Tänk om jag inte får fortsätta?!
Imorse hade jag samtal med psykologen. Det gick bra i det avseendet att jag inte började gråta. Men jag blir orolig över att hon kanske tycker att det går "för bra" och att jag kanske inte får fortsätta hos henne så länge till. Hon gjorde ett depressionstest på mig och konstaterade att jag varit relativt stabil de senaste två veckorna. Och när jag tog upp att vi bara har några få inbokade samtal kvar (som en hint om att jag vill boka in fler) sa hon att vi får prata om framtiden nästa vecka. Det gör mig himla orolig. Det tog 15 månader att komma in i systemet, så nu när jag väl är inne vill jag verkligen inte kastas ut i kylan igen. Och även om jag är inne i en ganska bra period just nu (bortsett från de senaste kvällarnas ångest) betyder ju inte det att jag är "klar" på något sätt, jag har problem och kommer förmodligen alltid ha problem och behöva stöttning. Och det här är en av de bästa samtalskontakterna (kanske den allra bästa) jag någonsin har gått till...och jag har avverkat ganska många psykologer, kuratorer, terapeuter och så vidare genom åren. Jag vill ha kvar min nuvarande psykolog i mitt liv forever and always.
Jag har fått några hemuppgifter till nästa vecka, några aktiviteter som jag ska ägna mig åt varje dag:
1) Mindfulness under promenader. Fokus utåt.
2) Bryta ångest med att se på film eller läsa om fin/rolig/viktig upplevelse (som jag skrivit ner när jag INTE har ångest).
3) Gå och lägga mig kl. 21 (jag har en tendens att gå och lägga mig vid 19-tiden och det är inte bra för mina insomningsproblem).
4) Fortsätta utmana mig själv socialt. Fokus utåt.
Och så har jag fått en övning i att bryta mitt grubblande och flytta fokus till något annat som händer i den situation jag befinner mig i just då. Det tror jag kommer bli en rejäl utmaning...
Nu ikväll har jag varit på föreläsning som en från Pride-familjen höll om sitt liv som aktivist. Två till från Pride-familjen dök upp och satte sig bredvid mig i publiken, det kändes fint att vi var där hela "kärnan". Det var en mycket givande, intressant och underhållande föreläsning och jag tycker att han som höll i den är supercool. Efteråt blev det tal om att gå ut och ta en öl/kaffe någonstans vi fyra plus ett gäng för mig främmande personer, men jag hänvisade till att jag börjar jobba kl. 7 imorgon bitti och smet iväg hemåt istället. Visst var det sant att jag var trött och behövde komma hem och sova, men det handlade lika mycket om andra saker - oro för att det kunde finnas jordnötter i restauranglokalen, panik inför att sitta och umgås med folk jag inte känner, osäkerhet över om inbjudan verkligen gällde mig eller om jag bara kom med för att jag råkade befinna mig där när de gjorde upp planerna. Jag vet egentligen rent logiskt att det sistnämnda är en obefogad rädsla, men det här att inte vara önskvärd är något som sitter så djupt i mig att det är svårt att skaka av mig.
Kommentarer
Trackback
