Gammal och ensam(?)
Måendet har svajat lite nu under helgen. Jag har känt mig omotiverat låg och funderat över ålder och ensamhet. 🥺 Jag känner mig så himla gammal emellanåt...och så ensam...och ändå tycker jag att jag har en bra tillvaro som jag är tillfreds med, men Ångestmonstret kommer liksom ändå och viskar hemska saker till mig. Som att jag inte hör till, inte passar in, inte är önskvärd och att ingen tycker om mig. 😔 Helt orimliga tankar, men de fortsätter ändå gnaga på mig inifrån.
Igår åkte jag till Linköping och shoppade lite. Och det var roligt, samtidigt som jag kände mig lite rastlös - och blev nedstämd över att jag inte vågade gå in i några små butiker där det inte var några andra kunder just då. 😕 Sedan fortsatte jag till Norrköping för att träffa Charlie. Och det kändes jättefint att ses, det var så länge sedan sist. 🙏💖
Det har bildats en ny gemenskap på Facebook för queera personer i Östergötland, och igår hölls den första träffen IRL i Norrköping. 🏳️🌈 Charlie och jag gick dit. Ångestmonstret vrålade ganska högt både innan och under detta tillfälle, och hade jag inte haft Charlie med mig hade jag sannolikt inte gått dit alls. Jag hade konstant ångestpåslag under hela träffen och ville bara springa därifrån. 😱 Men jag är stolt över mig själv som faktiskt gjorde något så läskigt som att hänga med folk jag inte kände. 🙏 Men det gör mig ledsen att min ångest påverkar så mycket för mig. Jag satt liksom mest tyst, med världens ångest, och tillförde inte så mycket till sammanhanget. Och de flesta som var där var så himla unga, typ i tjugoårsåldern, och i en helt annan fas i livet än jag. Fattiga studenter, som knappt flyttat hemifrån. Jag kände mig som en dinosaurie. 🦕
När jag till slut meddelade Charlie att jag ville smita, följde hon mig till tåget. Och vi pratade om att ses snart igen. Det är jag glad över. 🙏💖 Jag vill träffa Charlie, och det är skönt att hon uttrycker att hon vill träffa mig också. Jag har så svårt för att ta initiativ till att umgås, vilket väl bottnar i en rädsla för att bli ratad. Jag har flera vänner som jag skulle vilja höra av mig till och kolla om de vill ses...men Ångestmonstret viskar hemska ord till mig om att de inte vill...och så låter jag bli. 😔 Vilket väl blir en självuppfyllande profetia gällande min ensamhet. Men det är svårt, för jag känner ofta att andra människor betyder mer för mig än vad jag betyder för dem, och jag vill inte tränga mig på och vara jobbig...
Nu är det bäst att sluta skriva innan jag börjar gråta eller något. Det börjar bli dags att ta kvällsmedicinerna och gå och sova. Förhoppningsvis känner jag mig mer uppåt imorgon. 🙏 Det är ju en emotionell bergochdalbana, det här...
Kommentarer
Trackback
