Det är ett jävla liv utanför fönstret. Mycket svårt att sova. Små tonårsbarn i vita mössor springer runt och skriker och sjunger och är skitstolta (de vet inte bättre, de små liven). Jag skakar överseende på huvudet och känner mig lite gammal. På fredag är det tio(!) år sedan jag själv tog studenten. Mamma och jag pratade om det för några dagar sedan, hur mycket som har hänt sedan dess och hur mycket jag har utvecklats. Hon jämförde mitt 18-åriga jag med en liten fågelunge...och konstaterade att jag absolut inte är någon fågelunge längre. Jag har brett ut mina vingar och gett mig ut i livet. Jag måste bara fatta det själv också...det är så svårt att se sin egen utveckling, ofta känner jag mig fortfarande så liten och osäker.