I fredags kväll skrev en F!-tjej till mig på Facebook och bad mig ringa henne. Jag tvekade bara några ögonblick innan jag gjorde det - det är en människa som utstrålar mycket trygghet och hon hade uppenbarligen ett ärende att diskutera med mig, så jag behövde inte oroa mig över att behöva komma på ämnen att prata om. På lördagsförmiddagen skulle jag ut och affischera (men det blev flygbladsutdelning istället på grund av försenad leverans av affischerna) inför EU-valet tillsammans med två andra feminister. En av dessa ska tydligen gifta sig i sommar och denna lördag var en svenhippa planerad för honom, så jag blev indragen i en konspiratorisk plan att locka med honom till en viss plats vid en viss tid. Jag inbjöds även att delta i brunchen som skulle inleda svenhippan. Jag blev både glad och ledsen över detta. Glad över att få vara med, men ledsen över vetskapen om att jag bara blev inbjuden för att jag råkade vara i sällskap med personen just då. Andra personer tenderar att betyda mer för mig än vad jag gör för dem, jag har ofta märkt denna skevhet i relationer. Andra människor verkar ha så himla många andra vänner, jag rör mig bara ute i periferin för dem medan de har en mycket större betydelse i mitt ganska ensamma liv.

Att dela ut flygblad i brevinkast gick bra. Det tog dock lite längre tid än beräknat, för vid förslaget att vi skulle dela på oss och ta varannan trappuppgång började Ångestmonstret gå bärsärkagång och måla upp skräckbilder av att jag skulle möta en massa människor som antingen skulle vara otrevliga och skälla på mig eller ställa en massa intresserade detaljfrågor som jag kanske inte skulle kunna svara på, så jag sa att det kändes för läskigt och att jag hellre ville gå tillsammans. Jag fick till svar att det var bra att jag sa till, och sedan började vi gå mot den första porten tillsammans. Vi arbetade oss igenom två stora höghus i ett område jag ytterst sällan rör mig i. Misären slog emot mig som en vägg och jag tänkte att detta säkerligen klassas som ett ganska socioekonomiskt utsatt område i stan. Allting var så nedgånget och slitet och allmänt deppigt. Men människorna vi mötte i trapphusen var väldigt vänliga och intresserade av våra flygblad, och barnen lekte entusiastiskt på den ruffiga lilla lekplatsen. Människorna gjorde det till ett trevligt område, trots den deprimerande miljön. Det kändes ändå lite hoppfullt.

På en av lägenhetsdörrarna satt det en stor skylt med lång text som jag skummade igenom lite innan jag lät flygbladet segla in genom brevinkastet. Där bodde någon med ångest, som inte vågade öppna dörren när det ringde på och bad folk hen kände att meddela på typ SMS innan de skulle komma så att hen var beredd, leveranser tror jag att hen hänvisade till att bara lämna utanför dörren. Det gjorde mig sorgsen. Det är nästan så att jag vill gå tillbaka till det där området och leta upp den där dörren igen och lämna ett brev eller något. För att stötta och visa att personen inte är ensam. (Men det vågar jag förmodligen inte.)

Efter två avklarade höghus ringde den tredje personen som skulle ha varit med oss och bad oss möta henne vid Folkparken (jag försökte få den blivande brudgummen att ta med sig sin cykel, men han menade på att vi ju ändå skulle tillbaka till området snart igen och fortsätta med några höghus till, och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att han inte skulle bli misstänksam så jag lät det vara). Väl där drog hon vi mötte en rövarhistoria om att en annan F!-tjej behövde träffa honom inne i parken och han var motsträvig och tyckte att han lika gärna kunde ringa henne senare istället för nu ville han fortsätta dela ut flygblad med mig. Men till slut fick vi med oss honom till den avtalade platsen, där hans svenhippa tog sin början.

Där var två personer jag träffat tidigare, plus de två jag kommit dit med. Resten var främlingar. Så då inleddes proceduren att le artigt, ta i hand, säga mitt namn och omedelbart glömma bort den andra personens namn. Brudgummens syster kom fram och gav mig en kram och sa att det var kul att se mig, jag kände (förstås) inte igen denna människa som jag har träffat flera gånger tidigare och är vän med på Facebook och allting, men jag listade ganska snabbt ut vem hon var så jag hoppas att hon inte hann märka min förvirring. Vi två utbölingar, som bara var där av en tillfällighet och inte var inbjudna från början, slog oss ner bredvid varandra på ett sittunderlag och samtalade inte så mycket med resten av gruppen. Jag kände mig som en inkräktare i denna grupp, avvikande på alla sätt - jag kände knappt någon där, jag var inte inbjuden från början, jag deltog knappt i samtalet, ingen annan hade ens i närheten av så utfreakad klädstil som jag och ingen verkade kämpa mot en dyster sinnesstämning. Alla var bara snälla, glada och trevliga.

Brudgummens första övning bestod i att beskriva sitt första möte med någon av de närvarande personerna, och så skulle gruppen gissa vem han pratade om. Där fick jag panik direkt och undrade vad han kunde ha att säga om mig. Jag fick vänta länge på min "tur", jag var den näst sista personen han beskrev. Och han mindes inte vårt första möte utan beskrev vårt andra möte. En 8 mars-demonstration följt av lite häng i partilokalen. Han sa att vi inte pratade så mycket men att han blev glad över att jag uttryckte en önskan om att bli mer aktiv i partiet. Han kommenterade även att jag brukar ha ganska spännande kläder på mig. Jag sänkte blicken när alla tittade på mig, på mitt diadem med blommiga kattöron och på min klänning med My Little Pony-motiv. Och de konstaterade enkelt att det var mig han pratade om. Det var inte så farligt som jag trodde faktiskt.

Innan nästa övning bröt vi två utbölingar upp, kramades med ett par personer och önskade en fortsatt fin svenhippa. Jag styrde mina steg mot tygaffären i centrum för att inhandla tyger till nästa syprojekt (från Taylors nya musikvideo, gissa gärna vilken outfit jag tänker skapa). Där blev jag snart bekant med ett litet barn, som kom fram till mig och hälsade efter att ha sneglat på mina kläder. Hon frågade vad jag skulle ha tyg till och jag svarade att jag skulle sy en klänning. Hon frågade imponerat om jag KUNDE sy en klänning, och när hon fick veta att så var fallet deklarerade hon att det var coolt. Sedan försökte hon hjälpa mig att välja tyger. Efter en stund ropade hennes mamma på henne och sa åt henne att inte störa mig. Det var jag tacksam över. Inte för att den lilla tjejen direkt störde, men jag blir så jäkla nervös och osäker när jag ska prata med barn, jag vet liksom inte hur en gör.

Jag gick hem genom ett välbehövligt regnväder, tog en dusch och kastade mig utmattad i sängen. Jag hade ont i kroppen efter allt spring i höghusens trappor och var totalt dränerad på energi och hade en dunkande huvudvärk efter dagens överdoser av social interaktion.

På kvällen slog ångesten sina klor i mig på allvar. Jag grät (för första gången i den här svackan), hyperventilerade och tänkte mörka tankar om att jag inte är önskvärd och liknande. Jag provade psykologens steg-för-steg-tips och spolade kallt vatten på handlederna för att avbryta den akuta ångesten, sedan kollade jag på några klipp på YouTube för att flytta fokus till något annat...och efter en stund konstaterade jag häpet att jag slutat gråta och att min andning var normal igen. Då gick jag till nästa steg, att göra något fint för mig själv. Så då satte jag mig och spelade Sims en stund.

Imorse vaknade jag med den dystra känsla jag börjat vänja mig vid nu. Ville bara sova hela dagen, alternativt börja på det nya syprojektet. Men jag satte mig och pluggade istället, och det gick riktigt bra. På eftermiddagen drog syrran med mig ut på en promenad i solen, det var hälsosamt för mig. Känner mig aningen bättre till mods sedan dess och hoppas att det fortsätter gå åt rätt håll.

Taylor, underbara Taylor! Kl. 06.00 hade hennes nya låt "ME!" med tillhörande musikvideo premiär och jag var förstås bänkad framför YouTube för att ta del av miraklet. Videon inleds med att Reputation-erans orm upplöses i fjärilar...och en ny, fluffig, pastellfärgad era tar sin början. Och det värmer verkligen mitt hjärta. Tack, Taylor! Detta är fantastiskt! 💖 

 

Jag har ägnat de senaste kvällarna åt att läsa om den första Twilight-boken, jag har hunnit lite mer än halvvägs och känner mig lite smått beklämd. Jag vet inte om det beror på att jag blivit äldre och mer förståndig (det är ett antal år sedan sist), eller om det bara är mitt nuvarande sinnestillstånd som gör att jag inte förmår att uppskatta saker och ting just nu...men faaan, vad creepy och dominant Edward är och vad sjukt undergiven och självutplånande Bella är i deras relation! Många feminister har påtalat detta tidigare, och jag har gått in i kommentarsfält och FÖRSVARAT och bortförklarat allt snedvridet som händer i den där historien. Så...antagligen är min nya inställning ett tecken på någon slags mognad. Jag vill i alla fall hellre tro det än att jag är på väg in i mörkret på allvar.

Nu är det två veckor sedan jag var på vårdcentralen och jag har behandlat med salva sedan dess. Men jag är osäker på om jag ska fortsätta med det eller om det är sista dagen idag. Jag hade sådant jäkla ångestpåslag på vårdcentralen att jag inte riktigt uppfattade om läkaren sa att jag skulle behandla i två veckor totalt även om symptomen försvann under den tiden, eller om hon sa att jag skulle fortsätta behandla i två veckor efter att symptomen försvunnit. Någonting med två veckor var det i alla fall... 🤔

Idag gick psykologen och jag igenom fenomenet post mortem, det vill säga att i huvudet gå igenom sociala situationer efteråt och analysera sönder allt som en tyckte gick fel. Vi kom in på detta när vi pratade om bokslutslektionen jag höll för kollegorna i måndags och hur mina tankar snurrat efter det (typ "Kollegorna var väldigt entusiastiska innan lektionen men sa inte så mycket efteråt så de måste ha blivit besvikna och tyckt att jag var dålig"). Vi gjorde en ABC-analys (vilket jag antar är typ samma som SORK) för att illustrera det hela - hur mina tankar/gissningar/tankeläsningar av hur kollegorna uppfattade mig under lektionen (A) ledde till grubbel (B) som på kort sikt ger en känsla av ökad kontroll men på lång sikt vidmakthåller ångesten och får mig att tro på tankarna (C). Psykologen jämförde grubblet med en pingpongmatch - tankarna maler runt och far bara fram och tillbaka, det jag skickar iväg får jag tillbaka och så vidare. Och eftersom tankarna är gissningar baserade på känslor är det ju inte riktigt rimligt att ta dem för några absoluta sanningar. Detta är något jag fått i läxa att öva på till nästa vecka, att bryta mitt post mortem-grubbel. 

 

När vi gått igenom detta föreslog psykologen att vi skulle göra en övning som gick ut på att framkalla ångest hos mig som jag skulle försöka stanna kvar i och acceptera närvaron av (för att märka att den inte är farlig, antar jag). Bara att hon föreslog att vi skulle göra en övning gav mig ångestpåslag direkt, men jag gick ändå med på det. Hon började ställa frågor till mig som jag skulle svara spontant på. Den första frågan gick bra ("favoritfärg?" - "rosa") men sedan låste jag mig ("favoritmat?" - "vet inte"). Hon fick ställa följdfrågor och till slut kunde jag klämma ur mig att jag gillar vegobullar. Utfrågningen fortsatte ("tycker du om katter?" - "ja"), varvat med analys av mina reaktioner och upplevelser, men gick snart åt helvete igen ("kan du mycket om katter?" - "jag vet inte...vadå mycket?...jag vet inte") och då slutade hon med frågorna och vi pratade bara om vad som hände inom mig under övningen. Jag antar att vi kommer att göra denna övning fler gånger. Det var jobbigt den här gången, men jag började åtminstone inte gråta (även om det var nära). 

 

Vi pratade även om min oförmåga att känna igen människor som jag borde känna igen. Jag märker det i synnerhet på jobbet, när det kommer kunder och andra kontakter som jag haft med att göra i flera år och suttit ner och pratat med ett antal gånger - men när de dyker upp oanmälda på kontoret och hälsar igenkännande på mig och börjar prata med mig har jag inte en jävla aning om vilka de är utan får spela med medan jag försöker snegla på eventuella pärmar de håller i händerna eller loggor de har på kläderna för att se vilket företag de har med att göra för att få en ledtråd om vilka de är. Det här har varit särskilt påtagligt den senaste veckan, när såväl en kund jag haft hand om i ett antal år, fotografen som tog min bild till jobbets hemsida i november, en konsult jag haft att göra med många gånger och frun till en av mina chefer (som jag till och med är vän med på Facebook!) framstod som totala främlingar för mig när de dök upp på kontoret. Även privat har det varit påtagligt, då jag innan talkshowen i lördags tyckte mig se en tjej från Pride-familjen (vid vars köksbord jag tillbringat ett antal timmar det senaste året!) sitta i entrén till lokalen, men när jag började gå fram till henne insåg jag tack och lov att det inte var hon, så jag hann inte börja prata med henne eller någonting. Psykologen föreslog att jag kanske lider av ansiktsblindhet, och den tanken har slagit mig också, men jag är osäker på om det verkligen handlar om det eller om jag bara är så extremt självfokuserad på grund av min sociala fobi att jag inte riktigt observerar hur andra människor ser ut när jag träffar dem. Därför har jag även fått i läxa till nästa vecka att börja titta mer på de människor som kommer till kontoret och lägga märke till detaljer i deras utseenden. Och så ska jag fortsätta titta på folk jag möter när jag är ute och går, och försöka titta längre stund än innan och även försöka registrera hur de ser ut. Får se hur det går... 

 

Jag blev helt paralyserad när mobilen pingade till igår kväll och levererade den första rubriken om branden i Notre Dame. Först kändes det mest surrealistiskt, jag ville inte tro på det. Jag har tänkt mycket på branden det senaste dygnet och läst om den och blivit alldeles skakig av att titta på bilder och videor av den. Jag blir bara så himla ledsen, skakad, förtvivlad... 

 

Jag vet inte riktigt varför just den här nyheten berör mig så himla djupt. Jag menar, det händer hemska saker runtom i världen hela tiden och min mobil pingar till flera gånger om dagen och upplyser mig om allt möjligt elände. Men vissa saker berör mig lite extra, utan någon rimlig förklaring. Jag är inte religiös och jag har aldrig varit i Frankrike, men att en katedral brinner i Paris gör mig ändå jätteupprörd. 

 

Jag antar att det hänger ihop med att jag vuxit upp med Disney-filmen Ringaren i Notre Dame, jag såg den på bio när jag var åtta år, fastnade direkt för den och har sett den på VHS (och senare DVD) X antal gånger sedan dess. Nu i vuxen ålder finner jag den mest ganska problematisk (om än med underbar musik), men som barn älskade jag den. Jag började läsa franska i skolan redan i femman (och fortsatte med det ända upp i gymnasiet) och drömde under flera år om att få åka till Paris. 

 

Det som brunnit nu är någonting som hör starkt samman med min barndom. Och det är någonting magnifikt och nästan magiskt som jag med barnslig naivitet trodde skulle stå oantastligt för evigt. Det fanns inte på kartan att någonting sådant här skulle kunna hända. 

 

Jag har varit nervös som fan inför att hålla i den här lektionen. Psykologen och jag pratade en del om det i torsdags, och hon konstaterade att eftersom min spontana reaktion när kollegorna först tog upp det här med lektionen inte var panik utan en fundering kring vilken lokal som kunde vara lämpligast att vara i, och att min ångest kom först senare när jag hunnit börja fundera, så visar det ju på hur mycket tankarna styr känslorna. Situationen blir ju inte farligare för att jag tänker på den, men däremot KÄNNS den farlig då när jag fokuserar på den och katastroftänker. Hon frågade vad jag hade för strategier för att klara av det hela, och jag svarade att jag tänkt öva och kanske göra det aktuella bokslutet själv först innan jag gör det inför publik för att vara säker på att inte göra fel. Vi kom tillsammans fram till att det inte var någon bra strategi. För jag KAN göra bokslut, jag gör det varje dag och behöver alls inte repetera hur jag ska göra. Att repetera skulle tvärtom medföra att jag byggde upp ännu mer stress och oro för att någonting skulle kunna gå fel - och nedvärderade min egen kompetens, då det skulle skapa en känsla av att detta är något jag BEHÖVER öva på.

Vad jag däremot faktiskt behöver öva på är att göra saker trots att jag har ångest, att låta ångesten finnas där utan att ta över. Och därför uppmanade psykologen mig att överhuvudtaget inte tänka på lektionen på hela helgen utan ägna mig åt sådant som jag mår bra av. Vilket jag också gjorde. Tankarna på lektionen dök upp emellanåt, men då konstaterade jag bara deras existens och försökte fokusera på något annat. Oftast gick det bra, ibland gick det sämre.

Imorse var jag ett nervvrak. Kollegorna däremot var superpeppade och uttryckte att de såg fram emot det hela. Jag talade om hur nervös jag var och ventilerade min ångest över att behöva prestera inför publik. Känns skönt att kunna vara så öppen med mina psykiska problem som jag faktiskt kan vara på jobbet.

Själva lektionen varade i cirka en timme och jag hade fyra kollegor och en praktikant som åhörare. Jag öppnade upp ett företag i bokslutsprogrammet och gick igenom de olika stegen och funktionerna och sådant som kan vara bra att tänka på. Det blev lite rörigt emellanåt och jag råkade säga fel ibland, men på det stora hela kändes det bra. Nu efteråt maler tankarna förstås och jag undrar vad kollegorna tyckte, om jag gjorde dåligt ifrån mig och så vidare... Jag försöker att inte tänka så, men det är svårt. Men jag känner mig ändå väldigt stolt över mig själv. Och på eftermiddagen höll jag i en genomgång till, med väldigt kort varsel, denna gång tillsammans med chefen och bara inför en annan person, men ändå...värsta utbildningsdagen!

 

Syrran och jag har fortsatt spana efter sälungen senare under dagen utan resultat. Vi har även gått på stan och införskaffat en massa regnbågsgrejer inför East Pride. 🏳️‍🌈😊 Jag köpte bland annat ett diadem med två regnbågsflaggor som stack upp som öron/antenner och jag hade först tänkt ha det på mig ikväll, men det kändes nästan lite too much så jag nöjde mig med en regnbågsfärgad rosett i håret när jag skulle gå ut.

Ikväll har jag nämligen varit på en lokal talkshow om Pride, arrangerad av organisationer som arbetar med ungdomar i Norrköping. Vi i Pride-familjen var inbjudna för att delta i denna talkshow, så en tjej från oss intog scenen medan jag och en annan tjej satt i publiken och barnvaktade hennes unge (mitt stora fan 😉). Vi höjde nog medelåldern något, det verkade mest vara tonåringar där. Ett charmigt och viktigt evenemang, fint att ungdomar vill engagera sig i sådana här viktiga frågor. 💖🏳️‍🌈

Det hela var över på typ en timme och efteråt bestämde vi i Pride-familjen oss för att hänga lite hemma hos ordföranden. Jag är glad att jag följde med på det och inte bara gick hem direkt efter talkshowen. Det var himla mysigt. Vi satt i köket och pratade om allt möjligt i flera timmar, plötsligt var klockan halv tio, jag hade oroliga meddelanden på min telefon från mamma och syrran (som inte blivit informerade om mina spontana efter-talkshowen-planer) och jag kände att klockan var långt över läggdags för mig. Det var lite läskigt att gå hem genom stan så sent på kvällen, men jag var så upprymd och hade mamma i örat så det kändes rätt okej ändå.

Nu ska jag försöka varva ner så pass mycket att jag kan somna. Imorgon blir det pluggande en stor del av dagen...

När jag gick och lade mig i förrgår kväll kände jag att det gjorde himla ont i gränslandet mellan ryggen och rumpan, högst upp i skåran. Jag kunde inte ligga på rygg utan fick ligga på sidan och på magen istället. Igår morse gjorde det fortfarande ont och när jag gick på toaletten blev papperet blodigt. Jag kollade i spegeln och konstaterade att hela övre området mellan skinkorna var helt rödflammigt. 😱 Fortsatte att ha ont hela dagen, det var väldigt jobbigt både att sitta och att ligga på rygg. Det kom även någon slags vätska från det rödflammiga området som blötte ner trosorna. På kvällen googlade jag på symptomen och blev övertygad om att jag hade en pilonidalcysta som eventuellt skulle kräva operation. 😱 Jag skrev till vårdcentralen via Mina Vårdkontakter imorse och beskrev eländet och fick till svar att jag skulle ringa för konsultation med sjuksköterska och eventuellt bokning av läkartid. Jag ringde, möttes av en automatisk röst och ett antal knappval - och fick sedan vänta tre ångestfyllda timmar på att bli uppringd. Då fick jag återigen beskriva symptomen (vilket var betydligt mer pinsamt i telefon än i skrift) och fick en tid hos en sköterska fyra timmar senare. Jag var lättad över att det var en kvinnlig sköterska - att behöva ligga på en brits och visa rumpan för en främmande människa är jävligt ångestladdat, men det känns aningen lättare med en kvinna än med en man. Sköterskan kunde dock inte avgöra vad problemet var, efter att ha tittat och känt och ställt frågor, så hon gick och hämtade en läkare. Och denna läkare var oturligt nog en man. Men nu hade jag liksom redan legat där med en främmande persons fingrar i rumpan, så jag började bli lite härdad och accepterade att även doktorn fick undersöka mig. Han kunde dock inte heller avgöra diagnosen utan fick gå och konsultera sin handledare. Och under tiden fick sköterskan tag på en tredje person, en kvinnlig specialistläkare, som kom in i rummet för att undersöka mig (vid det laget var jag så härdad att det nästan kändes okej). Jag fick alltså ligga där med rumpan i vädret och bli pillad på av TRE olika personer innan denna specialistläkare slutligen konstaterade att det verkar röra sig om någon typ av hudinfektion som jag kan försöka behandla med en receptfri salva från apoteket.

Alltså, jag vet inte om ni kan förstå den lättnaden och glädjen jag kände när jag lämnade vårdcentralen. Både över att jag klarat av undersökningen och över att diagnosen inte var så illa som jag först trodde - och över att jag överhuvudtaget tog mig för att söka hjälp. 👍

Jag gick förbi Halvars och köpte årets första glass på hemvägen. Jag tyckte att jag gjort mig förtjänt av det. 😊

Jag berättade om den senaste veckans stordåd (föreläsning med Pride-familjen, F!-möte och oförberedd genomgång inför kollegorna) och uttryckte viss besvikelse/frustration över att jag använt så många säkerhetsbeteenden i situationerna. Men hon sa att jag inte ska vara så dömande mot mig själv när jag kommer på mig själv med att använda säkerhetsbeteenden utan mer konstatera att de är där utan att lägga någon värdering i det, och att det inte är så konstigt att jag använder säkerhetsbeteenden i så laddade situationer och att jag får öva i lättare siruationer på att inte använda dem.

Innan vi avslutade samtalet tog jag upp min oro över att inte få fortsätta hos henne (som väcktes under förra veckans samtal), men hon försäkrade att hon inte har några avsikter att avsluta vår kontakt och om hon skulle få några sådana direktiv uppifrån så får vi lösa det då. Det kändes betryggande att höra.

Jag fick en hel lista med tips och övningar att ta med mig:

- Att byta plats när jag börjar grubbla för att bryta tankarna, typ gå iväg och ta ett glas vatten eller gå en promenad.

- Hålla en isbit i handen eller spola kallt vatten på handlederna, för att öva på närvaro.

- Ta en sak i taget och inte försöka göra flera saker samtidigt, för att komma tillrätta med stress.

- När jag får en uppgift, försöka bedöma om det verkligen är akut och behöver göras nu nu NU eller om det faktiskt kan vänta, också för att komma tillrätta med stress. 

- Ta regelbundna pauser, för att kunna tänka klarade och bli mer effektiv.

- Medvetet göra saker långsamt, exempelvis promenera långsamt istället för att rusa fram, för att sänka stressnivåerna i kroppen och bli mer uppmärksam på min omgivning.

- Fundera över hur jag känner och tänker om vissa saker när jag är lugn och försöka komma ihåg det när jag har ångest, för att se att det är känslorna och inte objektivitet som styr min negativa bedömning när jag har ångest.

Och så har jag fått en hemuppgift till nästa vecka, att när jag möter andra människor när jag är ute och går ska jag TITTA på dem i 3 sekunder (efter vissa protester från mig minskade hon det dock till 2 sekunder) och lägga märke till hur de ser ut, istället för att göra som jag brukar och genast nagla fast blicken i backen när andra människor närmar sig. Jag har övat på det både igår och idag, när jag har kommit ihåg det, men oftast tänker jag inte på det utan fortsätter göra som jag brukar. Men jag antar att övning ger färdighet. Himla läskigt är det dock! 😱

Vissa kunder gillar jag lite mer än andra. Imorse möttes jag av detta meddelande i inkorgen: