig att må bättre. Den fyller funktionen av "kontroll" och att "skydda" mig, men i praktiken stjälper den mer än den hjälper. Så...jag behöver vara snällare emot mig själv och se mina egna framsteg. Och påminna mig själv om att inte lyssna fullt ut på mina känslor. 
 
Vi pratade även om sömnen. Hur jag (med hjälp av stämningsstabiliserande tabletter från psykiatrin) lyckats sluta med ett mångårigt Imovane-(miss)bruk och somna utan sömntabletter. Hur min sömn har blivit betydligt bättre, med lättare insomning och fler sömntimmar per natt. Hon sa att det var modigt av mig att våga göra den här förändringen som lett till något så positivt för mig. 
 
Nästa vecka ska vi börja skissa på en plan och sammanställa ett dokument som jag kan gå tillbaka till och söka stöd i när jag behöver hjälp att hantera mitt mående. Som ett alternativ till att använda en kontinuerlig psykologkontakt till det. 
 

Telefontriumf 📞

Idag har jag utmanat Ångestmonstret. Jag behövde få tag i en kund som jag aldrig haft kontakt med tidigare, så jag kollade förstås om vi hade någon mejladress till kunden ifråga. Det hade vi inte. "Ring istället", blev jag uppmanad. Och genast började Ångestmonstret skrika och vråla. Jag blev spänd i hela kroppen, slutade andas ordentligt och tänkte ungefär en miljon paniktankar. 😱😱😱 
 
Men jag tog ett djupt andetag, och slog numret i alla fall. Och möttes av ett automatiskt meddelande att "numret har ingen abonnent". Så det var ju ett ganska rejält antiklimax. Men jag fick ett nytt nummer, och samlade mod för att göra ett nytt försök. 
 
Den här gången fick jag svar. Och jag rabblade upp vem jag var och vad jag hade för ärende (jag hade övat lite innan inne i huvudet, men åtminstone inte skrivit något manus som jag brukade göra förr inför telefonsamtal). Och det tog inte lång stund innan samtalet var avklarat och ärendet utrett. Och jag kände mig bara så himla stolt över mig själv. 
 
Det här är långt ifrån första gången jag ringer ett samtal till en främmande människa. Men jag blir lika stolt och glad (och lättad!) varje gång jag klarar av det. Det fortsätter att vara läskigt, men jag hanterar det bättre och bättre. Heja mig! 😊