Mitt mående svänger ju väldigt fort. I början av veckan mådde jag skit. Men från och med i torsdags har jag mått riktigt bra, bortsett från den enorma besvikelsen över att inte få se Taylor live i sommar. Jag känner mig glad och harmonisk och ganska lugn. Och när det gäller mina känslor är jag väldigt mycket "här och nu" och tror att så som jag mår nu har jag mått hela tiden och kommer alltid att må, typ (även om jag förstås rent logiskt vet att det inte är så). Och eftersom jag mår bra nu glömmer jag liksom bort hur illa det var för bara några dagar sedan. Så jag blev ganska konfunderad igår när en av mina chefer (ja, vi högsäsongsjobbade hela lördagen) efter att ha kallat in mig på sitt rum frågade mig om och om igen hur jag mår. Jag svarade "bra" om och om igen och fattade inte alls varför han var så enträgen i sitt utfrågande. Men så tänkte jag efter lite och insåg att han nog inte hade hängt med i mina snabba humörsvängningar och trodde att sinnesstämningen från början av veckan fortfarande dröjde sig kvar. Och jag fattar att det inte är lätt att hänga med i min känslomässiga bergochdalbana. 🎢 

 

Något annat som hände igår var att min älskade teater släppte den fantastiska föreställningen The Last Fish från i höstas som streamad föreställning. 🎪 Och det var versionen med roboten, som jag ju aldrig hann se eftersom Arbetsmiljöverket satte stopp för den innan föreställningen ens hunnit komma till Norrköping. Så det var fint att äntligen få se den igår kväll. Jag kan dock konstatera att den robotlösa version som jag såg live två gånger i höstas var lika sevärd, så ensemblen hade verkligen lyckats i det påtvingade omskapandet av föreställningen. 👏 

 

 

Himla fint av teatern att sprida kultur i digital form nu när vi på grund av coronahelvetet inte kan besöka teatern "på riktigt". 😊👍