En kollega uttryckte idag oro för att jag ska gå in i väggen. Och visst hyser jag sådana farhågor själv också (det har varit nära under tidigare högsäsonger - så nära att vårdcentralen förordat sjukskrivning), men än så länge tror jag att jag har läget någorlunda under kontroll. Nästa veckas lite löst inplanerade helgarbete funderar jag faktiskt på att ställa in - jag misstänker att jag kommer jobba över rätt mycket under nästa vecka också, och det är nog ganska hälsosamt att låta det stanna vid vardagarna. Vi får se...

Sedan gick vi in i en annan klädbutik en bit därifrån (inga namn nämnda men kedjan höll på att gå i konkurs nyligen och hade ganska mycket prissänkta kläder även idag) och det var en helt annan upplevelse. Visst hittade vi massor av fina kläder som vi ville prova (so far, so good), men sedan kom vi i kontakt med personalen...och hela shoppinglusten bara tvärdog. 😕 

Vi satte kurs mot provrummen, men blev hejdade av en kärring som i snorkig ton påpekade att vi bara fick ha med oss tre plagg i taget in i provrummet (jag hade sju). Och visst, jag fattar att det annars lätt blir långa köer när de har utförsäljning och flera coronaigenbommade provrum - men nu var det liksom BARA mamma och jag som skulle prova någonting just då och bara ett par andra kunder överhuvudtaget i hela butiken (alla hade lätt fått varsitt provrum om de hade velat), så det kändes bara så löjligt av henne att tvinga oss att lämna kvar resten av plaggen i en hög utanför provrummen. Jäkla paragrafryttare. 😒

Och inte nog med det, när vi precis hade hunnit prova ett eller två plagg var närmade hon sig provrummen för att (fortfarande i snorkig ton) meddela att de skulle stänga butiken snart. Jävligt onödig kommentar. Som att vi hade tänkt dröja oss kvar där halva natten - vi hade bara varit i provrummen max ett par minuter och skulle snart gå därifrån, men nu blev vi superstressade. Och om hon nu ville bli av med oss så fort - varför fick vi överhuvudtaget gå in i provrummen från första början, och varför sa hon inte när hon predikade om Bara Tre Plagg att vi fick prioritera vilka tre vi ville prova för att vi inte skulle hinna ut och hämta resten. En av klänningarna jag hann prova var verkligen i min stil, men jag kände mig inte alls sugen på att handla i butiken längre så jag tvekade lite i mitt köpbeslut. 

Men så kom vi ut ur provrummen och träffade kärringen igen, och då blev jag säker. För hon bad oss (fortfarande i snorkig ton) att hänga tillbaka alla plagg som vi inte skulle köpa där vi hittat dem. Och då bestämde jag mig slutgiltigt för att INTE köpa den fina klänningen. Det normala är väl ändå att det finns en ställning utanför provrummen där provade plagg hängs...inte att kunderna förväntas hänga tillbaka dem. Mamma visade demonstrativt upp innehållet i sin shoppingkasse för kärringen för att visa att vi inte stulit något och nämnde namnet på den trevliga butiken vi varit i innan och sedan hängde vi tillbaka alla kläderna tämligen slarvigt och inte exakt där vi hittat dem och sedan lämnade vi butiken (med god marginal till stängningsdags) för att aldrig mer handla där. Jävla skitaffär. 😡 Tro fan att de höll på att gå i konkurs... Jag hade kunnat generera upp till ett par tusen kronor i intäkter för den butiken idag om vi bara hade fått ett annat bemötande. Men okej, vill de inte ha kunder så slipper de väl det då. 🤷‍♀️

Vi pratade en stund om hur otrevlig kärringen varit och sedan gick vi och köpte glass och strosade runt i solen och hade det allmänt mysigt. ❤ Och nu när jag har fått ventilera den otrevliga butiksupplevelsen ordentligt så ska jag försöka släppa den och sova istället. Jag var på jobbet strax efter klockan sex imorse och jobbade dessutom över i en timme och en kvart så jag börjar bli ganska trött nu. 😴 Natti natti!

Idag har jag varit hos tandläkaren. 😁 Märklig som jag är så tycker jag att det är jätteroligt att gå dit, och inte alls läskigt - jag blev jätteglad när jag hittade kallelsen i brevlådan för ett tag sedan, det var nästan som att bli bjuden på kalas. 😉 Allting såg fint ut, jag hade förstås tandsten som vanligt men inga hål. Så nu när jag fått tandstenen borttagen och tänderna polerade behöver jag inte gå dit igen förrän om sisådär ett år, för att ta bort tandsten nästa gång - såvida inte min sista kvarvarande visdomstand börjar bråka, men det hoppas jag verkligen att den låter bli.

Mottagningen hade bytt datasystem, vilket innebar att alla mina hälsouppgifter behövde läggas in på nytt. 😵 Tandsköterskan frågade om jag är fullt frisk och trodde väl att hon skulle få sätta en enkel bock i ja-rutan, och jag frustade roat fram ett nej - och vi konstaterade ganska snabbt att det nog skulle bli enklare att gå in i det gamla systemet och kopiera uppgifterna om åkommor och mediciner därifrån än att jag skulle rabbla upp allting för henne. 😉 Den enda justering vi behövde göra från de gamla uppgifterna var att ta bort Imovane från medicinlistan och lägga till Quetiapin. Hon förtydligade även att jag är allergisk mot avokado, eftersom alla kanske inte känner till att den ingår i familjen stenfrukter och de tydligen använder någonting på mottagningen som innehåller eller korsreagerar med just avokado, jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa. Dessutom lade hon till latex bland allergier, eftersom jag får utslag när jag haft handskar på mig för länge. Det är tydligen också viktigt för dem att veta på mottagningen.

På väg därifrån tänkte jag gå förbi mataffären och handla lite. Och i en glasruta på stan skymtade jag en tjej med jättefina kläder och hann tänka att "vilken cool stil den där tjejen har!" - innan jag insåg att det var min egen spegelbild. 😂😂😂 Hm. Ja. Men det är väl bra att jag har kläder som jag gillar, antar jag. 🤷‍♀️ Och nu ska jag nog snart försöka sova, det verkar onekligen som att jag behöver det. 😉

Idag hade jag samtal med psykologen. Och eftersom läget är ganska stabilt med nedstämdhet, sömnproblem, PM(D)S, stress och annat som brukar kräva fokus så kunde vi för en gångs skull främst ägna oss åt min sociala fobi. 👍 

 

Lite pratade vi dock om stress först, och min bristande benägenhet att ta korta pauser från jobbet samt stänga av mejlen och bara kolla den ibland istället för att ha den på hela tiden. Jag har inte känt mig så superstressad den senaste veckan (inte på en ohälsosam nivå i alla fall), vilket gjort att jag inte känt något behov av att vidta dessa stressdämpande åtgärder. Psykologen poängterade att det dels är lättare att öva på detta när jag INTE känner mig stressad (vilket är en anledning till att göra det då) och dels är en förebyggande åtgärd för att jag inte ska BLI stressad (vilket är en ännu större anledning till att göra det då). Så ja...jag ska försöka. Imorgon. Idag blev det inte av. 

 

I övrigt handlade dagens samtal mest om fokusskifte och vikten av att ha fokus utåt i sociala situationer. För att inte fastna i självfokus när jag befinner mig i olika sociala situationer (vilket jag alltid gör) ska jag öva på att vara nyfiken på den andra personen och ta reda på viss information genom att ställa intresserade frågor. Att lägga fokus på den andra personen istället för på mitt inre kaos. Jag ÄR redan intresserad av andra människor, jag har bara svårt att ta mig över tröskeln till att ställa frågor och småprata eftersom jag överanalyserar sönder allting inne i huvudet innan jag säger något. 😖 Så jag ska öva på att ställa mer frågor, och inte bara enkla VAD-frågor utan mer utvecklande HUR-frågor. 

 

Psykologen föreslog en övning som hon frågade om jag ville göra med henne eller med någon annan som jag känner mig trygg med, och jag svarade förstås att jag vill göra den med syrran eftersom det känns mindre läskigt. Den går till så att syrran låtsas vara någon offentlig person och så får jag ställa en massa frågor för att lista ut vem hon är. Detta blir en övning för mig i att skifta fokus utåt, att ställa frågor och att släppa självfokus. Och jag tror att det kan bli ganska roligt också. 👍 När vi gör övningen ska jag dessutom testa att skifta mellan att ha fokus inåt och fokus utåt för att jämföra hur det känns. 

 

Vi gjorde några andra övningar i fokusskifte under samtalet. Det var delvis övningar vi gjort förut, men det var länge sedan så de tålde att upprepas. Först skulle jag blunda och lyssna på ljud omkring mig, och skifta mellan att ha fokus inåt och fokus utåt. Det kändes ganska bra och jag märkte ingen större skillnad. Men sedan bad hon mig räkna ljuden jag hörde och säga till när jag kommit upp i trettio ljud, och då blev det jobbigare. För vad är ETT ljud - är klockslagen ett gemensamt ljud eller är varje klockslag ett eget ljud, är bilarna som passerar utanför ett gemensamt ljud eller är varje bil ett eget ljud?! 😱 Där kickade min rädsla för att göra fel in och jag hamnade väldigt mycket i självfokus. Och då blev det svårt att fokusera på uppgiften. Psykologen försäkrade mig om att det inte fanns något rätt eller fel sätt att göra uppgiften på och att det väsentliga inte var att räkna ljuden utan att utforska skillnaden i hur självfokus och fokus utåt känns. 

 

En annan övning var att blunda och lyssna på en låt som psykologen satte igång och skifta mellan att ha fokus på låten och att ha fokus på mig själv, och meddela psykologen genom att vifta lite med handen när jag bytte fokus. Först hörde jag inte musiken så bra, men så fort hon höjde volymen sken jag upp i hela ansiktet och började glädjeskutta lite på stolen... 

 

 

Jag hörde inte bara att det var "Lover" med Taylor, jag hörde dessutom vilken VERSION av "Lover" det var (det finns väl typ fyra olika på Spotify 😉). Där var det väldigt lätt att ha fokus utåt, på låten. 😍😍😍 Men eftersom jag var medveten om att det var en övning så var det också väldigt lätt att svepas tillbaka till självfokus och oroa mig för att jag gjorde övningen fel, att jag inte meddelade fokusskifte tillräckligt ofta eller kanske tvärtom FÖR ofta. 😖 

 

Efteråt sa psykologen att hon ju såg att det hände någonting med mig när jag hörde vilken låt det var. Och hon konstaterade att det är när vi har fokus utåt som vi tar in omgivningen och lägger märke till saker, medan självfokus gör att vi missar saker - och det vore ju synd om en Taylor-låt spelade och jag inte skulle märka det. Nämen, skämt åsido (för det skulle aldrig hända!) och sammanfattningsvis så är fokus utåt hjälpsamt medan självfokus inte är det. Självfokus ger en illusion och känsla av kontroll, medan det i själva verket hindrar en från att ta in omgivningen. Att fokusera utåt är svårt - men skönt när jag väl gör det. Det handlar om att våga släppa kontrollen, vilket är både läskigt och svårt, men väl värt mödan. ❤️ 

 

Jag fick som övning för den kommande veckan att ta några minuter varje dag (förslagsvis som en mikropaus från jobbet, så att jag får den uppgiften gjord samtidigt 😉) och lyssna på en låt och skifta mellan att ha fokus inåt och fokus utåt och skriva ner hur det känns. Det ska jag börja med imorgon. 🎶

Eftersom jag sov större delen av dagen igår så vaknade jag i gryningen imorse och kände mig pigg. Så det var ju bara att stiga upp. Och följdaktligen klev jag in på kontoret redan nio minuter över sex imorse, redo att sätta igång med en ny arbetsvecka. Så utan att ha jobbat senare på eftermiddagen än vad jag brukar har jag jobbat övertid 45 minuter idag. 😊 

 

Mitt födelsedagsfirande bara fortsätter och fortsätter. Idag fick jag en jättefin (och jättegod!) tårta på jobbet... 

 

 

Idag är jag helt slut. 😴 Jag var uppe en stund vid sextiden imorse för att gå på toaletten, ta mina morgonmediciner, äta lite frukost och prata en stund med mamma i telefon, men sedan gick jag och lade mig igen - och sov till efter elva! 😱 Och efter att ha ätit lite lunch och suttit en stund vid datorn är jag nu tillbaka i sängen - och skulle vilja sova resten av dagen. 😴😴😴 Jag är verkligen helt slut. Det var jätteroligt att fira min födelsedag igår, men baksidan är ju att jag blir fruktansvärt trött efteråt. Tur att jag har denna sovsöndag innan jag börjar jobba igen imorgon. Jag fasar lite för hur det ska bli nästa år, när min födelsedag ju faktiskt infaller på en söndag och jag således inte har någon vilodag efteråt... 😵

 

Den stora dagen är äntligen här! Min födelsedag! Den dag då vi firar att jag fyller 32 år - och att jag nu varit vegetarian i exakt halva mitt liv. Woohoo! 🎉 Jag har känt mig helt exalterad hela dagen. Jag älskar verkligen att fylla år. Och jag blir varm i hjärtat av att se alla födelsedagshälsningar som trillat in under dagen, och förundrad över hur många människor jag faktiskt känner från olika sammanhang och som bryr sig om att uppvakta mig på min dag. 🤗❤️ 

 

Födelsedagsmiddagsdukningen. Regnbågar och enhörningar, vad annars? 😉 

Jag har bakat nu ikväll. Först en ny kärleksmumstårta, eftersom den första gick sönder. Den här gången blev den jättebra (den fick stå kvar betydligt längre i ugnen). 💖 Och det blev inte en massa glasyrkladd på tallriken, för mamma hade tipsat om att klippa ett hål i ett bakplåtspapper i samma form som bakformen och lägga runt tårtan när jag skulle ha på glasyren. 👍

Sedan bakade jag Pride-scones. 🏳️‍🌈 De blev inte lika bra som jag hade föreställt mig dem inne i huvudet, men helt okej för att vara första försöket. 👍 Får se om vi gör nya imorgon eller om vi nöjer oss med dessa. 🤔

Nu ska jag nog försöka sova ändå. 😴 Jag är himla trött, även om jag samtidigt är uppe i varv. Natti natti från snart 32-åringen. 💖

Min PMS-app säger att jag kommer få PMS inom kort. Jag tror att det stämmer - för idag har jag tittat på inte mindre än fyra(!) hajfilmer. 😱😉

Det är faktiskt rekord. Och ändå känner jag mig inte så värst ledsen eller aggressiv, så jag fattar inte varför det kändes lockande att se människor slitas i stycken av hungriga hajar idag. Men det gjorde det tydligen. 🤷‍♀️

Vill ni ha tips på en riktigt bra hajfilm så skulle jag rekommendera den sista jag såg idag - The Shallows. En väldigt psykologisk film, och för en gångs skull en hajfilm som INTE handlar om en grupp tanklösa individer som ger sig ut för att göra något idiotiskt som självklart går åt helvete och sedan dör (nästan) alla...nej, den här tjejen är smart och går in för att överlista hajen istället för att sprattla och skrika och dö. Det är nog den bästa hajfilm jag har sett faktiskt. 👍

Jag hoppas innerligt att månadens PM(D)S inte blir värre än såhär. Och det borde den inte bli - min förtjusning över min födelsedag på lördag kommer förhoppningsvis väga upp mot eventuella mörka tankar och känslor. 🎂🎈🎉🎁 Annars får jag väl titta på en till hajfilm... 😉

Jag tänkte bara visa er ett av mina senaste inköp, som låg i ett paket jag var och hämtade ut efter jobbet idag...

På det stora hela råder det dock inköpsförbud för mig just nu, det har syrran gjort klart för mig. Det är bara tre dagar kvar till min födelsedag ju. ☺🎂🎁🎈🎉 Jag är barnsligt förtjust i att fylla år, jag tycker att det är jätteroligt. 😊❤

Idag kom det tämligen väntade men ändå väldigt ledsamma beskedet att The Ark ställer in sin sommarturné. 😔 Jahapp. Där försvann det sista av alla evenemang jag hade inplanerade den här sommaren som skulle bli så storslagen. Inga konserter, ingen teater, ingen kultur överhuvudtaget. Har jag nämnt hur mycket jag hatar det här jävla skitviruset?! ☹️ 

 

 

Imorse hade jag samtal med psykologen (det var strax innan det här vidriga beskedet kom). Det var två veckor sedan sist, vilket alltid är jobbigt eftersom det blir svårt att sammanfatta hur mitt mående har sett ut sedan sist och att avgöra vilka händelser som är viktigast att ta upp. Så vi pratade mest om stress och vikten av att göra en sak i taget, och vi gjorde en SORK-analys av när någon ber mig utföra en uppgift på jobbet när jag är upptagen med något annat... 

 

Imorse var jag på psyk och hade möte med min läkare och min sjuksköterska. Och det var nog det kortaste möte jag någonsin haft inom psykiatrin. Det varade bara tio minuter - så lång tid som det tog att konstatera att det fungerar bra med min psykolog och med mina mediciner, att förnya mina recept och att fundera över om det var något mer jag ville ta upp (det var det inte). Det enda som bekymrade mig var att läkaren meddelade att hon kommer att sluta på mottagningen och att jag kommer få träffa en annan läkare nästa gång jag kommer dit i höst. Det gjorde mig ängslig. Jag tycker om min läkare, jag har aldrig haft någon läkarkontakt inom psykiatrin som varit så bra som hon är. Så nu är jag såkart orolig för hur det kommer att bli med den nya läkaren. Men sjuksköterskan är kvar i alla fall, vilket är en enorm trygghet. Så jag hoppas att det blir bra. ❤️ 

 

Efter jobbet gick jag till bågskytteklubben, för första gången på evigheter (okej, typ två veckor). 🏹 Som vanligt i dessa coronatider var det ingen annan i lokalen, vilket på ett sätt var skönt eftersom jag sköt så himla dåligt idag och på ett annat sätt var synd eftersom ingen kunde coacha mig att skjuta bättre. 🤷‍♀️ Jag har tänkt länge att jag borde höra av mig till en eller annan person i klubben och försöka samordna vår träning...men det har inte blivit av än. Inte för att jag inte vill, utan för att...ja, det är lite jobbigt. Jag är skitdålig på att höra av mig till folk som jag vill umgås med, vilket till stor del grundar sig i oro för att önskan om att träffas inte ska vara ömsesidig. 😕 

 

Och nu sitter jag framför datorn och nästan hyperventilerar för att jag är så exalterad över ljudklippen från Taylors exklusiva City of Lover Concert i Paris i höstas som hon lagt ut på Spotify och YouTube idag. OMG, OMG, OMG!!! 😍😍😍 Den första inspelningen jag lyssnade på var "Cornelia Street" och jag visste fan inte vart jag skulle ta vägen med alla mina känslor...! 💖💔❤️💘💗💓 

 

We're here, we're queer - get used to it! (Or go fuck yourselves...) ✊✊✊🏳️‍🌈🏳️‍🌈🏳️‍🌈 Ja, det är väl vad jag vill säga till dessa killar i förbipasserande bilar. 🤷‍♀️

Vi ventilerade händelsen i chatten för Pride-familjens "innersta krets" och jag nämnde att en kille i en bil skrek efter mig också när jag gick hem från parken i min ytterst Pride-relaterade outfit igår kväll. Och då nämndes ord som "hatbrott" och "polisanmälan". Och jag blev helt ställd. Och kände mig ganska dum. Liksom, varför har jag inte tänkt på det själv?! Jag är ändå en ganska smart person. 🤔 Men jag är väl lite luttrad, eftersom en kille i en bil vrålade "BÖGAR OCH HORUNGAR!" åt mig om och om igen när mamma och syrran och jag (i egensydd regnbågsklänning) var på väg hem efter paraden förra året. 😕 Och jag har liksom inte så mycket att gå på när det gäller gårdagens händelse. Någon gång strax före halv åtta igår kväll gick jag nedför Västgötebacken i Norrköping klädd i regnbågar från topp till tå. Jag blev omkörd av en blå sportig bil (jag kan tyvärr inte skilja olika bilmärken åt) med en kille bakom ratten som jag tror hade mörkt hår och solglasögon. Framrutan var nedvevad och när han passerade mig ropade han någonting, jag uppfattade inte exakt vad men han lät inte speciellt trevlig. Det kändes obehagligt och jag skyndade på mina steg. Jag hade mamma i telefonen som en upplevd trygghet ända tills jag kom hem. (Det var även en kille som ropade något åt mig från ett lägenhetsfönster, men han var ju på behörigt avstånd och uppenbart berusad och dessutom var jag nästan hemma då, så det kändes inte lika läskigt.) Imorse tvekade jag att sätta på mig min regnbågsjacka när jag skulle gå ut och tänkte nästan ta min rosa vårjacka istället trots att det är för kallt för den just nu. Och det gjorde mig jävligt upprörd. Så jag tog på mig regnbågsjackan av ren jävlar anamma - och sedan var jag supernojig över att någon som syrran och jag mötte skulle säga eller göra någonting. Ingenting hände dock, allt var lugnt. Men jag hatar hatar HATAR att inskränkta idioter tar sig rätten att begränsa vårt utrymme i samhälle, att begränsa OSS. 😔

Tjejerna som blev trakasserade igår kväll kommer att polisanmäla händelsen (om de inte redan hunnit göra det nu). Och det tycker jag är jättebra, för även om jag inte tror att det kommer leda till att de där dräggen hittas och straffas eller att deras attityder ändras så blir det ändå en pinne i statistiken och ett synliggörande av varför sammanhang som Pride och andra trygga rum behövs och att vi fan inte kan luta oss tillbaka och vara nöjda med hur "bra" allting är i Sverige idag utan fortsätta kämpa för våra relativt nya och jävligt sköra rättigheter och vår plats i samhället som inte är så självklar som den borde vara. Huruvida jag själv kommer att polisanmäla årets (och förra årets) händelse är lite mer tveksamt, jag känner väl inte att jag har ett lika tydligt "case" som de två tjejerna, när det gäller gårdagens händelse hörde jag ju inte ens vad han skrek - jag lade mest ihop förra årets händelse med att sådant här (att killar i bilar ropar otrevligheter till mig) bara verkar hända när jag är uppenbart Pride- eller feministklädd. Knappast en slump. 😒

Idag är det IDAHOT. Väldigt passande att den infaller under vår Pride-vecka här i Norrköping. 🏳️‍🌈 Så jag tänkte dela med mig av några av våra klipp om varför Pride behövs... 

 

 

 

 

Ta hand om er och ta hand om varandra. Och håll utkik i East Prides sociala medier efter fler sådana här underbara klipp som kommer att publiceras under veckan. HAPPY PRIDE!!! ❤️🧡💛💚💙💜

Okej, nu är jag helt jävla mentalt utmattad - men glad. Först en hel dags barnvaktande, sedan en hel kvälls vuxenumgänge. Det är mycket mer social exponering än vad Ångestmonstret tillåter, och det känns verkligen. Jag har en fruktansvärd huvudvärk nu och känner mig helt slut. 😴😖 Men jag är mycket nöjd med dagen och stolt över att jag tagit mig igenom den. 💖 

 

Tack och lov att vi var två personer som var barnvakter och att den andra tjejen tog lite kommandot över det hela, jag hade aldrig tagit mig igenom dagen på egen hand. Först skulle vi bygga en hinderbana genom hela lägenheten och ta oss igenom den en och en. Jag fick världens ångest när det var min tur och ville bara springa hem och gömma mig och avsäga mig barnvaktsuppdraget - men det var ju lite sent påtänkt när barnets mamma redan hunnit lämna hemmet och jag var den av oss två barnvakter som barnet känner bäst...så det var bara att bita ihop och hoppa från kudde till kudde på golvet och leta efter gömda strumpor och låtsas vara ett flygplan och jag vet inte allt. Sedan gick vi till lekparken och på hemvägen köpte vi glass trots den inte särskilt varma väderleken. Vi byggde med lego och lekte med playmo, och sedan blev det dags för dagens Pride-höjdpunkt - livesändningen... 

 

 

Det jag uppfattade av den var helt fantastiskt, men jag ska kolla på den igen imorgon när det inte råder en vild playmobilpolisjakt på köksbordet samtidigt och när jag inte är så himla trött som jag är nu. Maja och Maria var asgrymma som programledare och jag är så stolt över att vi fått ihop en så proffsig produktion som ett coronavänligt alternativ till en prideparad. 🏳️‍🌈 

 

Efteråt var vi ett gäng som samlades i parken på picknickfiltar och satt och pratade i flera timmar. De andra drack bubbel och Corona-öl (😉😂) och jag drack Festis och ingen gjorde någon grej av det. Så himla skönt att hänga med folk som inte håller på och tjatar och tycker att man är tråkig om man inte dricker alkohol. 💖 Och det var flera personer där som jag inte kände sedan innan, och jag kan väl inte säga att jag direkt pratade med dem (jag pratade inte så mycket överhuvudtaget, jag var helt energidränerad), men de verkade himla trevliga och roliga. Och det kändes fint att få sitta där och vara en del av gemenskapen, även om jag som vanligt inte tog supermycket plats i gruppen. 

 

När en annan person reste sig för att leta reda på en toalett passade jag på att också resa mig och packa ihop mina saker och gå hem. Dels var jag ju supertrött och dels började jag känna mig tämligen frusen. Så jag gick hemåt genom stan med mina paljettprydda kattöron, min enhörningsmönstrade klänning, min regnbågsfärgade jacka, mina regnbågsrandiga strumpor, min regnbågsrandiga kasse och min regnbågsrandiga picknickfilt under armen...och det var åtminstone två olika personer (unga killar, big surprise 😒) som skrek saker efter mig under den där promenaden. Sådant känns alltid olustigt, men jag vägrar krypa tillbaka in i garderoben och låta hatet diktera mina levnadsvillkor. ❤️🧡💛💚💙💜 

 

 

Nu, mina vänner, är vi äntligen igång med årets EAST PRIDE!!! 🏳️‍🌈 Digitalt såklart, med anledning av coronaeländet. Men det känns ändå väldigt stort och peppigt och fint. Idag har vi redan hunnit posta flera videor i sociala medier (Facebook och Instagram), vilket vi kommer fortsätta med under hela Pride-veckan som håller på ända till min födelsedag nästa lördag. Den största händelsen äger rum imorgon kl. 12, då vi kommer ha en livesändning med massor av spännande innehåll. Eller, vi och vi - jag är som vanligt en bakgrundsfigur som inte figurerar i de utåtriktade sammanhangen, men ni kommer att få se några av mina Pride-vänner i alla fall. ❤️🧡💛💚💙💜 

Vad kommer jag göra imorgon då? Jo, jag kommer faktiskt vara barnvakt. Efter flera dagars ångestfylld betänketid och velande fram och tillbaka skrev jag till barnets mamma att jag kan ställa upp. Hon har sedan dess dubbelkollat med mig flera gånger att det verkligen är okej, och visst känner jag mig fullkomligt skräckslagen inför att ge mig ut på okänd mark på det här sättet, men samtidigt känns det bra och roligt. Och det kommer vara en till tjej från Pride-familjen närvarande nästan hela tiden, så jag kommer inte ha HELA ansvaret för barnets väl och ve under de där fem timmarna det handlar om, vilket verkligen är en lättnad. Nästa gång (om det blir en nästa gång) kanske jag klarar det själv, men såhär första gången känns det tryggt att vara två vuxna. 👍 

 

 

Jag vaknade redan vid fem imorse, trots att jag somnade efter elva igår kväll. 😵 Följaktligen har jag varit jättetrött och haft ont i huvudet hela dagen idag. 😖 Men trots det har det varit en väldigt fin dag idag. Syrran och jag har bakat inför min födelsedag och således invigt den nya, rosa elvispen. 😊💖

Först gjorde vi rosa muffins med hallon i enhörningsformar...

Sedan gjorde vi rosa kakor formade som enhörningar, regnbågar, hjärtan och Hello Kitty...

Och så till slut gjorde vi en hjärtformad kärleksmumstårta med rosa glasyr och massor av hjärtströssel ovanpå...

Tyvärr gick den sönder när jag försökte flytta den från tallriken till ett mer fryståligt underlag (den var nog inte helt färdiggräddad). 😔 Så vi får helt enkelt göra en ny senare, allra helst på min födelsedag så att vi slipper stoppa den i frysen utan kan äta den direkt. Det blir nog bäst. Tråkigt att det blev såhär - men vi får väl betrakta detta som en övningstårta inför den slutgiltiga tårtan. 🤷‍♀️ Och muffinsen och kakorna blev ju i alla fall jättebra och goda. 😋💖💖💖

Nu ska jag nog försöka sova snart. Jag är helt slut. 😴😴😴

Oj, oj, oj, nu är det verkligen jättesent och jag är verkligen jättetrött. Det här är alldeles för sent för mig även i vanliga fall, men i synnerhet idag när jag var på jobbet redan tjugo över sex imorse (ja, vi högsäsongsjobbade denna lördag). Så nu är jag TRÖTT. 😴😴😴 Men jag var ju bara tvungen att se teveprogrammet Eurovision: Inför ESC som höll på ända till halv elva. Jag tittar i allmänhet inte alls på teve, men Melodifestivalen och ESC är heligt. Och jag är så glad att Sverige sänder ett slags ESC även i år och visar alla bidragen och låter tevepubliken rösta trots att tävlingen är inställd på grund av coronahelvetet. 💖 Många bra låtar, en del mindre bra låtar och somliga tämligen suspekta låtar och/eller nummer - och några som jag ännu inte är säker på om jag gillar eller inte. Precis som det ska vara i ESC. 😂

Idag har det varit en jobbig dag och jag har gråtit flera gånger. 😔 Det blev bättre efter några timmar, men det tar tid för mig att bli riktigt glad och stabil igen efter att ha blivit golvad på det här sättet och jag känner mig fortfarande inte riktigt på topp.

Jag försökte se det som ett övningstillfälle, när jag satt där och var ledsen, att försöka bryta och inte gå in i den ändlösa loopen av ältande. Men det var en alltför ångestladdad situation för att det skulle fungera.

Prata ut med personen som gjort mig ledsen fungerade desto bättre, även om sådant alltid är läskigt. Och nu hoppas jag att det dröjer länge innan vi kolliderar igen. För det är skitjobbigt.

Idag har det varit ett underbart väder hela dagen. På väg till jobbet imorse stannade jag upp en stund i morgonsolen och bara njöt. 🌞

Det har varit en riktig telefondag idag. ☎️ Flera kunder har ringt och pratat med mig lååånga stunder. Och jag har både svarat och sedan klarat av att prata med dem och svara på strömmar av frågor utan att freaka ur totalt, jag tror till och med att jag lyckades låta riktigt lugn och samlad trots inre kalabalik över hela situationen. Och jag tänkte flera gånger att "OMG, jag gör faktiskt det här och det går ju riktigt bra, hur är det möjligt?!". Heja mig! 😀👏👏👏

Jag har även själv ringt(!) till min älskade teater och beställt ett abonnemang åt mamma inför nästa spelår. 😊 Först försökte jag boka på hemsidan (såklart 😉) men de har gjort om nätbokningen till det sämre, förut kunde man klicka på önskad stol i salongen men nu bara tilldelas man en slumpvis plats vid bokningen, och eftersom jag inte ville ha mamma sittande sex rader bakom mig så ringde jag till telefonbokningen för att ordna med den saken. 👍

Och det samtalet gick också bra. I början var jag jättenervös och rabblade mekaniskt fram mitt ärende, men framåt slutet pratade jag riktigt fritt och kommenterade vilket tufft år de haft (först brand och sedan corona liksom 😱), berättade hur jag tjatat på mamma för att hon också skulle bli abonnent och så vidare och det kändes som att jag fick riktigt bra connection med damen i biljettbokningen (vars namn jag självklart inte uppfattade eftersom hon ju sa det i början av samtalet när jag var helt uppstressad över hela telefonsituationen).

Mamma och jag kommer att sitta med två platsers mellanrum, men åtminstone på samma rad. Jag var säker på att platsen bredvid min var ledig, för det är sällan någon som sitter på den, men tydligen är det någon som abonnerar den platsen utan att utnyttja den. 😕 Det var lite snopet. Men förhoppningsvis kommer den personen inte att förnya sitt abonnemang till nästa spelår (hen är ju uppenbarligen inte intresserad 🤷‍♀️) och i så fall kommer mamma kunna byta till den platsen när den ordinarie biljettbokningen öppnar i slutet av sommaren. 👍

Damen i biljettbokningen föreslog ytterligare ett alternativ, nämligen att jag ger upp min vanliga plats och byter till platsen bredvid mamma (fyra platser bort från där jag brukar sitta), för den är tydligen ledig - men den idén gav mig stora skälvan och jag försökte låta så normal och lugn som möjligt när jag avböjde. Jag vill ha MIN plats! 😳😳😳 Det är antagligen en psykfallsgrej, för det normala vore väl att byta plats så att mamma och jag garanterat får sitta tillsammans, men jag är väldigt känslig när det gäller vilken plats jag sitter på. Jag sitter alltid på samma plats hemma i köket, i soffan framför teven, i köket på jobbet, helst på bussen också (men där är det ju dessvärre inte alltid möjligt - jag kan ju inte be folk att flytta på sig liksom, även om jag skulle vilja) och även på teatern. Det ligger väl någon slags trygghet i det där, antar jag. Att saker är som de brukar och att jag har min bestämda plats i tillvaron.

Ikväll har vi förresten haft Pride-möte via videosamtal. 🏳️‍🌈 Ytterligare en telefonsituation idag alltså. 👍 Jag var helt slut och hade en dunkande huvudvärk efter denna psykiskt påfrestande dag med en massa exponering för min telefonskräck, så jag ville inte riktigt visa upp mitt härjade ansikte på video utan valde att genomföra samtalet via datorn (där jag inte har någon webcam) istället för via mobilen. Det hade ju den nackdelen att jag inte kunde kommunicera via minspel, kroppsspråk och gester utan verkligen var tvungen att PRATA om jag ville förmedla någonting. Så det var ju lite jobbigt och medförde att jag intog en tämligen passiv roll i samtalet. 😕 Men det kändes fint att vara med på ett hörn i alla fall och lyssna till rapporterna om allt fantastiskt som är på gång. Det kommer bli en annorlunda Pride i år (som allt annat på grund av coronaeländet), men den kommer bli fantastisk. ❤🧡💛💚💙💜

Femåringen kommer behöva ha en barnvakt lördag nästa vecka eftersom hans mamma kommer ha ett viktigt uppdrag att utföra för Prides räkning då, och jag fick frågan under videosamtalet om jag kan tänka mig att ställa upp - ungen älskar ju mig och tycker att jag är supercool med mitt rosa hår. 💖 Jag blev helt ställd - glad och livrädd och panikslagen och smickrad och osäker i en kaotisk blandning. 😳 Det finns ju så sjukt många andra i Pride-familjen som skulle vara betydligt mer lämpade som barnvakter, jag vet fan ingenting om hur man tar hand om eller umgås med barn. Och flera andra erbjöd sig. Men jag är tydligen förstahandsvalet. Och jag både vill och inte vill.

Jag vill göra ungen glad, hjälpa hans mamma som jag ju tycker himla mycket om, göra en insats för Pride-familjen (det är ju inte så mycket annat jag kan göra inför och under festivalen eftersom mycket är så himla utåtriktat)...men jag vill inte göra någonting som jag inte klarar av (jag har ALDRIG varit barnvakt förut 😱), jag vill inte att ungen ska upptäcka att jag inte är så cool som han tror att jag är, jag vill inte göra ett dåligt jobb (speciellt inte när det är ett jobb som antagligen betraktas som tämligen enkelt - jag får fan prestationsångest! 😱), jag vill inte göra det här ensam utan ha sällskap och stöd av någon annan i Pride-familjen som faktiskt är van vid barn men i så fall skulle ju jag bli överflödig för då kan ju lika gärna den andra personen vara barnvakt själv. Så...jag vet inte hur jag ska göra. 😕 Barnets mamma sa att jag inte behövde ge något svar där och då utan att vi kunde ta det i en privat konversation senare istället. Och det var skönt, för jag blev som sagt helt ställd. What to do?!? 😱😱😱

Igår var det morfars födelsedag. Han skulle ha fyllt 85 år om han hade varit i livet. ❤️ Han hälsade på mig i mina drömmar natten till igår, det kändes fint men lite vemodigt. ❤️❤️❤️ 

 

Idag har jag pratat med psykologen. Vi följde upp det vi pratade om förra veckan och hur det gått för mig med hemuppgifterna sedan dess. Jag har övat på att vara "här och nu" under tandborstning och det har gått ganska bra, jag har åtminstone inte sprungit iväg och grejat med andra saker samtidigt men däremot har ju tankarna vandrat iväg en del. Och psykologen sa att jag får ta ett steg i taget, och i det här fallet är steg ett att inte GÖRA något annat än att borsta tänderna när jag gör det, och steg två blir att inte TÄNKA PÅ något annat än tandborstningen när jag borstar tänderna. Hon sa att det här förstås kan kännas som helt meningslösa övningar att göra, men att syftet med dem förstås inte är att jag ska bli en superfokuserad tandborstare utan att jag ska öva på närvaro i en neutral situation för att sedan kunna tillämpa detta i andra, mer laddade och stressiga situationer. 

 

Vi pratade om det här med pauser, och jag har faktiskt hittat ett bra sätt att ta korta pauser då och då. Det är nämligen så att vi har en teve i köket på jobbet och där står Den stora älgvandringen och rullar hela dagarna, så jag har börjat kila ut i köket och titta på den några minuter då och då nu istället för att bara göra det under lunchen och fikapauserna. Och det känns både bra (för att det är avkopplande) och jobbigt (för att det är "onyttigt") att göra detta under arbetstid. Men psykologen poängterade att pauser är en nödvändighet för att kunna göra ett bättre jobb och att det inte alls är onyttigt utan snarare tvärtom. Och en utmaning för mig blir att inte anpassa mig till de där stressande tankarna utan att lägga fokus på älgarna och våga vara kvar i det. Och påminna mig själv om varför jag gör det och att det är bra för mig. 

 

 

Apropå onödig ångest så kom provsvaret äntligen idag och allt är tydligen frid och fröjd... 

 

Jag tycker att vi avslutar den här härliga söndagen med att lyssna på Taylors underbara "You Need To Calm Down"... 

 

 

Den började spela igår när syrran och jag var inne i en klädbutik. Vi hajade båda två till redan vid de första tonerna och jag började fånflina helt saligt. 😍😍😍 Egentligen var vi på väg till kassan för att betala, men i och med att låten drog igång så gick vi ett extravarv i butiken så att jag fick dansa och sjunga lite halvdiskret och hellyckligt i gångarna mellan kläderna. Så fort låten tog slut återvände jag till verkligheten och deklarerade sansat att "så, nu går vi till kassan". Men inte förrän då. 😉 

 

Nu tittar förresten solen fram här igen. Det regnade visst förskräckligt förut, men det märkte jag inte så mycket av för jag var mitt inne i en chakrameditation efter att ha yogat i över en timme så jag bara uppfattade lite smattrande mot fönsterrutorna någonstans i bakgrunden. 🧘‍♀️

 

Imorse gick jag till bågskytteklubben och sköt 60 pilar. 🏹 Jag hade inte varit där på en och en halv vecka, så det var skönt att det blev av idag. Jag befarade att det skulle vara lika jobbigt som sist, men det var det inte. 👍 Jag var ensam i lokalen idag också, vilket å ena sidan var skönt och å andra sidan lite tråkigt. Jag är mer avslappnad när jag är där ensam, men jag saknar gemenskapen. Den tomma lokalen beror ju dels på coronasituationen och dels på att många börjat skjuta på utomhusbanorna nu när det börjar bli varmare ute. Jag känner mig dock inte redo att börja skjuta utomhus än - pilarna träffar liksom inte alltid så bra som i bilden ovan och det är liiite jobbigare att missa tavlan när man är utomhus...så jag väntar nog med utomhusskytte tills jag blivit lite bättre. 

 

Att börja dagen med bågskytte var väldigt energigivande och jag skuttade hem och började greja med allt möjligt efteråt. Dels det vanliga söndagsnöjet att fylla på dosetten inför den kommande veckan... 

 

Malin: "DET ÄR ÖMSESIDIGT!!!" 😭❤

För några dagar sedan fick jag hem ett stort kuvert från min älskade teater innehållande information om nästa spelår och förnyelse av abonnemanget. 😍❤ Inte precis samma sak som att få den informationen under en glammig galakväll på teatern, men helt rimligt såhär i coronatider. Jag hoppas verkligen att eländet har gått över till i höst så att nästa spelår kan börja som planerat. Det verkar bli ett himla spännande kommande år på teatern. 😊❤

Jag har även fått ett litet kuvert från vården, och det gjorde mig lite nervös för jag trodde att det var provsvaret som hade kommit. Men det var det inte, det var bara psyk som meddelade att mitt nästa möte med läkaren och sjuksköterskan blivit uppskjutet några dagar. Brevet innehöll samma coronainformation som det första brevet, och med facit i hand kan jag konstatera att min fåfänga förhoppning från när jag fick det första brevet om att allt skulle vara som vanligt igen till dess inte kommer att infrias. 😕 Men besöket blir inte inställt i alla fall, jag får väl vara glad för det. 👍

En liten informationslapp från kommunen angående coronaviruset har jag också fått under veckan. De uppmanar bland annat till att undvika fester och folksamlingar - något som jag ju normalt gör i vanliga fall också, vilket jag antar gör mig till en riktigt exemplarisk medborgare. 😉 Det är lite fördelen med att ha social fobi, att min tillvaro inte påverkas i lika stor utsträckning som många andra människors av den rådande situationen. 👍

Himla tråkigt att vi i Pride-familjen inte kan arrangera årets East Pride så som vi tänkt bara. 😔 Men vi har ställt om och kommer att köra en digital variant i år, hellre än att ställa in eller skjuta upp festivalen. Det blir annorlunda förstås, men jag tror att det kommer bli riktigt bra. 🏳️‍🌈 Vi har avstämningsmöten via videosamtal varje vecka sedan ett par veckor tillbaka och planeringen går verkligen framåt. 😊👍

Och nu är vi inne i maj redan. Både Valborgsmässoafton och Första maj har passerat relativt obemärkt. Inte för att jag brukat göra något speciellt då under de sista åren, men det känns ändå lite deppigt att valmöjligheten att delta i något evenemang inte fanns i år. 😕 Sedan hade jag säkert suttit hemma lik förbannat, men ändå. 😉 Jag hade tänkt gå och jobba halvdag igår (det är himla skönt att jobba på röda dagar för jag får så mycket gjort då när jag får jobba ostört), men jag var för trött så jag var bara hemma och tog det lugnt. 😴 Jag kanske går och jobbar några timmar imorgon istället, jag får se - det kan i och för sig vara bra med rejält med återhämtning nu eftersom vi ska jobba hela sex dagar nästa vecka...