Noja inför praktikhandledning + #MeToo
Idag har jag jobbat ute hos kund hela dagen. Och svarat i telefon "bara sådär" utan att fundera så mycket över det. 😊
Imorgon ska jag ha handledaransvaret för praktikanten som började på kontoret igår. Det är jag däremot lite nojig inför. Jag är så sjukt opedagogisk, blir lätt irriterad när folk inte fattar, har väldigt låg toleransnivå när det gäller inkompetens/okunskap, får prestationsångest och nojar över att inte ha korrekta och välformulerade svar på alla eventuella frågor i huvudet, oroar mig över att framstå som tyst och tråkig jämfört med de två kollegor som varit handledare åt henne hittills...och så vidare, och så vidare. Kanske har jag lite för höga krav, främst på mig själv. Eller, det VET jag väl egentligen att jag har. Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Får väl fokusera på att försöka vara lugn och tillmötesgående.
Borde egentligen sova nu. För länge sedan faktiskt. Är sjukt trött efter att ha jobbat utanför trygghetszonen hela dagen och behöver verkligen vila upp mig inför morgondagens prövningar. Men istället för att lägga ifrån mig mobilen och släcka lampan ägnar jag mig åt den föga avkopplande aktiviteten att scrolla igenom mitt Facebook-flöde, som idag är fyllt av hashtaggen #MeToo. Jag skulle kunna lägga upp den, jag också, och berätta om saker som jag nästan kan lova att varenda kvinna har upplevt. Ovälkomna närmanden från män, sexuella trakasserier och ofredanden.
Killarna på högstadiet som kunde ta mig mellan benen när de passerade mig i korridoren eller i klassrummet. Den mer än dubbelt så gamla främmande mannen som skickade en dickpic till mig när jag var 14. Den fulla mannen på festplatsen som kom upp bakifrån och rörde vid min midja när jag var 15. Den där dagen i badhuset när jag var 11 och pappan till någon i klassen som var med tog mig mellan benen när han skulle "rädda" mig bort från den djupa delen av bassängen. Grannkillen som genom typ hela vårterminen i nian tjatade på mig att jag skulle följa med honom hem efter skolan och ha sex (never happend). Den manliga BUP-kuratorn jag gick till när jag var 16-17 och som var mer intresserad av att diskutera mitt lesbiska sexliv än att hjälpa mig med min psykiska ohälsa. Psykfallet som kom fram till mig när jag var 16 och stod och väntade på bussen, och tog tag i min hand och höll fast den och sa att han tyckte om mig och berättade vad han brukade göra med kvinnor (jag grät hela vägen hem). Det jävla äcklet som smygfotade min urringning i våras. Äldre manliga kunder som är sliskiga och kommenterar hur fin jag är hela tiden och låter blicken vandra över min kropp när jag försöker prata med dem om deras bokföring. All catcalling från förbipasserande bilar. Att jag inte längre slumpar fram motspelare på Wordfeud, på grund av den överhängande risken att få dicpicks och äckliga kommentarer.
Det är mer saker, men det mesta (i synnerhet från tonårstiden) är så jävla normaliserat att jag inte reflekterat över det så mycket. Det är en del saker som fastnat särskilt. Men det är ingenting jag tänker lägga upp på Facebook. Där finns tillräckligt många beklämmande (men viktiga) historier att läsa. #MeToo
Nu ska jag försöka sova. Klockan har ju passerat midnatt och jag ska gå upp om mindre än sex timmar. Yay.
Kommentarer
Trackback
