Nu har jag arbetat min allra sista dag i Körsbärsdalen. Eftersom jag redan skrivit en lång sammanfattning av min tid där och dessutom känner att det börjar bli dags att gå och sova snart ska jag fatta mig ganska kort. Det har på många sätt varit en alldeles vanlig arbetsdag idag. Även om fokus legat på avslut. Göra klart uppdrag, sammanfatta status i pågående uppdrag, ta bort behörigheter med mera. Det var en väldigt konstig känsla att stänga ner olika bokslut och veta att jag aldrig kommer att göra bokslut för de bolagen mer. Men allra konstigast kändes det att säga hej då till mina kollegor och gå hem från kontoret efter arbetsdagens slut och veta att det var sista gången. Jag hade tårar i ögonen när jag lämnade kontoret och började nästan hyperventilera ute på parkeringen. Och ändå vill jag det här och det känns väldigt rätt för mig. Och jag ser verkligen fram emot morgondagen på min nya arbetsplats. Men ändå...det är ett väldigt stort steg, och det KÄNNS. Och det måste det väl få göra. Det är naturligt. 

 

Jag har utvecklats och vuxit otroligt mycket både i min yrkesroll och som person under de här innehållsrika elva åren.

Jag minns första anställningsavtalet. Första lönen. Första brevet adresserat till mig. Första semestern. Första jobbmobilen. Tillsvidareanställningsavtalet.

Jag har varit ledsen.

Jag har varit glad.

Jag har känt oro, ångest och frustration.

Jag har känt mig stolt över mig själv.

Jag har lärt mig otroligt mycket. Framför allt genom arbetet tillsammans med kollegor och kunder, men även på de många kurser jag gått genom åren. Jag har till och med själv hållit i några internutbildningar för mina kollegor.

Jag har i samband med kurser och andra utsocknes evenemang ofta fått bo på hotell.

Många kurser har varit förlagda till exempelvis Stockholm och jag har varit väldigt nervös inför resorna (men oftast har det gått bra).

Jag har arbetat hårt och ofta varit trött - på grund av stress eller på grund av att jag utmanat mig själv socialt. En gång behövde jag till och med sova middag på kontoret.

Det har blivit mycket övertidsarbete genom åren och jag har inte sällan suttit ensam på kontoret på helgerna - och då har jag passat på att lyssna på sådan musik som inte lämpar sig för andras öron.

I särskilt intensiva och påfrestande perioder har jag varit sjuk ganska ofta. Det har väl varit kroppens sätt att säga ifrån och få mig att ta det lite lugnt under några dagar. Och varje gång har jag blivit stressad och fått dåligt samvete över att jag var borta från jobbet.

Jag har tagit mycket ansvar och fått mycket förtroende. Jag har varit tillförordnad chef under chefens frånvaro, handlett praktikanter, arbetat självständigt och tagit egna initiativ.

Jag har fått anpassa mina arbetstider efter min morgonpigga natur.

Jag har varit med om några riktigt obehagliga saker. Som när vi hade inbrott på kontoret och tjuvarna hade varit inne i mitt arbetsrum och rotat runt. Och när jag vittnade i en domstol för en kunds räkning i ett mål mot Skatteverket.

Jag har fått mycket uppskattning från kunderna.

Mina födelsedagar har uppmärksammats av mina kollegor och firats på kontoret.

Julfirandena har alltid varit trevliga och de senaste fyra jularna har jag agerat jultomte på kontoret och tänkt ut och köpt personliga julklappar till alla anställda och praktikanter.

Jag har uppmärksammat Alla hjärtans dag på kontoret genom klädval och bakverk. Jag har närvarat vid ett jämnt födelsedagsfirande och två bröllop för kollegor. Och när jag firade tio år inom koncernen bjöd jag på hembakat fika.

Jag har varit med om många trevliga luncher, middagar, after works, kick-offer och liknande.

Jag har fått prova på spännande saker som jag aldrig gjort förut, som att gå på en stor fotbollsmatch, spela padel och släcka bränder.

Jag har fått börja träna på gym och upptäckt att det faktiskt är riktigt roligt.

Jag har njutit av semestrar - och av att få komma tillbaka till vardagen på kontoret efteråt.

Jag har kunnat vara mig själv och tillåtits att blomma ut. Jag har haft på mig de kläder jag trivs i, inrett mitt arbetsrum som det passar mig, varit öppen med min HBTQ-identitet och mina psykiska problem, bett om hjälp när jag behövt det och även funnits där för att hjälpa andra.

Jag har älskat körsbärsträden på innergården och sörjt dem när de sågades ner, liksom jag älskade kakelugnen med körsbär på i mitt första arbetsrum och sörjde den när vi flyttade kontoret till en ny adress.

Det var sjukt mycket folk och jag hade konstant ångestpåslag när vi befann oss i foajén, men det var hanterbart ändå. Några selfies försökte jag ta, men som ni kanske ser kände jag mig inte helt bekväm med det bland alla människor. 🙈 I pausen fick jag en lycka-till-med-nya-jobbet-present av min bågskyttekompis - ett tygmärke med en lyckodrake. Så himla gulligt! Jag blev helt rörd. 🙏💖

Det blåste från Vättern och var iskallt ute. 🥶 Så vi tillbringade mycket tid inne i butiker. Butiksinnehavarna blev mycket glada och tacksamma över att få sälja så mycket såhär under lågsäsong, och när jag berättade att jag planerar att flytta till Vadstena önskade de mig välkommen till staden. 😊❤️🙏

Vi åt lunch på min favoritrestaurang. 😋

Och vi gick förbi och kikade på några av de hus jag kan tänka mig att flytta in i. Jag noterade att porten till det hus jag är mest intresserad av just nu var olåst, så vi smet in i trapphuset och kikade runt och kände in atmosfären. Det kändes väldigt busigt. 😁

På kvällen gick jag till min älskade teater och såg Larm. Blint seende. Blinda ser! en tredje och sista gång. 🎭 Den här gången hade jag sällskap av mamma och hennes man. Annars var det ganska glest i salongen. Jag antar att många drar sig för att se den här pjäsen för att den verkar så konstig. 😕 Och den ÄR verkligen konstig. Men bra. Jag gillar den. Och jag tyckte att jag förstod den ytterligare lite bättre såhär tredje gången jag såg den. 👍

På kvällen höll kollegorna en avslutningsmiddag för mig på en restaurang, och jag tog tillfället i akt att premiäranvända min rosa paljettklänning. 😍💖

Jag fick jättegod vegetarisk mat och det blev en väldigt trevlig kväll. Jag är så nöjd och tacksam. 🙏❤️

Nu ikväll har jag reflekterat över en annan bok, nämligen Is love the answer? av Uta Isaki. En manga som nyligen kommit i engelsk översättning och som handlar om att komma underfund med att en är asexuell och aromantisk. Det kändes som en rimlig sysselsättning idag, med tanke på att Aromantic Spectrum Awareness Week inleds idag. 💚🤍🩶🖤 Och den var himla fin, jag rekommenderar den varmt. 💖🙏

Kvällen har jag tillbringat på teatern för premiären av Larm. Blint seende. Blinda ser! som jag ju såg genrepet av igår. 🎭 Och den här gången var jag ju lite mer rutinerad, så dels hade jag valt en turkos klänning för att matcha ensemblen och dels var jag beredd på de hemska grisslaktfilmerna och kunde hålla för ögonen i tid. Jag hade sällskap av 15 personer från teaterns vänförening som jag satt tillsammans med i salongen och jag pratade en del med några av dem innan föreställningen. 🎭 Jag tyckte om pjäsen när jag såg den första gången och jag tyckte fortfarande om den när jag såg den andra gången, det kändes berikande att få uppleva den igen. 🙏 Men somliga personer i publiken ville inte ens se EN hel föreställning - en tant bakom mig började muttra missnöjt efter bara några minuter och under föreställningens gång såg jag flera personer resa sig upp och lämna salongen. 😲 Jag kan bara inte förstå det beteendet. Det är så oartigt och respektlöst. Personerna på och bakom scenen har liksom lagt ner sin själ i detta. Det minsta du kan göra är att hålla tyst och stanna kvar tills det är över.

"HEJ MALIN!" ropade en av publikvärdarna från andra änden av foajén. Så jag kände mig tämligen välkommen. ☺️ Och jag skuttade runt i den välbekanta miljön och bara njöt av att få vara där igen. 😍💖 Samtidigt som jag kände mig ganska skeptisk inför vad jag skulle få uppleva inne i salongen - nämligen genrepet av Larm. Blint seende. Blinda ser! som har Skandinavienpremiär imorgon kväll. 🎭 Jag fasade för att det skulle vara en sjukt konstig pjäs och att jag inte skulle gilla den. 😱

Det enda som jag verkligen inte gillade och som jag mådde rent dåligt av att se var de brutala filmerna från ett grisslakteri som projicerades på väggen vid ett tillfälle i pjäsen. Hade jag inte redan varit vegetarian skulle jag definitivt ha blivit det efter den vidriga synen. Stackars grisar! 🐖😢

Jag har haft en stor spindel i taket precis utanför min lägenhetsdörr typ hela vintern. 🕷️ I början tyckte jag att den var lite creepy, men sedan började jag bli riktigt fäst vid den. Exakt hur fäst insåg jag först för några dagar sedan, när jag tittade upp mot hennes hörn och hon inte satt där. Jag blev genuint orolig och började leta efter henne i trapphuset. 😨 Och jag talade om för syrran att Charlotte var försvunnen (ja, jag har till och med gett spindeln ett namn 😉). Jag trodde inte att jag skulle få se henne mer. 😭 Men så imorse, när jag skulle gå till jobbet, tittade jag som vanligt upp mot hörnet - och hon var tillbaka! Jag blev SÅ lycklig och halade upp mobilen för att dokumentera det kära återseendet. Och jag meddelade genast syrran att Charlotte kommit hem igen. Slutet gott, allting gott. 🙏 

 

Och dessförinnan hade vi besök av en yogalärare som höll en mindfulnesstimme för oss på kontoret. 🧘‍♀️ Det uppskattade jag väldigt mycket. Inte för att jag lärde mig speciellt mycket nytt, vi gjorde liksom varianter av övningar som jag redan brukar göra själv, men det var väldigt skönt och avstressande. 🙏❤️

Tillfredsställelsen när det visar sig att en stöddig revisor på en av storbyråerna har fel och jag har rätt - och detta bevittnas av en jäkla massa människor som HAN har valt att lägga som kopia i den här mejlkonversationen i något slags patetiskt syfte att skämma ut MIG. 😈😈😈 

 

Och så släppte finaste Taylor en remixversion av "Lavender Haze" imorse, som gått på repeat hela dagen idag. 😍😍😍 

 

Vilken epic avslutning på arbetsveckan! 😄👍👍👍

 

Imorse gick jag upp senare än vanligt men tidigare än vad jag egentligen orkade efter den sena gårdagskvällen. 😴 Jag skulle till bågskyttelokalen och fullgöra mina plikter som en av klubbens revisorer. Och medan jag stod och väntade på spårvagnen färgades himlen mer och mer rosa och det var så otroligt vackert. 😍 Jag känner mig alltid så tacksam och lycklig över att få uppleva sådana vackra naturfenomen. 🙏 

 

Revisionsarbetet gick ganska snabbt och lätt. Jag stämde av balansposterna mot underlag, noterade oklarheter och rena felaktigheter i bokföringen och kom med förslag till förbättringsmöjligheter. När den andra revisorn dök upp hade jag redan ett färdigt uttalande att mejla till kassören, så det enda vi gjorde tillsammans var att räkna kontantkassan som han hade med sig plus att jag försökte förklara för honom vad jag upptäckt och varför det var relevant. Som jag befarat hade ju varken han eller kassören någon adekvat utbildning inom eller erfarenhet av redovisning, vilket skrämmande nog är fallet i de flesta föreningar... 

Innan jag satte igång med revisionen samlade jag ihop min bågskytteutrustning och packade ner den i min bågskytteväska. Och så mejlade jag till kassören och skrev även till mina två söndagsskyttekompisar och meddelade att jag bestämt mig för att gå ur bågskytteklubben. Det känns som ett sjukt stort beslut och jag får lite lätt panik nu när jag tänker på vad jag har gjort (inte för att detta är ett tillnärmelsevis lika stort beslut som mitt beslut att byta jobb, men ändå - jag avskyr förändringar i allmänhet och uppbrott i synnerhet), men samtidigt känner jag en enorm lättnad. För det har känts väldigt betungande och jag har ständigt haft dåligt samvete över att jag så sällan tagit mig iväg till lokalen för att träna. Och sedan klubben flyttade till den nuvarande lokalen är det ett betydligt större och mer omständligt projekt för mig att ta mig dit. Och dessutom har jag ju en hel del annat som jag vill lägga min tid på - bågskyttet är varken mitt enda eller största intresse här i livet. Plus att jag har siktet inställt på att flytta till Vadstena så snart Drömlägenheten blir ledig - så vem vet hur länge jag ens kommer bo kvar i stan? Samt att jag blivit mer och mer irriterad på klubbens ordförande på sista tiden. Så...att gå ur klubben känns som ett tämligen rimligt beslut just nu. Jag kan ju alltid gå med igen, eller gå med i någon annan bågskytteklubb närmare Vadstena, länge fram om jag skulle vilja det.