När chefen och jag satt och förmiddagsfikade idag, berättade han för mig att han eventuellt tänker släppa in Jossi i Körsbärsdalen. Han sa att han vill "pröva honom". Och jag blev knappt ens upprörd (vilket jag hittills alltid har blivit när Jossi kommit på tal eller varit på besök i Körsbärsdalen). Jag är trygg i förvissningen om att jag får stanna i Körsbärsdalen, så jag känner inget hot längre. Visst är jag skeptisk till hur den där gåpåiga karriärnissen ska passa in hos oss...men vad fan, han kan väl få göra ett gästspel på ett par månader - så får chefen besegla hans öde efter det. Ingenting som jag behöver bekymra mig om. :)

 

 

När jag stod i kassakön på Ica på hemvägen såg jag något som jag faktiskt aldrig har sett förut. Jag såg när en ur personalen fyllde på plastpåsarna. Och jag blev helt förundrad. Jag stod där och stirrade alldeles fascinerat på när han lyfte upp de enorma rullarna med påsar ur en kundvagn och lade dem i det där utrymmet under rullbandet som är till för just plastpåsar. (Nej, jag är inte riktigt normal - det trodde jag att vi hade konstaterat för länge sedan.)

 

Väl hemma möttes jag av Taylors nya album på hallmattan. :D CDON hade visst äntligen behagat skicka det - två dagar för sent! :O Men jag kände mig faktiskt inte speciellt irriterad över förseningen, jag blev mest glad över att äntligen få hålla den efterlängtade skivan i mina händer och få lägga den i stereon och lyssna till de ljuvliga tonerna. Det är typ det enda jag kommer att lyssna på ett bra tag framöver nu. (Så nu vet min stödperson vad hon har att vänta sig på söndag, mohahaha...)

 

 

Någon som däremot inte väntade på hallmattan var kissen. Och hon kom inte trippande för att jambeklaga sig över mina långa frånvaro och ta igen förlorad keltid, som hon brukar göra när jag kommer hem. Jag ropade på henne, men hon kom inte. Jag gick runt och letade efter henne på alla möjliga och omöjliga gömställen, men hon fanns ingenstans. :O Jag kände paniken stiga inom mig, och tänkte att det antingen varit någon jäkla fastighetsskötare här och råkat släppa ut henne eller att hon blivit allvarligt sjuk och dragit sig undan någonstans - snart började jag till och med tro att hon var död! :bigeyes:

 

Men så hittade jag henne, längst in i mörkret bakom böckerna längst ner i bokhyllan. Lättnaden var ENORM! Och när hon insåg att hon var avslöjad, dröjde det inte länge innan hon kom fram. Den här lilla kurragömmaleken leker kissen med mig med jämna mellanrum. När hon typ tycker att jag ägnar henne för lite uppmärksamhet går hon och gömmer sig, för att se om jag saknar henne. Och när jag hittar henne kommer hon fram och är hur glad och kelig som helst. :)