Jag var lite orolig att jag skulle fega ur och stanna hemma istället, som jag gjort med några andra kvällsaktiviteter jag velat gå på den senaste tiden. Men jag känner mig själv och vet att om jag håller mig sysselsatt och inte har tid att grubbla så mycket så är chansen större att jag inte fegar ur, så jag jobbade över och sedan gick jag och handlade och sedan gick jag och hämtade paket och sedan var det faktiskt dags att traska iväg till teatern. 

Ångestmonstret flåsade mig i nacken när jag närmade mig teaterbyggnaden. "Ska du verkligen gå dit alldeles ensam? Vem ska du sitta bredvid? Du har aldrig varit i den där lokalen förut, du vet inte var i teatern den ligger och du vet inte hur det ser ut därinne. Titta, där står någon och håller upp dörren, vågar du verkligen gå förbi den personen? Vad konstig du är när du hälsar på folk och ännu konstigare när du låter bli att hälsa! Helvete, vad mycket jackor det hänger här redan, det är sjukt mycket folk här! Lyssna på sorlet inifrån lokalen, det är säkert fullpackat, du vågar aldrig gå in där! Jaså, det vågade du, och gott om lediga bord finns det också, du kan sjunka ner i ett hörn för dig själv och behöver inte närma dig någon annan människa, det var väl skönt för dig, ditt lilla psykfall...men vad ska dessa trevliga sociala människor tänka om dig när du tar avstånd från dem på det här viset?! Oj, nu kommer det fram folk och hälsar, några har du träffat förut och de verkar glada att se dig, men några är nya och det kan du såklart inte hantera något vidare...de tycker helt klart att du är konstig. Upp med mobilen, spela upptagen, fördriva tiden tills mötet börjar...och hela tiden hålla blicken sänkt och försöka göra dig så osynlig som möjligt (vem försöker du lura, du sticker ut och syns som fan, alla andra är seniorer och ditt rosa hår är inte precis diskret). Oj, där kommer en skådespelare från musikalen, och du kan förstås inte låta bli att fånflina, sluta genast! Nu börjar mötet, vad skönt, men herregud, vad menar de nu, ska vi ha UPPROP?!? Puh, nej, det räckte med att skriva under närvarolistan. Vilken tur, du hade aldrig klarat av att yttra dig inför denna enorma grupp människor."

Sedan började jag slappna av och Ångestmonstret blev tystare och tystare. (Att Ångestmonstret tjattrar på det här sättet är förresten inget unikt för ikväll, såhär låter det allt som oftast...jag tänkte bara illustrera för er hur "trevligt" jag har det med mitt inre sällskap när jag försöker göra någonting som skrämmer mig.) Och jag hade till slut riktigt trevligt. Det kändes fint att vara omgiven av de där människorna, även om jag inte vågade närma mig dem. Det är en sådan vänlig stämning i luften, jag sitter där i mitt hörn och låter mig uppfyllas av den. 💖

Nu ska jag försöka sova. Förhoppningsvis blir det sjunde natten i rad utan Imovane. 😊