Demonstration och observation
I fredags gjorde jag något stort. Under 8 mars-demonstrationen genom centrala Norrköping var jag en av dem som bar banderollen för Feministiskt initiativ. Jag gick alltså där i täten för mitt partis lokalavdelning och ropade slagord. Och under talen som avslutade demonstrationen stod jag nedanför podiet och fortsatte hålla upp banderollen, inför en publik på cirka 150 feminister som vågat sig ut i den svinkalla snöstormen för den goda sakens skull. Det fick mig att känna mig väldigt stolt över mig själv. 😊
I övrigt var det ganska jobbigt. Vid uppsamlingen inför demonstrationen träffade jag flera personer jag känner mer eller mindre, och vi blev glada att se varandra och kramades men småpratet gick trögt och personerna hittade snart andra bekanta att prata med istället för mig. Jag får panik när jag förväntas småprata, jag blir extremt självfokuserad och uppstressad och kommer inte på någonting att säga, vilket gör mig ÄNNU mer självfokuserad och uppstressad. 😵
Jag somnade tidigt i fredags kväll, väldigt frusen efter att ha varit ute så länge i kylan och väldigt trött efter all social exponering. 😴 Jag orkade inte ens göra någon mindfulnessövning i body scan...vilket i och för sig inte behövdes, eftersom jag somnade snabbt ändå. 😉
Igår gick syrran och jag på stan, och såg vårens första(?) blommor och en underbar liten cykel som jag önskar fanns i vuxenstorlek... 😍
Vi satt även i över en timme på ett café och observerade folk omkring oss, vilket är en uppgift i min kurs just nu. Det var spännande att få en liten inblick i dessa olika främmande människors liv, och nyttigt för mig att få öva mig i att faktiskt TITTA på andra människor med uppmärksamhet och intresse.
På kvällen tittade vi förstås på finalen av Melodifestivalen och tyckte att de flesta låtar var bra. Jag är glad över att John Lundvik vann, även om jag allra helst hade sett Wiktoria som vinnare, hennes låt gick verkligen rakt in i hjärtat och gav mig gåshud. 💖
Idag har vi invigt nya dammsugaren. Herregud, vilken skillnad mellan denna tystgående supermaskin (syrran och jag kunde PRATA med varandra under städningen och jag fick verkligen ta i för att slita bort dammsugarmunstycket från golvet) och det typ 20 år gamla åbäket vi hade förut. Plötsligt är det riktigt roligt att städa, om än väldigt svettigt. 😁
Kommentarer
Linda
Det var stort att du var med på demonstrationen:). Synd att det inte blev en rosa dammsugare;).
Svar:
The Worrying Kind
Trackback
