Inspärrad

Det är jättesent, men jag har inte gått och lagt mig än - och det är Michelles fel! :P För ett tag sedan tipsade hon mig nämligen om en jättebra bok - Inspärrad av Teresa Cooper. Nu har jag sträckläst den, och jag fullkomligt bubblar av alla känslor den väckte inom mig. :O :mad: ;( :bigeyes:

 

Boken är Teresas självbiografiska berättelse om de fysiska, psykiska och sexuella övergrepp hon utsattes för under sin uppväxt när hon tvångsvårdades på en ungdomsvårdsskola som mer liknade ett mentalsjukhus. Hon var inte sjuk när hon kom dit, hon var ett riktigt maskrosbarn som tagit sig igenom en svår barndom förvånansvärt oskadd. Det fanns ingen som helst anledning för socialen att skicka henne dit. De kunde ha skickat henne till en fosterfamilj, eller till en internatskola - vilket också kom upp som förslag om och om igen. Men det gjorde de inte. De skickade henne till helvetet.

 

Teresa var inte sjuk när hon kom till ungdomsvårdsskolan - men hon blev det snart av att vara där. Och vem fan skulle inte ha blivit det! Tunga droger, ständig förnedring, hot och våld, lögner och otrygghet. Och ingen ingen INGEN trodde på henne när hon försökte berätta om allt hon utsattes för. Trots tester som visade att hon hade alla de där tunga drogerna i kroppen och trots undersökningar som visade att hon varit utsatt för upprepade våldtäkter och trots återkommande rymningsförsök, självmordsförsök och självskador (jag kände hur det började bränna i min numera läkta handled när jag läste om hur hon skar sig) - trots allt detta var det ingen som tog henne på allvar. Personalens auktoritet vägde tusen gånger tyngre än en förmodat psyksjuk liten flickas "fantasier".

 

Hur kan samhället svika ett barn på ett sådant fruktansvärt sätt?! Det är fan helt otroligt. Och då snackar vi inte om ett avlägset "förr i tiden" när "folk inte visste bättre"...vi snackar om 1980-talet. Det är inte länge sedan. Och jag är inte så naiv att jag tror att sådant här tillhör det förgångna, att det inte kan hända än idag. (I detta sammanhang är det nästan obligatoriskt att nämna Zebraflickan av Sofia Åkerman och Vingklippt Ängel av Berny Pålsson.) Psykiatrin kryllar av elaka troll - men som bekant spricker ju troll när de tvingas fram i ljuset. Och det är därför berättelser som Teresas (och Sofias och Bernys) är så himla viktiga.

 

LÄS!!!

 


Kommentarer
Lillasyster

Som du brukar säga - de verkligt sjuka sitter ofta på fel sida av skrivbordet...

Som om det inte räckte med förnedringen i sig så tillkommer bemötandet i att inte bli trodd, det tillfogar ju ännu mer skada, för det kan ju få en att börja tro på att det man utsätts för är som det ska vara, för att ingen reagerar på det. Stackars människa! :( <3

2012-10-26 @ 09:07:28
Michelle

Mohaha!! Ingen sömn till dig ;-) nä, skämt å sido.

Låter som att jag borde läsa Zebraflickan och Vingklippt ängel.. Är de också verklighetbaserade? Jag har läst så många självbiografier nu så jag läser fifty shades of.... som paus, det är tungt att läsa om verkligheten :-S

Svar: Ja, båda böckerna är självbiografier som tar upp missförhållanden inom psykiatrin och du borde absolut läsa dem. :-) Själv föredrar jag Zebraflickan, för den är mer hoppingivande och inte lika mörk och självskadetriggande som Vingklippt Ängel. Men båda är väldigt bra. :-)
The Worrying Kind

2012-10-26 @ 12:23:26
URL: http://meningsfulltonodigt.wordpress.com

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback