Yogahelg med kalas och möte
Den här helgen har inramats av yoga. Jag inledde lördagen med ett yogapass och avslutade söndagen med ett yogapass. Det var väldigt länge sedan jag yogade sist, jag hade nästan glömt hur bra det känns. Nu ska jag försöka börja ägna mig åt detta regelbundet igen. 😊
Mamma fyllde år i fredags och vi firade henne igår, det var mysigt. Och så var det dags för grannarnas fest på kvällen, som jag gått och haft ångest inför hela veckan - men jag hann somna innan de drog igång eländet på kvällen, och när jag vaknade på natten (som jag i princip alltid gör) hörde jag visserligen musik men jag kunde somna om ganska snabbt ändå. 👍 Problemet med omställningen till sommartid kvarstod/kvarstår dock, jag har inte hunnit anpassa mig än och känner mig alldeles för pigg för att klockan ska kunna vara efter 22 och det kommer förmodligen vara skitjobbigt att gå upp imorgon bitti. 😴
På eftermiddagen idag var jag på F!-möte och fick träffa vår nya partisekreterare som kom på besök. Det var trevligt, men jag var lite nervös för att småprata och sådant där - speciellt när jag blev ensam med denna främmande människa (som dock var supertrevlig och bra på att hitta saker att prata om). Och så inledde vi mötet med en sådan där vidrig presentationsrunda som är bland det hemskaste jag vet. 😵 Jag stirrade ner i bordet, svamlade och snubblade på orden när jag skulle presentera mig och sa så lite som möjligt för att snarast möjligt kunna lämna över ordet till nästa person. 😒 Men ett nytt uppdrag tog jag på mig i alla fall. 👍
Tänk om jag inte får fortsätta?!
Imorse hade jag samtal med psykologen. Det gick bra i det avseendet att jag inte började gråta. Men jag blir orolig över att hon kanske tycker att det går "för bra" och att jag kanske inte får fortsätta hos henne så länge till. Hon gjorde ett depressionstest på mig och konstaterade att jag varit relativt stabil de senaste två veckorna. Och när jag tog upp att vi bara har några få inbokade samtal kvar (som en hint om att jag vill boka in fler) sa hon att vi får prata om framtiden nästa vecka. Det gör mig himla orolig. Det tog 15 månader att komma in i systemet, så nu när jag väl är inne vill jag verkligen inte kastas ut i kylan igen. Och även om jag är inne i en ganska bra period just nu (bortsett från de senaste kvällarnas ångest) betyder ju inte det att jag är "klar" på något sätt, jag har problem och kommer förmodligen alltid ha problem och behöva stöttning. Och det här är en av de bästa samtalskontakterna (kanske den allra bästa) jag någonsin har gått till...och jag har avverkat ganska många psykologer, kuratorer, terapeuter och så vidare genom åren. Jag vill ha kvar min nuvarande psykolog i mitt liv forever and always.
Jag har fått några hemuppgifter till nästa vecka, några aktiviteter som jag ska ägna mig åt varje dag:
1) Mindfulness under promenader. Fokus utåt.
2) Bryta ångest med att se på film eller läsa om fin/rolig/viktig upplevelse (som jag skrivit ner när jag INTE har ångest).
3) Gå och lägga mig kl. 21 (jag har en tendens att gå och lägga mig vid 19-tiden och det är inte bra för mina insomningsproblem).
4) Fortsätta utmana mig själv socialt. Fokus utåt.
Och så har jag fått en övning i att bryta mitt grubblande och flytta fokus till något annat som händer i den situation jag befinner mig i just då. Det tror jag kommer bli en rejäl utmaning...
Nu ikväll har jag varit på föreläsning som en från Pride-familjen höll om sitt liv som aktivist. Två till från Pride-familjen dök upp och satte sig bredvid mig i publiken, det kändes fint att vi var där hela "kärnan". Det var en mycket givande, intressant och underhållande föreläsning och jag tycker att han som höll i den är supercool. Efteråt blev det tal om att gå ut och ta en öl/kaffe någonstans vi fyra plus ett gäng för mig främmande personer, men jag hänvisade till att jag börjar jobba kl. 7 imorgon bitti och smet iväg hemåt istället. Visst var det sant att jag var trött och behövde komma hem och sova, men det handlade lika mycket om andra saker - oro för att det kunde finnas jordnötter i restauranglokalen, panik inför att sitta och umgås med folk jag inte känner, osäkerhet över om inbjudan verkligen gällde mig eller om jag bara kom med för att jag råkade befinna mig där när de gjorde upp planerna. Jag vet egentligen rent logiskt att det sistnämnda är en obefogad rädsla, men det här att inte vara önskvärd är något som sitter så djupt i mig att det är svårt att skaka av mig.
Ångestkvällar
Jag möttes av denna lapp i trapphuset imorse...
Hej kära grannar! På lördag den 30 mars kommer vi ha 30-års- och inflyttningsfest. Det kommer bli ljud utöver det vanliga och senare än 23.00 men vi hoppas att ni har överseende med detta. :-) Om det skulle bli för högljutt så kom gärna och plinga på eller ring/skicka sms.
Gaaaaaaahhhh!! 😱😵 Jag får fan panik av detta! Jag har tillräckliga insomningsproblem redan som det är, tack så mycket, jag behöver inga störningsmoment till "hjälp". Och just natten mellan lördag och söndag, när omställningen till sommartid gör att en hel jäkla timme försvinner. Usch, jag har sådan ångest inför helgen. 😱 Och "lösningen" att ringa på hos främmande, festande, fulla människor känns sådär...och att ringa eller skicka SMS är inte heller ett alternativ. Kontakta störningsjouren? Det vill jag helst inte... Fan, varför kan folk inte bara umgås med varandra på DAGTID?! 😫
Apropå sömnproblem så borde jag ha somnat för länge sedan nu. Men det är andra kvällen i rad som jag har någon slags ospecificerad ångest och bara känner mig allmänt orolig och ledsen. Låg och grät tidigare ikväll och pratade med mamma i telefon i typ en timme.
Vet inte varför jag blir såhär ledsen på kvällarna nu, jag är liksom superenergisk och glad och trevlig på dagarna. Och modig. Idag har jag både ringt och svarat i telefon flera gånger. Och efter att jag ringt upp en för mig främmande kund, inte bara en utan två gånger, kände jag mig såhär stolt och lycklig...
Hoppas att sömntabletten tar över mitt medvetande snart så att jag får glida in i sömnen och sedan vakna upp till ännu en fin och positiv dag (förhoppningsvis utan ännu en ångestfylld kväll som följd). Imorgon bitti har jag gått med på att hålla en liten lektion i koncernredovisning för vår praktikant. Jag har inte förberett mig överhuvudtaget, men tänker att jag väl får improvisera lite. Hon har säkert frågor som jag kan utgå ifrån.
Vårblommor
Jag vet inte vad det är med mig och mina extremt tidiga morgnar nuförtiden. Imorse vaknade jag till exempel vid halv fem och har varit vaken sedan dess. Kanske beror det på att det blir ljust så tidigt på morgonen nu? 🤔 Ja, jag kopplar allting till våren. 😉 I eftermiddags tog syrran och jag en långpromenad i det underbara vårvädret och fotade blommor. 😊
Från vårkänslor till tårar
Det var en otroligt vacker morgon imorse. Jag gick hemifrån typ tjugo över sex och det var ljust och lite småkyligt och jag såg fåglar och kände verkligen våren i luften. Jag plockade snart upp min mp3 och lyssnade på "Morgen på Atlantis" hela vägen till jobbet, jag gick genom stan och bara log och kände mig vårlycklig. 🌞
Hela dagen fortsatte dock inte i samma anda. På förmiddagen gick jag in i en kollegas rum och började gråta, dels för att det var ett känsligt ämne jag tog upp och dels för att jag var nervös inför responsen. Det var jobbigt, men det är inte första gången personen ser mig i det skicket och vi hade ett givande samtal om problemet jag tagit upp. Efteråt kändes det rätt okej, en blandning av lättnad och skam.
Resten av arbetsdagen förflöt friktionsfritt och jag fick en hel del gjort. Nu ska det bli skönt med helg, jag är väldigt trött och nog inte helt återställd efter min dunderförkylning än. Har pluggat lite ikväll, men nu orkar jag inte mer och kommer nog försöka sova snart. Natti natti!
Vidrig mardröm, halvlöst tablettkaos och ännu ett möte
Jag vaknade kallsvettig (och kissnödig) kvart i fem imorse av en vidrig dystopisk mardröm, där brunhögern tagit över Sverige och påbörjat en utrensning av människor som inte passade in i deras fascistiska drömvärld, jag försökte desperat få tag i min mamma och syster men både telefonnätet och bankväsendet var i brunhögerns händer så det gick varken att kommunicera på avstånd (telefonerna fungerade inte) eller få ut några kontanter för att kunna åka kollektivt (alla bankkort var inaktiverade). Jag var inte hemma i drömmen, jag rörde mig ute i ett kaotiskt och skrämmande samhälle där jag inte hade någon som helst hjälp att vänta mig. 😱😢😟
Jag var så uppskakad när jag vaknade att det inte fanns en chans att jag skulle kunna somna om. Efter att ha gått upp och kissat återvände jag till sängen där jag så sakteliga började återfå någon form av lugn. Stannade där tills klockan ringde. Var på plats på jobbet kl. 06.35, alltså aningen senare än igår, men betänk då att jag hade X antal tunga bokföringspärmar att släpa på idag, det brukar jag inte ha. Jag har fortfarande lite ont i axlarna efter morgonens tyngdlyftarpromenad faktiskt.
En liten uppdatering angående gårdagens sömntablettskaos. Jag har lyckats få min läkare att skriva ut ett nytt recept, med 100 tabletter per förpackning istället för 30, det trodde jag faktiskt inte att hon skulle gå med på. So far, so good. Men när jag loggade in på diverse/alla olika nätapotek för att hämta ut denna nya förpackning, som jag ju igår fick veta är den enda varianten som finns, så visar det sig att den inte alls går att få tag på. Den är lika slut som askarna med 30 tabletter. Och vad som är ännu sjukare - nu gick det plötsligt att på ETT enda av de olika apoteken klicka hem en ask med 30 tabletter. Det stod "osäker tillgång, slut i lager" eller någonting sådant där, men nu gick det ändå att lägga produkten i varukorgen...jag väntade mig att det snart skulle komma ett meddelande från kundtjänst om att varan tyvärr inte finns i lager - men istället kom det en leveransbekräftelse att tabletterna faktiskt är på väg till mig. Halleluja! 😄 Men jag vågar nog inte riktigt tro på det innan jag har tabletterna i min hand...
På väg hem från jobbet gick jag förbi en blommande buske. Det gjorde mig så lycklig att jag bara måste stanna till och fotografera underverket, trots att jag hade bråttom som fan - jag skulle hem och kasta i mig lite mat och sedan direkt iväg på stormöte med Pride.
Pride-möte, ja. Igår kväll F!-möte, ikväll Pride-möte. En kan ju tro att jag är en riktigt social person. 😉 Tur att det inte är såhär intensivt varje vecka, jag skulle bli kroniskt överstimulerad. 😵 Men både gårdagens och dagens möten var himla trevliga och jag är glad att jag gick på dem. 😊🏳️🌈
Frisknärvaro, tablettkaos och EU-möte
Jag har varit hemma och varit sjuk både måndag och tisdag. 😷 Första dagen var det bara skönt med vila, men framåt eftermiddagen andra dagen höll jag på att börja klättra på väggarna här hemma av rastlöshet. Så imorse skuttade jag upp med en sällan skådad energi och entusiasm och anlände till kontoret redan kl. 06.33. 😊 Har haft fullt upp hela dagen, det samlas ju en del på hög när en är borta och även utan sjukfrånvaro är det ju en väldigt hektisk tid nu. Men jag tycker att jag hanterat det riktigt bra idag, kanske tack vare den sprittande glädjen över att få komma tillbaka till kontoret.
Idag var det även dags att hämta ut en ny ask sömntabletter. Och som om det inte räckte med att Imovane är "tillfälligt slut" sedan sisådär ett halvår tillbaka gäller detta tydligen nu även ALLA sorter av Zopiklon! På ALLA apotek! Fram till någon gång i MAJ! 😱😱😱 Endast förpackningar med 100 tabletter finns tillgängliga, men dem får jag inte hämta ut eftersom det står 30 tabletter på mitt jäkla recept. Har panikkontaktat min läkare på vårdcentralen (via Mina Vårdkontakter) för att få ett nytt recept för askar med 100 istället för 30 tabletter, men hyser inga större förhoppningar om att hon ska hörsamma mina böner... 😒 Det enda som är "bra" med den här härvan är att jag faktiskt tog mod till mig och RINGDE till en av apotekskedjornas kundtjänst (självklart efter att först ha försökt via chatten) för att få klarhet i vad fan det är som händer och vad jag ska ta mig till. Men sedan var jag helt uppskakad.
Det vackra vårvädret, kombinerat med olika former av stress, har gjort mig alldeles uppe i varv idag. Jag har tagit raska promenader, till och från jobbet, förbi mataffären, till och från biblioteket och så slutligen till och från kvällens F!-möte.
Vi var fem vuxna personer och en bebis på mötet och jag kände mig mer eller mindre bekant med alla sedan innan (utom bebisen). Vi pratade EU-val och sådant som är relaterat till det. Eller, jag pratade förstås inte så mycket, jag lyssnade mest. Och när vi inledningsvis skulle skicka runt en bärbar dator och läsa ett stycke var ur valplattformen för varandra fick jag panik, hade svårt för att ta till mig vad de andra läste och totalvägrade läsa när det blev min tur. De andra gjorde ingen stor sak av det utan fortsatte bara skicka runt datorn mellan sig och försäkrade att ingen måste läsa om en inte vill, vilket jag är tacksam över. Men jag kände mig ändå jättedum, det var som om jag inte utvecklats någonting överhuvudtaget gällande min sociala fobi - det var som att förpassas tillbaka till grundskolan och gymnasiet. 😥 Och jag känner ju inte dessa människor jätteväl och det är nog bara en av dem som känner till att jag har social fobi.
Men jag är glad att jag gick på mötet i alla fall. Jag vill komma in mer i gruppen och bli mer engagerad i politiken. ♀️✊ Efteråt skulle någon/några vidare till ett uteställe för vidare umgänge med andra feminister, och jag hade nog gärna fått följa med, men jag var så himla överstimulerad och trött att jag bara ville hem och sova. 😴
Så nu säger jag god natt, och lämnar er med några vackra vårbilder som syrran och jag tog i lördags...
Maratonvakenhet
Natten till igår vaknade jag vid 1-tiden (efter inte alls många timmars sömn) och kunde inte somna om. Låg och vred och vände på mig. Och så kom tankarna, och plötsligt kom jag på ett fel jag gjort på jobbet under fredagen. Och då var allt hopp om att kunna somna om ute. 😱 Vid 4-tiden gick jag upp och satte mig vid datorn och fixade till felet. Så klockan 5 på lördagsmorgonen fick en kund ett mejl från mig. 😖
Sedan gick hela dagen. Vid 9-tiden hade jag redan hunnit tvätta två maskiner, hängt upp tvätten från den ena och nästan torktumlat klart tvätten från den andra. Jag hade även hunnit ställa samman de hittills anmälda programpunkterna till Pride-programmet och spela lite Sims. Och ja, såklart äta frukost och duscha och allt sådant där.
Tröttheten slog till på eftermiddagen, när syrran och jag var ute och shoppade. Jag gick och lade mig vid 16-tiden kanske, men låg bara och vilade och gick snart upp igen. Och det dröjde ända till ungefär klockan 22.30 innan jag faktiskt somnade. Då hade jag alltså varit vaken i nästan ett dygn.
Behöver jag säga att jag känner mig himla sliten idag?! 😴
Leaving Neverland
I söndags kväll såg jag båda avsnitten av dokumentären Leaving Neverland. Efteråt, när jag försökte göra min kvällsmeditation, satt jag och bara skakade och kunde inte alls varva ner. Det tog lång tid innan jag kunde somna och jag var som en zombie hela måndagen.
En fruktansvärt obehaglig historia, men det hade jag väl kunnat räkna ut med lilltån utan att behöva titta på eländet. Nu har det snart gått en vecka och jag är fortfarande väldigt illa berörd och kan inte sluta tänka på det.
Och som om inte de detaljerade beskrivningarna av övergreppen och trasiga livshistorierna vore obehagliga och hjärtskärande nog att ta del av så tillkommer dessutom fansens rabiata reaktioner på dokumentären i sociala medier... Jag sökte på de två medverkande männens namn för att hitta Facebook-sidor och liknande som jag kunde gilla för att visa mitt stöd för dem som är så modiga och går ut och berättar vad den stora superstjärnan Michael Jackson utsatte dem för när de var barn. Men jag hittade bara en massa hatsidor. Fans som går total bärsärkagång i sitt hat mot dessa "vidriga lögnare" som har mage att svärta ner deras "guds" rykte.
Jag fattar inte den här oförmågan att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är liksom fullt möjligt att vara en fantastisk artist OCH en vidrig pedofil. Det ena utesluter inte det andra. Men fansen verkar få mental härdsmälta vid blotta antydan om detta. Till och med i feministiska forum, där folk ju annars brukar vara lite vettigare än genomsnittet, har jag sett fans flippa ur totalt (men tack och lov bli emotsagda). Den vanliga grundinställningen att alltid alltid ALLTID tro på personer som berättar om sexuella övergrepp verkar plötsligt inte gälla längre. Det är som om MeToo-rörelsen aldrig hänt. För nu handlar det om en superkändis som många dyrkat i hela sina liv, och då gäller tydligen helt andra spelregler. Det är så jävla sorgligt.
Bankmöte och studienarkomani
Jag var på frukostmöte på banken imorse för jobbets räkning. Frukostmöte låter ju trevligt och jag föreställde mig ett glas apelsinjuice och en ostmacka, men för att vara på den säkra sidan åt jag en ordentlig portion gröt innan jag gick dit...och det var tur, för frukosten som serverades på mötet bestod av skinkmackor och kaffe. Inget som jag kan inmundiga, med andra ord. 😒
En bankkvinna log välvilligt mot mig och frågade om jag precis startat företag. Jag blev full i skratt men lade band på mig och svarade lugnt att "nej, jag jobbar på en redovisningsbyrå". Då blev hon lite ställd, och jag blev ännu mer full i skratt. 😜 Men visst förstår jag hur hon tänkte. Liksom, hon såg framför sig en ung tjej i babyrosa jacka och med rosa slingor i håret och aktivistiska tygmärken på Kånken-ryggsäcken...det är långt ifrån den stereotypa bilden av en person som jobbar med ekonomi. 😉 Jag älskar att få folks fördomar att krackelera. 😊
Något annat jag skulle älska vore om jag faktiskt klarade av att ta mitt planerade studieuppehåll till höstterminen. Snart tolv års studier börjar ta ut sin rätt, jag är trött och sliten och hade verkligen sett fram emot att inte plugga någonting mer på ett tag nu efter kursen som slutar i juni. Men idag är det den 15 mars...vilket betyder att anmälan till höstterminen öppnar idag...vilket betyder att jag hängt en del på Antagning.se idag...och vad hittade jag där om inte en distanskurs på halvfart i genusvetenskap på C-nivå! 😱😖 Och jag kände tydligare än någonsin att mitt pluggande faktiskt är ett beroende, det är inte bara ett oskyldigt intresse. För jag känner ett starkt behov/tvång att söka den här kursen (vilket jag också gjort nu 😖) trots att jag ju faktiskt inte VILL plugga i höst...och den här inre konflikten skapar sådan jävla ångest. 😵 Men "förhoppningsvis" kommer jag inte in...och om jag kommer in så "kan" jag ju tacka nej...och anmälan är ju inte låst än så jag "kan" fortfarande ångra den...men kommer jag göra det?! 😵
Uppringd av hemligt nummer
Kvart över sju imorse ringde min telefon, och det var ett hemligt nummer. Jag svarade såklart inte, det gör jag aldrig på hemliga nummer.
Två minuter senare ringde telefonen igen, den här gången var det ett synligt nummer och jag förstod att det var samma person som gjorde ett nytt försök. Men jag svarade inte då heller, eftersom numret inte fanns i min telefonbok och jag inte fick upp några träffar när jag sökte på det.
Jag kände mig obehaglig till mods och undrade vem som rimligen kunde tänkas ringa mig så tidigt på morgonen. Kanske någon kund? Jag befann mig hemma i hallen och skulle snart gå till tåget för att åka till psyk i Linköping, och det har hänt förut att kunder letat upp mitt privata nummer när de inte fått tag i mig på jobbet (vilket jag by the way inte uppskattar 😒). Men jag tänkte att om det är något viktigt så skickar väl personen ett meddelande...
...och efter fyra minuter fick jag ett SMS från numret, som visade sig tillhöra min psykolog. Hon ställde in dagens samtal på grund av sjukdom. Tråkigt, både för henne som är sjuk och för mig som får vänta ytterligare två veckor på nästa samtal. Men jag blev i alla fall glad över att få hennes mobilnummer (som jag nu lagt in i telefonboken så att jag kommer svara om hon ringer fler gånger i framtiden). Inte för att jag kommer hålla på och ringa till henne (obviously 😜) men för förtroendet att få tillgång till det och för omtanken att meddela mig innan jag hann sätta mig på tåget till Linköping. 👍
Bortklippta scener
Ikväll har mamma och jag varit på specialvisning av den tyska filmen som jag var statist i i somras. De två scener som jag var med i hade dock blivit bortklippta, vilket var lite synd...eller om det var bra kanske, med tanke på vilken fågelskrämma den tyska kostymansvariga hade spökat ut mig till - tänk om 8 miljoner tyskar hade sett mig i den outfiten. 😵 Men mitt hus skymtade i alla fall i bakgrunden i en annan scen, så det var ju alltid något. 😉 Överlag kul med alla Norrköpingsmiljöer. 😊 Själva handlingen i filmen förstod jag inte helt och hållet, eftersom alla pratade tyska och det inte fanns några undertexter...men i stora drag hängde jag väl med något sånär utifrån det jag såg.
I sommar kommer tyskarna tillbaka för att spela in fler filmer. Jag överväger faktiskt att vara med igen. 😊 Och den här gången kommer jag inte ha rosa hår, så då kanske jag slipper dölja håret under någon anskrämlig stråhatt... 😉
Demonstration och observation
I fredags gjorde jag något stort. Under 8 mars-demonstrationen genom centrala Norrköping var jag en av dem som bar banderollen för Feministiskt initiativ. Jag gick alltså där i täten för mitt partis lokalavdelning och ropade slagord. Och under talen som avslutade demonstrationen stod jag nedanför podiet och fortsatte hålla upp banderollen, inför en publik på cirka 150 feminister som vågat sig ut i den svinkalla snöstormen för den goda sakens skull. Det fick mig att känna mig väldigt stolt över mig själv. 😊
I övrigt var det ganska jobbigt. Vid uppsamlingen inför demonstrationen träffade jag flera personer jag känner mer eller mindre, och vi blev glada att se varandra och kramades men småpratet gick trögt och personerna hittade snart andra bekanta att prata med istället för mig. Jag får panik när jag förväntas småprata, jag blir extremt självfokuserad och uppstressad och kommer inte på någonting att säga, vilket gör mig ÄNNU mer självfokuserad och uppstressad. 😵
Jag somnade tidigt i fredags kväll, väldigt frusen efter att ha varit ute så länge i kylan och väldigt trött efter all social exponering. 😴 Jag orkade inte ens göra någon mindfulnessövning i body scan...vilket i och för sig inte behövdes, eftersom jag somnade snabbt ändå. 😉
Igår gick syrran och jag på stan, och såg vårens första(?) blommor och en underbar liten cykel som jag önskar fanns i vuxenstorlek... 😍
Vi satt även i över en timme på ett café och observerade folk omkring oss, vilket är en uppgift i min kurs just nu. Det var spännande att få en liten inblick i dessa olika främmande människors liv, och nyttigt för mig att få öva mig i att faktiskt TITTA på andra människor med uppmärksamhet och intresse.
På kvällen tittade vi förstås på finalen av Melodifestivalen och tyckte att de flesta låtar var bra. Jag är glad över att John Lundvik vann, även om jag allra helst hade sett Wiktoria som vinnare, hennes låt gick verkligen rakt in i hjärtat och gav mig gåshud. 💖
Idag har vi invigt nya dammsugaren. Herregud, vilken skillnad mellan denna tystgående supermaskin (syrran och jag kunde PRATA med varandra under städningen och jag fick verkligen ta i för att slita bort dammsugarmunstycket från golvet) och det typ 20 år gamla åbäket vi hade förut. Plötsligt är det riktigt roligt att städa, om än väldigt svettigt. 😁
Tårar, sömndagbok och ny dammsugare
Jag började gråta hos psykologen igår. Hon inledde ett rollspel och jag klarade inte av det, jag låste mig totalt och blev ledsen och sedan vägrade jag ställa upp på alla alternativa förslag hon kom med. Och då kände jag mig kass, och så väcktes rädslan för att hon ska se mig som en omöjlig patient och överge mig. 😔 Hatar att jag nästan alltid börjar gråta under våra samtal, det känns som ett misslyckande och en svaghet även om jag egentligen vet att det är okej.
Till nästa vecka har jag fått i hemuppgift att ägna mig åt någon mindfulnessövning i body scan innan jag går och lägger mig. Jag provade första gången igår kväll och det var väldigt avslappnande. 👍 Jag ska även bli bättre på att gå och lägga mig senare, att inte ligga vaken i sängen så länge och att ge fan i mobilen när jag gått och lagt mig. Jag ska fortsätta skriva sömndagbok, och förhoppningsvis kommer den kommande veckans anteckningar uppvisa ett "bättre" sömnbeteende än föregående veckas.
Jag ska också föra statistik över vad kunderna svarar när jag frågar dem olika saker på jobbet, typ hur de mår eller om de vill ha någonting att dricka. Så det förutsätter ju att jag faktiskt frågar...
Jag började må bättre under dagen igår. Pratade med syrran på tåget från Linköping och hade sedan fullt upp på jobbet. På eftermiddagen åkte syrran och mamma och jag och köpte en ny dammsugare. 👍 Hittade tyvärr ingen rosa som verkade bra, så det fick bli en blå. Inte min favoritfärg, men den får duga. Det är ju insidan som räknas, eller hur. 😉
Ikväll har jag försökt formulera en frågeställning till min B-uppsats. Jag blev nästan klar och deadline är imorgon. Hur någon lärare i genusvetenskap kan komma på tanken att lägga en deadline 8 mars övergår dock mitt förstånd... 😒 De sista raderna får jag försöka plita ihop imorgon kväll, när jag kommer hem från demonstrationen, för jag orkar inte mer nu ikväll. 😴
Dumma dammsugare!
En liten uppdatering först. Smärtan i bröstet verkar ha försvunnit nu. Jag kände fortfarande av den igår, men idag har det varit bättre. Skönt. 👍
Ikväll har jag varit på abonnentkväll på teatern och fått en försmak av nästa spelår, till vilket jag även förnyade mitt abonnemang. Det kommer bli spännande, jag ser särskilt fram emot Sverigepremiären av musikalen Lizzie.😊💖
När jag kom hem från teatern hade jag värsta städenergin och släpade fram dammsugaren. Men tror ni inte att fanskapet valde just denna kväll för att sluta fungera?! Det lät som ett helt tröskverk, men dammet låg obekymrat kvar på golvet. Gaaahh, jag blir galen! 😫 För det första är det inte precis ofta jag får sådan här städiver, så när det väl händer gäller det ju att passa på - och så går det inte! 😫 Och för det andra är detta en extremt olämplig månad för oväntade utgifter - jag har redan betalat frisören, tandläkaren, årsabonnemanget på teatern, hemförsäkringen och så behöver jag förnya virusskyddet till datorn...det räcker som det är, liksom! 😫 Men men...får väl se en ny dammsugare som en investering och plocka lite från sparkontot. 🤔 Det kanske till och med finns rosa dammsugare?! 😍 Med ens känns det som en riktigt rolig investering...
Jag har sett en bäver!
Jag brukar ju se en del coola fåglar under promenaderna till och från jobbet. Men imorse såg jag faktiskt något ännu coolare. En bäver!
Wow! 😄 Jag har nog aldrig sett en bäver på riktigt förut faktiskt. Jättehäftigt! 😊
Och när jag gick hem på eftermiddagen syntes spår efter den - såhär avgnagda var inte grenarna innan... 😉
Apropå tänder så hade jag tandläkartid idag efter jobbet. Konstig som jag är så älskar jag ju att gå till tandläkaren. 😁 Och det var lika roligt som det brukar vara idag. Tänderna var fina, jag hade som vanligt lite tandsten som behövde tas bort (det enda obehagliga momentet 😱) men inget annat. När jag låg där i stolen med instrument och fingrar i munnen funderade jag över varför jag inte tycker att detta är obehagligt - för många andra människor är det ju den stora skräcken men för mig, som har problem med så många andra sociala situationer, är det inte otäckt överhuvudtaget. Märkligt, det där. 🤔
Förmodligen är det en kombination av att jag får känna mig duktig för att jag har så fina tänder och att jag inte behöver prata så mycket eftersom det är omöjligt med munnen full av grejer. 😁 Dock tycker jag ju numera även om att gå till frisören, vilket jag typ alltid avskytt innan, och det är ju ett supersocialt sammanhang...men min nuvarande frisör är så himla trevlig och vettig att prata med så det känns inte jobbigt alls att gå till henne, det är tvärtom jätteroligt. 😊
Smärta i bröstet
Jag vaknade inatt med smärtor i bröstet. Lite läskigt, men blev inte särskilt orolig ändå eftersom jag starkt misstänker att det har med stress att göra. Tänkte att det väl går över snart, men nej, smärtan har hållit i sig hela dagen. 😱 Det känns lite olustigt faktiskt.
Invald i styrelsen
Idag har jag varit på feministiskt årsmöte och officiellt blivit invald i den lokala rosa styrelsen. Det känns stort och spännande och lite läskigt men himla roligt. 😊
Imorse var jag inte alls peppad på att gå dit. Ångestmonstret gick bärsärkagång och jag ville bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova i min varma trygga säng och inte gå på något läskigt möte med delvis främmande människor och garanterat fokus på mig. 😱
Men jag gick i alla fall upp och klädde mig, i en av mina favoritklänningar och valde örhänget med kvinnosymbolen. Och rosa från topp till tå gjorde jag mig redo för att gå.
När jag kom till möteslokalen såg jag genast en person jag träffat förut så jag följde med henne in och blev varmt mottagen. Jag var (såklart) tidigt på plats och kunde välja var i rummet jag ville sätta mig, vilket kändes bra. En efter en droppade resten av mötesdeltagarna in, totalt tror jag att vi blev 15 personer och jag hade träffat de flesta innan även om jag inte hade stenkoll på alla namn.
I början av mötet körde vi en presentationsrunda, ett moment jag avskyr innerligt. Men det gick faktiskt ovanligt bra den här gången. Jag gjorde nog dock bort mig lite angående frågan om jag betalt medlemsavgiften för 2019, för jag sa att "jag tror att jag har betalat" (jag lägger ofta in ord som "tror" eller "kanske" trots att jag VET, vilket är jävligt störigt) och då kommenterade hon som satt bredvid mig detta i relation till det faktum att jag kandiderar till kassörsposten och då började alla skratta. Och jag ville bara sjunka genom golvet. Men det låg ingen illvilja i luften, så jag kunde släppa det ganska snart.
Under mötets gång chockerade jag mig själv genom att faktiskt räcka upp handen och begära ordet flera gånger. Första gången stirrade jag ner i bordet och pratade så lågt att de som satt längst ifrån inte hörde, så jag fick ta om det, men sedan gick det bättre. Jag uttalade mig i frågor som rörde balans- och resultaträkningen samt budgeten, så det var ämnen jag kände mig trygg i att yttra mig om och som jag visste att ingen annan hade så bra koll på.
Alla verkar glada över att jag går in i styrelsen som kassör. Efter mötet gjorde en annan ledamot high five med mig och en medlem gav mig en kram. Jag känner mig välkommen, behövd och efterlängtad. Och väldigt, väldigt duktig! 😊
Dagens sociala prestation gjorde mig dock helt slut (vilket kanske syns) så jag lade mig och sov en timme på eftermiddagen. 😴 Det går helt emot de sömninstruktioner jag fått från psykologen för att få bukt med mina sömnproblem, men jag kunde inte göra så mycket annat när jag var så himla utmattad. 😴😴😴
Normbrytande duktighet
Idag hamnade jag i ett samtal om alkohol och fick frågan vad jag helst dricker. Jag svarade att jag inte druckit alkohol överhuvudtaget på tio år, och fick då höra hur DUKTIG jag är. Det kändes lite märkligt, jag ser det inte precis som en prestation att "avstå" från någonting som jag bara mår dåligt av. Men visst, jag fattar att den alkoholnorm som präglar samhället gör att man ses som duktig om man "lyckas låta bli" att ägna sig åt det förväntade drickandet.
Jag brukar även bli kallad duktig för att jag promenerar till jobbet istället för att ta bussen. Det känns också märkligt, även om jag fattar var det kommer ifrån också. Träningshetsen gör ju att den som motionerar ses som duktig. Även om jag inte väljer promenaden främst av träningsskäl. I första hand handlar det om att bussåkandet är ångestladdat. I andra hand om att bussåkandet är dyrt. I tredje hand om att promenaden är en bra avstressande "brygga" mellan hem och jobb. Och inte förrän i fjärde hand handlar det om att promenaden är bra vardagsmotion.
Det händer faktiskt till och med att jag blir kallad duktig för att jag är vegetarian. Men det är ju ingen uppoffring från min sida - ända sedan jag var tonåring har tanken på att äta likdelar känts både omoralisk och jävligt vidrig. Varför skulle jag vilja göra det?
Men sådana saker är lite svåra att få folk att förstå. Så jag brukar oftast inte ge mig in i att försöka förklara. De får väl tycka att jag är duktig då, det gör inte mig någonting. 😉
Nu ska jag kolla på gårdagens avsnitt av Tunnelbanan och beskåda alkoholnormens tragiska baksida...
