Idag har det varit ett underbart väder hela dagen. På väg till jobbet imorse stannade jag upp en stund i morgonsolen och bara njöt. 🌞

Det har varit en riktig telefondag idag. ☎️ Flera kunder har ringt och pratat med mig lååånga stunder. Och jag har både svarat och sedan klarat av att prata med dem och svara på strömmar av frågor utan att freaka ur totalt, jag tror till och med att jag lyckades låta riktigt lugn och samlad trots inre kalabalik över hela situationen. Och jag tänkte flera gånger att "OMG, jag gör faktiskt det här och det går ju riktigt bra, hur är det möjligt?!". Heja mig! 😀👏👏👏

Jag har även själv ringt(!) till min älskade teater och beställt ett abonnemang åt mamma inför nästa spelår. 😊 Först försökte jag boka på hemsidan (såklart 😉) men de har gjort om nätbokningen till det sämre, förut kunde man klicka på önskad stol i salongen men nu bara tilldelas man en slumpvis plats vid bokningen, och eftersom jag inte ville ha mamma sittande sex rader bakom mig så ringde jag till telefonbokningen för att ordna med den saken. 👍

Och det samtalet gick också bra. I början var jag jättenervös och rabblade mekaniskt fram mitt ärende, men framåt slutet pratade jag riktigt fritt och kommenterade vilket tufft år de haft (först brand och sedan corona liksom 😱), berättade hur jag tjatat på mamma för att hon också skulle bli abonnent och så vidare och det kändes som att jag fick riktigt bra connection med damen i biljettbokningen (vars namn jag självklart inte uppfattade eftersom hon ju sa det i början av samtalet när jag var helt uppstressad över hela telefonsituationen).

Mamma och jag kommer att sitta med två platsers mellanrum, men åtminstone på samma rad. Jag var säker på att platsen bredvid min var ledig, för det är sällan någon som sitter på den, men tydligen är det någon som abonnerar den platsen utan att utnyttja den. 😕 Det var lite snopet. Men förhoppningsvis kommer den personen inte att förnya sitt abonnemang till nästa spelår (hen är ju uppenbarligen inte intresserad 🤷‍♀️) och i så fall kommer mamma kunna byta till den platsen när den ordinarie biljettbokningen öppnar i slutet av sommaren. 👍

Damen i biljettbokningen föreslog ytterligare ett alternativ, nämligen att jag ger upp min vanliga plats och byter till platsen bredvid mamma (fyra platser bort från där jag brukar sitta), för den är tydligen ledig - men den idén gav mig stora skälvan och jag försökte låta så normal och lugn som möjligt när jag avböjde. Jag vill ha MIN plats! 😳😳😳 Det är antagligen en psykfallsgrej, för det normala vore väl att byta plats så att mamma och jag garanterat får sitta tillsammans, men jag är väldigt känslig när det gäller vilken plats jag sitter på. Jag sitter alltid på samma plats hemma i köket, i soffan framför teven, i köket på jobbet, helst på bussen också (men där är det ju dessvärre inte alltid möjligt - jag kan ju inte be folk att flytta på sig liksom, även om jag skulle vilja) och även på teatern. Det ligger väl någon slags trygghet i det där, antar jag. Att saker är som de brukar och att jag har min bestämda plats i tillvaron.

Ikväll har vi förresten haft Pride-möte via videosamtal. 🏳️‍🌈 Ytterligare en telefonsituation idag alltså. 👍 Jag var helt slut och hade en dunkande huvudvärk efter denna psykiskt påfrestande dag med en massa exponering för min telefonskräck, så jag ville inte riktigt visa upp mitt härjade ansikte på video utan valde att genomföra samtalet via datorn (där jag inte har någon webcam) istället för via mobilen. Det hade ju den nackdelen att jag inte kunde kommunicera via minspel, kroppsspråk och gester utan verkligen var tvungen att PRATA om jag ville förmedla någonting. Så det var ju lite jobbigt och medförde att jag intog en tämligen passiv roll i samtalet. 😕 Men det kändes fint att vara med på ett hörn i alla fall och lyssna till rapporterna om allt fantastiskt som är på gång. Det kommer bli en annorlunda Pride i år (som allt annat på grund av coronaeländet), men den kommer bli fantastisk. ❤🧡💛💚💙💜

Femåringen kommer behöva ha en barnvakt lördag nästa vecka eftersom hans mamma kommer ha ett viktigt uppdrag att utföra för Prides räkning då, och jag fick frågan under videosamtalet om jag kan tänka mig att ställa upp - ungen älskar ju mig och tycker att jag är supercool med mitt rosa hår. 💖 Jag blev helt ställd - glad och livrädd och panikslagen och smickrad och osäker i en kaotisk blandning. 😳 Det finns ju så sjukt många andra i Pride-familjen som skulle vara betydligt mer lämpade som barnvakter, jag vet fan ingenting om hur man tar hand om eller umgås med barn. Och flera andra erbjöd sig. Men jag är tydligen förstahandsvalet. Och jag både vill och inte vill.

Jag vill göra ungen glad, hjälpa hans mamma som jag ju tycker himla mycket om, göra en insats för Pride-familjen (det är ju inte så mycket annat jag kan göra inför och under festivalen eftersom mycket är så himla utåtriktat)...men jag vill inte göra någonting som jag inte klarar av (jag har ALDRIG varit barnvakt förut 😱), jag vill inte att ungen ska upptäcka att jag inte är så cool som han tror att jag är, jag vill inte göra ett dåligt jobb (speciellt inte när det är ett jobb som antagligen betraktas som tämligen enkelt - jag får fan prestationsångest! 😱), jag vill inte göra det här ensam utan ha sällskap och stöd av någon annan i Pride-familjen som faktiskt är van vid barn men i så fall skulle ju jag bli överflödig för då kan ju lika gärna den andra personen vara barnvakt själv. Så...jag vet inte hur jag ska göra. 😕 Barnets mamma sa att jag inte behövde ge något svar där och då utan att vi kunde ta det i en privat konversation senare istället. Och det var skönt, för jag blev som sagt helt ställd. What to do?!? 😱😱😱