Idag fick jag veta att en av mina kunder har dött. Det känns konstigt. Jag träffade henne för bara ett par månader sedan...och nu är hon borta. Så hemskt! Det var visserligen "bara" en deklarationskund som jag inte träffar mer än en gång om året, inte en bokföringskund som jag träffar varje månad...men det känns ändå hemskt.

 

Och som om inte det vore nog "tvingade" chefen mig att skriva ett tillrättavisande mejl till den enda invånaren i Karmanjaka som jag faktiskt tycker om och som brukar uppträda så vänligt emot mig. Jag visste att det var nödvändigt, men det kändes allt annat än angenämt att göra det.

 

Jag protesterade lite innan, men inte så mycket för jag vill inte att chefen ska tvivla på att jag kommer klara av den tuffa roll som revisorsyrket faktiskt innebär. Han säger ofta att man inte får vara rädd för att få folk emot sig och att komma med obehagliga sanningar...så jag försöker att åtminstone inte visa alltför tydligt att det är sådant som jag är rädd för.

 

Efter en lång dag med hårda prövningar fick jag som en extra "bonus" höra talas om en skitsnackskampanj som dragits igång av två bittra människor som inte längre ingår i min umgängeskrets. Förr skulle jag nog ha tagit mer illa vid mig, blivit ledsen och arg och upprörd...men nu blev jag mest trött. Jag fattar inte hur man kan vilja lägga energi på att göra andra människor illa...vad är vitsen med det liksom? Men men...om det gör dem lyckligare så är det väl bara att låta dem hållas. Det är ju tydligen inte alla som klarar av att ta sig uppåt utan att trycka ner andra på vägen.