De bredde på med så mycket smicker att det tog några genomläsningar innan jag upptäckte att de titulerat mig "Mr"
...och så vidare och så vidare i en ändlös ström av smicker och fjäsk. Så småningom (men det var så långt ner att det inte kom med när jag screenprintade) svarar de faktiskt på min enkla fråga huruvida det kommer bli problem med biljetterna jag beställt eftersom jag råkade byta plats på två bokstäver när jag angav min adress (självklart oroar sig The Worrying Kind över sådana saker och måste få svart på vitt att allting verkligen är okej). De lovade att det inte kommer att bli några problem. Och sedan fortsatte de att skriva ytterligare några rader om hur mycket jag betyder för dem.
Kära nån, vad det kommer bli trevligt att resa med Greyhound-bussarna mellan San Francisco och Los Angeles! Just efter att jag läst detta mejl var bussresorna nästan det jag såg fram emot mest med USA-trippen. Jag är så satans lättpåverkad... :P
Jag undrar förresten om Malin låter som ett manligt namn i amerikanska öron? Eller om det helt enkelt är patriarkatet som sticker upp sitt fula tryne och får i övrigt mycket trevliga supportmänniskor att utgå ifrån att alla de har att göra med är män? Det tål att tänkas på.
Sista rycket innan semestern
Idag är sista dagen för att skicka in 1231-årsredovisningar till Bolagsverket. Och jag såg minsann till att de sista av våra kunders årsredovisningar kom in idag. Herregud, vilken lättnad det var! Där sparade vi X antal tusenlappar i onödiga förseningsavgifter...
Och när jag ändå var inne i ett effektivitetsflow passade jag på att slänga ihop två bokslut också. Två ganska små bokslut, men ändå. Himla duktigt av mig! :)
Och imorgon jobbar jag min sista dag innan den fyra veckor långa semestern. Det känns konstigt, men bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra imorgon. Mest kolla att allt är okej, så att jag kan vara borta ända till september(!) utan att behöva tänka på en massa jobbgrejer under tiden.
Nu ska jag stänga av datorn (för det åskar) och gå och lägga mig i sängen (för jag är trött) och spela Wordfeud (för det har jag blivit beroende av). It feels like a perfect night...
Ångestmonstret jobbar tydligen inte natt längre
Nu har jag haft två mardrömsfria nätter i rad. Det är fan helt jävla otroligt.
Natten till igår drömde jag (som så ofta nu för tiden) om den stundande resan till USA. Men för en gångs skull var det inte en ångestfylld dröm - ingenting gick på tok, ingenting kändes obehagligt, allting var bara så himla BRA. Hoppas att det kommer kännas så i verkligheten också. :)
Natten till idag drömde jag om Lyckopillret. Och det är ju alltid trevligt. Det fanns vissa detaljer (otrevliga presoner, obehagliga minnen) i drömmen som inte var så ljuvliga, men de överskuggades lätt av allt som var fint.
Det är så himla skönt att vakna på morgonen och känna sig lugn och harmonisk istället för lamslagen av ångest. Sådana uppvaknanden tycker jag om. :)
Och när jag klev ur duschen imorse hörde jag några mycket välbekanta toner strömma från radion. Introt till "Love Story". Och jag log med hela ansiktet. Lite vemodig blev jag förstås också, eftersom den låten för mig är så starkt förknippad med L, men mest blev jag glad. Och jag insåg att jag nog har kommit ytterligare en liten bit på väg mot att kunna skriva en roman baserad på vår tid tillsammans. Jag är inte där än, men jag känner att jag är på väg, att jag börjar bli redo. Jag måste bara vänta tills jag har lite mer distans, tills det gör lite mindre ont. Men sedan - sedan kommer den.
...they try to tell me how to feel. This love is difficult, but it's real. Don't be afraid, we'll make it out of this mess. It's a love story, baby just say yes...
Glädjespridare
Mitt finaste Lyckopiller gick ju vidare i Svensktoppen Nästa för några veckor sedan. Och nu på torsdag är det dags för länsfinal. Tyvärr har jag inte möjlighet att åka dit personligen den här gången, men rösta kan jag ju alltid göra...och det hoppas jag att ni också gör! Skicka ett SMS med texten P4sju låt2 till nummer 72250. Jag blir glad, Lyckopillret blir glad, SR blir glada, er teleoperatör blir glad...och ni blir nog också glada, när ni gör en sådan fin insats. :)
Tyvärr får man inte rösta mer än tio gånger.
Farliga leksaker
När jag rensade kattlådan imorse upptäckte jag att kissen bajsat ut flera centimeter presentsnöre. Paniken var ett faktum.
Jag erinrade mig genast allt jag hört om hur sådana där hemska snören kan skära upp tarmarna på stackars små katter. Och jag bannade mig själv för att jag varit slarvig nog att lämna ett sådant snöre inom räckhåll för min älskade kisse.
När jag såg att hon började leka med det så tog jag det självklart ifrån henne med omedelbar verkan och slängde det i papperskorgen. Men hon hade visst redan hunnit få i sig en bit.
Tack och lov verkar hon må bra. Så hon hade väl tur den här gången. Men herregud, vad rädd jag blev!
Malin under press
På grund av semester och sjukdom och deltidsarbete och annat elände är det bara chefen och jag som jobbar i Körsbärsdalen idag. Telefonerna ringer hela jäkla tiden och det dräller in kunder på löpande band och just nu är jag alldeles ensam för chefen är ute och äter lunch. Skönt att veta att hysterin kommer att vara över efter onsdag, då alla revisioner ska vara klara och alla årsredovisningar inskickade till Bolagsverket, och att jag troligen inte kommer att jobba längre än till på torsdag innan jag går på semester. Fast just nu är det en klen tröst. Nu känner jag mig mest pressad.
Snälla rara mobilutvecklare, uppfinn en fungerande drogspärr till smartphones!
Satte mig precis vid datorn och uppdaterade feeds för att se vad som hänt i bloggvärlden sedan igår kväll. Och upptäckte till min stora förvåning att min egen blogg var en av dem som blev fetmarkerade. Jag tänkte att det måste vara något fel, för jag hade minsann inte bloggat sedan jag uppdaterade feeds sist...
...men det hade jag tydligen. Fem över ett i natt skrev jag visst ett dyslektiskt inlägg inifrån Imovane-dimmorna. När jag läser igenom det nu får jag vaga minnesbilder av att jag låg i sängen med mobilen och hade klickat mig in på blogg-appen. Och att jag var nära att ramla ur sängen.
Tittade på Queer as Folk gjorde jag visst också, vilket mitt YouTube-konto skvallrar om...
Det senaste (översta) klippet med Michael och Ben har jag inget som helst minne av att ha sett. De andra kommer jag faktiskt ihåg. Men sedan blev visst Imovane-dimmorna lite för täta.
Mamma ringde och väckte mig vid niotiden. Tur det, annars hade jag väl sovit hela dagen. Jag hade egentligen tänkt gå upp tidigt, men med tanke på att jag uppenbarligen var vaken efter ett inatt så var det väl inte riktigt praktiskt genomförbart.
Direktrapport från högre höjder
En fredag av pannkakor, mumintroll och bögar
Vill bara meddela att jag fortfarande lever och att jag klarade mig igenom veckans två sista arbetsdagar utan några större missöden. Jag plågade mina stackars kollegor genom att lyssna på "Crash And Burn" med Savage Garden om och om igen utan avbrott hela de två dagarna...men det fick de faktiskt stå ut med, för jag behövde lyssna på den.
Igår bjöd chefen ut oss på lunch - och jag beställde pannkakor. Både kollegorna och restaurangpersonalen skrattade åt mig. Men det gjorde faktiskt ingenting. Jag tycker om pannkakor, jag var sugen på det - och dessutom vågade jag inte beställa någon av de andra vegetariska rätterna för de svämmade över av nötter och stenfrukter och annat som är jävligt olämpligt att jag får i mig.
Avslutade gårdagen med att titta på en av Mumin-filmerna med syrran. Väldigt gulligt och avkopplande. En komet var på väg mot Mumindalen och skulle förinta allt och alla...men muminfamiljen tog det med ro. Ingen anledning att hetsa upp sig i onödan liksom. Och allting slutade faktiskt lyckligt, kometen passerade förbi jordklotet utan att orsaka alltför mycket förödelse.
Men även om det var himla rofyllt, hade jag ändå problem med att somna sedan. Till slut fick det bli Imovane. Och i mitt fnittriga höga tillstånd fick jag plötsligt lust att se ett avsnitt av Queer as Folk. Men det skulle jag förstås inte hinna innan jag slocknade. I sådana lägen är det himla praktiskt att ha en dutt-dutt-telefon nära tillhands, med tillgång till YouTube och alla dess härligheter...
Högheten medförde i vanlig ordning vissa koordinationsproblem, så det tog ett tag att stava mig igenom de önskvärda sökorden. Och för varje klipp jag klickade mig in på kom det upp en jäkla ruta om olämpligt innehåll som jag måste godkänna att jag verkligen ville titta på, och det var ju också himla besvärligt i mitt höga tillstånd.
Efter en natt av de numera allt oftare förekommande mardrömmarna om syrrans och min nära förestående resa till det stora landet i väst har jag nu vaknat upp till en ny dag. En dag när jag ska träffa Livrädd och kanske försöka skriva lite. Och imorgon ska jag träffa min stödperson. Det blir nog en trevlig helg. :)
Vrak
Chefen misstänker att jag håller på att gå in i väggen. Jag misstänker att han har rätt.
Igår gick jag hem redan vid tvåtiden. Jag var så satans trött, jag kände mig hängig och febrig, jag klarade inte av att jobba mer. Chefen hade inga invändningar. Han sa att det nog har blivit lite för mycket för mig, att det lätt blir så i det här yrket, och att jag gjorde bäst i att gå hem och vila.
Och det gjorde jag. Jag gick hem och lade mig i sängen och tittade färdigt på fjärde säsongen av Buffy. Och sedan sov jag i ett halvt dygn.
Nu känner jag mig mer utvilad än på länge. Hoppas att jag kommer klara av att jobba hela dagen idag och imorgon nu bara. Jag vill inte att chefen eller mina kollegor ska tro att jag är svag.
Jag fryser!
Jag tror att jag börjar bli sjuk. Jag är så frusen, jag var frusen redan när jag vaknade imorse. Jag stannade i sängen en stund extra bara för att det var så kallt utanför den. Och jag satt inlindat i ett täcke medan jag åt frukost. Och när jag valde kläder blev det minsann inga trekvartsleggings och kortkort klänning, nej då - det blev tjocka strumpbyxor och knälång kjol och långärmad skjorta. För att komma ifrån proper-skolflicka-stilen lite valde jag en slips med zebramönster till.
Jag tog en halstablett innan jag gick hemifrån och nu är det bara att hoppas att jag klarar av att jobba hela dagen.
En flicka som ingen förstår sig på
Natten till idag lyste fullmånen ondskefullt över mig och alla andra stackare som påverkas negativt av den. Vilket förmodligen är anledningen till att mitt sinne för närvarande har så lätt för att dyka ner i de nattsvartaste hål. Igår var det riktigt olidligt. Jag pendlade mellan förtvivlan, ilska, bitterhet, sorg, irritation, skräck och allehanda obehagliga sinnesstämningar (uppblandat med plötsliga och förvirrande infall av frid och munterhet). Jag fick dock en trevlig kväll i familjens sällskap, med minigolfspelande och picknick vid vattnet. Och med hjärnan lullig av Imovane och med armen om en spinnande katt flöt jag lugnt in i drömlandet.
Att jag snart ska ha mens bidrar ju inte heller direkt till att göra mig mer stabil (och att jag införskaffat bindor med blommönster och kamomilldoft hjälper inte nämnvärt för att göra det månatliga helvetet roligare). Och så denna trötthet...jag var färdig att gå hem från jobbet och krypa ner i sängen redan i förmiddags! Men jag bet ihop och jobbade plikttroget ända fram till klockan fyra. Hoppas att semestern i augusti kommer få mig att "ladda batterierna", som det så fint heter. Jag är troligen utarbetad och behöver få vila upp mig. Men först ska jag jobba duktigt i en och en halv vecka till.
Och nu ska jag besöka medicinskåpet och sedan krypa ner i sängen och vänta på att tabletten ska jaga Ångestmonstret på flykten när hen kommer på sitt sedvanliga kvällsbesök för att förpesta mitt sinne med oro. Natti natti!
Gryningsterroristen hjälper veckovill matte
När klockan ringde imorse stängde jag av den och försökte somna om, fullkomligt övertygad om att det var söndag. Då är det tur att jag har en liten katt som gör skäl för sitt öknamn Gryningsterroristen. Hon är tusen gånger mer effektiv än en väckarklocka. Jama, slåss, nafsa, trampa, gnälla, hoppa, knuffas...det finns mycket man kan göra för att få upp matte ur sängen. Just idag var jag väldigt tacksam över hennes ligistfasoner - åtminstone när jag insåg vilken veckodag det är.
Den sista resan
Idag var jag nära att börja gråta. Jag var på Titanic-utställningen i Värmekyrkan med familjen och det var så gripande att få ta del av alla tragiska människoöden. Inte för att det kom som någon överraskning för mig att en himla massa människor dog när den där båten gick under...men när man fick se bilder och brev och personliga föremål från dessa människor så blev det så otroligt påtagligt.
Känna på ett isberg fick man också göra. Fyyy saaatan vad kallt det var!!! Och jag lade ändå bara handflatan emot...tänk då på alla stackars människor som hamnade i det iskalla vattnet med hela kroppen, utan möjlighet att ta sig därifrån, när båten sjönk. Vilken smärta, vilken panik, vilket hemskt sätt att dö på.
Det var verkligen en mycket sevärd utställning. Välgjord, detaljrik och tårframkallande.
Fyra av de överlevande resenärerna.
Sömn utan tabletter
Två Imovane-fria nätter i rad. Yes!
I förrgår var det rätt lätt. Då var ju syrran här och jag var så satans trött efter veckans arbete och kvällens teater att jag somnade utan problem.
Igår var det desto svårare. När klockan var halv tolv låg jag fortfarande klarvaken, ensam med mina tankar. Men på något sätt måste jag ändå ha lyckats somna till slut, fråga mig inte hur det gick till.
Får se hur det blir ikväll...men även om det inte går bra så kan jag åtminstone vara stolt över de två gångna nätterna. :)
Olivia Twist
Igår kväll var syrran och jag på teater. RevolverTeaterns uppsättning av Olivia Twist. Jag älskar den här Dickens-storyn och har sett massor av versioner av den...och den här var verkligen hur bra som helst!
Och som alltid när jag bevistar dylika evenemang väcktes lusten att själv delta. Jag skulle vilja vara med i en teatergrupp! Om det nu inte vore för ett visst litet dilemma...jag skulle aldrig klara av det. Jag blir skräckslagen vid blotta tanken. Och ändå...ändå finns lusten där. Framtiden får väl utvisa vilken känsla som går segrande ur denna inre strid.
Just RevolverTeatern verkar vara en himla nice teatergrupp. Normkritisk och gränsöverskridande...det låter ju helt underbart! :D
Jag hade tänkt fota igår, men jag var visst så inne i föreställningen att jag glömde bort det. Så ni får nöja er med en lånad bild från Kultursidan.
En kväll i juli
Syrran har fyllt min frys med massor av god mat som hon har lagat åt mig och jag har ägnat kvällen åt att titta på Buffy-avsnitten där Willow ÄNTLIGEN (i slutet av säsong fyra!) inser att hon tycker om flickor. Jag trivs med tillvaron just nu. Bortsett från att det är så klibbigt äckligt varmt hela tiden och jag är så satans trött att det känns som om jag skulle kunna sova flera veckor i sträck. Men men...snart är det semester och sovmorgnar och sedan blir det höst och kallt (och då lär jag väl klaga över det också). Carpe diem...eller något.
Obehagligheter
Idag fick jag veta att en av mina kunder har dött. Det känns konstigt. Jag träffade henne för bara ett par månader sedan...och nu är hon borta. Så hemskt! Det var visserligen "bara" en deklarationskund som jag inte träffar mer än en gång om året, inte en bokföringskund som jag träffar varje månad...men det känns ändå hemskt.
Och som om inte det vore nog "tvingade" chefen mig att skriva ett tillrättavisande mejl till den enda invånaren i Karmanjaka som jag faktiskt tycker om och som brukar uppträda så vänligt emot mig. Jag visste att det var nödvändigt, men det kändes allt annat än angenämt att göra det.
Jag protesterade lite innan, men inte så mycket för jag vill inte att chefen ska tvivla på att jag kommer klara av den tuffa roll som revisorsyrket faktiskt innebär. Han säger ofta att man inte får vara rädd för att få folk emot sig och att komma med obehagliga sanningar...så jag försöker att åtminstone inte visa alltför tydligt att det är sådant som jag är rädd för.
Efter en lång dag med hårda prövningar fick jag som en extra "bonus" höra talas om en skitsnackskampanj som dragits igång av två bittra människor som inte längre ingår i min umgängeskrets. Förr skulle jag nog ha tagit mer illa vid mig, blivit ledsen och arg och upprörd...men nu blev jag mest trött. Jag fattar inte hur man kan vilja lägga energi på att göra andra människor illa...vad är vitsen med det liksom? Men men...om det gör dem lyckligare så är det väl bara att låta dem hållas. Det är ju tydligen inte alla som klarar av att ta sig uppåt utan att trycka ner andra på vägen.
Hope you're happy now
But I'm not giving in
I hope you're satisfied
With your bullshit and your lies
Hope your happy now
But I'm not giving up
I hope your satisfied
Can't bury me alive
But I'm not giving in
I hope you're satisfied
With your bullshit and your lies
Hope your happy now
But I'm not giving up
I hope your satisfied
Can't bury me alive
Drömmar med mysfaktor
Inatt drömde jag att jag satt i en soffa hemma hos Yohio och höll honom i handen och pratade om livet. Sådana drömmer tycker jag om. Drömmar som får mig att vakna med en harmonisk känsla inombords - istället för den sedvanliga ångesten efter en natt fylld av mardrömmar.
Trööött!
Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Imorse kom jag en timme senare än vanligt till jobbet - och jag gick även hem en timme tidigare vanligt. :O Sex timmars arbetsdag, here we go...mer orkar jag inte (åtminstone inte idag).
Nu har syrran gått hem från mig och sina hembiträdessysslor här, och jag sitter i ensamheten och känner en begynnande kvällsångest mitt i zombietröttheten. Idag är det bara en månad kvar tills syrran och jag åker till USA och jag är så ängslig för att någonting kommer gå på tok, att jag har missat någonting i planeringen, att jag kommer bli besviken.
Har precis läst ut Den andra systern Boleyn och det var ju inte heller speciellt upplyftande. Nu visste jag ju redan på förhand att historien skulle sluta med att en samling bögar och en ambitiös kvinna skulle avrättas...men det kändes ändå himla nedslående att läsa om det. Men det är väl bara att vara tacksam över att man lever i Sverige i nutiden och inte vid det engelska hovet under 1500-talet.
Nu blir det Imovane och sängen och imorgon ska jag visa mig från min allra piggaste och gladaste sida på jobbet. Lika kameleontaktig som Anne Boleyn.
You're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up then you're down
Kärleken förde dem samman
Igår gick mamma och hennes karl och gifte sig hemma i trädgården, omgivna av familj och släktingar. "Släktträff", hade de så bestämt hävdat och ville inte alls låtsas om vad som var i görningen förrän vigselförrättaren (min moster) klev fram och musiken började spela. Lurifaxar är vad de är. Och nu är de två gifta lurifaxar. Grattis! :D
Nedbruten fysiskt - men inte psykiskt
Inatt sov jag cirka tolv timmar. Mycket välbehövligt efter den senaste tidens sömnlöshet. Men när jag väl vaknade kunde jag knappt röra mig. Jag hade så fruktansvärt ont i nacken och ryggen. Två värktabletter och en hel del halvdan massage senare gör det fortfarande ont, men jag kan nu sitta upp och till och med vrida lite på kroppen utan att övertygas om att det kommer leda till min omedelbara död.
Min söta syster kommer hit senare, och hon handlar åt mig på vägen. Jag hade egentligen tänkt gå upp tidigt (didn't happen) och gå iväg till affären själv (not gonna happen). Jag är väldigt tacksam över att hon gör det i mitt ställe.
Nu då? Försöka duscha kanske. Eller återvända till sängen. Eller stanna här och fortsätta chatta med Lyckopillret. Decisions, decisions...
Bittert besked
Idag kom första antagningsbeskedet till höstterminen. Jag blev besviken, om än inte direkt överraskad...
Jag kom in på språkkursen i japanska - vilket jag visste att jag skulle göra eftersom urvalet där delvis baserades på antalet avklarade högskolepoäng (och jag som bekant har onormalt många avklarade högskolepoäng). Jag blev reservplacerad på övriga kurser (utom den som blivit inställd) - vilket jag visste att jag skulle bli eftersom urvalet där enbart baserades på gymnasiebetyg.
Majoriteten av mina gymnasielärare var sjukligt fixerade vid det faktum att jag inte sa ett knyst i klassrummet. Skit samma att provresultaten var hur bra som helst. Pratar man inte i klassrummet så kan man inte få högsta betyg. Vilket resulterade i att jag gick ut gymnasiet med en skog av VG i mitt slutbetyg.
Några MVG lyckades jag dock samla ihop, tack vare ett fåtal lärare som ansåg att mina kunskaper var av större betydelse än min brist på talförhet. Några G blev det också - och två IG. Klarar man inte av att byta om och duscha tillsammans med resten av tjejerna i klassen eller delta i lagsporter eller prestera inför publik (med andra ord, vägrar man vara med på gympan) så kan man inte förvänta sig ett godkänt betyg i Idrott och hälsa A. Och får man panik och måste snitta sig i handleden för att med stor vånda ta sig igenom det allra minsta anförande inför klassen och vägrar man till slut att ens försöka så kan man inte förvänta sig ett godkänt betyg i Svenska C.
Det är sju år sedan jag gick ut gymnasiet. Det känns jävligt surt (milt uttryckt) att något som ligger så långt tillbaka i tiden och i min personliga utveckling ska få fortsätta styra mina möjligheter än idag. Allt som jag har gjort sedan dess då - betyder det inte ett skit?!
Fan. Jag försöker att inte vara bitter, men sådana här saker gör det svårt. Men det är inte så mycket att göra åt. Jag kan bara gå här och hoppas att tillräckligt många av dem som blivit antagna antingen tackar nej till sina utbildningsplatser eller också missar att svara i tid. Hoppet är det sista som överger människan...
Höga Lyckopiller-doser
Det senaste dygnet har jag åkt tåg i åtta timmar, sovit i två timmar och varit lycklig dygnets samtliga timmar.
Mamma och syrran och jag tog en dygnslång minisemester till Borås och träffade Lyckopillret, som tävlade i Svensktoppen Nästa. Han blev väldigt glad att se oss, det var fantastiskt mysigt att träffa honom (även om det inte var så värst länge sedan sist), han vann deltävlingen och jag är så himla nöjd med resan (även om jag idag är trött som en zombie).
Han är så fin, mitt Lyckopiller. Och jag är så glad över att han finns i mitt liv.
Vinnarlåten. Otroligt fin och berörande...precis som personen som framförde den.
Lyckokväll
Jag vet inte vad det är med mig ikväll. Jag känner mig bara så himla LYCKLIG. Har precis tittat på underbara filmen EGO som gjorde mig så tokglad när jag såg den på bio. Och nu sitter jag och lyssnar på låten som var den första jag dansade till efter operationen förra våren...
Åååh, allting bara känns så himla bra just nu! Och imorgon lär det bli ännu bättre...tihi. :)
Jag är en annan nu
Imorgon är en stor dag. Då tävlar mitt Lyckopiller i Svensktoppen Nästa...
För att rösta på honom skickar ni ett SMS med texten p4sju låt2 till 72250. Det kostar 3 kronor och du kan messa max tio gånger och ända fram till klockan halv nio imorgon kväll. Gör mig (och Lyckopillret) glad och messa redan nu. :)
Våldtäktskultur
Jag klev ur duschen imorse och trodde knappt mina öron när den mest avskyvärda text man kan tänka sig skrålade från radion...
Hey you beautiful, girl you knock me down
Haven’t seen you before, try to feel you out
Die hard, disregard, coming out your mouth
But your body saying something else
You say that you don’t
But I know you do
Playing hard to get, get, get
Girl I’m onto you, you
Telling me no, no,
You really mean yes, yes
Let yourself go,
Why don’t you confess
Woho, I feel your body calling out to me
Don’t need nothing, feel electricity
Know there’s something, dirty on your mind
You don’t have to lie, no
You don’t have to lie
Woho, oho, I know it,
Woho, oho, you like it
Woho, oho, sex is in your eyes
Woho, oho, I know it,
Woho, oho, you like it
Woho, oho, sex is in your eyes
Ok, now I see, you just love the chase
Lucky for you mami that’s my favorite game
Won’t stop till I got, you calling my name
You know you can’t resist it baby
Hallå?! Om hon säger NEJ så menar hon NEJ och då är det bara för dig att acceptera det! Svårare än så är det inte. Vidriga jävla äckel...
Kan man anmäla sångtexter någonstans? Låthelvetet spelades på Sveriges Radio...som jag är med och betalar! Jag vill inte betala för att höra sådant här skit. Jag vill inte höra sådant här skit även om jag fick betalt för det.
Flygplanskrasch
Om lite mer än en månad ska syrran och jag flyga för första gång i våra liv. Jag är skitnervös för detta! Och inte blir det bättre, när jag får höra att ett flygplan nu i dagarna har KRASCHLANDAT PÅ JUST DEN FLYGPLATSEN där vi ska landa och att TVÅ MÄNNISKOR HAR DÖTT.
Chefen försöker lugna mig med att "jamen Malin, nu har det ju redan hänt en gång, så hur stor är sannolikheten för att det kommer hända en gång till på just den flygplatsen den här sommaren"...det funkar sådär.
Aaaaaaaaaaahhhh!!! Jag säger ju att den här resan kommer bli min död. Helvete!
Mardrömsscenario. (Foto: David Eun)
Hennes Höghet Malin
Jag har ett vagt minne av att jag försökte blogga från mobilen igår kväll. Tack och lov lyckades jag inte publicera. Inte för att jag kommer ihåg vad jag skrev för något, men eftersom jag tagit Imovane och var hög som ett hus kan jag ju lätt dra slutsatsen att det inlägget gjorde bäst i att inte bli publicerat.
Jag kände mig ovanligt kreativ igår. Jag ville sy klänningen jag fick tyg och mönster till när jag fyllde år, men så kom jag på att tyget nog borde tvättas innan jag använder det - så att det krymper INNAN jag hunnit börja klippa i det. Så det fick bli romanskrivande istället. Flera sidor! Det var verkligen länge sedan nu...men oj, vad kul det är! :D Hoppas att kreativiteten håller i sig tills jag kommer hem från jobbet i eftermiddag, så att det kan bli några sidor till.
Igår kväll gjorde sinnesstämningen och inspirationen dock en störtdykning. Jag låg i sängen och mådde illa och våndades. Och det var då jag tog min tillflykt till Imovane-dimmorna. Jag har förresten fått min stödperson att börja använda Imovane nu också. :O Jag är tydligen väldigt entusiasmerande i mina beskrivningar av tablettens effekter. Kära nån...undrar om det är någon mer än henne jag lyckats dra ner i fördärvet?! Det börjar ju likna knarklangning, det här. Oj oj oj...
Identitetskris i leksaksaffär
Syrran och jag stod och hängde på låset när Linköpings äldsta (och förmodligen största) leksaksaffär öppnade i förmiddags. Liiite pinsamt. Men vadå...jag älskar leksaksaffärer!
Dock genomgick jag en smärre kris under dagens leksaksaffärsbesök. Jag upptäckte att jag inte ville köpa någonting! :O Jag drog omkring mellan hyllorna och tittade fascinerat på alla tusentals saker som fanns där...men det var ingenting som verkligen väckte habegäret inom mig. Jag blev riktigt orolig.
Men så fick jag syn på en fluffig, hjärtformad handväska med Hello Kitty-motiv. Och jag kände att jag bara MÅSTE ha den med mig hem.
Vilken lättnad! Jag är fortfarande mig själv (om det nu är något att vara lättad över).
Dagens första inköp. Fin va?!
Nu är den mänskliga berg- och dalbanan Malin uppe på toppen igen
Gårdagen började med att kissen tuggade i sig några viktiga papper. Och på jobbet väntade ett hatbrev från Karmanjaka. Det bådade ju gott för resten av dagen...
Men det blev faktiskt en bra dag. Mötte syrran på stan efter jobbet. Och när vi kom ut från mataffären stötte vi ihop med tjejen jag har en crush på. Och jag tänkte, enligt min vanliga världen-kretsar-kring-Malin-logik, att hon säkert läser min blogg och därför vet hur jag känner inför henne. Så jag kände mig ganska generad. Men hon var lika vänlig som vanligt. Hennes milda sätt fick faktiskt syrran att dra paralleller till Sailor Neptune. Och eftersom jag har en förkärlek för att döpa om folk här i bloggen får hon från och med nu heta Neptune (vilket ju låter mycket bättre än "tjejen jag har en crush på").
Väl hemma hos mig fortsatte Sailor Moon-temat med de sista avsnitten av tredje säsongen. Och eftersom syrran var här och eftersom jag var så satans trött och till och med kände mig riktigt lugn kunde jag somna utan Imovane ännu en natt. Och för en gångs skull bestod inte natten av mardrömmar. Det är mer regel än undantag att jag drömmer fruktansvärda mardrömmar om nätterna. Men när jag vaknade imorse kände jag mig riktigt harmonisk. Vad jag drömde? Det är min ensak.
Solen skiner, Malin är rofylld, livet känns allmänt trevligt och Karl Gerhard sjunger en av mina favorit-gladlåtar.
Snart ska syrran och jag åka iväg till Linköping för en heldag med shopping. :)
God morgon på er!
Än är undrens tid inte förbi
Jag somnade visst utan Imovane igår, trots ångestkavalkaden. Otroligt men sant. :)
Jag gör skäl för mitt bloggalias
Ångestkavalkad gör ingen glad. Ändå sitter jag här och vältrar mig i min egen förlamning. Syrran gick hem till sig idag medan jag var på jobbet, så ikväll får det väl bli Imovane om jag ska kunna somna. När syrran är här känner jag mig (relativt) lugn och klarar (relativt) ofta av att somna utan att droga ner mig. Men när jag är ensam...då blir det svårare.
Har försökt dämpa ångesten genom att titta på Buffy (mitt dagliga eftermiddagsnöje) och skicka in en ny ESTA. I den förra hade jag angett "Malin" som mitt förnamn, och syrrans tilltalsnamn som hennes förnamn. Men efter mycket sökande, frågande, misstolkande, snurrande i forumtrådar och så vidare har jag slutligen kommit fram till att det inte alls är våra tilltalsnamn som ska anges där. Eftersom vi råkar ha våra tilltalsnamn i mitten av förnamnsraddan ska vi istället ange det av våra andranamn som kommer först.
I know...it's confusing. Det är som gjort för att man ska misslyckas med sin ansökan och nekas inresa i landet. Men nu har jag svart på vitt att jag gjort rätt...
Källa: US Embassy Sweden.
Tillförlitlighet: Skyhög.
Användningsområde: Lugna Malins nerver.
(Ja, jag kommer att ha en utskriven kopia av ovanstående information med mig i handbagaget för att vifta med under näsan på bångstyriga gränsvakter.)
Nu utgör Cirkus Psyks på svenska skrivna medicinintyg och de olika buden om huruvida jag måste eller inte måste ha Per och hans kreditkort med mig när jag hämtar ut konsertbiljetterna de största orosmomenten. Och dem kan jag dessvärre inte göra något åt förrän det väl blir dags. Om en och en halv månad. Jag kommer att vara helt knäckt vid det laget...
...baby, I'm the worrying kind.
Vacklande tro på mänskligheten
Jag bor i Norrköping. Vilket innebär att jag tillhör Sveriges mest efterblivna landsting. Östergötland är det enda landstinget i hela jäkla landet där man fortfarande särbehandlar kvinnor som vill inseminera sig - baserat på vilken sexuell läggning de har. 300 spänn för straighta, 3 000(!) för gay.
Nu har Diskrimineringsombudsmannen äntligen bekräftat att detta är diskriminering och nu har äntligen Sveriges mest efterblivna landsting blivit stämt för detta.
Min tro på mänskligheten och samhället for med ens ända upp i trädtopparna.
För ett ögonblick. Sedan läste jag kommentarerna till artikeln... Idioter som kallar det "lyxsjukvård" och som hävdar att man inte kan begära hjälp med barnalstrande om man "valt att inte ens försöka på naturlig väg först". (Priset för mest korkade kommentar går nog ändå till personen som hävdade att det borde kosta 300 kronor för män också för annars är det diskriminering...jag vet inte vad den personen hade för betyg i biologi, men såvitt jag vet är sannolikheten för att inseminering av män ska leda till befruktning ganska så obefintlig.)
Och min tro på mänskligheten och samhället kraschlandade hårt i betongen.
Tayl-or(o)
Ni ser de pyttesmå lila fyrkanterna som omgärdas av delar av scenen? Där ska syrran och jag stå, tillsammans med cirka 200 andra Swifties. Då kan ni ju föreställa er hur satans stor den där arenan är. Och hur otroligt lyckligt lottade vi är.
Det gör mig rädd. Tänk om det inte blir av! Jag oroar mig fortfarande för att det ska bli något krångel - med tåget, med flyget, med inresetillstånden, med passen, med konsertbiljetterna...det finns så sjukt mycket som kan gå på tok!
Jag tror jag dör om det här inte blir av. (Och om det trots allt faktiskt BLIR av så lär jag väl dö då också - av en kombination av total lycka och förlamande skräck.)
Mörker i sommarvärmen
Har känt mig helt knäckt idag. Fullkomligt miserabel. Massor av gråt och skrik inom mig som bara ville ut ut UT. Jag ville egentligen bara gå hem och lägga mig i sängen och dra upp täcket över huvudet och ge fan i allt och alla.
Men jag stannade på jobbet. Chefen kom in i mitt rum och frågade hur det var med mig. Jag sa att det inte var bra, men att det väl fick funka. Han ställde inga närgångna följdfrågor. Han lät mig bara vara. Vilket jag förstod att han skulle göra. Och det uppskattar jag verkligen. No pressure.
Långsamt, långsamt tog jag mig upp ur det mörka hålet. Det tog hela dagen, men med hårt arbete (som fick mig att känna mig duktig), ett spontanbesök hos frisören (som fick mig att känna mig fin), en chokladkaka från syrran (som fick mig att känna mig lite mindre PMS-miserabel) och fyra Buffy-avsnitt (som fick mig att känna mig engagerad och intresserad) lyckades det till slut.
Nu sitter jag med fötterna i ett fotbad som syrran gjort i ordning åt mig och hör hur hon vispar degen till en blåbärspaj ute i köket.
Jag kanske är lite sommardeprimerad (eller bara allmänt labil) men just nu känns det i alla fall helt okej. Until next time the darkness hits me.
2 juli
Hur kan ett datum göra ont? Jag menar - det är bara ett jäkla datum! Det finns 365 (ibland till och med 366) olika på ett helt år...och egentligen är de ganska lika. Så varför måste det hugga i hjärtat just idag?
Bara för att den här dagen brukade betyda en massa fina saker för mig förr i tiden. Bara för att dessa fina saker sedan blev fula. Bara för att jag har så svårt för att glömma och förlåta och gå vidare.
Och så mens ovanpå det. Och huvudvärk och frustration och trötthet.
Nu får det nog bli några Buffy-avsnitt.
Jag var mest lycklig över att befinna mig i hennes närhet och ha hennes fulla uppmärksamhet
Och vem stötte jag ihop med på stan på väg hem från jobbet för en stund sedan då, om inte tjejen jag har en crush på! Iiiiihh!!! Happy happy HAPPY!!!
Den fina människan stod och försökte värva bidragsgivare till en organisation som hjälper flyktingar. Och jag "glömde" alldeles bort att jag brukar svära över detta satans pärmfolk som ska hoppa på en när man går där helt beskedligt på stan och ge en dåligt samvete för alla världens orättvisor och tigga pengar för att göra någonting åt dessa orättvisor.
Hm. Av någon outgrundlig anledning ville mitt kritiska sinnelag inte infinna sig idag och jag lät mig värvas utan något som helst motstånd och skrev gladeligen på ett papper som ger organisationen rätt att dra några hundralappar från mitt bankkonto varje månad.
Och sedan fånlog jag resten av hemvägen (förutom när jag passerade några idioter som fällde högljudda, rasistiska kommentarer om en somalisk familj som befann sig i närheten - om jag varit lite mer extrovert skulle jag förmodligen ha fräst åt fanskapen att hålla käften, men nu blängde jag bara lite under lugg på dem...och jag lyckades faktiskt hitta tillbaka till fånleendestadiet igen efter en stund, för jag tänkte minsann inte låta några random individer med mental istid förstöra min lycka).
