De här varningsbanden dök upp strax efter nyår. Räcket har dock saknats under väldigt lång tid, så min gissning är att någon mindre nykter person gått och drullat i vattnet under nyårsafton och att det därefter satts upp varningsband. Min erfarenhet är liksom att det nästan alltid måste hända någonting innan åtgärder vidtas, det här med riskanalys och förebyggande åtgärder verkar inte vara så populärt. 😒 Lite som med busshållplatsen vid min högstadieskola. Den bestod till en början bara av en busshållplatsskylt som placerats direkt vid trottoaren. Bussen stannade på gatan och ungarna stod på trottoaren precis intill körbanan, det fanns ingen bussficka eller ens något staket - det var fullkomligt livsfarligt. Men det var först när en kille blev utknuffad i gatan och hamnade på motorhuven på en bil som man kom på att det kanske vore en bra idé att bygga en ordentlig busshållplats. Så då fick vi en trafiksäker busshållplats på behörigt avstånd från gatan. 🚌🚏 

 

Efter denna aktiva morgon med bågskytte och tillhörande promenader satte jag mig för att äntligen göra min terapiläxa som jag fick av Mindler-psykologen i mitten av december. För det första hade jag fått i uppgift att kolla på en video med Kristin Neff om självförtroende kontra självmedkänsla... 

 

 

Den var väldigt bra, tycker jag. 👍 Och jag vill verkligen övergå från att fokusera på mitt självförtroende till att jobba på min självmedkänsla. Jag bygger ju en stor del av min självkänsla på mina prestationer, vilket jag vet är tämligen destruktivt men som jag har svårt att bryta. Och att ha medkänsla med mig själv är verkligen jättesvårt, jag är så jäkla hård emot mig själv (just för att jag baserar mitt människovärde på mina prestationer och aldrig får misslyckas med någonting). Så det vill jag verkligen jobba på. ❤️ Efter att ha tittat på videon ovan kände jag mig synnerligen peppad... 

 

...men sedan övergick jag till att försöka göra mina två andra terapiläxor. Och jag hade svårt att tolka mina anteckningar och att komma ihåg vad det var psykologen sa under vårt samtal för nästan en månad sedan, och det lilla jag tyckte mig förstå av mina uppgifter kändes alldeles för svårt och ohanterbart...så det slutade med att jag började gråta och kände mig dålig och lade undan terapiblocket. 😔😢 

 

Men för att inte helt grotta ner mig i självhat och självömkan och förstöra återstoden av söndagen plockade jag fram kurslitteraturen till arkeologikursen och började läsa den tjockaste boken. Och sedan ägnade jag flera timmar åt att varva läsande med att sova. 😴 När jag vaknade för andra(?) gången fram på eftermiddagen såg jag att jag fått en spontaninbjudan från en tjej i Pride-familjen att komma hem till henne på tacomiddag två timmar senare. 🏳️‍🌈 Så då for jag upp och gjorde mig i ordning. Och nu har jag alltså tillbringat några trevliga timmar tillsammans med Pride-familjen. Vi har ätit och pratat om utformandet av årets pridefestival under denna fortsatta coronapandemi och parallellt med detta försökt underhålla en rastlös sexåring. 😉 Det var väldigt trevligt och en perfekt avslutning på söndagen. 😊💖 

 

Och nu ska jag gå och sova för natten. Ännu en intensiv arbetsvecka väntar mig imorgon, så jag behöver vara ordentligt utvilad. Natti natti!