Vi har varit hos mormor hela dagen idag. Mamma är fortfarande där, hon har varit där sedan i torsdags och hon kommer att stanna kvar ett tag till. Hon är så himla stark, min fina mamma. Tar hand om mormor och ordnar med allt praktiskt. Mitt i sorgen! Jag fattar inte hur hon orkar. Själv känner jag mig helt dränerad efter bara en enda dag där uppe. 

 

Att se morfars saker överallt - hans älskade skinnjacka i hallen som han haft sedan han var ung, handskrivna lappar på köksbordet med olika kom-ihåg, foton av mormor och morfar tillsammans, sockerskålen på köksbänken, russinpaketen i skafferiet och vid sängen (han älskade russin), alla bilar och diverse uppfinningar. Han finns överallt men ändå finns han inte. 

 

Det är svårt att ta in. Och uppenbarligen ännu svårare för mormor. Om och om igen frågar hon varför de inte ringer från sjukhuset och ger henne besked om hur det är med honom. Om och om igen behöver vi berätta för henne att han inte finns längre. Och om och om igen smärtar det att se hur budskapet inte når fram.