Idag gick psykologen och jag igenom fenomenet post mortem, det vill säga att i huvudet gå igenom sociala situationer efteråt och analysera sönder allt som en tyckte gick fel. Vi kom in på detta när vi pratade om bokslutslektionen jag höll för kollegorna i måndags och hur mina tankar snurrat efter det (typ "Kollegorna var väldigt entusiastiska innan lektionen men sa inte så mycket efteråt så de måste ha blivit besvikna och tyckt att jag var dålig"). Vi gjorde en ABC-analys (vilket jag antar är typ samma som SORK) för att illustrera det hela - hur mina tankar/gissningar/tankeläsningar av hur kollegorna uppfattade mig under lektionen (A) ledde till grubbel (B) som på kort sikt ger en känsla av ökad kontroll men på lång sikt vidmakthåller ångesten och får mig att tro på tankarna (C). Psykologen jämförde grubblet med en pingpongmatch - tankarna maler runt och far bara fram och tillbaka, det jag skickar iväg får jag tillbaka och så vidare. Och eftersom tankarna är gissningar baserade på känslor är det ju inte riktigt rimligt att ta dem för några absoluta sanningar. Detta är något jag fått i läxa att öva på till nästa vecka, att bryta mitt post mortem-grubbel. 

 

När vi gått igenom detta föreslog psykologen att vi skulle göra en övning som gick ut på att framkalla ångest hos mig som jag skulle försöka stanna kvar i och acceptera närvaron av (för att märka att den inte är farlig, antar jag). Bara att hon föreslog att vi skulle göra en övning gav mig ångestpåslag direkt, men jag gick ändå med på det. Hon började ställa frågor till mig som jag skulle svara spontant på. Den första frågan gick bra ("favoritfärg?" - "rosa") men sedan låste jag mig ("favoritmat?" - "vet inte"). Hon fick ställa följdfrågor och till slut kunde jag klämma ur mig att jag gillar vegobullar. Utfrågningen fortsatte ("tycker du om katter?" - "ja"), varvat med analys av mina reaktioner och upplevelser, men gick snart åt helvete igen ("kan du mycket om katter?" - "jag vet inte...vadå mycket?...jag vet inte") och då slutade hon med frågorna och vi pratade bara om vad som hände inom mig under övningen. Jag antar att vi kommer att göra denna övning fler gånger. Det var jobbigt den här gången, men jag började åtminstone inte gråta (även om det var nära). 

 

Vi pratade även om min oförmåga att känna igen människor som jag borde känna igen. Jag märker det i synnerhet på jobbet, när det kommer kunder och andra kontakter som jag haft med att göra i flera år och suttit ner och pratat med ett antal gånger - men när de dyker upp oanmälda på kontoret och hälsar igenkännande på mig och börjar prata med mig har jag inte en jävla aning om vilka de är utan får spela med medan jag försöker snegla på eventuella pärmar de håller i händerna eller loggor de har på kläderna för att se vilket företag de har med att göra för att få en ledtråd om vilka de är. Det här har varit särskilt påtagligt den senaste veckan, när såväl en kund jag haft hand om i ett antal år, fotografen som tog min bild till jobbets hemsida i november, en konsult jag haft att göra med många gånger och frun till en av mina chefer (som jag till och med är vän med på Facebook!) framstod som totala främlingar för mig när de dök upp på kontoret. Även privat har det varit påtagligt, då jag innan talkshowen i lördags tyckte mig se en tjej från Pride-familjen (vid vars köksbord jag tillbringat ett antal timmar det senaste året!) sitta i entrén till lokalen, men när jag började gå fram till henne insåg jag tack och lov att det inte var hon, så jag hann inte börja prata med henne eller någonting. Psykologen föreslog att jag kanske lider av ansiktsblindhet, och den tanken har slagit mig också, men jag är osäker på om det verkligen handlar om det eller om jag bara är så extremt självfokuserad på grund av min sociala fobi att jag inte riktigt observerar hur andra människor ser ut när jag träffar dem. Därför har jag även fått i läxa till nästa vecka att börja titta mer på de människor som kommer till kontoret och lägga märke till detaljer i deras utseenden. Och så ska jag fortsätta titta på folk jag möter när jag är ute och går, och försöka titta längre stund än innan och även försöka registrera hur de ser ut. Får se hur det går...