Alltså...jag vet inte om jag har gått och blivit snobbig på senare år, men jag blev fan helt chockerad av att komma dit. Att folk kan BO så! Det var så...så...SUNKIGT! Ett miljonprojektshus med långa deprimerande korridorer, gemensamt kök och illaluktande trapphus. Själva rummet var pyttelitet, där fanns en enkelsäng, ett skrivbord och ett kylskåp - det var det enda som fick plats. Och badrummet kunde man typ bara gå in och vända i. Gammal plastmatta på golvet, sterilt vita väggar, bara fönster åt ett håll... 

 

 

Okej, jag har väl gått och blivit snobbig då. Eller i alla fall väldigt bortskämd. Jag har glömt bort hur det var att vara fattig student. Jag har verkligen glömt bort det! 😰 Får se om denna korridorsommar kan påminna mig...

WTF?! Idag hade jag ju tänkt ta ut soporna, gå och jobba lite och sedan gå och handla. Men regnet vräker ner utanför fönstret, så motivationen att ens lämna sängen är skrämmande låg. Får se vad det blir av den här dagen...

 

 

 

Jag tog ledigt från jobbet igår, och ställde även in kvällens Pride-möte. Kände mig verkligen helt slut efter begravningen. 

 

Idag tar jag det fortsatt lugnt. Firar midsommar i sängen med kissen och den bästa bok jag läst på väldigt väldigt VÄLDIGT länge. Du, bara av Anna Ahlund får mig att ligga här som en liten fujoshi med nosebleed (för att uttrycka det hela i Yaoi-termer). Jag är dig evigt tacksam för tipset, Maria!! 

 

Har sträckläst hela boken idag, har knappt tagit mig tid att gå till badrummet eller kylskåpet ens. Men nu börjar det väl bli dags att plocka fram de där jordgubbarna som syrran har köpt. Och kanske borde jag duscha och byta om till något annat än pyjamas. Hm... 

 

 

Det kom MASSOR av folk, han var en mycket omtyckt människa. Det gjorde mig verkligen rörd av att se att det var så många som kom för att ta farväl. Och syrran och jag stod bredvid mormor och tog emot alla gästerna (det trodde jag aldrig att jag skulle klara av). 

 

Jag grät i kyrkan flera gånger, vid ett tillfälle höll jag nästan på att tappa kontrollen totalt. Det var en sådan fin och personlig begravning. Och det gör så ont att han är borta. Det blev så smärtsamt VERKLIGT på något sätt, att se kistan och allting... 

 

Undrade imorse hur vi skulle klara av att ta oss igenom den här dagen...men nu har vi gjort det. Och det känns faktiskt lite lättare om hjärtat nu. Lite. 

Jag har varit och klippt mig idag. Kommer inte ihåg exakt när jag gjorde det sist, men det är mellan ett och ett halvt till två år sedan i alla fall. Hatar verkligen att gå till frisören! Andra har tandläkarskräck - jag har frisörskräck. 

 

Stod och hängde utanför en salong en bra stund, vankade fram och tillbaka och spanade in genom fönstren. Sedan fick jag panik och skyndade därifrån. Hittade en annan salong som jag stod och hängde utanför en lång stund. Men när jag väl började fatta mod att gå in där så hörde jag några andra potentiella kunder konstatera att det inte fanns några fler lediga tider för dagen. Så då fick jag hitta en tredje salong. Stod och hängde där utanför en stund, ville egentligen inte gynna just den salongen för det känns inte som någon seriös verksamhet. Men nu var jag desperat, så jag gick in i alla fall. 

 

Blev tilldelad någon liten osäker pojkvasker (direkt från gymnasiets frisörlinje?!) som uttryckte sig ganska klumpigt om hur slitet och dant mitt hår var och frågade mig om råd inför typ allting han skulle göra. Men det gick i alla fall relativt snabbt och han höll inte på och småpratade någonting sådär som de brukar göra, vilket jag var väldigt tacksam över. Han bara kapade någon decimeter och sedan fick jag gå och betala. Inget torkande, inga hårprodukter, ingen styling...bara en enkel klippning. 

 

Så. Nu är det avklarat och det känns jätteskönt. Ska försöka att inte vänta riktigt lika länge till nästa gång. Och jag ska försöka bli stamkund på en trevlig liten salong som jag har gått och sneglat på i typ ett och ett halvt års tid nu. Gick inte dit idag eftersom de har flera veckors kötid och dessutom tidbokning via telefon...men innan det är dags för nästa klippning ska jag väl hinna fatta mod till att ta tag i det. Förhoppningsvis. 

 

Har ägnat större delen av dagen åt att kolla färdigt på sista säsongen av Queer as Folk. Och det gjorde mig lika VAD-SKA-JAG-NU-GÖRA-MED-MITT-LIV?!-förtvivlad som förra gången. Dessutom innehöll de avsnitt jag såg idag både en begravningsscen och en dödlig attack mot en gayklubb. Inte precis vad jag behöver se just nu. Shit, det är tillräckligt traumatiskt att se Brian och Justin göra slut...blanda inte in real life problems i det här nu också! 

 

 

Jag har haft så himla mycket att göra. Idag nådde vi peaken av högsäsongen på jobbet, när alla deklarationerna för privatpersoner skulle lämnas in. Efter tio intensiva timmar på kontoret stapplade jag iväg till Skatteverket med ett tjockt kuvert. Så nu är det över och vi klarade deadline. Tid att andas ut...och att övermannas av det undanträngda sammanbrottet. 

 

Jag höll på och pratade med mamma i telefon förut när gråten först kom. Jag blev själv förvånad, jag var inte alls beredd. Men det var nog bra att den kom vid just det tillfället. Mamma hade mycket fina saker att säga både om mig och om morfar. Efteråt kändes det bättre, även om tårarna kom tillbaka. 

 

Spontan reaktion: No fucking way! 

 

Men sedan gjorde jag det i alla fall. 😊👍 

 

 

Efter jobbet idag kollapsade jag på sängen och kollade på ytterligare några dokumentärer om schimpanser. Börjar dock gå över mer till bonobo nu, de verkar mycket mer sympatiska än sina kusiner. 

 

Mitt Facebook-flöde är fullt av bilder och hjärtskärande historier om offren för det vidriga hatbrottet i Orlando. Jag försöker att scrolla förbi, men jag dras ändå till bilderna och rubrikerna...och allting gör mig så ledsen. Så jag försöker undvika Facebook (det går sådär). 

 

Vet inte om det är tröttheten och stressen inför deadlinen på jobbet eller om det är att så mycket av mitt fokus ligger på den stundande begravningen eller om det är alla dessa undanträngda känslor inför det som hänt i Orlando eller om det är mitt nyväckta intresse för att frossa i apdokumentärer...men på något sätt lyckades jag ändå GLÖMMA BORT att det kom ett nytt Game of Thrones-avsnitt idag. Det som annars brukar vara höjdpunkten med måndagar. 

 

Hur som helst har jag äntligen sett det nu (efter påminnelse från syrran) och nu ska jag försöka få mig lite välbehövlig sömn. Ännu en lång och intensiv dag fylld av deklarationer väntar imorgon. Får se om jag hinner gå på yogan, jag hoppas det. Natti!

Igår eftermiddag hörde jag talas om det vidriga hatbrottet i Orlando och det gjorde så ont. Men jag orkar inte ta in det just nu, det är för tungt. Så istället för att ägna gårdagskvällen åt att gräva ner mig i detaljer om det hemska som hänt, kröp jag upp i sängen med min katt och kollade på två fridfulla dokumentärfilmer om schimpanser. Verklighetsflykt, ja tack!

 

Till slut fann jag ändå en enkel men elegant svart klänning, i den allra sista butiken vi i ren desperation gick in i (vi brukar aldrig handla där). 

Den här fick jag av min fina syster idag. ❤

 

Tappandet och fumlandet är dock inte lika frekvent längre. Alltid något.

De sista dagarna har jag tappat mycket saker. När jag var ute och åt med kollegorna förut (ja, jag är tillbaka på jobbet idag - jag är inte supereffektiv, men skönt med någon form av normalitet i tillvaron i alla fall) fumlade jag med glaset när jag skulle hämta dricka och spillde ut på brickan, sedan tappade jag gaffeln medan jag satt och åt och när jag efteråt besökte apoteket så tappade jag mitt bankkort när jag skulle betala. Igår (under en av de få stunder jag befann mig utanför sovrummet) bestämde jag mig för att baka scones, men fumlade jättemycket med vispen så att det sprätte ut mjöl överallt. När jag skriver fumlar jag och kommer åt fel bokstäver hela tiden (tur att mobilen kommer med förslag på vilka ord det är jag menat att skriva). Är detta någon form av krisreaktion eller vad?!

 

Vi har varit hos mormor hela dagen idag. Mamma är fortfarande där, hon har varit där sedan i torsdags och hon kommer att stanna kvar ett tag till. Hon är så himla stark, min fina mamma. Tar hand om mormor och ordnar med allt praktiskt. Mitt i sorgen! Jag fattar inte hur hon orkar. Själv känner jag mig helt dränerad efter bara en enda dag där uppe. 

 

Att se morfars saker överallt - hans älskade skinnjacka i hallen som han haft sedan han var ung, handskrivna lappar på köksbordet med olika kom-ihåg, foton av mormor och morfar tillsammans, sockerskålen på köksbänken, russinpaketen i skafferiet och vid sängen (han älskade russin), alla bilar och diverse uppfinningar. Han finns överallt men ändå finns han inte. 

 

Det är svårt att ta in. Och uppenbarligen ännu svårare för mormor. Om och om igen frågar hon varför de inte ringer från sjukhuset och ger henne besked om hur det är med honom. Om och om igen behöver vi berätta för henne att han inte finns längre. Och om och om igen smärtar det att se hur budskapet inte når fram.

 

"Nu behöver han inte ha ont längre", konstaterade mormor. Vet inte om hon förstår det hela riktigt dock. Och jag fattar inte hur hon ska klara sig nu. Hon var 16 år när de träffades, de var gifta i över 60 år...hur ska hon kunna ta in det faktum att han inte finns längre?! 

 

Det är knappt att jag kan ta in det själv. Herregud, jag pratade med honom förra veckan ju! Om jag hade vetat att det var sista gången...nej fy, nu blir jag bara ledsen. Orkar inte gråta mer nu, har gråtit tillräckligt idag. Ska försöka sova istället.