Jag är hemma och är sjuk. Igår och idag men förhoppningsvis inte imorgon. Ont i halsen, förmodligen feber och eventuellt förkylning. Hur som helst är jag väldigt matt och hängig och har sovit ovanligt mycket. 🤒😴 Hoppas verkligen att det går över snart. Jag har brådskande saker att göra på kontoret och har inte tid med det här sängliggandet. 😕 Så sjukt frustrerande att bli sjuk strax innan en långledighet. Varför kunde jag inte ha blivit sjuk i påsk?! Men, men...jag får väl gå och jobba då istället. 🤷‍♀️

Jag borde ha förstått redan i måndags kväll att det inte stod riktigt rätt till med min hälsa. Jag slutade titta på Gilmore Girls redan vid åttatiden och var för trött för att blogga efter det, jag ville bara sova. 😴 Och igår sov jag större delen av dagen. Jag försökte jobba lite hemifrån, men jag orkade inte sitta vid datorn några längre stunder.

Så jag har ju inte kunnat dela med mig av måndagens samtal med psykologen förrän nu. Vi pratade såklart om coronaviruset, och hon stämde av hur jag mår psykiskt med anledning av allt som pågår i världen och samhället på grund av detta. Jag är inte så värst orolig för själva viruset (jag kanske faktiskt har det just nu, vem vet? 🤔) utan mer för vad det kommer ha för effekter på ekonomin och demokratin. Hon legitimerade denna oro, men lyfte samtidigt fram de goda strömningar som krisen fört med sig i hur folk agerar. Lite hälsosamt fokusskifte sådär.

Överlag ägnade vi en stor del av samtalet åt just fokusskifte. Vi gjorde en fokusövning där jag först skulle ägna en minut åt att studera och ta in vad jag såg omkring mig i rummet, och sedan ägna en minut åt att rikta fokus inåt mot mina tankar och känslor, och sedan jämföra min ångest- och stressnivå under dessa två minuter. Självklart var den högre under den senare minuten. Och vi pratade om att tankarna varken blir mer eller mindre sanna eller farliga för att jag fokuserar på dem, däremot reagerar jag mer på dem när jag fokuserar på dem och låter dem ta plats. Det jag behöver fundera över är om det är där jag vill lägga mitt fokus. Och det är det förstås inte - men det blir lätt så ändå.

Jag ska öva på att se tankarna som ofarliga. Och det ska jag göra genom att släppa in dem, massor på en gång, och bara låta dem vara där. Det här ska göra att jag får en mer avslappnad inställning till dem, att se att tankar är tankar och ingenting annat. Psykologen föreslog att jag ska betrakta dem som en modevisning när jag släpper in dem. Att jag metaforiskt sitter och ser dem passera en efter en, och kan betrakta varje tanke en stund och sedan ropa "Nästa!" när jag tröttnar på den. När jag uttryckte min oro för att släppa in tankarna på det här sättet poängterade psykologen att det inte är samma sak att betrakta tankarna uppe på en catwalk som att tvingas prova tanke"kläderna" bara för att de visas upp för mig. Och det är ju sant. Men för mig är det en hårfin gräns mellan att släppa in en tanke och att låta den ta över helt och hållet och "bli sann". Det är verkligen någonting jag behöver öva på.

Jag behöver även öva på att släppa självfokus. Såhär i coronatider har jag börjat tycka att det är skitjobbigt att plocka fram en pappersnäsduk och snyta mig när jag är ute bland folk - något som dock är oundvikligt eftersom min näsa börjar pollenrinna så fort jag går utanför dörren. 🤧 Jag är rädd att någon ska tro att jag är coronasmittad och bli rädd eller kanske till och med otrevlig. 😥 Så jag är ständigt på min vakt och redo att fräsa ifrån om någon skulle komma med en kommentar (vilket tack och lov inte har hänt än).

Psykologen bekräftade att det absolut kan hända, nu när folk är så rädda och irrationella. Men hon poängterade också att min rädsla ökar när jag går in i mig själv. Och det gäller förstås inte bara pollen- och coronasituationen, utan alla sociala situationer. Som bågskyttet, där jag presterar sämre när någon tränare ställer sig och inspekterar mig när jag skjuter, och umgänge i största allmänhet, där jag blir så uppstressad över att komma på någonting bra att säga att jag inte säger någonting alls. Jag behöver öva på att släppa självfokus. Öva på att fokusera på andra människor och INTE tolka dem utifrån mina egna tankar och känslor utan utifrån vad jag faktiskt tar in för information genom att betrakta dem. Att "vara" i den andra personen och inte i mig själv. Och att registrera hur det blir när jag gör så.

Och att acceptera att det tar tid att lära om, att det är en process och att det inte går på två sekunder. Min hjärna har ju ett väl inarbetat arbetssätt för att "skydda" mig kortsiktigt genom en massa negativa tankar. Och jag behöver lära mig att jag inte behöver lyssna på dem. Jag behöver fundera över varför tankarna kommer upp, vad de fyller för funktion och vad jag verkligen behöver akta mig för kontra vad som är min egen tolkning/rädsla.

Framåt slutet av samtalet nämnde jag söndagens misslyckade shoppingförsök på Rituals och psykologen tyckte inte alls att det var en misslyckad exponeringsövning. Att jag överhuvudtaget hade en tanke om att jag skulle göra något läskigt som jag verkligen ville göra tyckte hon var bra. Vi ska prata mer om det nästa vecka, hur jag kan närma mig mitt mål att våga gå in i en Rituals-butik och shoppa. 🌸

Jag fick även i läxa att själv ringa till administrationen på psykmottagningen och boka fler tider med psykologen (vi har bara ett inplanerat samtal kvar). Och jag ringde flera gånger i måndags men fick inget svar. 😕 Och igår orkade jag inte ringa. Får se hur det blir idag...