Redan när jag i något svagt ögonblick i tisdags föreslog att vi kunde ha kvällens feministiska styrelsemöte hemma hos mig så började Ångestmonstret vråla och jag ångrade mig genast. Och ända fram till ett par minuter innan den första styrelsemedlemmen dök upp ikväll övervägde jag att dra tillbaka min inbjudan. Men så ringde det på porttelefonen och då var det ju inte mycket annat att göra än att gå ner och öppna.

Jag har varit superspänd hela kvällen. Fyra något sånär bekanta människor (och ett litet barn) som kom intravande i min trygghetszon, gick husesyn i mitt hem och bedömde min smak och mina tillhörigheter, lagade mat i mitt kök (tack och lov att jag inte behövde stå för den biten - samtidigt som det kändes pinsamt att inte fixa det) och satt vid mitt köksbord. 

Jag tror att de tyckte att lägenheten var fin i alla fall, det verkade så (de uttryckte det flera gånger). Och jag är stolt över mig själv som vågade ta emot dem här, i min privata trygghetszon. Det är väl ungefär en timme sedan de gick och jag är fortfarande helt uppspeedad (och ägnar mig väldigt mycket åt post mortem), så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna somna ikväll. Men jag ska försöka.