Igår gick syrran och jag till Halvars för årets glasspremiär. 🍨 Ett mycket trevligt vårtecken! 😊 På vägen dit passerade vi en ny butik som vi inte hade en aning om att den fanns. Där såldes allt från feministisk konst, litteratur och smycken till kristaller, rökelse och annat flum som både syrran och jag gillar. Så vi blev ju alldeles till oss båda två och ville gå in där. 😍 Men det var ju en väldigt liten butik, som vi aldrig varit inne i förut (jag erinrade mig dock senare att vi varit där och fikat för ett antal år sedan när det var ett café i de lokalerna) och det såg inte ut att vara några andra kunder där inne just då. Så Ångestmonstret sparkade bakut och ville verkligen inte veta av något besök i den butiken. 😣 Så syrran och jag bestämde oss för att gå till Halvars och köpa glass som planerat, och låta tanken på att besöka den där butiken sjunka in lite och sedan se hur det kändes när vi passerade den igen på tillbakavägen. 

 

Så vi gick till Halvars. Och stod och valde smaker en lång, lång stund (vilket dock ändå resulterade i att jag tog två av de smaker jag oftast brukar ta - saffran och blåbär 😉) innan vi gick fram för att beställa. Och trots att jag visste precis vad jag skulle ha och hade repeterat vad jag skulle säga flera gånger inne i huvudet fick jag sådant stresspåslag att jag blev tvungen att tänka efter lite innan jag beställde. 😰 Men i övrigt gick det bra och glassen var väldigt god och det var härligt att strosa längs Södra Promenaden i vårsolen med en glassbägare i händerna. 😊 

 

När glassen var uppäten återvände vi till den nya, spännande butiken. Och jag fick mer och mer ångestpåslag ju närmare vi kom. 😰 För att lugna ner mig lite stannade vi utanför och fingrade på klänningarna som hängde på en ställning bredvid dörren. Sedan kom ett sällskap på tre personer och gick in i butiken, och då passade vi på att gå in direkt efter dem (ett väl beprövat säkerhetsbeteende jag ofta använder mig av). Väl inne hände det som jag visste skulle hända och som jag alltid fasar över när jag går in i en liten butik - ägaren kom fram och hälsade och pratade och var superglad över att få kunder. 😖 Men det var faktiskt bra att hon gjorde det, annars hade vi nog inte fattat att butiken fortsatte upp på andra och tredje våningen också. 👍 Jag ställde till och med en intresserad fråga hur länge butiken funnits där och berättade att vi fått syn på den av en slump och känt att vi bara måste gå in (utan att nämna alla omständigheterna 😉). Heja mig! 👏 

 

Vi gick runt och tittade och kände på typ allting och det slutade med att jag bestämde mig för att köpa två peppiga böcker och en bunt med övnings- och visdomskort för ett mer harmoniskt sinne. När vi kom till kassan visade det sig dock att butiken tydligen var ett slags kollektiv och att hon som välkomnat oss bara sålde böckerna och att en tjej som inte var där igår sålde korten. Och tjejen som inte var där hade tydligen inte hunnit skaffa kortläsare än utan tog bara emot Swish-betalningar - och jag är ju lite sen med att haka på saker och ting så jag har inte skaffat Swish än (i likhet med hur jag inte har skaffat Östgötatrafikens nya busskort eller app än utan håller fast vid mitt gamla busskort in i det sista - snart kommer jag dock bli tvungen att göra den förändringen, för det gamla systemet slutar fungera i sommar, vilket jag såklart fasar för 😣). Så jag betalade för böckerna och sedan gick syrran och jag till en av galleriorna för att ta ut pengar för att kunna betala korten kontant. Och väl i gallerian blev jag förstås distraherad av somliga saker inne på Lagerhaus som liksom bara SKREK mitt namn, så det dröjde en stund innan vi kom tillbaka till den lilla butiken. 😉 

 

Att jag fick betala kontant var egentligen ett undantag (hon tog egentligen bara Swish) och det fanns ingen växelkassa. Så istället för att få pengar tillbaka fick jag välja en sten (jag valde förstås en ametist - jag har en hel samling av ametister i mitt sovrum eftersom de sägs skapa lugn, trygghet och harmoni) trots att den egentligen kostade mer än vad jag skulle ha fått tillbaka i växel. Inget kvitto fick jag heller (för böckerna fick jag det, men inte för detta andra köp), så redovisningskonsulten i mig fick en smärre panikattack över denna bokföringsmisshandel, men jag försökte påminna mig själv om att jag var ledig och att den där butiken hur som helst inte ingår i min kundstock så att jag ju egentligen inte behöver bry mig. Men åh, vad det skaver i mig! 😟 Jag hoppas verkligen att hon kommer igång med sin kortläsare snart så att det blir ordning och reda. 

 

Men hur som helst gjorde jag många fina fynd igår som jag är väldigt glad över. 😊 Och jag erkänner villigt att jag är ganska materialistisk av mig. 😉 Det är underbart med nya saker... 

 

Och nu är det alltså fredag och jag är följaktligen helt slut - och i kombination med pollenallergin fick det mig tydligen att se så eländig och rödögd ut att kollegorna frågade mig om jag var ledsen (en fråga som först gjorde mig väldigt förvånad eftersom jag ju är inne i ett positivt flow just nu och befinner mig på en topp i min känslomässiga bergochdalbana 🎢). Jag var förresten trött redan igår - vi hade digitalt Pride-möte tidigt på kvällen och efter det hade jag ambitionen att köra ett yogapass, men jag gav upp efter bara en kvart. Idag hade jag tänkt gå till bågskytteklubben och efter det gå hem och yoga - men jag orkade ingetdera och har istället ägnat denna fredagskväll åt att tvätta och spela Sims. Och nu har jag gått och lagt mig. Förhoppningsvis hinner jag somna innan lönehelgssuparbrölandet drar igång nere på gatan... 😖

Jag älskar ju körsbärsblommor (om någon nu har missat det 😉). Och jag har två körsbärsträd nedanför mitt sovrumsfönster. 🌸 Men en tjej som var här på möte i vintras blev mer avundsjuk över att jag kan se ett magnoliaträd från köksfönstret. Det är tydligen hennes favoritträd. 

 

Så nu, när magnoliaträdet har börjat blomma, tog jag en bild på det och skickade till henne på Facebook... 

Men både igår och idag har jag kunnat gå utan jacka på eftermiddagen. 😊👍 Och idag gick jag faktiskt till bågskytteklubben efter jobbet - för första gången på flera veckor på grund av sjukdom och efterföljande matthet. Så himla underbart att få återförenas med min Miracle efter denna långa skilsmässa. 😍🏹 Men herregud, vad jobbigt det var! 😱 Det märks verkligen att jag inte har tränat "bågskyttemusklerna" på länge, det var hur jobbigt som helst ju. Men jag kämpade mig igenom 60 pilar i alla fall. Nu ska jag försöka gå dit snart igen, så att jag kommer in i det hela igen.

Finaste Taylor vet verkligen hur hon ska kompensera oss Swifties för att hon på grund av coronahelvetet tvingats ställa in samtliga konserter för resten av året. Inatt sändes galan One World: Together At Home med anledning av coronakrisen - och Taylor framförde "Soon You'll Get Better". 🥰🥰🥰 Den sång som hon tvekade att ens ha med på albumet, som hon lämnade rummet för när den spelades under Secret Sessions där utvalda fans fick träffa henne och förhandslyssna på albumet, som hon sagt att hon aldrig kommer framföra live - för att det är en så smärtsam sång för henne. Och den sången framförde hon alltså för oss inatt... 

 

 

Taylor. Jag älskar dig. ❤️❤️❤️❤️❤️

Mitt mående svänger ju väldigt fort. I början av veckan mådde jag skit. Men från och med i torsdags har jag mått riktigt bra, bortsett från den enorma besvikelsen över att inte få se Taylor live i sommar. Jag känner mig glad och harmonisk och ganska lugn. Och när det gäller mina känslor är jag väldigt mycket "här och nu" och tror att så som jag mår nu har jag mått hela tiden och kommer alltid att må, typ (även om jag förstås rent logiskt vet att det inte är så). Och eftersom jag mår bra nu glömmer jag liksom bort hur illa det var för bara några dagar sedan. Så jag blev ganska konfunderad igår när en av mina chefer (ja, vi högsäsongsjobbade hela lördagen) efter att ha kallat in mig på sitt rum frågade mig om och om igen hur jag mår. Jag svarade "bra" om och om igen och fattade inte alls varför han var så enträgen i sitt utfrågande. Men så tänkte jag efter lite och insåg att han nog inte hade hängt med i mina snabba humörsvängningar och trodde att sinnesstämningen från början av veckan fortfarande dröjde sig kvar. Och jag fattar att det inte är lätt att hänga med i min känslomässiga bergochdalbana. 🎢 

 

Något annat som hände igår var att min älskade teater släppte den fantastiska föreställningen The Last Fish från i höstas som streamad föreställning. 🎪 Och det var versionen med roboten, som jag ju aldrig hann se eftersom Arbetsmiljöverket satte stopp för den innan föreställningen ens hunnit komma till Norrköping. Så det var fint att äntligen få se den igår kväll. Jag kan dock konstatera att den robotlösa version som jag såg live två gånger i höstas var lika sevärd, så ensemblen hade verkligen lyckats i det påtvingade omskapandet av föreställningen. 👏 

 

 

Himla fint av teatern att sprida kultur i digital form nu när vi på grund av coronahelvetet inte kan besöka teatern "på riktigt". 😊👍

Jag vaknade med tungt hjärta imorse. Ord kan inte beskriva hur besviken jag är över att inte få se Taylor live i sommar. 😔💔 

 

 

När den första sorgen och smärtan (jag hade verkligen ONT i bröstet) lagt sig gick jag in i fixa-praktiska-detaljer-mode. Konsertbiljetterna kommer att återbetalas. Hotellrummet är avbokat. Tågbiljetterna är inte avbokningsbara men däremot ombokningsbara, och syrran och jag hade redan innan bestämt att om det värsta skulle hända så får vi väl hitta på någon annan resa att göra i sommar. Men igår kunde jag inte komma på någonting överhuvudtaget som jag vill göra - någonsin. 😔 Men imorse, under promenaden på väg till jobbet, slog det mig - jag vill åka till Kristianstad. 

 

Kristianstad. Staden som jag flyttade till som förälskad nittonåring och började plugga på högskolan för att få studiemedel så att jag skulle ha råd med en lägenhet (som hopplöst psykfall med gymnasiebetyg från samhällsprogrammet och minimalt med arbetslivserfarenhet fick jag liksom inga jobb) så att jag skulle kunna flytta ihop med min dåvarande flickvän, som fortfarande gick på gymnasiet och bodde hemma hos sin mamma. Inte de ädlaste motiv för att börja plugga, men med facit i hand var min kandidatexamen och min kisse det bästa jag fick med mig när jag flyttade hem till Östergötland igen tre år senare med krossat hjärta, begynnande Imovane-missbruk och en kombinerad depression och livskris. 

 

Jag har inte satt min fot i Kristianstad på nästan tio år. De senaste åren har jag dock lite smått börjat fundera på att åka dit någon gång, för att "reclaima" staden lite, och nu känner jag mig alltså äntligen redo att göra detta. 

 

Som ett första steg (efter att ha fixat tågbiljetter och hotellrum) har jag letat fram den gamla externa hårddisken med bilder från den tiden. Det kändes lite awkward, men inte så jobbigt som det gjort tidigare, och jag upplevde betydligt större distans till bilderna än sist jag tittade på dem. Något som faktiskt var lite roligt var två mappar med bilder från de två lägenheter jag bodde i där - mina första hem efter att jag flyttat hemifrån. Den första var ett litet skyffe på 27 kvadrat på campus, i ett hus där det sprang råttor i väggarna och berusade studenter i korridorerna om nätterna... 

 

Jag visste ju att risken fanns för att det skulle hända. Allt annat ställs ju in. Men jag hoppades in i det längsta att det inte skulle bli så. Det är ju över två månader kvar, det kan ju ha hunnit blåsa över till dess... 

 

Men nej. Nu har beskedet kommit om att Taylors spelning i Norge i sommar har blivit inställd. 😭😭😭💔💔💔 Och jag vill bara lägga mig ner och dö. Eller i alla fall gå i ide. För min del kan vi lika gärna ställa in resten av det här jävla skitåret också. Nu har 2020 verkligen ingenting mer att erbjuda. Fucking jävla skitvirus! Väck mig när 2021 börjar och den här mardrömmen är över... 

 

 

PS. Tack och lov har det varit en väldigt bra dag idag - fram tills detta vidriga besked kom. Jag har mått bra och känt mig glad och harmonisk. Så jag har i alla fall lite bättre mental beredskap för att hantera detta än vad jag skulle ha haft igår...

Under morgonpromenaden till jobbet har jag sett döda fåglar både igår och idag. Igår var det en gräsandshona, idag var det någon typ av måsfågel (fiskmås eller gråtrut, tror jag). Det gjorde mig illa till mods. Och på något sätt kändes det som ett dåligt tecken - eller så gör jag den tolkningen för att jag har varit ledsen både igår och idag. 

 

Jag är fortfarande ganska matt efter sjukdomen (det är nog lite bättre idag än igår dock), så det är himla påfrestande att jobba. Och så har jag skitmycket att göra (och det blev ju inte precis mindre att göra av att jag var hemma och var sjuk flera dagar förra veckan) så jag känner mig väldigt stressad och pressad. Och det är ingen lysande kombination. Igår jobbade jag över en halvtimme. Idag jobbade jag över två timmar. Men jag känner mig ändå otillräcklig. Jag har nära till tårar och känslor av misslyckande. Så jag har gråtit både igår och idag. 😔 

 

När jag var hemma och var sjuk- och påskledig mådde jag dåligt över det - och nu när jag är tillbaka i vardagen och har massor att göra mår jag dåligt över det också. Jag skulle behöva hitta någon form av balans, ett hälsosamt mellanläge. Men det blir lätt allt eller inget. Jag vet att jag behöver ha mycket att göra och tydliga rutiner för att må bra, men det är så lätt att det slår över och blir FÖR mycket...kanske speciellt efter perioder när jag har haft för lite att göra (typ när jag varit sjuk), då flyr jag sysslolöshetens ångest genom att kasta mig in i massor av sysslor - och så blir det för mycket och så får jag ångest på grund av det istället. 😕 

 

Igår gick jag hem med en sprängande huvudvärk och lade mig och sov tidigt på kvällen - vilket väl var anledningen till att jag orkade vara på jobbet redan kvart över sex imorse. Ikväll har jag också ont i huvudet, men inte lika mycket. Jag orkar ju faktiskt sitta vid datorn och blogga ikväll - igår orkade jag inte ens ligga i sängen och blogga från mobilen. Så mitt mående är nog på väg i rätt riktning nu (hoppas jag). 

 

Igår morse pratade jag med psykologen. Det blev ett ganska hackigt samtal, för bilden frös och ljudet försvann titt som tätt under hela samtalet. Så det var ganska frustrerande. Samtidigt som det hade det positiva med sig att jag om och om igen fick öva på att be henne upprepa vad hon just sagt (något som jag oftast tycker är himla jobbigt att göra när jag pratar med någon och därför ibland fejkar att jag uppfattat vad som sagts för att jag inte vågar be personen upprepa sig). Jag talade inte om för henne att jag såg det som en övning, för att inte riskera att det skulle bli ännu mer ångestladdat vilket det brukar bli i övningssituationer (så fort hon säger att vi ska göra en övning så får jag ångestpåslag och blir rädd för att "göra fel"), utan jag höll den tanken för mig själv. 

 

Vi pratade mycket om stress, eftersom jag redan igår morse insåg att det skulle bli en helvetiskt stressig vecka. Hon pratade om vikten av att ta pauser, och att göra det även om jag känner att jag inte har tid med det - för det är just då jag behöver det som bäst. Och att göra en sak i taget och i möjligaste mån försöka slutföra det jag håller på med innan jag kastar mig över något annat - såvida det inte är livsviktigt att göra den nya uppgiften före den gamla. Och när jag är ledig ska jag fokusera på att ta hand om mig själv och göra sådant jag tycker om, för att fylla på med energi. Psykologen poängterade vikten av att jag är snäll mot mig själv och visar att jag tycker om mig själv. Hittills har det väl gått sådär med det... 😒 

 

På det stora hela var det inga direkta nyheter som kom upp under samtalet. Vi har pratat om allt det här förut. Många gånger. Och övningen jag fick, att göra en ABC-analys av en situation under den kommande veckan, var inte heller någon nyhet. Och det gör mig lite deppig - har jag så svårt att komma vidare att jag behöver repetera samma metoder i all evighet, eller är jag så hopplös att det överhuvudtaget inte finns några fler sätt att pröva?! Jag vet egentligen att det inte är så, men jag tenderar att se allting i svart just nu. 

 

Hoppas att morgondagen blir ljusare. Nu ska jag sova. Jag är helt slut. 😴😴😴 

 

Idag är det på dagen tio år sedan kissen kom in i mitt liv och gjorde tillvaron ljusare. ❤ Jag saknar henne väldigt väldigt VÄLDIGT mycket, men jag har kommit så pass långt i sorgeprocessen att jag kan glädjas åt den här årsdagen och se tillbaka på vår tid tillsammans med värme och frid (om än med en del vemod också). ❤🐈

Jag har varit och jobbat några timmar idag. Och så har jag yogat i över tre timmar (dock uppdelat på två pass) och äntligen kommit mig för att sätta upp mina fyra Taylor-tavlor som jag fick tillsammans med senaste albumet i augusti men inte hittat några bra ramar till förrän helt nyligen...

Eftersom det är sista dagen på påsken har jag även samlat ihop alla påskkycklingarna från trapphuset och lagt dem i en påse i garderoben i väntan på nästa års påsk. 🐣🐥🐤 Det känns nästan lite sorgligt, de har ju inte fått vara framme alls länge. Men jag får väl försöka hitta några andra söta figurer att ställa ut istället...? 🤔

Och så har jag frossat i min älskade granola. 😋 Jag har varit utan i nästan en vecka (😱😱😱) men igår åkte syrran och mamma och jag till stormarknaden och köpte alla paket som fanns på hyllan...så nu klarar jag mig väl i någon vecka eller två. 😉

Imorgon börjar vardagen igen och jag kommer äntligen komma tillbaka till jobbet "på riktigt" efter sjukdom och påskledighet. Det ska bli skönt att få komma in i de vanliga rutinerna igen. 👍 Det kommer säkert göra mig gott. Jag har haft ökad ångest de senaste dagarna (i synnerhet på kvällarna), ett tydligt tecken på att jag varit borta från vardagen för länge och haft för mycket egentid med mina tankar... 😕

Det är ganska exakt nio år sedan jag såg The Ark live sista gången och såhär glad blev jag över gårdagskvällens uppträdande i SVT:s En kväll tillsammans...

OMG!!! 😍😍😍 Och "Calleth You, Cometh I" körde de också. Självklart sjöng jag med i änglakören så att jag fick ont i halsen. 🎤🎶😉

Själva programmet var för övrigt också väldigt bra. Det ligger på SVT Play, om ni missade det. Så fint att se hur folk runtom i Sverige på olika sätt kämpar för att vi ska ta oss igenom coronakrisen tillsammans på bästa sätt. ❤ Och Mark Levengood var verkligen perfekt som programledare. Jag drogs med i den allmänna välviljan och donerade 100 kronor till Radiohjälpen. Gör gärna det, du också, om du har möjlighet. ❤

Jag hade tänkt gå och jobba idag, men jag tror att jag ska vila lite till. 🤒 Så det blir nog imorgon eller på måndag kanske. Hoppas att jag mår bättre då. Jag har tillbringat hela dagen i lägenheten och tagit det ganska lugnt, förutom en promenad till postlådan förut för att lämna ifrån mig morgonens stordåd. Och då passade jag även på att unna mig lite närkontakt med de blommande körsbärsträden i parken... 🌸🌸🌸

Och ikväll är The Ark på teve! 😍😍😍 Så ja...det här får väl betraktas som en glad påsk faktiskt. Om än lite annorlunda än vanligt.

Jag låg i sängen nästan hela dagen. På kvällen bestämde jag mig för att ta mig ner till postboxen och hämta posten. Och då fick jag nästan en panikattack. För där låg ett stort, tjockt, handskrivet kuvert från vården adresserat till mig - och det innehöll provtagningsutrustning och ett långt brev om att "upptäcka eller utesluta virusinfektion". 😱😱😱

Jag hann tänka ungefär en miljon katastroftankar om allvarliga sjukdomar och ond bråd död och så smått börja hyperventilera innan jag förmådde ta till mig hela texten. Och det visade sig att jag fått ett självtest för HPV-virus med anledning av att jag vägrat gå på cellprovtagning i alla år, så nu erbjuds jag att genomföra provtagningen själv hemma istället.

Men för helvete, vården! Jävligt dålig tajming att skicka ut sådana här saker NU, mitt under rådande virushysteri. Och helt utan förvarning. Geez, det tog en bra stund innan jag lugnade ner mig. 😰

Så vad ska jag göra nu? Antagligen försöka genomföra provtagningen själv här hemma. Det känns allt annat än tilltalande, men enligt brevet kommer jag inte få fler sådana här paket hemskickade och att gå till en mottagning är helt uteslutet (såvida jag inte får bli nedsövd). Men att stoppa in någonting i mig - hela fem centimeter! - vill jag bara inte. Jag avskyr att ha saker inuti mig. Så jävla obehagligt. 😖 Jag behöver förbereda mig mentalt ganska så ordentligt innan det kan bli aktuellt...

Jag är hemma och är sjuk. Igår och idag men förhoppningsvis inte imorgon. Ont i halsen, förmodligen feber och eventuellt förkylning. Hur som helst är jag väldigt matt och hängig och har sovit ovanligt mycket. 🤒😴 Hoppas verkligen att det går över snart. Jag har brådskande saker att göra på kontoret och har inte tid med det här sängliggandet. 😕 Så sjukt frustrerande att bli sjuk strax innan en långledighet. Varför kunde jag inte ha blivit sjuk i påsk?! Men, men...jag får väl gå och jobba då istället. 🤷‍♀️

Jag borde ha förstått redan i måndags kväll att det inte stod riktigt rätt till med min hälsa. Jag slutade titta på Gilmore Girls redan vid åttatiden och var för trött för att blogga efter det, jag ville bara sova. 😴 Och igår sov jag större delen av dagen. Jag försökte jobba lite hemifrån, men jag orkade inte sitta vid datorn några längre stunder.

Så jag har ju inte kunnat dela med mig av måndagens samtal med psykologen förrän nu. Vi pratade såklart om coronaviruset, och hon stämde av hur jag mår psykiskt med anledning av allt som pågår i världen och samhället på grund av detta. Jag är inte så värst orolig för själva viruset (jag kanske faktiskt har det just nu, vem vet? 🤔) utan mer för vad det kommer ha för effekter på ekonomin och demokratin. Hon legitimerade denna oro, men lyfte samtidigt fram de goda strömningar som krisen fört med sig i hur folk agerar. Lite hälsosamt fokusskifte sådär.

Överlag ägnade vi en stor del av samtalet åt just fokusskifte. Vi gjorde en fokusövning där jag först skulle ägna en minut åt att studera och ta in vad jag såg omkring mig i rummet, och sedan ägna en minut åt att rikta fokus inåt mot mina tankar och känslor, och sedan jämföra min ångest- och stressnivå under dessa två minuter. Självklart var den högre under den senare minuten. Och vi pratade om att tankarna varken blir mer eller mindre sanna eller farliga för att jag fokuserar på dem, däremot reagerar jag mer på dem när jag fokuserar på dem och låter dem ta plats. Det jag behöver fundera över är om det är där jag vill lägga mitt fokus. Och det är det förstås inte - men det blir lätt så ändå.

Jag ska öva på att se tankarna som ofarliga. Och det ska jag göra genom att släppa in dem, massor på en gång, och bara låta dem vara där. Det här ska göra att jag får en mer avslappnad inställning till dem, att se att tankar är tankar och ingenting annat. Psykologen föreslog att jag ska betrakta dem som en modevisning när jag släpper in dem. Att jag metaforiskt sitter och ser dem passera en efter en, och kan betrakta varje tanke en stund och sedan ropa "Nästa!" när jag tröttnar på den. När jag uttryckte min oro för att släppa in tankarna på det här sättet poängterade psykologen att det inte är samma sak att betrakta tankarna uppe på en catwalk som att tvingas prova tanke"kläderna" bara för att de visas upp för mig. Och det är ju sant. Men för mig är det en hårfin gräns mellan att släppa in en tanke och att låta den ta över helt och hållet och "bli sann". Det är verkligen någonting jag behöver öva på.

Jag behöver även öva på att släppa självfokus. Såhär i coronatider har jag börjat tycka att det är skitjobbigt att plocka fram en pappersnäsduk och snyta mig när jag är ute bland folk - något som dock är oundvikligt eftersom min näsa börjar pollenrinna så fort jag går utanför dörren. 🤧 Jag är rädd att någon ska tro att jag är coronasmittad och bli rädd eller kanske till och med otrevlig. 😥 Så jag är ständigt på min vakt och redo att fräsa ifrån om någon skulle komma med en kommentar (vilket tack och lov inte har hänt än).

Psykologen bekräftade att det absolut kan hända, nu när folk är så rädda och irrationella. Men hon poängterade också att min rädsla ökar när jag går in i mig själv. Och det gäller förstås inte bara pollen- och coronasituationen, utan alla sociala situationer. Som bågskyttet, där jag presterar sämre när någon tränare ställer sig och inspekterar mig när jag skjuter, och umgänge i största allmänhet, där jag blir så uppstressad över att komma på någonting bra att säga att jag inte säger någonting alls. Jag behöver öva på att släppa självfokus. Öva på att fokusera på andra människor och INTE tolka dem utifrån mina egna tankar och känslor utan utifrån vad jag faktiskt tar in för information genom att betrakta dem. Att "vara" i den andra personen och inte i mig själv. Och att registrera hur det blir när jag gör så.

Och att acceptera att det tar tid att lära om, att det är en process och att det inte går på två sekunder. Min hjärna har ju ett väl inarbetat arbetssätt för att "skydda" mig kortsiktigt genom en massa negativa tankar. Och jag behöver lära mig att jag inte behöver lyssna på dem. Jag behöver fundera över varför tankarna kommer upp, vad de fyller för funktion och vad jag verkligen behöver akta mig för kontra vad som är min egen tolkning/rädsla.

Framåt slutet av samtalet nämnde jag söndagens misslyckade shoppingförsök på Rituals och psykologen tyckte inte alls att det var en misslyckad exponeringsövning. Att jag överhuvudtaget hade en tanke om att jag skulle göra något läskigt som jag verkligen ville göra tyckte hon var bra. Vi ska prata mer om det nästa vecka, hur jag kan närma mig mitt mål att våga gå in i en Rituals-butik och shoppa. 🌸

Jag fick även i läxa att själv ringa till administrationen på psykmottagningen och boka fler tider med psykologen (vi har bara ett inplanerat samtal kvar). Och jag ringde flera gånger i måndags men fick inget svar. 😕 Och igår orkade jag inte ringa. Får se hur det blir idag...

Vi har en alldeles underbar handlotion på jobbet (som en av mina chefer köpt in nyligen med anledning av det ökade handtvättandet på jobbet på grund av coronaviruset). Den doftar körsbärsblom och kommer från Rituals. 🌸😍 Jag går och sniffar på min händer varje gång jag använt den. 😉 Så jag bestämde mig för att köpa hem lite till mig själv. Jag har bara varit inne i en Rituals-butik en enda gång tidigare och det är flera år sedan - men det räckte för att göra mig fullkomligt skräckslagen och aldrig någonsin vilja återvända. Inte nog med att personalen hälsade och frågade om de kunde hjälpa till med något - de kom dessutom fram med en bricka med te och bjöd på. 😱 Tur att jag hade två kollegor med mig, jag höll på att freaka ur totalt. Jag vill bara vara ifred när jag går och handlar, inte bli "attackerad" på det där viset. Jag fattar att det är en supertrevlig grej och något som verkligen får Rituals-butikerna att sticka ut ur mängden...men för mig med social fobi blir det bara skitjobbigt. 😖 Dock har de himla mysiga produkter där inne, så varje gång jag passerar butiken kastar jag längtansfulla blickar dit in och önskar att jag vågade gå in. Det kanske hade gått om jag hade kunnat ta syrran med mig som stöd, men eftersom hela stället är indränkt i parfymångor skulle hon inte kunna andas där inne...så det går tyvärr inte. 😞 

 

I fredags bestämde jag mig dock för att vara modig och faktiskt gå dit i helgen. Jag vet att de har en nätbutik också (thank goodness!) men jag tänkte försöka vara lite duktig och utmana min rädsla genom att besöka en fysisk butik. Jag har laddat för det hela helgen och idag, när jag gav mig ut på stan på jakt efter nya matlådor, tyckte jag att det var dags. Jag peppade mig själv mentalt på vägen dit, närmade mig butiken med stigande puls, saktade in utanför och kikade in...och fortsatte förbi utan att gå in. 😞 Suck. Så var det med det. Men jag fick i alla fall tag på produkten jag letade efter - inne på Åhléns, som är en betydligt mindre läskig butik att handla i. Sorry, Rituals...en annan gång kanske. 🤷‍♀️ 

 

Såhär såg det ut imorse. Snö! ❄😱 När den kommer på hösten blir jag överlycklig. När den kommer på våren blir jag inte fullt så överlycklig. Nu vill jag ju ha värme och blommor - inte is och snö.

Riktigt bekymrad blev jag dock inte förrän jag passerade en port och såg DET HÄR på trottoaren...

Fotspår! Någon har verkligen gått BARFOTA i SNÖN!!! 😱😱😱 Och det var inte bara utanför porten, spåren fortsatte cirka 200(!) meter längs trottoaren - och tog bara slut för att snön tog slut. Det här gjorde mig himla orolig. Speciellt i kombination med att jag för ett tag sedan såg en äldre herre i bara underkläderna på väg ut genom just den porten en tidig morgon. Det bor uppenbarligen någon (eller några?) som inte är kapabel att ta hand om sig själv i den trappuppgången.

Jag borde antagligen ha reagerat redan den gången när jag såg den tunnklädda gubben. Men dels blev jag helt ställd av den märkliga situationen och dels stod det en taxibil på gatan utanför porten så jag hoppades att gubben var på väg till den eller att taxichauffören hur som helst skulle reda ut situationen.

Nu när jag ännu en gång sett något avvikande vid den porten och mina misstankar om minnessjukdom blivit förstärkta har jag börjat överväga att agera. För jag är genuint orolig för den här farbrorn. Så jag har klickat runt på både polisens och kommunens hemsidor (att ringa är förstås inte ett alternativ), osäker på vilken instans jag bör vända mig till med min oro. Om jag nu bör vända mig någonstans överhuvudtaget - det är väl inte min sak att lägga mig i egentligen och jag antar att han har grannar och/eller anhöriga som kan ta tag i situationen. Men som medmänniska känner jag ändå ett visst ansvar att göra någonting med mina iakttagelser. Men vem ska jag prata med?! 🤔

Herregud, det märks verkligen att PM(D)S-helvetet har övergått i lyrisk mensfest. 🩸 Jag känner mig med ens så glad och tillfreds med tillvaron. 😊 Idag jobbade jag över i en timme av bara farten. Det var blåsigt när jag gick min lunchpromenad, men det var ingenting emot den storm som mötte mig när jag skulle gå hem på eftermiddagen. Och då började jag glatt sjunga på "Färger i en vind" från Pocahontas medan jag stretade mig hemåt genom vindbyarna. 🎶 

 

På hemvägen tog jag vägen förbi min favoritmatbutik. Inte för att jag egentligen behövde handla någonting, men jag var spänd på att se hur den nybyggda delen av butiken blev (den öppnades upp i förrgår men jag har inte varit där förrän nu). Så det var lite av dagens höjdpunkt att gå dit - det gäller att uppskatta de små glädjeämnena i livet. 😉 Och det var både spännande och frustrerande att strosa runt i butiken. Det blev verkligen jättefint, samtidigt som saker och ting naturligtvis inte stod där jag är van vid att det ska stå så jag hittade ju knappt någonting och det gjorde mig ganska uppstressad. Så det var ju tur att jag inte var på jakt efter något speciellt. Men jag fick i alla fall med mig en burk rårörda lingon, ett paket servetter med citroner på (😍🍋) och en förpackning toalettpapper därifrån (ja, jag har tydligen fallit för grupptrycket och börjat hamstra toalettpapper 😉). När jag går in i en butik vill jag gärna se till att köpa någonting, det är en ångestrelaterad liten fix idé jag har för jag tycker att det är jobbigt att passera kassorna tomhänt. 

 

Och nu sitter jag här hemma efter att ha tagit en varm dusch och känner mig nöjd och tacksam över att jag hann komma hem innan stormen fick sällskap av regnet. 🌧️ Får se om det blir lite mer Gilmore Girls ikväll kanske. 😊 

 

Jag är medveten om att det är den första april idag, men jag har aldrig varit något stort fan av aprilskämt så du kan lugnt läsa vidare...