Har känt mig helt knäckt idag. Fullkomligt miserabel. Massor av gråt och skrik inom mig som bara ville ut ut UT. Jag ville egentligen bara gå hem och lägga mig i sängen och dra upp täcket över huvudet och ge fan i allt och alla.

 

Men jag stannade på jobbet. Chefen kom in i mitt rum och frågade hur det var med mig. Jag sa att det inte var bra, men att det väl fick funka. Han ställde inga närgångna följdfrågor. Han lät mig bara vara. Vilket jag förstod att han skulle göra. Och det uppskattar jag verkligen. No pressure.

 

Långsamt, långsamt tog jag mig upp ur det mörka hålet. Det tog hela dagen, men med hårt arbete (som fick mig att känna mig duktig), ett spontanbesök hos frisören (som fick mig att känna mig fin), en chokladkaka från syrran (som fick mig att känna mig lite mindre PMS-miserabel) och fyra Buffy-avsnitt (som fick mig att känna mig engagerad och intresserad) lyckades det till slut.

 

Nu sitter jag med fötterna i ett fotbad som syrran gjort i ordning åt mig och hör hur hon vispar degen till en blåbärspaj ute i köket.

 

Jag kanske är lite sommardeprimerad (eller bara allmänt labil) men just nu känns det i alla fall helt okej. Until next time the darkness hits me.