Idag är det Kulturnatten och jag har förstås varit på öppet hus i teaterns syateljé och kostymförråd. Syateljén har jag sett förut, så jag riktade in mig på kostymförrådet en trappa upp - där de sålde utgallrade kläder ur förrådet. Herregud, vilken underbar plats! 😍 Hur mycket kläder som helst... Jag ville köpa typ allt jag såg (även det som inte var till salu).
När jag stod i kassakön fick jag syn på något alldeles fantastiskt bakom disken - en av Zazas klänningar! 😍😍😍 Den var till salu! Och kostade 5 000 kronor...! 😓 Och i något vilt, halvhysteriskt ögonblick övervägde jag att köpa den. Men så övermannade min förnuftiga sida min mer känslomässiga sida. Och tur var väl det, för fullt SÅ utsvävande har jag fan inte råd att vara, även om jag som bekant är fullkomligt besatt av La Cage aux Folles. Så jag bara stod där och beundrade mästerverket i väntan på att jag skulle få betala för de inte lika dyra men otroligt vackra fynden jag gjort.
Det händer förstås många fler spännande saker i Norrköping idag, men jag tror att jag är nöjd såhär. Nu ska jag nog bara vara hemma i min trygghetszon och plugga och greja i lugn och ro.
Medeltidsklänningen är till syrran och de tre lite mer utfreakade plaggen är förstås till mig. 😜 Den lilla jackan är faktiskt från när Östgötateatern satte upp La Cage aux Folles förra gången, 1993 (när jag var alldeles för liten för att vare sig känna till eller förstå storheten med världens bästa musikal).
Zazas klänning som jag lyckades avstå från att köpa idag. I förgrunden: Richard Carlsohn. I bakgrunden: Emil Schillén, Michael Westlund, Kajsa Berg, Rasmus Malm, Joacim Hedman och Julia Nelson. Foto: Markus Gårder.
Natten till i måndags detonerade en bomb i ett trapphus typ 600 meter härifrån. Och inatt började det brinna i ett vindsförråd ungefär lika nära. Men jag märker ingenting, jag bara sover. Jag får inte reda på det förrän jag vaknat på morgonen och kollar nyheterna i mobilen. Kanske lika bra det, annars skulle jag bara bli jätteorolig och inte kunna somna om. Men det känns ändå läskigt. Både att det överhuvudtaget händer sådana här saker, att det händer så nära - och att jag inte märker någonting.
Igår var en mycket intensiv dag (som så många av mina dagar verkar vara nuförtiden). På morgonen kom fotografen tillbaka till kontoret för att göra ett nytt försök att ta en porträttbild av mig till hemsidan. Hon riktade displayen så att jag kunde se den och så ställde hon in tidsfördröjning så att jag skulle kunna knäppa bilderna själv och så lämnade hon rummet och stängde dörren efter sig. Underbara människa! Jag fick sitta där i lugn och ro alldeles ensam och knäppa hur många bilder jag ville. Och jag tror att jag till slut lyckades ta en som blev någorlunda bra. 👍
På eftermiddagen hade jag möte med en kund som jag aldrig träffat innan. Så när fotograferingsångesten lagt sig ersattes den mycket snart av mötesångest istället. Jag gick och var nojig i typ fem timmar...och sedan var det över på typ en kvart - och det gick jättebra. Som det brukar. Att jag aldrig lär mig... 😒
På kvällen gick Livrädd och jag på publikrepetitionen av Mycket väsen för ingenting. Det var en ganska förutsägbar men ändå riktigt rolig pjäs. Och bortsett från att skådespelarna fick be sufflösen om text ibland och att en scen fick brytas för att en trappa inte snurrade runt som den skulle och att det inte var någon ordentlig avtackning i slutet så kändes det inte alls som en repetition utan som en färdig föreställning. Och det är väl tur, med tanke på att det är premiär på lördag...
Jag hade dock inte riktigt räknat med att det skulle vara en hel föreställning och att den således skulle sluta så sent...jag somnade inte förrän efter elva igår kväll - och sedan skulle jag gå upp klockan sex imorse och jobba ute hos kund nästan hela dagen. Så jag är minst sagt astrött nu. Dessutom börjar jag känna mig sjuk - jag får mer och mer ont i halsen. 😕 Hoppas att det går över snart, för det här har jag verkligen inte tid med.
Jag har fortfarande inte fått något svar på mejlet jag skickade för över en vecka sedan, mejlet om det viktiga beslutet jag fattat. Beslutet om att lämna Pride-familjen. Ja, ni läste rätt. Efter över fem och ett halvt års engagemang har jag nu gjort det jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Jag har "gjort slut" med min älskade Pride-familj.
Det har i föreningen på sista tiden fattats drastiska beslut som jag verkligen inte känner att jag kan stå bakom. De är inte officiella än, men det är bara en tidsfråga nu. Och jag tänker INTE stå till svars för de besluten när tidningarna börjar ringa och allmänheten får psykbryt. Jag tillhörde minoriteten som röstade emot, och nu har jag tagit så mycket avstånd jag bara kan genom att avgå från mitt uppdrag i förtid. Jag kämpade in i det längsta, men det räckte inte.
Det är så himla hemskt att det blivit såhär. Jag trodde att jag kände dessa människor, att vi var på samma våglängd och ville samma saker. Men tydligen inte. Och nu kan vi visst inte ens kommunicera via mejl längre. Det är bara så sorgligt.
Hösten är i allmänhet en rätt sopig årstid, när allt i naturen bara dör eller flyttar och mörkret invaderar och tillvaron regnar bort och jag blir deprimerad. Typ så.
Men ibland (ytterst sällan) kan jag faktiskt tycka att det är riktigt vackert. Som när jag gick till jobbet imorse...
Jag ringde till hudläkaren två gånger imorse för att få herpesmedicin. Jag knappade in numret med skakande händer och harklade mig gång på gång. Men det bara tutade upptaget. Så jag lade ner det projektet (med en viss lättnad). Läste på nätet att det tar cirka 3-4 veckor för infektionen att läka ut av sig själv...så det är väl bara att vänta. 😒 Hade vidriga biverkningar av medicinen sist, så det kanske inte riktigt är värt det...
För övrigt har det varit en rätt bra dag idag. Vaknade redan vid fyra imorse och kände mig pigg (eftersom jag sov så mycket under dagen igår), men lyckades ändå somna om och sova ända till klockan sex. Stod utanför Ica när de öppnade vid sju. Tänkte att det var lika bra att handla på morgonen, för min kollega skulle komma och hämta mig klockan åtta och sedan skulle vi arbeta ute hos kund hela dagen - och efter den anspänningen räknade jag med att vara helt utmattad (vilket jag också är).
Men imorgon ska jag jobba på kontoret igen. Det känns skönt. Nästan avkopplande. 😜
Helvete. Jag hade planerat att vara riktigt produktiv idag och plugga en massa och kanske greja en del hemma. Men allting rasade i förmiddags och sedan dess har jag mest gråtit och sovit.
Jag upptäckte något som jag misstänker är en herpesblåsa. Fan fan fan!!! Det är över fyra år sedan sist och jag hade mer eller mindre lagt det bakom mig...men nu rivs allting upp igen och jag känner mig smutsig och äcklig och förbannad och ledsen.
Vet inte om jag ska ta mod till mig och ringa läkaren imorgon och be om medicin, eller om jag bara ska vänta ut eländet. Vill typ sitta i "karantän" i lägenheten och inte träffa folk förrän det gått över. Känner mig inte alls upplagd för att jobba ute hos kund imorgon...
Jag hittade en kattleksak längst in under skohyllan när jag städade imorse. Tänk att de fortfarande dyker upp! Det var ett tag sedan sist och jag trodde att jag hittat alla...men tydligen inte. Jag blev väldigt överraskad, men faktiskt inte ledsen - mer nostalgisk. Jag torkade bort dammet från den och lade den i hennes minneshörna, bland en del andra saker som var viktiga för henne. ❤
Det har varit en intensiv dag. Inledde dagen med att gråta en skvätt på kontoret imorse. Bilderna från porträttfotograferingen i förrgår var klara - och jag har ärligt talat aldrig i hela mitt liv sett så ful ut på en bild som jag gör på den bilden. Jag är medveten om att jag inte precis är någon skönhet, men SÅ jävla grotesk kan jag bara inte visa mig!
Så jag tog några selfies och skickade iväg dem till fotografen och bad henne redigera någon av dem istället. Inte lika "proffsigt" kanske, men fan så mycket bättre. Och hon lovade att hon skulle göra ett försök. Hon föreslog även att hon skulle komma tillbaka och ta några fler bilder på mig, men jag tyckte att hon skulle börja med bilderna jag skickat i första hand. Skillnaden i hur bekväm jag känner mig ensam med min telefon kontra utlämnad åt en annan människa och en kamera...den är minst sagt stor. Så jag hoppas innerligt att mina selfies duger, för om hon kommer tillbaka blir det garanterat bara ännu en katastrof.
När jag lugnat mig något efter denna vidriga start på dagen blev det dags att packa ihop mina saker och bege mig iväg till en kund som jag kommer att jobba hos en hel del framöver. Jag var jättenervös (vilket kanske var en bidragande orsak till att jag så lätt började gråta tidigare). Och det var nog mina kollegor också, för två av dem ringde mig när jag kommit hem framåt kvällen och frågade hur det hade gått. Jag vet inte riktigt om deras oro främst gällde mig eller kunden - att det är en psykisk påfrestning för mig att jobba ute hos kund eller att jag inte alltid har så mycket tålamod med människor som inte fattar saker som är självklara för mig (typ bokföring). Kanske en kombination av båda. Men jag kunde lugna dem med att det gått bra, över förväntan faktiskt. Ekonomiavdelningen är visserligen ett smärre katastrofområde, men jag känner mig säker i min förmåga att kunna få ordning på saker och ting, även om det kommer ta himla lång tid.
Knappt hade jag hunnit hem från detta äventyr, innan det var dags att gå ut i regnet igen. För ikväll anordnade Feministiskt initiativ i Norrköping en föreläsning om jämställda löner. Jag vill börja engagera mig i partiets lokalavdelning, men jag har aldrig riktigt vågat ta steget att närma mig denna spännande grupp än. Så jag såg den här föreläsningen som ett utmärkt tillfälle att göra det. En föreläsning känns också relativt "safe", jämfört med typ öppet hus eller workshop eller andra otäckheter där en behöver vara mer aktiv själv. Nu var det mer eller mindre bara att glida in och sätta mig. Hälsa och skaka lite händer och vara för nervös för att minnas några namn... I pausen började en kille prata lite med mig, luskade ut att jag är medlem och frågade om han fick bjuda in mig till deras interna Facebook-grupp. Det fick han så gärna. Det kan bli en bra plattform för mig att interagera med dessa människor, såhär inledningsvis. För jag vågade såklart inte ägna mig åt den där hemska aktiviteten MINGEL i pausen eller efteråt. Jag bara smet undan.
Och nu ligger jag i min säng och är fullkomligt uppe i varv, trots intag av Imovane. En så jääääävla intensiv dag! Jag kan liksom inte smälta allting... Men imorgon jobbar jag "hemma" på kontoret och jag har inga kvällsaktiviteter inplanerade och kanske har fotografen hunnit fixa till någon av mina selfies att lägga upp på hemsidan. Så imorgon blir nog lite lugnare. 👍👍👍
Imorse skickade jag ett mejl som jag filat på ända sedan i torsdags. Jag har inte fått något svar ännu. Vet inte om jag kommer få det heller. Eller jo, det kommer jag. I någon form. Men kommer det vara anklagande, bedjande, totalt likgiltigt eller kanske rentav uppmuntrande? Det vet jag inte, och jag bekymrar mig förvånansvärt lite över det. Jag har sörjt och oroat mig i flera månader redan...det räcker nu.
Däremot har jag andra, objektivt sett relativt små saker som bekymrar mig just nu. Som att vi hade porträttfotografering till hemsidan idag på jobbet. Jag hade sådan jävla ångest - innan, under och efter. Jag HATAR att bli fotograferad. Jag drog ut på det in i det längsta, väntade till sist och lät kollegorna gå före...men till slut måste jag ju ställa mig framför kameran. På bilderna såg jag antingen lidande, nervöst fnissande eller superspänd ut. Fotografen hävdade att en av dem blev bra, jag höll verkligen inte med henne men tackade ändå nej till att ta en serie till - jag ville bara bort därifrån och tillbaka till tryggheten bakom mitt skrivbord. Så snart kommer det läggas upp en bild på mig på hemsidan där jag ser ut som fan. Jippi. Nu står mitt enda hopp till att hon är bra på bildredigering...
En annan sak som bekymrar mig nu är att jag ska åka ut till en kund imorgon. Det blir det första besöket av X antal, jag har lovat att jag ska hjälpa dem att få ordning på sin ekonomiavdelning och vem vet hur många veckor det kan ta... Herregud, jag fattar inte hur jag ska palla att jobba borta från kontoret så mycket, jag blir ju helt slut efter EN enda dag ute hos kund i vanliga fall. Jag går liksom på helspänn när jag inte är på hemmaplan, det är fan utmattande! Men...jag har själv gått med på det här, det var ingen som tvingade mig. Och jag tror faktiskt att det kan vara bra för mig, på lång sikt (på kort sikt är det mest plågsamt). Jag tror att jag kommer växa av att se att jag klarar av att styra upp en ekonomiavdelning i kaos - och av att se att jag klarar av att jobba utanför min trygghetszon dag efter dag utan att gå under. 👍
På onsdag kväll har jag planerat att gå på en föreläsning. Jag har aldrig varit där, känner så vitt jag vet ingen som ska dit och har redan hunnit försöka övertala mig själv otaliga gånger att helt enkelt stanna hemma istället. Men stället kommer att krylla av lokala feminister...coola tjejer som jag så gärna skulle vilja lära känna och engagera mig tillsammans med. Att gå på den här sammankomsten är en bra början. Förmodligen kommer jag dock bara sitta i ett hörn och inte prata med någon under hela kvällen, men chanserna ökar ju betydligt om jag faktiskt går dit än om jag bara sitter hemma.
Jag har haft en jättemysig helg i Kalmar hos finaste Per. Promenerat i stan och besökt länsmuseet och gjort en utflykt till Öland och tittat på HouseofCards och - framför allt - tankat på med en massa positiv energi. 💖 Den kommande veckan (i synnerhet morgondagen) kommer att bli väldigt tuff, men jag känner mig ganska redo att hantera det nu. 👍
I vanlig ordning ute i extremt god tid. En timmes(!) väntetid på tågstationen...
Lite lätt illamående på tåget. Har aldrig i mitt liv åkt med ett så litet tåg - jag hade faktiskt svårt att avgöra om det bestod av enbart en vagn eller två vagnar som satt ihop... 🤔
Fint meddelande från syrran som gjorde mig alldeles rörd. ❤
Lördag. Promenad i Kalmar i väntan på att länsmuseet ska öppna.
Det finns väldigt många söta gamla små hus där. ❤
Det var tydligen Kalmarsund Pride förra veckan och i centrum syntes vackra spår efter det. ❤💛💚💙💜💖
Öland. Utanför den här kusten gick regalskeppet Kronan under den 1 juni 1676. Det var en himla spännande utställning på länsmuseet, så efteråt åkte vi till platsen för att "känna historiens vingslag".
Strövstig. Hur underbart är inte detta ord?! 💖
Fortfarande Öland, nu vid Sandby borg. Även detta besök gjordes med anledning av en utställning på länsmuseet. Någon gång på 500-talet skedde en massaker i borgen, alla människor dödades men ingenting stals, allting bara lämnades där - människoliken för att ruttna, djuren för att svälta ihjäl och värdeföremålen för att glömmas bort. Varför?! Ingen vet, men arkeologerna håller sedan 2010 på och utforskar området.
Och var ligger resterna av den här borgen då? Mitt i en tjurhage!!! 😰 Vi flydde ut på klipporna en stund...
Nyfikna, men inte aggressiva. Jag höll ändå ihop min fladdrande kjol, så att de inte skulle bli irriterade (tänk skynket vid tjurfäktning).
Lämningar efter arkeologerna...
Helt plötsligt fick hela tjurligan för sig att gräset var grönare på andra sidan, och traskade iväg till en annan del av hagen - efter att vi hade klättrat ut ur den (jag tycker att de kunde ha gjort det lite tidigare). 🐃🐂🐂🐂
Jag har fattat ett viktigt beslut idag. Det började ta form redan igår kväll, har utvecklats under dagen och är nu framme vid samma stadium som för Anne Hathaway i slutet av Djävulen bär Prada - det är dags att slänga alla inbillade måsten i fontänen och gå vidare med mitt liv som en fri människa. Förmodligen kommer jag att känna mig lättare till sinnes (så småningom).
Jag har haft sådan jävla ångest för det här, typ hela sommaren, och det eskalerade igår kväll, när det fruktansvärda gick från att vara ett överhängande hot till ett oåterkalleligt faktum. Och jag klamrade mig fast vid min pliktkänsla och mitt trygghetsberoende och försökte finna ett sätt att trots allt bli kvar i sammanhanget...men nej, det finns ingen trygghet där längre och någon plikt behöver jag verkligen inte känna längre.
Nu ska jag "bara" släppa bomben för de inblandade. Har diskuterat saken med syrran och chefen och de tycker att jag gör helt rätt. Och jag vet ju det. Men det kommer ändå bli jobbigt...
Men det får bli ett senare problem, ett problem för nästa vecka. För nu ska jag fokusera på jobbet, och när jag kommer hem ska jag packa inför att åka till finaste Per över helgen. En mycket välbehövlig andningspaus och energiboost.
Så har det gått en hel vecka utan blogginlägg. Vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva. Har befunnit mig i en sådan konstig sinnesstämning hela veckan, det har liksom varit bra men ändå inte och jag har pendlat mellan ljus och mörker och båda samtidigt. Himla förvirrande.
Men helgen har varit rätt okej i alla fall. Hade besök av Livrädd i fredags kväll och natten till lördagen. Vi lagade mat och tittade på teve (två aktiviteter jag ägnar mig mycket sällan åt). Det var ett himla trevligt avsnitt av Vemvetmest? där en av frågorna gällde att identifiera sångaren, och då fick jag nästan andnöd i soffan för i ljudklippet som spelades upp skrålade Jan Malmsjö "JAG ÄR SOM JAG ÄR OCH DEN JAG ÄR DEN VILL JAG VÄRNA, JAG BLANDAR OCH GER JOKER OCH ESS I SAMMA STJÄRNA..." 😍 Vad är oddsen för att mitt älskade LaCageauxFolles ska dyka upp i just det teveprogram jag råkar titta på vid ett av de sällsynta tillfällen då jag tittar på teve?! 😀
Igår gjorde jag väl inte så mycket. Tvättade och läste, typ. Och sydde på min outfit till höstens statistroll. Jag blev klar för bara en liten stund sedan faktiskt...
Textilfabriksarbeterska vid 1900-talets början. Har skickat bilden till statistansvarig och fått kläderna godkända. 👍
En fidget spinner har jag gått och skaffat mig också. Beställde den för flera veckor sedan (jag måste ju ha en fin, det duger inte med vad som helst), den kom med posten i fredags. Läste någonstans att det ska vara bra mot oro och rastlöshet att hålla på med sådana här. Hittills har jag dock mest blivit illamående av att stirra på den när den snurrar, men jag kanske inte använder den som en ska...?
Håller även på och går en nätbaserad kurs i förhandling. Jag kommer att behöva den om några dagar... Det är väl en av orsakerna till mitt labila mående. Den tärande oron för hur det kommer att gå... 🤢 Ledsen att jag inte kan skriva om det (det skulle jag behöva!) men det kommer att visa sig förr eller senare.
Den här veckan har jag ju börjat jobba "på riktigt" igen efter semestern, vilket känns jättebra. 😊 Många andra i min omgivning uppger att de känner sig desorienterade när de kommer tillbaka efter semestern och att det tar ett bra tag innan de kommer in i jobbet igen och att de blir väldigt trötta. Men för mig är det precis tvärtom i år. Jag kom in i det direkt och fick värsta energikicken av att vara tillbaka. Jag är ju inte så bra på det här med att vara ledig, men att duktigt utföra arbetsuppgifter och ha rutiner att hålla mig till - det är helt min melodi! Jag överväger nästan att inte ha någon semester nästa sommar, såvida jag inte har något speciellt inplanerat förstås, för det blir ju mest att jag ligger i sängen och gråter och det är det ju ingen större mening med. 😕
Har tänkt blogga tidigare, under de senaste dagarna, men dels blev jag chockad av att upptäcka den livlösa människan i trapphuset i torsdags och dels upptas en stor del av mina tankar av ett dilemma som jag dessvärre inte kan blogga om (än), så jag har liksom inte kunnat fokusera på något vettigt att skriva.
Men här kommer en liten sammanfattning...
Hemkommen från frisören i tisdags. Inga rosa slingor den här gången, för jag ska snart vara statist i en film som utspelar sig i början av 1900-talet. Det är typ sex år sedan jag var statist senast och det känns rätt läskigt, men mest roligt. Statist är en bra kompromiss mellan min längtan efter att bli skådespelare och min rädsla för att stå i centrum för uppmärksamheten.
Onsdagsmorgonens fantastiska upptäckt - vi har en soptunna igen!! Efter att ha varit mystiskt försvunnen i nästan två månader och efter att jag tjatat på hyresvärden några gånger (som i sin tur tjatat på sophämtarna några gånger) är en ny nu äntligen på plats och vi slipper slänga soporna i ett berg på golvet och nästan snubbla över alla råttor som detta lockat till sig...
Gårdagens projekt - att skapa en hyllning till Spice Girls-Emma i ett hörn av mitt sovrum. Hon var den första tjej jag blev kär i (jag var nio år då) och det har jag länge tänkt att jag vill uppmärksamma på något sätt. 💖
Imorgon börjar (äntligen!) höstterminen och även om jag inte lyckats nå mitt mål att läsa ut all kurslitteratur innan dess (jag har fortfarande lite mindre än två böcker kvar) känner jag mig väl förberedd och redo att sätta igång med studierna igen efter sommaruppehållet. När den första delkursen är avklarad kommer jag att ha 555 högskolepoäng, vilket nästan fordrar ett litet firande av något slag - dels för att det är jäkligt många poäng och dels för att jag är sjukligt fixerad vid siffran 5. 😜
Istället för att läsa kurslitteratur har jag på sistone ägnat ganska mycket tid åt att plöja igenom Maria Lang-böcker. Och det är förmodligen vad jag kommer fortsätta med när jag skrivit klart det här inlägget. Jag kan verkligen rekommendera dessa böcker för den deckarintresserade. Till skillnad från moderna deckare fokuserar den inte på att beskriva ofräscha detaljer av bestialiska mord, utan fokus ligger istället på att lista ut Vem som har gjort det och Varför den har gjort det. För övrigt hoppas jag på att få en statistroll även i höstens filmatiseringar av några av dessa böcker...
