Jag började gråta under psykologsamtalet idag. 😢 Till att börja med var jag som vanligt tvungen att påminna receptionisten om min existens när det började närma sig min avtalade tid. Och när jag bad att få det formulär som psykologen bett mig fylla i innan samtalet fick jag fel formulär två(!) gånger och inte förrän jag var på väg hem efter samtalet kom det springande en person med ett tredje formulär som var det rätta och eftersom jag var så uppriven och nedstämd efter gråtattacken under samtalet gjorde jag förmodligen en mer negativ skattning av mina problem än vad jag skulle ha gjort annars. Och datorn jag satt vid under videosamtalet krånglade så typ halva samtalstiden gick åt till att försöka fixa tekniken och jag måste gå ut i korridoren och påkalla uppmärksamheten för att få dit någon som kunde fixa det.

Allt detta gjorde mig såklart både pressad och nedstämd. Det känns som att den där psykmottagningen bara pissar på mig. Först fick jag vänta i femton månader på att få börja i terapi och sedan behandlar de mig som om de inte kunde bry sig mindre. Det gör ont och jag blir både ledsen och förbannad och irriterad och uppgiven.

Att under dessa förutsättningar ha ett tufft samtal är inte helt optimalt. Min psykolog är jätterar och jag skulle fan föredra att åka till Stockholm och träffa henne personligen, även om det skulle kosta mer i både tid och pengar, än att behöva gå via Cirkus Psyk i Linköping. Men men...det är väl inte möjligt, antar jag. 😒

Hur som helst. Vi gick igenom min lista med mål jag skrivit för min terapi:

• Hitta psykologiska redskap för att hantera både ångest och nedstämdhet.

• Prata inför grupper.

• Inte bli irriterad/arg/ledsen i pressade situationer.

• Kunna hamna i centrum för uppmärksamheten utan att få panik.

• Genomföra de flesta aktiviteter jag planerat och inte fega ur på grund av ångest.

• Överhuvudtaget bli mer stabil, hantera svängningar i måendet.

• Sluta tolka omvärlden utifrån mitt eget mående. 

• Somna utan sömntablett (utan ångest).

• Be om hjälp i butiker. 

• Bjuda hem folk (från Pride).

• Ta mer initiativ till umgänge med vänner. 

• Ringa och svara i telefon mer (på jobbet).

• Spela teater.

Vi djupdök lite i några av punkterna och jag fick skatta hur mycket ångest de innebär och så vidare. Sedan började vi analysera situationen Telefonen Ringer På Jobbet lite mer ingående (social situation, negativa automatiska tankar, självfokus/självbild, säkerhetsbeteenden, symptom) men vi hann inte så långt innan jag låste mig totalt och började svara "Jag vet inte" på precis allting och slutade andas och började gråta. Och då började vi analysera den situationen istället. Att jag ställer så höga krav på mig själv och överanalyserar och är rädd för att säga "fel" saker så då är det bättre att inte säga någonting alls, och då mynnar det ut i en strid ström av "Jag vet inte" och till slut kommer tårarna. Så framöver ska jag få öva på att säga vad jag tänker och känner innan jag hinner tänka efter för mycket. Det känns läskigt. Men samtidigt känns det befriande att psykologen är så bra på att läsa av och tolka mig. Jag har varit med om åtminstone två psykologer som har reagerat negativt på mina "Jag vet inte" och tyckt att jag visst borde veta och att de inte kunde hjälpa mig annars.

Men samtalet tog slut lite väl abrupt, eftersom så mycket tid gått åt till teknikstrulet. Jag var fortfarande uppriven och inte alls redo att bli lämnad ensam. Jag började nästan gråta igen på väg till tåget. Tänkte att det inte är någon idé att jag går i terapi, att ingenting kommer att bli bättre, att jag är och förblir misslyckad och så vidare... Nu har det gått några timmar och jag har hunnit lugna ner mig något. Ett samtal med syrran över en påse lussebullar var som balsam för själen. Och nu har jag duschat och krupit ner i sängen. Har fått två papper med hemläxor till nästa vecka men dem orkar jag inte titta på ikväll. Jag försöker ta nya tag imorgon.