Jag har ett vagt minne av att jag försökte blogga från mobilen igår kväll. Tack och lov lyckades jag inte publicera. Inte för att jag kommer ihåg vad jag skrev för något, men eftersom jag tagit Imovane och var hög som ett hus kan jag ju lätt dra slutsatsen att det inlägget gjorde bäst i att inte bli publicerat.

 

Jag kände mig ovanligt kreativ igår. Jag ville sy klänningen jag fick tyg och mönster till när jag fyllde år, men så kom jag på att tyget nog borde tvättas innan jag använder det - så att det krymper INNAN jag hunnit börja klippa i det. Så det fick bli romanskrivande istället. Flera sidor! Det var verkligen länge sedan nu...men oj, vad kul det är! :D Hoppas att kreativiteten håller i sig tills jag kommer hem från jobbet i eftermiddag, så att det kan bli några sidor till.

 

Igår kväll gjorde sinnesstämningen och inspirationen dock en störtdykning. Jag låg i sängen och mådde illa och våndades. Och det var då jag tog min tillflykt till Imovane-dimmorna. Jag har förresten fått min stödperson att börja använda Imovane nu också. :O Jag är tydligen väldigt entusiasmerande i mina beskrivningar av tablettens effekter. Kära nån...undrar om det är någon mer än henne jag lyckats dra ner i fördärvet?! Det börjar ju likna knarklangning, det här. Oj oj oj...