Idag är det exakt två månader sedan jag var på bedömningssamtal på psykkliniken i Linköping. Jag blev uppsatt på väntelistan och det skulle ta cirka en månad innan jag skulle få börja gå i terapi, sa han. Nu, efter två månader, har jag fortfarande inte hört ett ljud. Har de glömt mig? Struntat i mig? Tappat bort mina papper? Jag vet inte. Men jag vet heller inte om jag är så upplagd för att arbeta aktivt med exponering just nu, det känns mer angeläget att hålla mörkret borta än att plåga mig själv med obehagliga sociala övningar. Mer fokus på depression än på social fobi, med andra ord. Men säger jag det till dem när/om de äntligen hör av sig så får jag väl ställa mig i en ny kö, för depression, och när jag väl kommer fram i den kön kanske det inte är aktuellt längre utan då kanske jag faktiskt känner mig redo att ta tag i den sociala fobin...och så är vi tillbaka på ruta ett igen. Och nej, det går inte att få hjälp med båda samtidigt, jag måste välja vilket problem som är "huvudproblemet". Att de uppenbarligen hänger ihop verkar inte spela någon roll. Psykvården i ett allergiframkallande nötskal.