Post-deadline-ångest
Hm. Jag avskyr att jag gör på det här sättet, inte bara den här gången utan allmänt. Någon tanke fastnar i mitt huvud och rullar runt och växer som en snöboll av katastroftänkande tills jag känner att jag bara MÅSTE få ventilera min ångest för någon, att någon lyssnar på min vånda och försäkrar mig om att allt är okej...och vid det laget har ångesten nått helt orimliga proportioner och framstår som total hysteri. Just i ventilationsögonblicket känns det skönt, men efteråt känns det mest bara pinsamt.
En av lärarna skrev ett lugnande svar sent på kvällen (som jag såg imorse) som gick ut på att jag inte behöver känna någon panik och att det värsta som kan hända är att texten kan behöva bearbetas något för att bli godkänd (han hade dock inte hunnit läsa den än). Det lugnade mig lite grann, men inte mycket.
På eftermiddagen idag kom det riktigt lugnande meddelandet. Den andra läraren gav återkoppling på min examinationsuppgift att det var en jättebra text, tydlig och intressant teori och välgjord analys hittills. Och så fick jag B i betyg, vilket gjorde mig både lättad och upprörd. Skönt att slippa några kompletteringar, men i min Duktig Flicka-värld är liksom allting som är lägre än högsta betyg skitdåligt (en självdestruktiv attityd jag jobbar på att förändra, det går sådär). Så...jag har lite blandade känslor inför detta B.
Men nu ska jag försöka gå vidare från det och ägna våren åt att skriva en helt fantastisk B-uppsats i genusvetenskap!
Kommentarer
Trackback
