Göra av med pengar, slippa småbarn och utmana Ångestmonstret
Efter jobbet gick syrran och jag på stan och shoppade lite. Jag gjorde tydligen av med över tusen spänn. Holy shit, liksom! :O Lite ångest fick jag förstås över detta slöseri...men mest är jag glad över mina nya fina kläder. :)
Och för att göra mig ännu gladare, nåddes jag av detta ljuva budskap när jag kom hem...
Åh, vad jag älskar Statens medieråd! :D Tyvärr lär väl den jävla Kammarrätten ge vika för alla hysteriska fjortisar som förmodligen går bärsärkagång just nu. :S Men ett litet tag kan jag ju i alla fall få leva i den falska förespeglingen att jag kommer slippa alla jobbiga småungar i biosalongen. Inga illvrål när Edward eller Jacob tar av sig tröjan, inga högljudda kommenterar när ungarna inte fattar vad som händer på bioduken...herregud, vad underbart! Men som sagt - det är nog tyvärr en utopi.
By the way...vi har personalmöte imorgon bitti. Och jag ska berätta om de två kurser jag gått under hösten samt redogöra för innehållet i den handbok jag håller på och skriver till kontoret. :O Det känns läskigt, men inte på ett jag-kommer-dö-sätt. Jag känner mig ju så hemma i Körsbärsdalen nu. Så det ska nog gå bra. :)
Mer nervös är jag däremot inför besöket på den där andra revisionsbyrån, vilket äger rum imorgon efter jobbet. Jag har aldrig varit där förut, jag har aldrig träffat de där människorna, jag vet inte alls vad de förväntar sig av mig, jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra... :bigeyes:
Happy Halloween!
Jag har aldrig varit särskilt mycket för Halloween. På högstadiet innebar det svarta kläder och häxhatt, alldeles för otäcka skräckfilmer och svindlande tonårsfylla. Men annars har jag inte brytt mig om den här dagen överhuvudtaget.
Men i år är Halloween speciell för mig. För i år markerar den här dagen slutet på mitt liv som provanställd. Imorgon börjar mitt nya liv som tillsvidareanställd. :thumbup:
Happy Halloween! :D
Förvirring i Sherwoodskogen
Som inspiration till ett av mina romanprojekt har jag nu införskaffat och tittat på Princess of Thieves. Helt okej - men inte alls så fantastisk som jag hade hoppats på. Och det fick mig att inse hur irriterande det är att se andras berättelser om karaktärer som man själv håller på och skriver om (detta är första och troligen enda gången jag lånar redan etablerade karaktärer på det här viset!) - jag låg hela tiden och tänkte att "sådär är det inte alls" och "sådär skulle aldrig han säga" och så vidare. Dessutom undrade jag vad fan Bill Compton hade i Sherwoodskogen att göra?! ;)
Stephen Moyer som Bill i True Blood och Philip i Princess of Thieves.
Villebråd
Man skulle ju kunna tro att detta mejl borde räcka för att skrämma bort headhuntern. Men icke! Hon ringde idag igen. Och hon föreslog att jag i alla fall ska träffa hennes uppdragsgivare, även om jag inte är intresserad av tjänsten de har att erbjuda. Ett helt förutsättningslöst möte, bara för nätverkandets skull, för framtida kontakter och så vidare.
Jag kände mig som ett rådjur i strålkastarljuset och kunde inte annat än att tacka ja.
Och jag tror att det kan bli ganska roligt. Skitläskigt förstås, men eftersom inte hela min framtid hänger på det där mötet så kanske jag faktiskt kan slappna av lite och inte uppleva det som världens undergång om jag skulle göra bort mig.
Och jag känner mig väldigt smickrad över att bli jagad på det här sättet (även om jag starkt misstänker att headhuntern får provision varje gång hon lyckas boka ett möte och att det främst är därför hon är så ihärdig).
Vilddjur
Katter förstår inte riktigt det här med sommar- och vintertid. :P Klockan fem imorse började terrorn - trampa, gnälla, nafsa, vräka ner mobilen och väckarklockan från nattduksbordet, klösa på en bok som jag är rädd om och så vidare. :O Jag försökte få den lilla terroristen att fatta att vi skulle sova en halvtimme till. Men enligt henne var ju klockan sex, och jag borde ha gått upp och gett henne frukost för en halvtimme sedan.
Tydligen var jag likadan när jag var liten. Mamma säger att det tog typ en hel vecka innan jag slutade vakna för tidigt. :P
Idag har jag ont i huvudet. :S Men jag tror faktiskt inte att det är kissens fel. Det kommer nämligen bli fullmåne ikväll...och då brukar jag ju bli lite konstig. Det är ett under att jag lyckades somna utan Imovane igår kväll. Jag menar, det var natten före fullmåne OCH söndagkväll. Som gjort för sömnlöshet. Men jag somnade och sov gott. Ända till klockan fem, som sagt. ;)
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när strålkastarna tändes på Pauls begravning
Jag älskar bögar. Jag hatar HIV. Jag beundrar Jonas Gardell. Jag kokar av frustration över samhällets okunskap. Jag har noll förståelse för föräldrar som vänder sina egna barn ryggen. Jag skulle ha velat lära känna Paul och alla andra underbara pojkar som dog i alldeles för unga år.
Jag blir rörd ända in i hjärtat av Torka aldrig tårar utan handskar.
Tiden sätter sina spår
Syrran och jag har tillbringat denna lördag på landet, hos mormor och morfar i Stugan.
En mängd känslor och tankar trängs inom mig nu. Men jag nöjer mig med att enkelt konstatera hur himla mycket jag älskar min mormor och morfar. Och jag vet att jag måste acceptera att de börjar bli gamla och att de förändras. Jag jobbar stenhårt på att acceptera det. För jag älskar dem verkligen. Och jag tänker på vilket långt och rikt och fint liv de haft - och på många sätt fortfarande har. Det är värt mycket.
Längtan vs. Rädslan
Taylor har nu avslöjat hur det första halvåret av hennes Red-turné kommer att se ut. :D Bara en massa amerikanska städer. :S Och mitt logiska jag fattar att hon självklart börjar i sitt hemland, och tar resten av världen senare. Men mitt känslomässiga jag blir frustrerad som fan och tycker att hon ska komma till Sverige nu nu NU!!!
I ett flyktigt ögonblick av äventyrslusta/desperation tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt och uppfylla min dröm om att åka till Kalifornien. Fatta att få besöka Kalifornien OCH gå på en Taylor-konsert på en och samma gång! :D
Men herregud, vad läskigt! :bigeyes: Jag har bara varit utomlands ett fåtal gånger i mitt liv - och alla gångerna har jag varit i Danmark. Så att åka till USA...det får nog vänta ett tag till. Jag får helt enkelt ge mig till tåls tills Taylor kommer till norra Europa. Om sisådär sjuttioelva år.
Allting blir bra
När chefen och jag satt och förmiddagsfikade idag, berättade han för mig att han eventuellt tänker släppa in Jossi i Körsbärsdalen. Han sa att han vill "pröva honom". Och jag blev knappt ens upprörd (vilket jag hittills alltid har blivit när Jossi kommit på tal eller varit på besök i Körsbärsdalen). Jag är trygg i förvissningen om att jag får stanna i Körsbärsdalen, så jag känner inget hot längre. Visst är jag skeptisk till hur den där gåpåiga karriärnissen ska passa in hos oss...men vad fan, han kan väl få göra ett gästspel på ett par månader - så får chefen besegla hans öde efter det. Ingenting som jag behöver bekymra mig om. :)
När jag stod i kassakön på Ica på hemvägen såg jag något som jag faktiskt aldrig har sett förut. Jag såg när en ur personalen fyllde på plastpåsarna. Och jag blev helt förundrad. Jag stod där och stirrade alldeles fascinerat på när han lyfte upp de enorma rullarna med påsar ur en kundvagn och lade dem i det där utrymmet under rullbandet som är till för just plastpåsar. (Nej, jag är inte riktigt normal - det trodde jag att vi hade konstaterat för länge sedan.)
Väl hemma möttes jag av Taylors nya album på hallmattan. :D CDON hade visst äntligen behagat skicka det - två dagar för sent! :O Men jag kände mig faktiskt inte speciellt irriterad över förseningen, jag blev mest glad över att äntligen få hålla den efterlängtade skivan i mina händer och få lägga den i stereon och lyssna till de ljuvliga tonerna. Det är typ det enda jag kommer att lyssna på ett bra tag framöver nu. (Så nu vet min stödperson vad hon har att vänta sig på söndag, mohahaha...)
Någon som däremot inte väntade på hallmattan var kissen. Och hon kom inte trippande för att jambeklaga sig över mina långa frånvaro och ta igen förlorad keltid, som hon brukar göra när jag kommer hem. Jag ropade på henne, men hon kom inte. Jag gick runt och letade efter henne på alla möjliga och omöjliga gömställen, men hon fanns ingenstans. :O Jag kände paniken stiga inom mig, och tänkte att det antingen varit någon jäkla fastighetsskötare här och råkat släppa ut henne eller att hon blivit allvarligt sjuk och dragit sig undan någonstans - snart började jag till och med tro att hon var död! :bigeyes:
Men så hittade jag henne, längst in i mörkret bakom böckerna längst ner i bokhyllan. Lättnaden var ENORM! Och när hon insåg att hon var avslöjad, dröjde det inte länge innan hon kom fram. Den här lilla kurragömmaleken leker kissen med mig med jämna mellanrum. När hon typ tycker att jag ägnar henne för lite uppmärksamhet går hon och gömmer sig, för att se om jag saknar henne. Och när jag hittar henne kommer hon fram och är hur glad och kelig som helst. :)
Tomrum
Echo echo echo...
Jag är alldeles ensam i Körsbärsdalen just nu. :O Det är bara chefen och jag som jobbar idag, för de andra är antingen sjuka eller föräldralediga eller vabbande. Och nu har chefen åkt iväg i ett ärende. Så jag sitter här alldeles ensam. Det känns konstigt. Visst är jag van vid att vara själv här på lunchen, men det är en annan sak - då vet jag ju att de andra kommer komma indroppande en efter en inom en eller ett par timmar.
Imorse när jag kom hit väntade tre upprörda mejl på mig - från en och samma kund. Liiite jobbig start på dagen när man bara fått mellan fem och sex timmars sömn under natten. :tired: Jag satte igång spellistan med Taylor, drack ett glas saft och tog ett djupt andetag. Sedan kände jag mig (någorlunda) redo för att ta itu med mejlanstormningen. Tack och lov lugnade sig kunden så fort hon fått svar från mig. Så nu är det frid och fröjd igen. :thumbup:
Nu ska jag göra klart två bokslut och eventuellt köra lite löpande redovisning och sedan är det helg. :)
Inspärrad
Det är jättesent, men jag har inte gått och lagt mig än - och det är Michelles fel! :P För ett tag sedan tipsade hon mig nämligen om en jättebra bok - Inspärrad av Teresa Cooper. Nu har jag sträckläst den, och jag fullkomligt bubblar av alla känslor den väckte inom mig. :O :mad: ;( :bigeyes:
Boken är Teresas självbiografiska berättelse om de fysiska, psykiska och sexuella övergrepp hon utsattes för under sin uppväxt när hon tvångsvårdades på en ungdomsvårdsskola som mer liknade ett mentalsjukhus. Hon var inte sjuk när hon kom dit, hon var ett riktigt maskrosbarn som tagit sig igenom en svår barndom förvånansvärt oskadd. Det fanns ingen som helst anledning för socialen att skicka henne dit. De kunde ha skickat henne till en fosterfamilj, eller till en internatskola - vilket också kom upp som förslag om och om igen. Men det gjorde de inte. De skickade henne till helvetet.
Teresa var inte sjuk när hon kom till ungdomsvårdsskolan - men hon blev det snart av att vara där. Och vem fan skulle inte ha blivit det! Tunga droger, ständig förnedring, hot och våld, lögner och otrygghet. Och ingen ingen INGEN trodde på henne när hon försökte berätta om allt hon utsattes för. Trots tester som visade att hon hade alla de där tunga drogerna i kroppen och trots undersökningar som visade att hon varit utsatt för upprepade våldtäkter och trots återkommande rymningsförsök, självmordsförsök och självskador (jag kände hur det började bränna i min numera läkta handled när jag läste om hur hon skar sig) - trots allt detta var det ingen som tog henne på allvar. Personalens auktoritet vägde tusen gånger tyngre än en förmodat psyksjuk liten flickas "fantasier".
Hur kan samhället svika ett barn på ett sådant fruktansvärt sätt?! Det är fan helt otroligt. Och då snackar vi inte om ett avlägset "förr i tiden" när "folk inte visste bättre"...vi snackar om 1980-talet. Det är inte länge sedan. Och jag är inte så naiv att jag tror att sådant här tillhör det förgångna, att det inte kan hända än idag. (I detta sammanhang är det nästan obligatoriskt att nämna Zebraflickan av Sofia Åkerman och Vingklippt Ängel av Berny Pålsson.) Psykiatrin kryllar av elaka troll - men som bekant spricker ju troll när de tvingas fram i ljuset. Och det är därför berättelser som Teresas (och Sofias och Bernys) är så himla viktiga.
LÄS!!!
Nu har jag mitt på det torra
Tänk att dagar som börjar så jävligt kan bli så fantastiska ändå. Nu har det hänt två dagar i rad. Kass morgon - underbar fortsättning. :D
Vad som har hänt idag? Det började med att en headhunter ringde till mitt direktnummer i Körsbärsdalen. Väldigt smickrande att någon söker upp mig på det sättet och vill erbjuda mig en tjänst på en mysig liten revisionsbyrå här i stan. :thumbup: Men om jag får välja, stannar jag givetvis i min älskade Körsbärsdal.
Men får jag välja? :question: Jag gick in till chefen för att ta reda på den saken. Jag frågade helt frankt hur han har tänkt sig framtiden, med tanke på att min provanställning går ut om en vecka. Och han erbjöd mig en tillsvidareanställning, om jag var intresserad och "inte hellre vill gå till de där huvudjägarna". Och jag sa att jag självklart vill stanna här!!! :D
Så...nu har jag ett jobb. :thumbup: Det känns helt surrealistiskt (och fordrade en liten segerdans/gymnastikuppvisning inne i badrummet innan jag kunde fortsätta jobba). Tänk att JAG har lyckats fixa ett FAST JOBB!!! :D :D :D
Den här dagen började visst inte heller så bra...
VRÅÅÅÅÅÅL!!!! :mad:
Jag blev upprörd när jag fick veta att vi i Sverige inte får skivan förrän den 24 oktober, när den faktiskt släpptes den 22 oktober. Men nu har jag tålmodigt (nåja) väntat ända till idag...och så kommer jag inte få den idag heller!!! :O
Tänk att den här dagen kunde bli så himla bra!
Men nu kanske vi ska lämna dagens obehagliga och suspekta händelser bakom oss...för jag har ju alldeles glömt bort att berätta om dagens äventyr i Körsbärsdalen!
Jag har ringt till en kund idag. :D Det dök upp lite knepigheter när jag skulle göra månadens löner (detta är den tiden i månaden då jag allt som oftast förespråkar ett återinförande av slavsystemet, så att man slipper sitta och hålla på med det där fanstyget som kallas för löneadministration), och ingen av mina kollegor visste hur jag skulle lösa det. "Ring till kunden!" fick jag höra om och om igen. :S Och jag gjorde faktiskt det till slut. Detta är en sådan där trevlig kund, som aldrig blir arg och som alltid är vänlig och tillmötesgående...så det var inte så himla farligt. Inte när jag väl gjorde det. Innan var det förstås jobbigt. Men efteråt kändes det jättebra. :thumbup:
Dagen har även inneburit ett besök på banken, i ett ärende som rörde en annan kund. Jag kände mig otroligt seriös och viktig när jag var där. Jag stod dock kvar på jorden med åtminstone en fot. Jag hade liksom en av mina mest extrema jackor på mig, och såg väl snarare ut att komma från en festival än från en revisionsbyrå. ;) Jag antar att det var en bidragande faktor till att handläggaren jag först pratade med var så tveksam till att lämna ut det jag efterfrågade. :P Men så hämtade han en kollega, och hon var helt med på noterna. Hon visste till och med att jag skulle komma, frågade om det var jag som var Malin och förklarade situationen för sin skeptiska kollega. :)
Jag har svarat i telefon flera gånger idag och jag har tagit emot kundbesök och jag har lyssnat på Taylors nya album och jag har tyckt att de gula höstlöven lyste vackert som guld och jag kan verkligen inte fatta hur en dag som började så jävligt kunde bli så himla bra. :D
Det är inte bara mina öron som älskar Taylor...
Ni kanske kommer ihåg att jag fick mens samma dag som Taylors låt "Red" släpptes?
Igår var det världsrelease av albumet "Red". Imorgon är det Sverige-release av samma album. Så gissa vad som har hänt idag...?
JAG HAR FÅTT MENS!!! :O
Someone's bound to get burned
L hemsökte mig i mina drömmar inatt. Det var fruktansvärt. :( Jag vaknade vid kvart i fem, alldeles förlamad av ångest. Jag greppade mobilen för att ringa till syrran och avreagera mig. Men det var helt blankt i huvudet, jag fattade verkligen inte hur jag skulle göra för att få fram numret. :O Jag hade fullt sjå med att försöka komma ihåg hur man gör när man andas. :bigeyes:
Fan också. Vilken värdelös start på dagen! :( Hoppas att fortsättningen blir bättre...
Sammanfattning av den 22 oktober
Fem nätter i rad blev det. Men igår kväll bröts den Imovane-fria trenden. :O Det var ju för sjuttsingen söndag kväll...! Då kan man liksom inte begära att jag ska kunna somna på egen hand.
Men över till något trevligare. Ingen har väl missat att Taylors nya album släpptes idag?! :D Jag har lyssnat på det heeela dagen i Körsbärsdalen. På nätet alltså. För releasedatum i Sverige är ju inte förrän i övermorgon. :S Men då kommer ett mycket efterlängtat förhandsbokat paket från CDON hem i brevinkastet och förgyller mitt hallgolv (och min stereo, när jag kommer hem). :thumbup:
Apropå hallen... De som har varit hemma hos mig vet att jag har ungefär en miljon jackor och att alla hänger framme i hallen så att det är näst intill omöjligt för gäster att hitta någonstans att hänga sina egna jackor. Imorse hittade jag en jeansjacka, och tänkte att "den här har jag väl inte haft på länge". Sedan fick jag syn på majblomman, som fortfarande satt fastnålad på den. Och insåg att det VERKLIGEN var länge sedan jag använde den där jackan. :O Innan jag gick hemifrån bytte jag ut majblomman mot Rosa Bandet. Nog för att jag vill vara annorlunda än alla andra - men någon måtta får det ändå vara. :P
Idag var deadline för att lämna respons på gruppkamraternas första utkast i skrivarkursen. Skitnervöst - jag hatar verkligen att lämna ut mina älskade babies till främmande kritiska ögon. :bigeyes: Jag kunde knappt andas när jag såg att jag fått två kommentarer... När jag konstaterat att de inte hatade min text kunde jag slappna av lite. När jag insåg att det faktiskt TYCKTE OM texten blev jag alldeles lyrisk. Åååh, jag kan nog lyckas som författare ändå! :D Jag tvivlar ganska ofta på det. Så det är bra med respons. Värsta egoboosten! :thumbup:
Jag har faktiskt skrivit en del ikväll. På en annan historia. Jag försöker mig på ett beprövat koncept, och skriver om filurerna i och omkring Sherwoodskogen. Ni kanske har läst något liknande förut...? ;) Eller nej, det tror jag faktiskt inte. Det finns till exempel ingen Robin i min historia - hon heter Robeena. Och nu ikväll visade det sig att Guy av Gisbourne är älskare till Richard Lejonhjärta - det hade jag faktiskt ingen aning om när jag öppnade dokumentet för några timmar sedan, det bara blev så. Det är det som är så spännande med att skriva...man vet aldrig vad som kan hända! :) Får se vad som händer i Sherwoodskogen imorgon...för nu orkar jag inte skriva mer ikväll. Natti! :tired:
Jag äter inte godis, men jag älskar Twilight
Tre tomma godispåsar med The Twilight Saga: Breaking Dawn part 2-motiv fick följa med mig hem från mataffären idag. ;) Bara lite mer än tre veckor kvar till premiären nu! :D
Och imorgon släpps Taylors nya album! :D I USA. I Sverige släpps det inte förräm på onsdag, av någon jävla anledning. :S Längtar längtar LÄNGTAR!!!
Litteratursociologi: några sidor vid behov, mot sömnsvårigheter
Jag somnade inte förrän runt tolv inatt. :S Extremt sent för att vara jag. Jag tänkte flera gånger trava iväg till medicinskåpet, men jag stod emot. :thumbup: Jag plockade fram litteratursociologin istället. Det hade ju fungerat jättebra tidigare under dagen - och det fungerade alldeles utmärkt på kvällen också. Efter några sidor somnade jag och sov som en stock. ;)
Hur många Imovane-fria nätter i rad är vi uppe i nu? Fem? Jo, fem. :D Wow, säger jag bara.
Segisdag
Idag är en riktig segisdag. Jag gick upp vid halv sex som vanligt, men sedan gick jag och lade mig igen och sov till typ åtta. :O Vid tolvtiden gick jag hem till syrran, och här är jag fortfarande kvar. :) Lade mig i hennes säng för att plugga, men råkade visst somna istället - litteratursociologi är inte så jäkla spännande faktiskt. :P Efter en stund kom syrran och väckte mig med mjölk och nybakat kanelbröd. :thumbup:
You confuse me in a way that I've never known
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna utan Imovane igår kväll. Det var så mycket tankar och förvirring och oro som tumlade runt inom mig. :S
(Men jag somnade faktiskt utan Imovane ändå.)
Tredje gången gillt
Yes! Nu är jag uppe i tre Imovane-fria nätter i rad. :D
Kemi och kemikalier
Nu har jag haft två Imovane-fria nätter i rad. Helt otroligt. Förra veckan hade jag bara en enda - och den här veckan är jag alltså redan uppe i två. :thumbup:
Ikväll har syrran och jag varit på bio. Förhandsvisningen av Bitchkram. Riktigt bra faktiskt. Lite frustrerande dock att töserna inte blev tillsammans...de hade ju värsta kemin! Men nähädå, de blev bara vänner. Väldigt nära vänner, men ändå.
Nu ska jag snart gå och lägga mig. Får se om det blir tredje gången gillt, eller om det blir en tur till medicinskåpet lite senare. Natti natti! :tired:
Efter ett tag blev jag riktigt duktig på att fejka
Ni vet den där leken Sjö & Strand? När man står vid en linje, där "stranden" ligger bakom linjen och "sjön" framför linjen, och man ska hoppa till aktuellt ställe (eller stå kvar) när lekledaren säger "sjö" eller "strand"? Precis, den.
Den lekte vi ofta på gympan när jag gick på lågstadiet. Och jag fuskade nästan jämt. För när man gjorde fel fick man inte vara med längre, då fick man sätta sig bakom lekledaren och titta på. Och till slut satt ju nästan hela klassen där. Så då fejkade jag ett snedsteg (vilket jag blev riktigt duktig på efter lite övning). Hoppade ut i sjön fastän jag skulle stå kvar på stranden, sa "åh nej" och gick och satte mig bland åskådarna. För jag klarade inte av att ha sådär många människor som satt och glodde på mig. :bigeyes:
Sedan satt jag i tryggheten bland de andra och tittade på finalisterna och bannade mig själv för att jag inte var en av dem. :mad: För jag var ju egentligen grym på den här leken, jag skulle lätt ha kunnat vinna om och om igen. Om jag bara inte varit så rädd. Om modet inte hade svikit mig. Om jag bara inte känt mig så utsatt där i rampljuset.
Om jag bara inte haft social fobi.
Hantering av telefonering
Precis när jag började varva ner och runda av för att gå hem för dagen...då kom en kollega in i mitt rum och sa att jag skulle ringa upp en kund som ringt och sökt mig tidigare. :O Skit också! tänkte jag. Det hade jag verkligen ingen lust med. :S Men jag lyfte luren och slog numret fort som fan, innan jag hann sitta och jaga upp mig själv alldeles.
Kunden var väldigt trevlig (hon hade dessutom samma förnamn som min stora kärlek på högstadiet). :thumbup: Men hon ställde så många och så komplicerade frågor att jag mest satt där och bläddrade frenetiskt i papperen och utstötte gutturala läten i stil med "eehhh...hmmm...nu ska vi se...eehhhhh" och kände paniken stiga inom mig. :bigeyes:
Och när jag äntligen kunde svara och förklara och kände att jag började få kontroll över situationen - då ställde hon fler och svårare frågor! :O Till slut fick jag be om att få återkomma, och så gick jag in och satte mig på chefens golv (jag tycker om att sitta på golv - jag satt på golvet i kopieringsrummet och sorterade kopior av årsredovisningar när kunden ringde och sökte mig första gången, det var därför jag inte märkte det). Och efter en stunds dividerande fram och tillbaka sa chefen att han kunde ringa och förklara för kunden vad vi kommit fram till, och jag drog en lättnadens suck och gick hem för dagen.
And I never saw you coming
Jag fick en sådan märklig känsla idag efter jobbet, när jag strosade runt i galleriorna. Helt plötsligt (mellan hyllorna inne på Clas Ohlson) blev jag alldeles gråtfärdig. :O Jag var helt okej (lite stirrig förstås eftersom jag var ute bland folk) och så kom denna förtvivlan från ingenstans och bara grep tag i mig. Skitläskigt! :bigeyes: Jag halade genast fram mobilen och ringde ett SOS-samtal till syrran. Förtvivlan höll i sig en stund, men ebbade sedan ut. Jag började aldrig gråta och jag behövde inte fly.
Varför jag var ute och rände på stan? Jag köpte saker till syrrans paketkalender. :) Syrran och jag har en sådan trevlig jultradition - vi ger varandra 24 paket i slutet av november, så att vi kan öppna ett om dagen under hela december ända fram till julafton. Detta var något som de vuxna gjorde för oss när vi var små. Och nu i vuxen (nåja) ålder har vi återupptagit den här traditionen.
Nu ikväll har jag slagit in 13 paket. Kissen "hjälpte till"... ;) Hon betraktade rullarna med julklappspapper och tejpen och saxen och alla julklapparna som jag strött ut omkring mig på golvet som sina nya leksaker. Så det pågick vilda jakter och brottningsmatcher och rena slagsmål omkring mig medan jag slog in paket. :P
Och hela tiden lyssnade jag (eller rättare sagt LYSSNAR, för det gör jag fortfarande) på Taylors nya låt "State of Grace". Jag vet att jag säger detta om alla hennes låtar, men jag måste bara få säga det om den här också...den är helt jävla underbar!!! :D Den är så...så...så himla FIN!!! Och den gör mig harmonisk. Precis vad jag behöver just nu. :thumbup:
And I never saw you coming and I’ll never be the same...
Plötsligt händer det
Det otroliga har hänt. Deadline för ansökan till vårterminen har passerat - och jag har inte sökt en enda kurs. :O
Men oroa er inte. En av kurserna jag läser nu fortsätter ända fram till sommaren. ;)
Självmord eller kast med liten mumie?
Så det kan vara så att en man begått självmord. Det kan också vara så att en mumie har kastats ner från bron. Eller så är det språkpolisens morgonhumor som är lite i morbidaste laget.
En regnig måndag
Jag känner mig lite låg ikväll också. :S Men det är ju inte så kul att höra om, så jag berättar om min fina dag istället.
Idag kom chefen in i mitt rum medan en kollega höll på att lära mig fakturering. Han frågade hur det gick. Och min kollega sa att det gick bra - "för Malin är ju så duktig, hon lär sig snabbt". :blush:
På hemvägen från Körsbärsdalen vräkte regnet ner. Och jag hade mina finaste tygskor på mig - och för att göra det hela ännu mer intressant hade jag lämnat Hello Kitty-paraplyet hemma imorse. :O Smart. Jättesmart, verkligen. Men det var inte mycket att göra åt. Hoppa fram och tillbaka över de värsta vattenpölarna och gå större delen av vägen inomhus (genom galleriorna) och under träden. Svängde förbi Ica och köpte lite gott att trösta mig med.
När jag kom hem tog jag av mig alla blöta kläder, kröp ner under Hello Kitty-filten, satte igång The L Word och mumsade säsongens första pepparkakor. :thumbup:
Historien upprepar sig
Jag känner mig lite låg. Sorgsen. Off. :( Inte så konstigt, det är ju söndag. Har försökt döva dessa känslor med The L Word - har avverkat halva första säsongen nu under eftermiddagen och kvällen. Det var...eh...intressant. :blush: Men det gjorde mig inte mindre sorgsen, snarare tvärtom. :S Och det fick mig inte att komma över saknaden efter Queer as Folk - flera av karaktärerna i serien påminde ju skrämmande mycket om vissa andra karaktärer...
Radarparet. Bästisarna. Charmiga, roliga...och så fina. :thumbup: Ibland saknar jag faktiskt det här, att ha en bästis...jag hade det på högstadiet, och det var så himla mysigt. Men det kanske är något som hör ungdomsåren och fiktionen till? Eller så är det bara mig det är fel på, med min enstöringstillvaro och mina känslomässiga skyddsmurar... :question:
Den unga oskyldiga nykomlingen i gayvärlden. Alla ska vi den vägen vandra...
Paret som varit tillsammans forever and ever och som bara blir mer och mer sammansvetsade och står vid varandras sida genom med- och motgångar och stöttar varandra till hundra procent och bildar familj och är så äckligt lyckliga att det gör ont inom mig. (Nää, jag är inte bitter...hur kan du tro det?)
Den promiskuösa. Av någon anledning är det den här karaktären jag verkligen fastnar för. Vilket är väldigt märkligt, eftersom det är så långt ifrån mig själv man kan komma. :question: Men det är något sorgligt över både Shane och Brian, som väcker medkänsla och sympati inom mig. Jag vill liksom bara krama dem, ta hand om dem...
Så. Efter denna i teveserieanalys halvhjärtat maskerade självömkanskavalkad, kanske vi kan konstatera att jag borde ta en Imovane och gå och lägga mig nu. Natti natti!
Man vet att det är söndag morgon, när man stöter på fler spyor än människor på stan
När jag kom ner i tvättstugan imorse insåg jag vad det var jag glömde köpa igår. Tvättmedel! :O Och därför stod jag och hängde på låset när Ica öppnade klockan åtta. :P Det var jag och hundägarna och några hurtfriska joggare ute. Annars bara spyor. Man vet att det är söndag morgon, när man stöter på fler spyor än människor på stan. :S Tur att det regnar idag, då kanske de försvinner snart.
Det var jättepinsamt att gå in på Ica först av alla. :bigeyes: Jag ropade "god morgon" med väldigt gäll och osäker röst till kassörskan och log krystat emot städaren och smög runt där alldeles ensam mellan hyllorna som en osalig ande. Tvättmedel, kattsand och bindor. Jag ville egentligen köpa risgrynsgröt också, men jag hittade inte det och jag vågade inte fråga. Så det får bli en annan gång (när jag inte är den enda kunden i affären).
Annars var det rätt trevligt med en morgonpromenad i regnet. :thumbup: Luften kändes så frisk och trottoaren var full av fina duvor och kajor och allting var lugnt och tyst. Jag kände mig riktigt harmonisk under hemvägen.
Amanda Todd
Jag blir så ledsen. :( Bara 15 år gammal, och har redan varit med om så mycket hemskt. För lite mer än en månad sedan lade hon ut den här videon på YouTube. Och nu i veckan tog hon livet av sig. Bara 15 år gammal. 15 år! ;(
Nu vill hennes mamma att Amandas video sprids och bidrar till att öka medvetenheten om nätmobbning. Så...här är den. Titta, gråt och begrunda.
Metoder för att domna bort
Igår kväll somnade jag utan Imovane. Första gången den här veckan - tror jag. :question: Minnets stig går dock inte särskilt rak igenom Imovane-dimmorna, så jag kan komma ihåg fel. ;)
Jag var nästan övertygad om att det skulle bli Imovane igår kväll också, men jag tog ett lavendeldoftande skumbad till tonerna av en avslappningsskiva istället (tack för tipset, syrran!). Inte riktigt lika effektivt - men det måste ha fungerat, eftersom jag vaknade imorse och alltså förr eller senare måste ha somnat. :P
Det är skönt med varma skumbad. Men jag förstår mig inte på folk som kan ligga i badkaret i evigheters evigheter. :question: Själv klarar jag bara några minuter - sedan skriker hela mitt sinne och min kropp att jag måste därifrån. :O Jag blir så tung i huvudet, hjärtat bankar som värsta hammaren, det börjar dunka vid tinningarna och jag blir alldeles yr och det känns väldigt obehagligt. :S Men när jag ligger i sängen efteråt känns det bra att vara sådär varm och tung och bortdomnad...och det är väl därför det får mig att somna (men lika effektivt som Imovane kan det aldrig bli).
Nu ska jag sätta mig och skriva en kritisk analys av överanvändandet av droger inom psykvården. Harkel, harkel... ;)
Det riiiiinger!!!
Det har varit en bra dag idag. En riktigt bra dag. :thumbup:
Jag har ringt tre samtal på jobbet idag. Ja, ni läste rätt - jag har RINGT TRE SAMTAL!!! :D
Ett var till min sjukskrivna kollega (som jag behövde fråga om några saker angående ett bokslut). Och de två andra var till en kund, som ringde under fikarasten då en kollega svarade och sa att jag var upptagen men skulle ringa upp sedan. Först fick jag panik och tänkte att jag minsann inte alls skulle ringa. :S Men så ringde jag i alla fall. Och kunden påpekade att rapporten jag skickade till honom igår måste vara felaktig - för det fattades cirka 1,2 miljoner kronor. :O
Jag trodde att jag skulle dö! :blush: Och sedan ägnade jag den närmaste timmen åt att leta upp och rätta till denna dundermiss. Och sedan ringde jag till kunden igen, för att tala om att det var fixat. Jag väntade mig att han skulle vara arg. Dels för att jag gjort ett sådant stort fel, dels för att rättandet av felet gjorde att han skulle betala runt 150 tusen i moms - istället för att få tillbaka runt 60 tusen. :blush: Men han var inte ett dugg arg. Ingen fara alls och bra att han uppmärksammade det och kanon att jag kunde rätta till det så snabbt och nu var det ju ordnat och ha en trevlig helg!
Jag började ärligt talat nästan gråta när vi hade lagt på. Vilken overkligt trevlig, förstående, tillmötesgående kund! Tänk om alla vore sådana...
Apropå telefoner, så ringde ett för mig okänt nummer till min mobil idag - och jag svarade (efter extremt lång tvekan). :thumbup: Det var, som jag trodde, någon som hade ringt fel. Han frågade om jag hade beställt grus. Och det har jag verkligen inte gjort - vad skulle jag med det till?! :P
Sedan ringde syrran. Och frågade om hon fick komma till Körsbärsdalen och hälsa på en stund. Och det fick hon ju. :) Det blev lite smått kaos i mitt inre, när Familje-Malin och Jobb-Malin skulle kombineras, men det gick ganska bra ändå. Min söta syster hade med sig en höstpresent till mig i en liten påse - ett par nya örhängen. Jättefina, tack så jättemycket! :D
Flicka med silverörhänge.
Nu har jag gått hem från Körsbärsdalen och nu har jag stängt av mobilen. Nu räcker det med jobb och nu räcker det med telefonsamtal. :P Nu väntar istället en lång helg av intensivt pluggande...
Kvitter om Twitter
No pressure, Malin, men nu måste du verkligen ta tag i din Twitter! För nu har Lyckopillret börjat följa dig där. :) :blush: :D
(Och jag har tydligen börjat prata med mig själv.)
Happy happy feelings...men vad fan ska jag skriva? Nu får du faktiskt hjälpa mig här, Livrädd!!! Har du kommit underfund med storheten med Twitter än? :question:
Ett hjärta av snö
Okej, okej - I surrender! Det är höst, det är vinter, det är mörkt, det är KALLT.
Och det är extremt svårt att ta sig upp från den varma gosiga platsen under två täcken och ett överkast när klockan ringer och det är becksvart ute och termometern visar på ynka två plusgrader... :S
Av ren självbevarelsedrift byltade jag på mig både halsduk och vantar och vinterstövlar och vinterjacka när jag skulle gå ut. Så det är väl bara att acceptera att sommaren obönhörligen är slut nu. :( Det positiva med det är att nu kan jag helhjärtat se fram emot att få börja julpynta och köra julkalendermaraton. ;)
Dagens gå-till-Körsbärsdalen-musik. Snö = vinter = kallt = nu. (Beskrivningen av "min älskling" i den här låten känns förresten som en rätt träffande beskrivning av mig.)
Lunchutmaning och telefonbeteende
Lite lagom skittrött efter en och en halv timmes övertid. :tired: Men så har det också varit en ganska händelserik dag...
Jag ringde till den där revisorn jag inte fick tag på igår. Jag var förstås skitnervös och började svamla och kasta om bokstäverna i ord och sådant där. :S Men han förstod ändå vad jag sa, och han var trevlig. :) Att det sedan visade sig att jag inte alls hade behövt ringa till honom, eftersom han tydligen har avsagt sig uppdraget jag ringde om, är en annan sak...men jag grämer mig inte över det - jag är glad över att jag vågade ringa. :thumbup: Precis efter samtalet var jag så lättad och lycklig att jag svävade in i en kollegas rum och log med hela ansiktet och sa att "det är inte han som är revisor där längre, jag vet inte vem som är det nu". Jag kanske borde ha låtit lite mer bekymrad när jag meddelade detta...men jag kände mig inte särskilt bekymrad just då, jag var mest glad och stolt. :D
Jag tog inte med mig någon matlåda till Körsbärsdalen idag, så jag blev ju tvungen att gå ut på lunchen. Jag gick till mitt stammisställe, men stannade och tvekade utanför när jag såg hur jäkla mycket folk det var därinne. :S Men så reste sig en kille och gick så att ett bord (det som jag sedan länge betraktat som "mitt" bord faktiskt) blev ledigt. Så då gick jag in. Och föreståndarna hälsade glatt och igenkännande på mig och jag satte mig vid "mitt" bord och åt och kände mig både duktig och lyxig - och snart ganska mätt. :P
Jag har svarat i telefon jättemånga gånger idag - ett par gånger har det till och med ringt på mitt direktnummer (vilket det ganska sällan gör). :thumbup: Flera gånger lyfte jag luren utan att knappt ens tänka efter - jag bara gjorde det. (Kors i taket, än är undrens tid inte förbi.) Jag har dock märkt en liten förskjutning i mitt telefonbeteende nu jämfört med tidigare i år...medan jag förr helst svarade när det ringde på porttelefonen, föredrar jag nu externa samtal. Förr tyckte jag liksom att porttelefonsamtalen var enklare, eftersom jag bara behövde säga företagsnamnet, lyssna medan besökaren framförde sitt ärende, säga "varsågod" och trycka på portöppningsknappen och sedan gå bort och öppna dörren, eventuellt meddela den kollega besöket gällde vad som var på gång. Men nu - nu tycker jag att det känns så besvärligt att behöva trava bort till ytterdörren, så nu tar jag mycket hellre de okända externa samtalen som jag inte alls vet vad jag har att vänta mig av. Jag har ingen aning om vem som ringer eller vad hen vill eller vad jag förväntas svara eller om jag överhuvudtaget kommer kunna komma med något vettigt svar - och ändå föredrar jag numera dessa samtal framför de enklare porttelefonsamtalen. (Som sagt - än är undrens tid inte förbi.)
Duktig Flicka-reaktion på respons
Pessimistisk och självkritisk som jag är, lägger jag självklart störst vikt vid att texten kunde ha utvecklats mer och att jag får ett osynligt minustecken efter mitt VG (som är högsta betyg). Och det gör mig så frustrerad! Varför kan jag inte glädjas åt allt det positiva som läraren skrev?! :question:
Tillfälligt fel...försök igen senare
Ni har väl inte missat att biljetterna till Twinight släpptes idag? :D Jag hämtade ut mina på hemvägen. Det kändes extremt nördigt och ganska pinsamt att kliva fram till biokassan och be om att få hämta ut något som släppts bara några timmar tidigare...men tjejen i kassan gjorde ingen big deal av det, och jag hade syrran med mig som moraliskt stöd, så det var rätt lugnt. :thumbup:
(Bild skamlöst stulen från SF.)
I Körsbärsdalen går livet sin gilla gång, med sedvanliga ups and downs. Igår var det väldigt mycket up. Den kollega jag ser som typ allvetande inom redovisning kom och frågade MIG om råd i en momsfråga - och jag kunde svara, utan att knappt ens behöva tänka efter. :D Då kände jag mig ganska så jätteduktig, kan jag ju säga.
Idag har det varit lite mer down. En annan kollega uppmärksammade mig på några fel jag har gjort i min löpande bokföring. :O Och då kände jag mig helt inkompetent och tänkte att nu får jag väl inte stanna kvar i Körsbärsdalen och jag borde kanske förresten inte jobba med ekonomi överhuvudtaget... (Vadå drama queen?)
Jag skulle ringa till en revisor idag. Ja, just RINGA. :bigeyes: För efter intensivt detektivarbete på nätet blev jag till slut tvungen att konstatera att gubben varken hade hemsida eller mejladress. :O Så jag skrev ner hans nummer på en lapp, och satt och blängde på den en stund...sedan ringde jag. Och möttes av den där intetsägande Telia-rösten som informerade mig om att det var något TILLFÄLLIGT FEL och att jag skulle FÖRSÖKA IGEN SENARE. Man kan ju bli vansinnig för mindre! :S Jag försökte förstås inte igen senare. Jag gick över till andra arbetsuppgifter, kastade då och då ett getöga på lappen men utan att göra minsta ansats till att faktiskt lyfta telefonluren.
Imorgon ska jag fråga chefen (som var i Stockholm idag) om han har någon mejladress till den här revisorn...och har han inte det så kanske-förhoppningsvis-men-troligen-inte jag kan lirka mig till att få honom att ringa i mitt ställe. Och funkar inte det får jag helt "enkelt" ta strid med Ångestmonstret och göra ett nytt försök med telefonen. Usch! :S Men det är ju sådant man utvecklas av - att utmana sina rädslor istället för att låta dem styra. Wish me luck...
(Bild skamlöst stulen från ADAA.)
I övrigt går det mycket bra på jobbet. :thumbup: Kanske för bra? Jag pratade nämligen i telefon med min sjukskrivna kollega idag...och hon frågade hur det går för mig (jag har ju tillfälligt övertagit flera av hennes uppdrag) och om hon kanske lagt en för stor arbetsbörda på mig...? :question: Och jag sa att "nej nej, det är lugnt, det går jättebra". Sedan ville jag nästan bita tungan av mig. För hur hemskt måste det inte kännas för henne, att allting rullar på relativt friktionsfritt i hennes frånvaro! Som om hon inte behövdes, som om vi klarade oss alldeles utmärkt utan henne. :O Det var ju inte alls så jag menade. Jag ville bara lugna henne, så att hon kan slappna av och fokusera på att må bra och bli frisk utan att behöva oroa sig för alla plikter på jobbet. Hoppas att hon tog det på det sättet. (Själv skulle jag garanterat ha tagit det på helt fel sätt.)
Och så avslutar vi inlägget med lite Brian och Justin. :love: Jag har fortfarande inte kommit mig för att börja titta på någon annan serie istället...måste nog sörja lite till först.
Den fiktiva verkligheten
Nu har jag tillbringat tre kvällar i rad i Sherwoodskogen. Som om det inte räckte med att jag tillbringar hela dagarna i Körsbärsdalen! Och nu ska jag snart bege mig till Imovanien, där jag ämnar tillbringa natten... ;)
Ghosts from your past
Fuck. Vad jag hatar Hotmail ibland. (Jaja, jag vet att det är jag själv som lagt in det i kalendern...men det var länge sedan jag gjorde det...och jag använder aldrig kalenderfunktionen, så jag visste inte att sådana här saker fortfarande låg kvar.)
Jag vill inte bli påmind om att L fyller år imorgon!!! :( Inte för att jag behöver "bli påmind". Jag är superbäst på att komma ihåg födelsedagar - det är ett riktigt gissel ibland (som nu).
Förra året var jag statist vid en filminspelning den 10 oktober, vilket höll jobbiga tankar borta hela dagen. I år släpps biljetterna till Twinight den 10 oktober - så jag ska nog överleva detta år också.
Skriver andra saker
Nu har jag visst varit dålig på att blogga igen. Shame on me! :O Jag tänkte skriva ett inlägg igår kväll...men så skrev jag om första kapitlet på en av mina romaner istället. :) Och det är precis vad jag tänker fortsätta med nu...så det blir inget ordentligt inlägg idag heller. :P
Det här med SSRI-preparat...
Jag började ta Zoloft när jag var 18 år. Jag har sedermera övergått till Sertralin (som är exakt samma sak som Zoloft) och någon gång ibland, när apoteket inte haft Sertralin hemma, har det blivit Oralin (som också är samma sak). Som 18-åring började jag med en dos på 25 mg. Denna har ökat stegvis genom åren, och nu är jag uppe i 150 mg.
Mamma kommer ibland med försynta förslag om att jag kanske borde trappa ner. Och detta är ju något jag har försökt några gånger - med resultatet att jag mått skit. Så jag bestämde mig helt enkelt för att inte göra det. Jag tänker inte trappa ner och jag tänker inte sluta. Medicinen får mig ju att må bra, så varför ska jag låta bli att ta den? :question:
Jag har alltid gillat Sertralin. Jag tycker att den har hjälpt mig väldigt mycket. :thumbup: Och jag är helt inställd på att fortsätta ta den livet ut. Jag ser liksom inga problem med det. Och jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på en människa som mår jättedåligt på något sätt men ändå benhårt vägrar att ta medicin eftersom de "inte vill ha några onaturliga ämnen i kroppen". Personligen är jag mycket hellre en vandrande drogarsenal, än "naturlig" och dåligmående.
Detta har alltså varit min fasta ståndpunkt. Fram till idag. För idag har jag läst ett kapitel i The Madness of Women av Jane M Ussher, som satte SSRI-preparaten i relation till diagnoser och läkemedelsindustrin. Och det satte förstås genast igång mina konspirationsteorier.
Visst fattar jag att läkemedelsföretagen har ett stort intresse av att så många människor som möjligt tar så många mediciner som möjligt. Men att de har så stor påverkan på vilka tillstånd som klassas som sjuka och i behov av medicinering - det visste jag inte. De är faktiskt med och utformar självaste DSM! :O Inte konstigt att fler och fler diagnoser poppar upp som svampar ur marken varje gång DSM uppdateras...
Men åter till SSRI. Man tystar ner de mest dramatiska biverkningarna av medicinerna - under flera år togs den ökade självmordsrisken inte upp bland biverkningarna överhuvudtaget, och än idag negligeras den av läkemedelsindustrin. :O Man hävdar att medicinernas positiva effekter vida överskrider de eventuella negativa effekterna.
Och när det gäller testerna... Tydligen har SSRI-preparaten främst testats på djupt deprimerade personer och under korta tidsperioder. Men de föreskrivs främst för lätt deprimerade personer och under längre tidsperioder. Trots att man egentligen inte känner till konsekvenserna av långvarig SSRI-användning! :O Tänk om serotoninnivån, som det antyds i boken, kanske inte har ett dugg med psykiskt mående att göra utan snarare är ett sätt för läkemedelsföretagen att göra medicinering till en legitim behandlingsmetod vid psykisk ohälsa. Och tänk om det faktiskt kan vara farligt att hålla på och mixtra med serotoninnivån på det här viset! :bigeyes:
Man kan ju bli paranoid för mindre.
Uppe med...katten
Jahapp. Klockan är väldigt-tidigt-på-morgonen-och-fortfarande-natt, men kissen tyckte att det var dags att gå upp. Hon körde sin sedvanliga terrorväckning (trampa, nafsa, vräka ner saker från nattduksbordet) och då är det inte mycket annat att göra än att lyda henne och gå upp. Även om klockan bara är tio över fyra. Och eftersom jag somnade så himla tidigt igår kväll var jag för pigg för att somna om sedan. Så nu sitter jag här. Och snörvlar. För jag har visst gått och dragit på mig en förkylning. :S Ja, ja...så går det när man klär sig som om det fortfarande vore sommar, fastän vi passerat gränsen till det mörka oktober. :P Men i mitt sinne är det ju faktiskt fortfarande sommar. :) Jag har inte gått in i den traditionsenliga höstdepressionen än - och någonting säger mig att jag inte kommer göra det heller (men nu kanske jag tar ut segern i förskott).
Nyss uppstigen.
Kärlek på avstånd
Tävlingen om att åka till Los Angeles och träffa Taylor är nu avgjord. Jag vann inte. Herregud, vilken lättnad! Visst skulle det ha varit fantastiskt...men mina nerver hade fan aldrig klarat det. Jag håller mig till YouTube och paparazzibilder och fanclubsuppdateringar...och hoppas att jag någon gång kommer iväg på en konsert. Men träffa henne - det vågar jag bara inte!
I'm no one special, just another wide eyed girl who's desperately in love with you...
Svärfarsdröm
Jag drömde om L inatt - och om hennes pappa. Ibland saknar jag faktiskt honom. Jag saknar inte L, men jag saknar hennes pappa. :blush: För han blev som en pappa även för mig. Och han var den enda - förutom jag själv - som öppet tog strid mot L angående hennes WoW-missbruk.
Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, han och hans fru bjöd mig och L på restaurang. Vilken jävla ångest jag hade! :bigeyes: Men det gick bra. Han var väldigt snäll och trevlig och intresserad av vem jag var. Och när L och jag var på väg hem efteråt fick L ett mess från honom där det stod att "hon är jättefin". Och då började jag nästan gråta.
Tänk att han tyckte om mig! Tänk att JAG lyckades göra ett gott första intryck! Tänk att han omedelbart accepterade mig som en medlem av familjen (till skillnad från Ls mamma - men den tragiska historien kräver ett helt inlägg, så den tar vi en annan gång).
Jag fick aldrig riktigt säga hej då till honom innan jag lämnade Skåne. Och det kan än idag kännas lite tungt när jag tänker på det. Och det kan väl vara en av anledningarna till att han dyker upp i mina drömmar ibland.
Auktoriteter som kramas
Jag har problem med närhet. Jag vill helst ha ett visst avstånd till andra människor (männisor utanför familjen alltså). Men idag fick jag en kram av chefen, och det kändes bra. :thumbup: Lite obekvämt förstås, men det var inte så att jag stelnade till och började streta emot - vilket hände några gånger på gymnasiet när lärare försökte krama mig. :O
Körsbärsdalen är en tryggare plats än skolan, och jag är en tryggare människa nu än vad jag var som tonåring. :) Och det tar sig alltså bland annat uttryck i min instinktiva reaktion på auktoriteter som kramas.
Johan och den roliga ekonomin
Idag kom Johan Rheborg till Körsbärsdalen. :O Eller, det var förstås inte han...men likheten var slående! Denna Johan (som egentligen heter något annat) höll en kurs för Körsbärsdalens invånare om hur vi kan använda våra dataprogram mer och bättre än vad vi gör idag i vårt arbete. :) Det är helt sjukt vad mycket man kan göra utöver den traditionella bokföringen... Jättespännande! :D
The real Johan Rheborg.
Att leva med social fobi, ångest...och depression?
The Worrying Kind - Att leva med social fobi, ångest och depression.
Jag har haft samma slogan sedan jag började blogga i mars 2010, och den har känts både bra och träffande. Men på sista tiden har jag börjat ifrågasätta den mer och mer. Att jag har social fobi och ångest råder det ju ingen tvekan om...men hur är det egentligen med depressionen? :question: Visst har jag mina svackor, men jag är i dagsläget inte ens i närheten av att uppfylla kriterierna för depression. Det är länge sedan jag var det.
Så jag kanske borde ta bort depressionsaspekten ur min bloggslogan? Det känns ju lite missvisande att skylta med det, när jag de facto inte är deprimerad.
Men samtidigt vet jag ju att jag kommer falla dit igen. Så har det alltid varit. Jag mår bra en period, sedan mår jag skit en period, sedan bra igen och så vidare. Olika psykkontakter jag haft genom åren har kallat det för "kronisk depression" eller "cyklisk depression"...och jag vet ju att den här tungsintheten ligger i släkten, att det är något jag får dras med och inte kan komma ifrån.
Så att "svära mig fri" här på bloggen kanske är att utmana ödet, att vara kaxig och ta ut saker och ting i förskott? :question: För rätt vad det är så sitter jag där igen...med hopplösheten och tårarna. :S
Nåväl. Det får väl fortsätta stå att jag skriver om depression, åtminstone tillsvidare. Och jag får väl försöka leva i stunden och njuta av att jag just nu befinner mig i ljuset och inte i mörkret. :)
Skenet bedrar
Nu i veckan har ett för mig okänt nummer ringt till min mobil två gånger. Jag har givetvis inte svarat. Därför skickade de till slut ett SMS istället. Och det visade sig att jag vunnit en tävling jag deltog i under Kulturnatten i lördags. :D
Så ikväll tog jag syrran med mig och gick för att hämta ut min vinst (en bok), hos den lilla mysiga buddhistiska gruppen vi besökte i lördags. Det var så lugn och harmonisk stämning där, och jag tänkte att jag kanske skulle nappa på erbjudandet om att komma dit och göra övningar med dem en gång i veckan. Det skulle nog vara bra för mig, att lära mig att slappna av och fokusera och sådana saker.
Men så kom jag hem. Och googlade den här religiösa inriktningen (som förresten heter Falun Gong). Och det visade sig att det inte alls är någon mysig liten frihetsälskande gymnastikgrupp, utan en läskig homofobisk sekt. :O Så dit tänker jag fan inte gå fler gånger.
Religion är creepy. Det har jag alltid tyckt. Så hur kunde jag låta mig luras så totalt?! :question: Det är fan obegripligt.
Häxmöte
Oj, nu var jag visst så uppspelt över min ljusa framtid och Körsbärsdalens tillökning att jag alldeles glömde bort att berätta om Dagens Skräckupplevelse...
Jag har träffat Häxan från Karmanjaka!!! :bigeyes:
Jag visste inte om att hon skulle komma, så jag blev helt skräckslagen när jag hörde hennes röst i porttelefonen. Och jag rusade till en kollegas arbetsrum och varnade om den annalkande faran. Hon fick öppna dörren för Häxan, för jag vägrade.
Men tro inte att jag skulle få smita undan så lätt! Knappt hade jag hunnit in i mitt arbetsrum, innan jag hörde Häxan framföra sitt ärende - och insåg att hon hade kommit för att hämta två påsar som stod inne hos mig. :O
Skrik och panik!
Jag tog ett djupt andetag, lyfte upp påsarna och bar ut dem till Häxan. Det blev ett artigt men kyligt möte. Och så fort jag lämnat ifrån mig påsarna skyndade jag tillbaka in i mitt rum.
Chefen tror på mig!
Vid förmiddagsfikat idag berättade chefen att det kommer en ny praktikant till Körsbärsdalen på måndag. Chefen hade möte med honom igår, och när jag först såg det i kalendern igår morse blev jag jätteorolig...men så lugnade jag ner mig, sakta men säkert, och när killen väl kom strax innan jag gick hem igår eftermiddag kände jag mig nästan förväntansfull. När så beskedet kom idag om att han ska börja här, kände jag mig både orolig och glad - men mest glad. :)
Chefen har varit i kontakt med flera potentiella praktikanter, men ingen av dem har känts riktigt rätt. "Jag vill inte ha in vem som helst i mitt företag och jag tänker inte ta in någon om jag inte tror på den personen", sa chefen bland annat idag.
Det kanske låter som rena självklarheter, men jag blev alldeles varm när jag hörde det. För det betyder ju att chefen tror på mig, att han tycker att jag passar in här och att jag har rätt kvalifikationer och rätt arbetssätt och rätt inställning och allt annat som han tycker är viktigt. :D För annars skulle det ju ha gått för mig som för så många andra som velat komma till Körsbärsdalen. Men så har det inte blivit. Jag fick komma hit, och jag får stanna kvar.
Ja, allting tyder faktiskt på att jag får stanna kvar när min provanställning går ut den sista oktober. :thumbup: Och det känns helt fantastiskt!
Avbruten sömn
Vilken hemsk natt! Jag lyckades visserligen somna utan Imovane. Men sedan vaknade jag klockan ett, klockan fyra och klockan fem. :O Klockan ett för att jag var hungrig och klockan fyra för att jag drömt en mardröm och klockan fem vet jag inte varför men vaknade gjorde jag lik förbannat. :S Kissen blev förstås överlycklig och tyckte att det var dags att gå upp - varenda gång. Det tyckte inte jag. :tired:
Röd dag
Nog för att jag älskar Taylor - men att få mens samma dag som låten "Red" släpps är väl ändå att gå lite väl långt i sin idoldyrkan?! ;)
Överlevnadsguide för oktober
Oktober är en jävla skitmånad. Men jag tänker klara mig igenom den. Stearinljus lyser upp min frukost. Hello Kitty-paraplyet skyddar mig på väg till och från Körsbärsdalen. Arbete upp över öronen håller mig sysselsatt hela dagen. Och Imovane hjälper mig att somna. Så det här ska nog gå bra.
Sjukt - Stressigt - Underbart
Dagens sjukaste: Nu har ju typ alla andra bloggare redan hunnit skriva om detta, men jag måste bara få säga några ord jag också...
Kvinnorna har raderats ur IKEAs katalog i Saudiarabien.
Först blev jag helt mållös. Sedan arg. Och sedan trött.
Att detta kan hända år 2012 är rent absurt. Men Saudiarabien är ett kvinnofientligt land och IKEA är ett kapitalistiskt företag...så egentligen är det väl utgången ganska given. Men det gör det inte mindre för jävligt.
Dagens stressigaste: Jag har i nuläget mer än någonsin att göra på jobbet. Jag har den här veckan och nästa vecka på mig, sedan ska X antal bokslut och momsar vara klara. :bigeyes: Och min sjukskrivna kollega ringer och säger att jag ska prioritera en viss sak, och chefen kommer in på mitt rum och säger att jag ska prioritera en annan sak, och själv hade jag tänkt att prioritera en tredje sak...så det blir fullkomligt kaos inom mig när jag ska försöka komma fram till hur jag bör göra. :O
Dagens underbaraste: Taylor håller just nu på att spela in en musikvideo till "Begin Again" i Paris! :D Åååh, jag kan knappt vänta tills den släpps! Jag älskar låten...och jag kommer högst sannolikt att älska videon.
I väntan på den riktiga musikvideon.
It's just a little...blood
På något sätt lyckades jag skära upp fingret på badrumsspegeln förut. Och jag väntade mig nästan att Jasper skulle komma inrusande i Körsbärsdalen och vilja döda mig. Jag tittar nog för mycket på film... :P
