Ikväll har jag varit på årsmöte med teaterns vänförening. En mysig tillställning med jättehärliga människor. Så nu känner jag mig helt upprymd och glad. 😊
Jag var lite orolig att jag skulle fega ur och stanna hemma istället, som jag gjort med några andra kvällsaktiviteter jag velat gå på den senaste tiden. Men jag känner mig själv och vet att om jag håller mig sysselsatt och inte har tid att grubbla så mycket så är chansen större att jag inte fegar ur, så jag jobbade över och sedan gick jag och handlade och sedan gick jag och hämtade paket och sedan var det faktiskt dags att traska iväg till teatern.
Ångestmonstret flåsade mig i nacken när jag närmade mig teaterbyggnaden. "Ska du verkligen gå dit alldeles ensam? Vem ska du sitta bredvid? Du har aldrig varit i den där lokalen förut, du vet inte var i teatern den ligger och du vet inte hur det ser ut därinne. Titta, där står någon och håller upp dörren, vågar du verkligen gå förbi den personen? Vad konstig du är när du hälsar på folk och ännu konstigare när du låter bli att hälsa! Helvete, vad mycket jackor det hänger här redan, det är sjukt mycket folk här! Lyssna på sorlet inifrån lokalen, det är säkert fullpackat, du vågar aldrig gå in där! Jaså, det vågade du, och gott om lediga bord finns det också, du kan sjunka ner i ett hörn för dig själv och behöver inte närma dig någon annan människa, det var väl skönt för dig, ditt lilla psykfall...men vad ska dessa trevliga sociala människor tänka om dig när du tar avstånd från dem på det här viset?! Oj, nu kommer det fram folk och hälsar, några har du träffat förut och de verkar glada att se dig, men några är nya och det kan du såklart inte hantera något vidare...de tycker helt klart att du är konstig. Upp med mobilen, spela upptagen, fördriva tiden tills mötet börjar...och hela tiden hålla blicken sänkt och försöka göra dig så osynlig som möjligt (vem försöker du lura, du sticker ut och syns som fan, alla andra är seniorer och ditt rosa hår är inte precis diskret). Oj, där kommer en skådespelare från musikalen, och du kan förstås inte låta bli att fånflina, sluta genast! Nu börjar mötet, vad skönt, men herregud, vad menar de nu, ska vi ha UPPROP?!? Puh, nej, det räckte med att skriva under närvarolistan. Vilken tur, du hade aldrig klarat av att yttra dig inför denna enorma grupp människor."
Sedan började jag slappna av och Ångestmonstret blev tystare och tystare. (Att Ångestmonstret tjattrar på det här sättet är förresten inget unikt för ikväll, såhär låter det allt som oftast...jag tänkte bara illustrera för er hur "trevligt" jag har det med mitt inre sällskap när jag försöker göra någonting som skrämmer mig.) Och jag hade till slut riktigt trevligt. Det kändes fint att vara omgiven av de där människorna, även om jag inte vågade närma mig dem. Det är en sådan vänlig stämning i luften, jag sitter där i mitt hörn och låter mig uppfyllas av den. 💖
Nu ska jag försöka sova. Förhoppningsvis blir det sjunde natten i rad utan Imovane. 😊
Fyra timmar i frisörstolen resulterade i det vackraste hår jag någonsin haft. Ljusrosa med mörkrosa slingor. OMG!!! 😍
När jag tog första kontakten med min frisör förra sommaren tyckte jag att det kändes som en helcrazy idé jag lade fram när jag sa att jag någon gång skulle vilja vara blond med lite rosa slingor. Well, look at me now...
Jag känner lite lätt panik vid tanken på hur mycket uppmärksamhet jag säkert kommer få nu. Det är ju som bekant inte precis det bästa jag vet... Men jag ångrar mig inte, absolut inte. Känner mig så himla fin! 💖💖💖
När en rasistisk hatsajt upprättar en lista över "demokratiterrorister" där de hänger ut folk med för- och efternamn och länk till Facebook-profil, och en finner sig själv på den listan - då har en gjort något rätt va? 😁
"Demokratiterroristen" Malin sitter hos frisören och tar uthängningen med ro.
Fyra nätter i rad utan Imovane nu. Får se om det blir en femte inatt, jag hoppas det. Vet inte riktigt varför det går så bra att somna för egen maskin helt plötsligt, men det är väl bara att vara tacksam så länge det varar.
Jag har precis börjat vänja mig vid själva låten, men nu kommer videon...och jag blir helt nollställd. Det här kommer ta ett tag att smälta. Men förr eller senare kommer jag väl börja gilla detta också, som den trogna Swiftie jag är.
Om två veckor ska jag åka iväg på en tvådagarskurs på ett hotell. Idag ringde de från hotellet och jag svarade eftersom jag såg att det var de som ringde (tack, Truecaller, vad gjorde jag innan jag installerade dig?!) och jag förstod så fort jag såg företagsnamnet vad det gällde.
Och mycket riktigt var det min luftburna jordnötsallergi hon ville prata om. Och jag satt bara och väntade på att hon skulle säga att de inte kan ta emot mig (sådant har ju hänt mig förut), men riktigt så illa var det faktiskt inte.
De kommer att upphöra med att använda jordnötter i bakningen typ nu, så att det inte kommer finnas något farligt bröd när jag kommer dit, och de kommer under min vistelse där inte att vare sig använda jordnötter i köket eller sälja det i baren, de jordnötsprodukter de har kommer de att förvara i väl förslutna förpackningar i köket, och de kommer att sätta upp tydliga skyltar för att informera övriga gäster om att det bor en jordnötsallergiker på hotellet så att (förhoppningsvis) ingen äter någonting som är farligt för mig. När hon satt och rabblade allt detta tänkte jag att det ju lät för bra för att vara sant. Och det var det förstås.
För trots att de vidtar fler åtgärder och visar mer hänsyn än vad någon annan konferensanläggning jag besökt någonsin gjort, så kräver de ändå att jag skriver under ett kontrakt(!) som friskriver hotellet från allt ansvar om det trots allt skulle hända mig något under min vistelse hos dem. Det har jag fan aldrig varit med om förut.
Är detta normalt? Är det rimligt? Är det ens juridiskt hållbart? Jag vet inte. Men jag skrev under i alla fall. Vill ju gå den här kursen. Och tänker att med tanke på hur ovanligt många säkerhetsåtgärder de vidtar för mig skull så är jag nog relativt trygg där ändå. Men nedstämd och lite stött blir jag allt i alla fall. Jag menar, skulle någon med ett mer "synligt" handikapp behandlas på det här sättet? Tvingas skriva under kontrakt och sådant? Jag vet inte, men jag tror inte det.
Ikväll ville Stora Malin gå på en feministisk föreläsning om hedersförtryck. Men Lilla Malin kände sig trött och frusen och ängslig och ville inte alls ge sig ut i regnet och konversera med en massa främmande människor.
Lilla Malin vann. Föreläsningen pågår just nu, men jag har tagit en varm dusch och krupit ner i sängen istället för att gå dit. Det känns både skönt och jobbigt.
Igår började Asexual Awareness Week och den kommer hålla på ända till på lördag. Ett mycket bra tillfälle att sprida information, kunskap och acceptans gällande denna mer eller mindre dolda grupp i dagens sexualiserade samhälle.
Det är först på senare år jag har lärt mig att det kan vara skillnad mellan romantisk läggning och sexuell läggning. Jag blir kär i tjejer (homoromantisk) men jag är inte intresserad av att blanda in någon annan än mig själv i mitt sexliv (asexuell). Jag brukar kalla mig själv för en asexuell femme-flata och känner mig mer och mer trygg med den kategoriseringen.
Angående kategorier så finns det sjukt många varianter av asexualitet och aromantiskhet. Det och mycket annat intressant kan ni fördjupa er i genom att klicka på länken nedan.
Idag är det exakt två månader sedan jag var på bedömningssamtal på psykkliniken i Linköping. Jag blev uppsatt på väntelistan och det skulle ta cirka en månad innan jag skulle få börja gå i terapi, sa han. Nu, efter två månader, har jag fortfarande inte hört ett ljud. Har de glömt mig? Struntat i mig? Tappat bort mina papper? Jag vet inte. Men jag vet heller inte om jag är så upplagd för att arbeta aktivt med exponering just nu, det känns mer angeläget att hålla mörkret borta än att plåga mig själv med obehagliga sociala övningar. Mer fokus på depression än på social fobi, med andra ord. Men säger jag det till dem när/om de äntligen hör av sig så får jag väl ställa mig i en ny kö, för depression, och när jag väl kommer fram i den kön kanske det inte är aktuellt längre utan då kanske jag faktiskt känner mig redo att ta tag i den sociala fobin...och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Och nej, det går inte att få hjälp med båda samtidigt, jag måste välja vilket problem som är "huvudproblemet". Att de uppenbarligen hänger ihop verkar inte spela någon roll. Psykvården i ett allergiframkallande nötskal.
Idag har det på många sätt varit en riktigt fin dag. 👍 Det började ju bra med Taylors nya låt imorse (som gått på repeat hela dagen). 👍 Och så hittade jag PRECIS den spegel till hallen som jag har letat efter i evigheter på Tradera, en underbart vacker solspegel (fruktansvärt dyr, men jag får bonus den här månaden för att jag gått utanför min komfortzon och jobbat så mycket ute hos kund, så det kan jag gott unna mig). 👍 Och jag gjorde klart hela tre årsredovisningar under dagen. 👍 Och en vrålsnygg blond tjej från Linköping skickade ett flörtigt meddelande till mig på Sylvia (jag tvivlar starkt på att vi är ute efter samma sak, men det var trevligt med lite uppskattning i alla fall). 👍 Och innan jag gick hem från jobbet för dagen började vi prata om bokning av julbord och jag påpekade försynt att det inte får finnas jordnötter i lokalen - och kollegan som ansvarar för julbordet sa att hon redan pratat med den aktuella restaurangen och försäkrat sig om den saken, och då blev jag bara så himla rörd. 👍 Och efter jobbet gick jag raka vägen till Lindex och köpte ett ormhalsband som påminner om det som Taylor har i musikvideon till "Look What You Made Me Do" (för det hade ett annat fan tipsat om på Facebook). 👍 Förhandsbokat albumet har jag också gjort, så det kommer jag få hem på releasedagen. 👍 Nu väntar en intensiv studiehelg och eventuellt deltagande i en #MeToo-manifestation på söndag. Det känns bra. 😊
Nu på morgonen har finaste Taylor släppt en ny låt. Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid hennes nya stil, även om jag såklart föredrar (och saknar) "gamla" Taylor. ❤ Rykten säger att hon kanske (ÄNTLIGEN!!!) kommer till Sverige på världsturnén med nya skivan...jag hoppas verkligen att det är sant. 😍😍😍
Cirka fem timmars sömn var väl inte världens bästa uppladdning inför praktikanthandledningen. Men det har gått rätt bra ändå. Jag höll nästan på att psyka ur på eftermiddagen när vi båda var riktigt trötta och jag fick förklara samma sak flera gånger för henne innan hon fattade...men jag tror/hoppas inte att hon tog illa upp. När jag skulle gå hem tackade hon mig så mycket för idag. Hon verkar vara en rätt lättsam person. 👍
För övrigt har det visst hittats en misstänkt bomb under en bil i centrala Norrköping idag. Himla läskigt. 😨
Jag fortsätter följa #MeToo i sociala medier. I grupper på Facebook skapas det trådar där manliga kändisar hängs ut med namn och hur svinigt de betett sig mot kvinnor. Och det är inte bara någon enstaka och inte bara sådana med "bad boy"-rykte. Jag har fått mina illusioner om flera kändisar jag länge sett upp till krossade idag. Det känns tungt. Mina manshatartendenser ligger och bubblar farligt nära ytan och jag får verkligen påminna mig själv om att det faktiskt finns vettiga manspersoner också.
Nu ska jag försöka få lite välbehövlig sömn och inte ligga vaken i flera timmar och läsa tragiska övergreppshistorier. Natti natti. 💖
Extremt trött liten Malin (som förresten verkligen behöver färga utväxten snart, tur att jag har en tid hos frisören inbokad i slutet av månaden).
Idag har jag jobbat ute hos kund hela dagen. Och svarat i telefon "bara sådär" utan att fundera så mycket över det. 😊
Imorgon ska jag ha handledaransvaret för praktikanten som började på kontoret igår. Det är jag däremot lite nojig inför. Jag är så sjukt opedagogisk, blir lätt irriterad när folk inte fattar, har väldigt låg toleransnivå när det gäller inkompetens/okunskap, får prestationsångest och nojar över att inte ha korrekta och välformulerade svar på alla eventuella frågor i huvudet, oroar mig över att framstå som tyst och tråkig jämfört med de två kollegor som varit handledare åt henne hittills...och så vidare, och så vidare. Kanske har jag lite för höga krav, främst på mig själv. Eller, det VET jag väl egentligen att jag har. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Får väl fokusera på att försöka vara lugn och tillmötesgående.
Borde egentligen sova nu. För länge sedan faktiskt. Är sjukt trött efter att ha jobbat utanför trygghetszonen hela dagen och behöver verkligen vila upp mig inför morgondagens prövningar. Men istället för att lägga ifrån mig mobilen och släcka lampan ägnar jag mig åt den föga avkopplande aktiviteten att scrolla igenom mitt Facebook-flöde, som idag är fyllt av hashtaggen #MeToo. Jag skulle kunna lägga upp den, jag också, och berätta om saker som jag nästan kan lova att varenda kvinna har upplevt. Ovälkomna närmanden från män, sexuella trakasserier och ofredanden.
Killarna på högstadiet som kunde ta mig mellan benen när de passerade mig i korridoren eller i klassrummet. Den mer än dubbelt så gamla främmande mannen som skickade en dickpic till mig när jag var 14. Den fulla mannen på festplatsen som kom upp bakifrån och rörde vid min midja när jag var 15. Den där dagen i badhuset när jag var 11 och pappan till någon i klassen som var med tog mig mellan benen när han skulle "rädda" mig bort från den djupa delen av bassängen. Grannkillen som genom typ hela vårterminen i nian tjatade på mig att jag skulle följa med honom hem efter skolan och ha sex (never happend). Den manliga BUP-kuratorn jag gick till när jag var 16-17 och som var mer intresserad av att diskutera mitt lesbiska sexliv än att hjälpa mig med min psykiska ohälsa. Psykfallet som kom fram till mig när jag var 16 och stod och väntade på bussen, och tog tag i min hand och höll fast den och sa att han tyckte om mig och berättade vad han brukade göra med kvinnor (jag grät hela vägen hem). Det jävla äcklet som smygfotade min urringning i våras. Äldre manliga kunder som är sliskiga och kommenterar hur fin jag är hela tiden och låter blicken vandra över min kropp när jag försöker prata med dem om deras bokföring. All catcalling från förbipasserande bilar. Att jag inte längre slumpar fram motspelare på Wordfeud, på grund av den överhängande risken att få dicpicks och äckliga kommentarer.
Det är mer saker, men det mesta (i synnerhet från tonårstiden) är så jävla normaliserat att jag inte reflekterat över det så mycket. Det är en del saker som fastnat särskilt. Men det är ingenting jag tänker lägga upp på Facebook. Där finns tillräckligt många beklämmande (men viktiga) historier att läsa. #MeToo
Nu ska jag försöka sova. Klockan har ju passerat midnatt och jag ska gå upp om mindre än sex timmar. Yay.
Jag har inte alls varit så produktiv som jag hade tänkt idag. Jag gick visserligen upp tidigt och gräddade pannkakor, men framåt förmiddagen kände jag mig frusen och kröp ner i sängen...och somnade förstås. Sov fram till långt in på eftermiddagen. Fick lite pluggande gjort, men inte så mycket som planerat. Nu ska jag försöka sova igen. Förhoppningsvis kommer jag orka med en del pluggande under kvällarna i veckan. Inte så värst sannolikt kanske, med tanke på hur trött jag brukar vara då, men hoppet är det sista som överger människan...
Idag blev jag klar med ett projekt jag hållit på med på lediga stunder under de senaste två veckorna. Jag har gjort i ordning stolen till mitt toalettbord. Målat den rosa och sytt ett nytt överdrag till en dyna.
Jag är riktigt nöjd med resultatet. Jag har gått och stört mig på den där slitna gamla stolen ganska länge och övervägt att köpa en ny. Men så rotade jag fram färgburken från när jag målade om sovrumsväggarna förra våren. Och det blev så himla fint! 😊
Den här dynan brukade inte ligga på den här stolen. Den brukade ligga i kissens favoritfåtölj för att det inte skulle bli så hårigt i fåtöljen. Så dynan är full med vita katthår (fortfarande, efter flera tvättar). Den gick alltså inte att sitta på som den var, men jag ville såklart inte kasta bort den. Så jag klädde in den håriga dynan i ett nytt tyg. Så får hon på något sätt finnas kvar, samtidigt som dynan blir funktionell. ❤
Idag har saker och ting tagit en oväntad vändning. Ska det återgå till det normala nu? Ska vi låtsas som om förra veckans kris aldrig hänt? Det verkar så. Och det är väl egentligen det bästa. Men jag vet inte om jag kan. Det tog så väldigt hårt på mig. Jag var för fan nära att ta livet av mig! Jag befinner mig fortfarande i mörkret. Det kommer ta tid att bygga upp tilliten och glädjen igen. Hur börjar en ens?
Nåväl. Nu ska jag först ta mig igenom helgen. Plugga massor och förmodligen sy lite och eventuellt gå och jobba några timmar. Så de här dagarna ska nog gå. Jag börjar med det, så får vi se sedan.
Ursäkta bristen på uppdateringar, jag mår inte så jävla bra. Ganska dåligt faktiskt. Jag får ideligen frågor om hur jag mår, jag tror att folk i min omgivning är ganska oroliga. Jag fungerar någorlunda normalt i vardagen och gör allting jag förväntas göra men jag känner ingen större glädje. Och jag ser nog inte så glad ut heller, även om jag anstränger mig emellanåt. Är jag deprimerad nu? Eller är det någon slags förlängd krisreaktion? Inte så att jag hyser några omedelbara självmordsplaner längre, men det är mörkt som fan. Jag vet inte vad jag ska göra. Och nu kommer tårarna också, bara för att jag skriver om det här. Det funkar "bättre" när jag inte stannar upp och reflekterar, men det är väl inte särskilt hälsosamt att kapsla in sina känslor på det viset.
Jag är fortfarande mer eller mindre depressiv, men jag har ändå lyckats vara ganska duktig idag. En kund hade försökt få tag på mig, men istället för att skicka ett mejl eller vänta på att han skulle ringa upp igen så ringdejagtillhonom! 😊
Och på bussen ut till stormarknaden efter jobbet satt det två förvirrade tonårstjejer på andra sidan gången och visste inte hur de skulle komma dit de skulle. Efter att ha suttit och lyssnat på dem en stund tog jag mod till mig och upplyste dem om vilken hållplats de skulle gå av på och att de därifrån antingen fick byta till en annan busslinje eller gå en bit. De blev jätteglada. 😊
Precis hemkommen efter en heldag framför kameran omgiven av 200 människor. Behöver jag säga att jag är fullkomligt utmattad?
Tur att jag lämnade glasögonen hemma, annars vet jag inte om jag hade klarat av det. Som det var nu såg jag bara suddiga konturer av allting som inte befann sig i min omedelbara närhet, så jag märkte inte av kamerorna så jättemycket och jag såg inte ansiktena på alla nyfikna förbipasserande som stannade och glodde på oss.
Vi skulle vara "surbullar" på väg till våra arbeten i textilfabrikerna. Så vi skulle gå i rask takt och se trötta och sjuka och deppiga ut. En tämligen lätt uppgift för mig just nu. Men vid ett tillfälle hamnade jag bredvid en kvinna som erkände att hon tyckte att det var jättesvårt att låta bli att le. Då kände jag mig liiite bitter faktiskt, över att det finns människor som har SVÅRT för att se deppiga ut. Själv såg jag nog deppig ut större delen av dagen, även när kameran inte var på.
Men jag är nöjd med dagen, det är jag faktiskt. Jag är glad över att jag fick vara med. Jag är stolt över att jag klarade av det. Och det ska bli spännande att få se det färdiga resultatet sedan. 👍
Idag är en rätt spännande dag. Jag ska vara statist vid en filminspelning (för fjärde gången). Har sett fram emot det jättelänge, men med tanke på hur jävligt jag mått den här veckan är jag inte fullt så exalterad som jag kanske borde vara. Men det kanske bara är bra, med tanke på att jag ska spela en blek och glåmig fabriksarbeterska.
Just nu är det mycket väntan. Sitter "backstage" och väntar på att de andra cirka 200 statisterna ska bli klädda och sminkade. Jag var såklart här i extremt god tid och var tredje person att få komma in i sminklogen. Och nu sitter jag och blippar med telefonen för att fördriva tiden (och för att slippa vara social)...
Men åter till dagens första problem (innan språkpolisen i mig fick psykbryt). Rullgardinskedjan går av i skarven varenda jävla gång jag drar upp eller ner rullgardinen. Jag har försökt limma och det fungerade ett tag, men nu är det kört igen. Går det att byta ut kedjan eller kommer det bara bli likadant igen?
Igår fick jag hem Dismisseds debutalbum med posten (ja, jag är en sådan där gammaldags människa som fortfarande köper CD-skivor). Mycket passande musik för min nuvarande sinnesstämning, precis vad jag behöver höra just nu. En lagom balansgång mellan deppighet och hoppfullhet. Jag har haft albumet på repeat hela dagen idag...
För fyra-fem timmar sedan hade jag långt framskridna självmordsplaner. Googlade information om den valda metoden. Blev rädd för mig själv. Tog en varm dusch, kröp ihop i sängen och hyperventilerade. Pratade med syrran, sedan en kollega, sedan med syrran igen. Såg en hajfilm (alltid tillfredsställande att se människor våndas och dö på film när jag behöver få ur mig destruktiva känslor). Tog en Imovane. Pratade med mamma. Nu håller jag sakta på att domna bort. Hoppas att saker och ting är bättre imorgon, eller åtminstone inom den närmaste framtiden...
