Den lekte vi ofta på gympan när jag gick på lågstadiet. Och jag fuskade nästan jämt. För när man gjorde fel fick man inte vara med längre, då fick man sätta sig bakom lekledaren och titta på. Och till slut satt ju nästan hela klassen där. Så då fejkade jag ett snedsteg (vilket jag blev riktigt duktig på efter lite övning). Hoppade ut i sjön fastän jag skulle stå kvar på stranden, sa "åh nej" och gick och satte mig bland åskådarna. För jag klarade inte av att ha sådär många människor som satt och glodde på mig. :bigeyes:

 

Sedan satt jag i tryggheten bland de andra och tittade på finalisterna och bannade mig själv för att jag inte var en av dem. :mad: För jag var ju egentligen grym på den här leken, jag skulle lätt ha kunnat vinna om och om igen. Om jag bara inte varit så rädd. Om modet inte hade svikit mig. Om jag bara inte känt mig så utsatt där i rampljuset.

 

Om jag bara inte haft social fobi.