Jag har fattat ett viktigt beslut idag. Det började ta form redan igår kväll, har utvecklats under dagen och är nu framme vid samma stadium som för Anne Hathaway i slutet av Djävulen bär Prada - det är dags att slänga alla inbillade måsten i fontänen och gå vidare med mitt liv som en fri människa. Förmodligen kommer jag att känna mig lättare till sinnes (så småningom). 

 

 

Jag har haft sådan jävla ångest för det här, typ hela sommaren, och det eskalerade igår kväll, när det fruktansvärda gick från att vara ett överhängande hot till ett oåterkalleligt faktum. Och jag klamrade mig fast vid min pliktkänsla och mitt trygghetsberoende och försökte finna ett sätt att trots allt bli kvar i sammanhanget...men nej, det finns ingen trygghet där längre och någon plikt behöver jag verkligen inte känna längre. 

 

Nu ska jag "bara" släppa bomben för de inblandade. Har diskuterat saken med syrran och chefen och de tycker att jag gör helt rätt. Och jag vet ju det. Men det kommer ändå bli jobbigt... 

 

Men det får bli ett senare problem, ett problem för nästa vecka. För nu ska jag fokusera på jobbet, och när jag kommer hem ska jag packa inför att åka till finaste Per över helgen. En mycket välbehövlig andningspaus och energiboost.