Okej, nu är jag helt jävla mentalt utmattad - men glad. Först en hel dags barnvaktande, sedan en hel kvälls vuxenumgänge. Det är mycket mer social exponering än vad Ångestmonstret tillåter, och det känns verkligen. Jag har en fruktansvärd huvudvärk nu och känner mig helt slut. 😴😖 Men jag är mycket nöjd med dagen och stolt över att jag tagit mig igenom den. 💖 

 

Tack och lov att vi var två personer som var barnvakter och att den andra tjejen tog lite kommandot över det hela, jag hade aldrig tagit mig igenom dagen på egen hand. Först skulle vi bygga en hinderbana genom hela lägenheten och ta oss igenom den en och en. Jag fick världens ångest när det var min tur och ville bara springa hem och gömma mig och avsäga mig barnvaktsuppdraget - men det var ju lite sent påtänkt när barnets mamma redan hunnit lämna hemmet och jag var den av oss två barnvakter som barnet känner bäst...så det var bara att bita ihop och hoppa från kudde till kudde på golvet och leta efter gömda strumpor och låtsas vara ett flygplan och jag vet inte allt. Sedan gick vi till lekparken och på hemvägen köpte vi glass trots den inte särskilt varma väderleken. Vi byggde med lego och lekte med playmo, och sedan blev det dags för dagens Pride-höjdpunkt - livesändningen... 

 

 

Det jag uppfattade av den var helt fantastiskt, men jag ska kolla på den igen imorgon när det inte råder en vild playmobilpolisjakt på köksbordet samtidigt och när jag inte är så himla trött som jag är nu. Maja och Maria var asgrymma som programledare och jag är så stolt över att vi fått ihop en så proffsig produktion som ett coronavänligt alternativ till en prideparad. 🏳️‍🌈 

 

Efteråt var vi ett gäng som samlades i parken på picknickfiltar och satt och pratade i flera timmar. De andra drack bubbel och Corona-öl (😉😂) och jag drack Festis och ingen gjorde någon grej av det. Så himla skönt att hänga med folk som inte håller på och tjatar och tycker att man är tråkig om man inte dricker alkohol. 💖 Och det var flera personer där som jag inte kände sedan innan, och jag kan väl inte säga att jag direkt pratade med dem (jag pratade inte så mycket överhuvudtaget, jag var helt energidränerad), men de verkade himla trevliga och roliga. Och det kändes fint att få sitta där och vara en del av gemenskapen, även om jag som vanligt inte tog supermycket plats i gruppen. 

 

När en annan person reste sig för att leta reda på en toalett passade jag på att också resa mig och packa ihop mina saker och gå hem. Dels var jag ju supertrött och dels började jag känna mig tämligen frusen. Så jag gick hemåt genom stan med mina paljettprydda kattöron, min enhörningsmönstrade klänning, min regnbågsfärgade jacka, mina regnbågsrandiga strumpor, min regnbågsrandiga kasse och min regnbågsrandiga picknickfilt under armen...och det var åtminstone två olika personer (unga killar, big surprise 😒) som skrek saker efter mig under den där promenaden. Sådant känns alltid olustigt, men jag vägrar krypa tillbaka in i garderoben och låta hatet diktera mina levnadsvillkor. ❤️🧡💛💚💙💜