Sedan skildes vi åt och jag fick världens panik. Tänk om jag lurat iväg henne helt åt helvete fel, med resväska och i regnvädret och kanske hade hon någon tid att passa också. Så jag slet upp telefonen och kartgooglade hotellet (det borde jag väl ha gjort redan när jag pratade med henne, men jag blir så himla ställd när folk kommer fram sådär till mig att jag inte kan tänka rationellt). Och det låg TYP åt det hållet jag guidat henne, fast inte så långt bort och inte på den gatan och hon skulle aldrig i livet hitta dit om hon följde mina anvisningar.

Jag gick något kvarter i största vånda. Sedan plötsligt, som genom ett mirakel, stötte jag ihop med henne igen! Då hade vi tagit varsitt varv runt kvarteret. Och nu kunde jag följa henne ända fram till hotellet och hon var så tacksam och det var jag med, fast knappast av samma anledning. Tänk att jag fick en andra chans! En chans att göra om och göra rätt. Inte ofta det händer i sociala situationer. Men underbart att det gjorde det den här gången.