Vaknar upp till ett Facebook-flöde fyllt av hemskheter. Fantastiska Michael Nyqvist är död, det som jag trodde var Linköpings bästa leksaksaffär har visat sig vara rasistiska as, från USA kommer de vanliga deprimerande rapporterna om Trump-administrationens förödande konsekvenser för folket, Bråvallafestivalen drar igång idag så nu är det bara en tidsfråga innan vi får höra om en massa vidriga våldtäkter...
Fan, jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Speciellt inte nu, när jag redan är så nedstämd. Försökte liva upp mig genom att kolla på AllsångpåSkansen igår kväll, men blev mest ledsen av att se alla glada bekymmerslösa människor i publiken.
Sitter utanför vårdcentralen nu, har tid hos psykologen klockan åtta. Är i rätt miserabelt skick, men hade en fin promenad hit i alla fall. Såg två harar och en björktrast, och kunde komma riktigt nära dem innan de blev rädda.
För bara tre timmar sedan satt jag och tänkte på hur härligt det är att jag är inne i en period när jag mår så pass bra. 🌸 Och nu...nu ligger jag i min säng och gråter. 😢
Vill prata med någon om det, skrika ut min sorg, besvikelse, oro och ångest. Men jag vet inte hur det ska gå till. Ligger här med mobilen i handen, rätt nummer är framme och det är "bara" att ringa upp...
Men om jag berättar för någon närstående är det av yttersta vikt att det stannar hos den personen och inte glider vidare till partner, bekanta eller liknande. Likadant med psykologen jag ska träffa på onsdag - kan jag verkligen berätta det för henne och lita på att hon håller tyst? Känner att jag börjar bli lite halvparanoid här...
Se gärna detta som ett rop på hjälp. Jag går igenom en kris här. Och jag känner mig fruktansvärt ensam. 😢
Har haft en kreativ dag idag. Sytt och bakat...och börjat med ett litet projekt som är hemligt än så länge. 😊 Och så har jag läst förstås. Hade tänkt gå och jobba och åka och handla lite...men det hinner jag i veckan istället.
Jag skickade ett bönande mejl till läraren igår och bad henne läsa min komplettering så snart som möjligt för mina nerver skulle inte klara av att vänta med besked till omtentatillfället i augusti. Och idag fick jag detta svar...
Så himla skönt! Jag trodde att det här eländet skulle förstöra hela sommaren för mig, men nu kan jag alltså släppa det och fokusera på andra saker. Som att börja förbereda mig inför höstterminen. Jag tjuvstartade förresten redan igår med detta genom att börja läsa Det andra könet av Simone de Beauvoir. En tegelsten på nästan 900(!) sidor. Så jag kommer ju ha att göra i sommar... Trodde att den skulle vara extremt mossig, med tanke på att den gavs ut redan 1949, och vissa saker känns väl lite sådär men på det stora hela är den helt underbar. Måste dock läsa väldigt koncentrerat, det är ingen lättläst text en kan slöläsa precis.
Men just nu hyser jag inga större planer på att läsa faktiskt. Har dragit igång Speak Now-skivan och ämnar sätta mig vid symaskinen.
Det ringde på dörren förut, strax efter att jag skrivit klart och skickat in kompletteringen. Och trots att jag inte väntade besök öppnade jag faktiskt (efter att ha smugit fram till dörren i den mörklagda hallen och försiktigt kikat genom tittögat). Utanför stod en upprörd herre som sa att han letade efter sin dotter som rymt ifrån honom. Han beskrev henne som en söt tjej i 20-årsåldern som skulle befinna sig hos någon B**** här i huset och han sa att han var mycket orolig för henne.
Jag har aldrig hört talas om någon B**** här i huset (inte för att jag direkt pratar med mina grannar eller har stenkoll på vad de heter, men ändå) så jag bara nekade och skakade på huvudet. Han tackade och gick, och en stund senare hörde och såg jag honom gå och vråla sin dotters namn nere på gatan. Han hade någon ung kille med sig också, som jag gissar var hans son.
Det hela kändes väldigt obehagligt. Och jag funderar, om jag nu faktiskt hade känt till denna B****, borde jag ha berättat för denne herre var han kunde hitta henne då eller skulle jag ha hållit tyst? Jag menar, en tjej i 20-årsåldern är myndig och borde få hålla sig undan från sin pappa utan att han går bärsärkagång för att hitta henne. Kanske hade hon till och med riktigt bra skäl till att hålla sig undan - han kändes liksom rätt aggressiv...vilket i och för sig faktiskt kan ha berott på oro, dottern kanske verkligen inte kan ta hand om sig själv och behöver familjens hjälp, vad vet jag.
Så himla svårt att veta hur en ska agera i sådana här lägen.
Så vad har jag gjort denna midsommarafton? Med tanke på hur energisk jag var imorse borde jag ju ha gjort en massa saker...
Men nej. Jag har sovit. Typ hela dagen. Befinner mig i en sådan där dvala som jag gör ibland, där jag bara sover och sover i över ett dygn, varvat med kortare stunder av vakenhet. Tvekar inte en sekund på att jag kommer kunna fortsätta sova ända till imorgon bitti. 😪
När alarmet ringde imorse sträckte jag mig förstås efter telefonen för att snooza. Och då såg jag att jag fått respons från läraren på de tre sista uppgifterna i genuskursen. En godkänd, en väl godkänd - och en som visserligen fick mycket beröm men som ändå behövde kompletteras för att bli godkänd.
Med ens var jag fullkomligt klarvaken. Något snoozande var absolut inte aktuellt längre. Jag for upp ur sängen, gjorde mig i ordning och stampade iväg till jobbet medan jag formulerade ett mejl till läraren i huvudet.
Kom fram till kontoret före halv sju, tidigare än på länge. Jobbade supereffektivt undan en massa saker medan jag försökte lugna ner mig. Sedan satte jag mig och läste igenom responsen igen. Halva såg jag väl då en viss poäng i (även om jag tyckte det var väl hårt), men halva fattade jag inte alls. Så jag skrev ett litet protestmejl till läraren (dock inte fullt så aggressivt som jag tänkt från början).
Fick svar ganska snart. Hon förklarade hur hon menade. Och jag började väl så smått acceptera faktum. Skrev ett nytt (mer fogligt) mejl till henne och bad henne specificera vad det är jag förväntas göra, och frågade bävande om det ändå fortfarande finns chans för mig att få VG som slutbetyg på kursen.
Hon svarade att mitt betyg på kursen är VG, bara jag lämnar in en kort komplettering. Det lugnade mig avsevärt. Men jag var fortfarande upprörd. Jag ÄR fortfarande upprörd. Som studienarkoman och prestationsprinsessa är det ytterst sällsynt att det går såhär jäkla dåligt på kurser. Att jag måste komplettera, att det jag presterat inte är perfekt vid första inlämningen...det är riktigt tungt. Det är så att jag skäms faktiskt. Jag hade nästan inte tänkt att blogga om det överhuvudtaget, så hemskt är det. Och jag har under dagen allvarligt övervägt att lägga ner studierna helt och hållet, eftersom jag tydligen är helt värdelös på att skriva akademiska texter, så krackelerat blev mitt självförtroende av beskedet.
Så går det när en baserar sitt eget värde på prestationer...det faller ihop som ett korthus vid minsta lilla vindpust.
Men nu har jag tagit mig samman någorlunda. Har staplat upp den aktuella kurslitteraturen bredvid datorn och kommer att ägna midsommarhelgen åt att skriva en helt epic text. Och sedan har jag mitt älskade VG och kan fokusera på att börja förbereda mig inför höstterminen.
Direkt efter jobbet idag begav jag mig till tygaffären och bunkrade upp med rosa tråd. Så nu är båda axelbanden klara och både överkjolen och underkjolen har fått spetskant. Mer orkar jag tyvärr inte göra ikväll. Men det blir mer en annan dag. 😊
Har varit lite halvduktig på den sociala fronten. Har chattat med Telia och bett dem ta bort detaljspecifikationen i fortsättningen. Och så svarade jag äntligen när bankkontakten ringde för hundraelfte gången förra veckan. Så nu ska jag slippa få se hur få kontakter jag har, och så ska jag på möte på banken nästa vecka. Antar att jag borde ha ringt till båda, men nu löste det sig ju ändå.
Idag har jag varit i excitement typ hela dagen. Har på allvar tagit tag i det nya syprojektet. Och jag har sytt och sytt och sytt och timmarna har bara rusat förbi och plötsligt är det sent och läggdags...men hade det inte slumpat sig så att den rosa trådrullen tog slut för en stund sedan så hade jag förmodligen fortsatt att sy större delen av natten... 😍✂📍👗
Första telefonfakturan efter telefon- och abonnemangbytet har anlänt. Och den var en rätt olustig uppenbarelse. För det första var den på typ dubbelt så mycket som den brukar vara på, men det kunde jag ganska snart konstatera berodde på att jag nu tydligen ska betala abonnemanget i förskott istället för i efterskott som tidigare. Så det är väl lugnt, antar jag.
Men så var fakturan groteskt lång också. Hela 16 sidor! 😨 Den brukar vara på 2 eller max 3. Men nu har de tydligen fått för sig att de ska specificera vartenda jävla samtal jag ringer och vartenda jävla meddelande jag skickar. Tidpunkt och mottagarens nummer och samtalets längd. I prydliga listor sida upp och sida ner.
Och det var rätt nedslående. För då såg jag ju verkligen så himla tydligt hur få personer jag faktiskt har kontakt med. Hur väldigt ensam jag är. Det var liksom typ bara syrran och mamma, och så lite kontakt med kollegor och samtal till psyk. Och så en del sms i samband med min födelsedag. Annars var det helt dött.
Och ja...jag har faktiskt känt mig rätt ensam sista tiden. Har tänkt att jag ska skicka något sms till personer som jag saknar att umgås med, men det tar liksom emot. Försöker med telepati få dem att ta kontakt med mig istället, men det verkar inte fungera...
Nästa steg blir att kontakta Telia och be dem sluta skicka så detaljerade fakturor i fortsättningen. Inte för att det löser huvudproblemet, men det lindrar för stunden i alla fall.
Jag fick besked om betyg på kursen i rockhistoria idag. Godkänt. G. Det känns alltid surt när det händer, men den här gången tog jag det inte alltför hårt. Det var liksom ganska väntat. Ett ämne som jag inte alls var insatt i och en vår som inte precis varit den bästa i mitt liv. Förutsättningarna har minst sagt varit ogynnsamma och jag får väl se det som en merit att jag överhuvudtaget kunnat genomföra två kurser den här terminen.
Den andra kursen, ja...genuskursen. Där känns det betydligt viktigare att jag landar i ett VG. Jag skulle se det som ett personligt nederlag om jag INTE fick högsta betyg i en kurs i genusvetenskap. Jag kollar nervöst kursportalen flera gånger om dagen, men hittills är det knäpptyst från lärarnas sida. Det är nästan plågsamt...
Psykologen upplyste mig förresten igår om att amerikanska universitet erbjuder gratis onlinekurser, vilka visserligen inte leder till diplom men som ju ändå ger kunskaper...och tänk vad coolt om jag kunde få läsa någon kurs från ett college i San Francisco! 😍
Malin 12 år: Använder tjocka bindor under hela mensen och även några dagar innan den ens börjat. Byter binda nästan varje timme. Knyter en tröja runt midjan så att den hänger ner över rumpan och döljer eventuella fläckar. Är livrädd att det ska synas, märkas, has åsikter om.
Malin 29 år: Upptäcker vid ett toalettbesök på jobbet att det är blod i trosorna. "Jaså, den här kommit nu." Går lugnt tillbaka till skrivbordet och arbetar en stund till. Tar vid nästa toalettbesök med en binda till toaletten, bär den fullt synlig i handen genom hela kontoret. Och om jag känner för att ha en vit klänning på mig så har jag det, oavsett vilken dag i månaden det är.
Snälla småflickor, SLAPPNA AV! Det är bara lite blod. Det är inget att skämmas över. Det är naturligt.
Jag var hos psykologen på vårdcentralen imorse. Det är över en månad sedan sist och jag var riktigt nervös...
SMS från väntrummet till syrran imorse.
Men hör och häpna, det gick BRA! Jag började inte ens gråta. Och jag vågade ta upp både läkarens märkliga bemötande och hur obekväm jag kände mig med psykologens utsvävningar om autism vid vårt senaste samtal. Och hon försäkrade att läkaren menar väl men kan vara lite gå-påig. Och hon förklarade även varför hon börjat prata om autism och att hon inte längre tror att det är en del av min problematik.
Och så pratade vi om framtida behandling, och konstaterade att den för min del inte står att finna inom Norrköpings psykiatriska utbud. Så hon och läkaren kommer att remittera mig till en klinik i Linköping som tydligen ska vara jättebra. Psykologen känner flera som arbetar där och försäkrade att de är vettiga människor.
Så det ordnar sig förhoppningsvis. Men fram till dess ska jag fortsätta träffa psykologen, vi har en ny tid nästnästa vecka. Fram till dess ska jag ägna mig åt en andningsövning som verkar bra...
Imovane-tabletten börjar verka nu. Skönt. Natten som var somnade jag utan tablett, och det blev en helvetisk natt med fruktansvärda mardrömmar om att min älskade syster hade cancer och inte skulle överleva sommaren, alldeles för få timmars sömn och ingen som helst känsla av utsövdhet när jag vaknade. 😢😪
Så nej, kära läkare, ni kan skippa ert predikade om hur mycket bättre sömnen blir om en skippar sömntabletter. Ikväll är det neddrogning som gäller. Jag behöver lugna mina nerver, varva ner, komma till ro. Och det klarar jag inte på egen hand.
Jag har haft en riktigt jobbig dag. Jackpott i jävligheter. Sjukt stressad på jobbet nu i denna den mest hektiska delen av högsäsongen, vilket framåt eftermiddagen gjorde mig till en exploderande bomb. Obefintligt tålamod för andra människors misstag, inkompetens, tjat och allmänna störighet. LÄMNA MIG IFRED!!! 😲😲😲
Och ja...detta sammanföll med första mensdagen och att det nyss varit fullmåne. Och att jag som sagt fått mycket otillräcklig sömn inatt. Och att jag är nervös inför att gå till psykologen imorgon.
Har vankat av och an här hemma ikväll, snyftande, hyperventilerande, så jävla uppfylld av ångest. Men nu börjar som sagt tabletten verka. Och lugnet börjar så smått infinna sig. Börjar till och med bli riktigt sömnig... 😪
Jag är tillbaka på jobbet (nej, jag orkade inte gå och jobba igår - men idag så!) och drottningen är tillbaka på Spotify. Yay! Inte för att jag har drabbats alltför mycket av hennes frånvaro, jag har ju lagt in mp3-versioner av i princip samtliga hennes låtar på de datorer jag använder regelbundet, men det är fint att kunna ha med hennes låtar i spellistor på Spotify igen också.
Så ligger jag här med sedvanlig ångest och hoppas att sömntabletten ska börja verka snart. Mår fysiskt bättre nu, har sovit större delen av dagen och annars mest legat och läst. Jag kommer definitivt att gå och jobba imorgon! Inte bara för att jag har asmycket att göra, utan för att jag blir knäpp av den här passiviteten. Jag är fortfarande som en knarkare med abstinens efter vårterminens slut...jag kan verkligen inte komma till ro med all denna fritid!
Jag mejlade till banken igår å Prides vägnar. Eftersom vi hade möte med dem för över två månader sedan och deras "vi hör av oss inom två veckor" inte hänt än. Så nu har de börjat RINGA till mig. En gång igår eftermiddag och en gång idag på förmiddagen. Men jag har inte svarat. Hallå, om jag skickar ett mejl så vill jag förmodligen ha svar via mejl också! Hoppas att de inser det snart och slutar med detta ringande...eller att de börjar ringa till den andra medlemmen i Pride-familjen som också var med på bankmötet istället. Den personen har liiite lättare för telefonsamtal än vad jag har.
Mindre än en vecka kvar till deklarationsdeadline och jag ligger hemma och är sjuk. 😷 Bra där, Malin. Jag borde verkligen pallra mig iväg till jobbet, men jag orkar inte. Hoppas att jag klarar av att jobba en del i helgen istället...
Lättnaden, glädjen och förvåningen när detta meddelande kom en dag tidigare än väntat...
Yay! 😄 Och jag behövde inte ens säga att det var Theralen jag skulle hämta, tjejen på apoteket (samma som de två senaste gångerna) sken upp, tog min legitimation och gick och hämtade pillerburken meddetsamma. Och nu är jag tillbaka på tre-tabletter-om-dagen-doseringen igen. Det känns bra.
Utan Theralen i flera dagar försmäktar vi i väntan på sms från apoteket
Mina Theralen-tabletter är slut. Och inte bara mina, utan ALLAS. De är slut hos tillverkaren, sa tjejen på apoteket när jag var där idag för att hämta ut dem. Men hon trodde att de borde få in dem igen typ på fredag, för de har visst börjat tillverkas nu igen. Och jag tänkte att det får väl gå då. Det är ju inga tabletter jag mår skitdåligt om jag inte tar på några dagar. Det är skillnad om det hade handlat om Sertralin eller Imovane - då hade jag undrat hur fan jag skulle överleva till på fredag. På riktigt.
Det här råkade jag även ut för när jag skulle hämta ut nya adrenalinpennor senast. De fanns inte på apoteket utan måste beställas. De var visserligen inte slut hos tillverkaren men det tog ändå flera dagar innan jag fick dem. Och detta är något som händer ganska ofta, att apoteket inte har de mediciner jag behöver inne. Det är så jävla sjukt.
"Men varför är du ute i sista minuten?" sitter någon kanske och undrar nu. Det brukar jag inte vara. Men när jag var på vårdcentralen sist sa läkaren (among other stupidities) att jag inte får hålla på och förnya recept alltför långt i förväg innan medicinen tar slut, att de till och med kan neka till att skriva ut nya recept då (de är rädda att jag ska bunkra upp ett lager hemma och att de ska förlora kontrollen över hur många tabletter jag har tillgång till), jag måste enligt henne vänta tills det bara är några dagar kvar av medicinen innan jag ansöker om nytt recept. Så det gjorde jag i söndags angående Theralen-tabletterna. Och först idag kom det nya receptet. Och nu är tabletterna slut och det finns som sagt inga nya att hämta på apoteket. Jag blir så trött.
Men tjejen på apoteket var jättetrevlig och hjälpsam. Och jag var jättetrevlig mot henne också. Det är ju inte hennes fel liksom. Systemet däremot...det avskyr jag!
(Avskyr även autocorrect på nya telefonen, den rättar ord som inte är fel och jag måste kontrolläsa texten så att den inte blir helt fucked up - men om jag stänger av eländet får jag ju inte ens upp några stavningsförslag och det är ju också rätt kasst...någon som vet hur man kommer fram till en gyllene medelväg? För nu verkar det bara vara "allt eller inget" som gäller. Och alla dessa jävla versaler efter kommatecken och citationstecken - NEJ, det är ingen ny mening, sluuuuta!!!)
Jag hade en rosa tröja på mig idag. En rosa tröja med texten GRL PWR. Jag tycker om den tröjan och känner mig fin i den. Men på vägen hem från jobbet idag var det en bil som saktade in, en manlig passagerare som vrålade "GIRL POWER!" efter mig och en kvinnlig passagerare som asgarvade. Varför gjorde de så? Vad menade det med det? Var det menat som empowering till mig eller gjorde de sig bara löjliga över mig för sitt eget låga nöjes skull? Bilen rullade vidare och lämnade mig i ett virrvarr av osäkerhet och litenhet. Ville bara komma hem och gömma mig för omvärlden och byta om till pyjamas. Jag borde förstås inte bry mig om vad random personer vräker ur sig, det har ju egentligen ingenting med MIG att göra. Men det är så svårt. Allting bara går rakt in. 💔
Min älskade tröja. Jag tänker fortsätta använda den! 💖
För att jag varit så duktig och klarat av vårterminen belönade jag mig själv igår genom att gå och köpa en ny telefon (det är fyra år sedan sist, så det var hög tid). En rosa såklart. Den är jättefin. 😊
Efter en hel helgs skrivande lämnade jag idag in vårterminens sista uppgift. Och genast blev jag helt stissig och visste inte vad jag skulle göra av min nyvunna frihet. Och det första jag gjorde...var att sätta mig och spela Röj. På riktigt. Har inte gjort det på X antal år, men nu kändes det plötsligt som en supervettig sysselsättning (och jag slog nytt tidrekord på mellannivån, yay). Hm. Ja.
Men det är inte allt jag gjort. Jag har även lärt mig vad en russebuss är (ja, jag är typ sist i världen med att börja titta på Skam). Eller, jag började faktiskt titta för flera kvällar sedan men jag har inte hunnit blogga om det förrän nu. Är nästan klar med andra säsongen nu och jag är helt såld. Vilken fantastisk serie! Varför har jag inte börjat titta tidigare?!
Har även börjat läsa doktorsavhandlingen som jag var och tittade på disputationen för i maj. Kanske inte ett jättevanligt sätt att fira att terminens studier är avklarade...men jag är ju inte så jättevanlig heller. 😜
Och nu ska jag väl sova. Har börjat känna mig nedstämd och sorgsen, så har tagit en Imovane...hoppas att den börjar verka innan det blir värre. Jag tänker så mycket dumheter... 😔
"Alice, I saw [her]. Maybe I'm crazy now, I guess that's okay." (Ja, The Twilight Saga: New Moon-referenserna fortsätter.)
Imorse, när jag precis hade vaknat men ännu inte öppnat ögonen, hörde jag kissens små tassar komma springande runt sängen och stanna nedanför fönstret. Hon gav ifrån sig ett litet jag-vill-upp-i-sängen-jamanade, och jag klappade på madrassen bakom mig och uppmuntrade henne att hoppa upp. Och jag KÄNDE tyngden av henne bakom mig i sängen, och hur hon hoppade över mig och kom upp mot mitt ansikte för att bli klappad, och jag sträckte mig efter henne och öppnade ögonen - och såg att hon inte var där.
Men som syrran säger - hon är där fast hon inte syns med ögonen men jag känner henne med hjärtat. ❤
När jag åt frukost imorse satt jag i köksfönstret och tittade ut på otäckingarna som vallfärdade till rasistkongressen som hålls här i stan idag och imorgon. Jag tänker inte gå ut, jag tänker hålla mig här inne i tryggheten i mitt hem. Syrran bunkrade upp med mat i kylskåpet igår, så här ska inte behöva sättas en fot utanför dörren på hela helgen. Tänk att jag ska behöva vara RÄDD för att gå ut i min egen stad. Det är så jävla sjukt. Och anläggningen där skiten hålls är samma som inte kunde garantera en nötfri miljö när jag skulle gå på kurs i vintras. De verkar ha grava problem med att hålla skadliga ämnen borta från sina lokaler...
Ikväll har mamma och jag varit på allsångskväll i slottsparken i Finspång. Det var jättemysigt. 😊 En himla massa störiga ungar bara, men att hänga med mamma en hel kväll var hur fint som helst och det var mycket bra musik. Och så var ju Ola Salo där! 😍 Och han sjöng de gamla The Ark-mästerverken "Tell me this night is over", "Calleth you, cometh I" och "The worrying kind"...och jag förflyttades sidådär 10-14 år tillbaka i tiden och blev en förälskad tonåring igen och jag glömde nästan mina rädslor och sjöng för full hals. Jag ÄLSKAR Ola Salo! 😍❤❤❤
"Alice, things are...things are bad again." Okej, lite överdramatisk The Twilight Saga: New Moon-referens här kanske. Men det sprudlande humöret från i tisdags är nu definitivt borta. Det började blekna bort och ersättas av trötthet, stress och irritation redan under gårdagen, men det var först idag som katastrofen var ett faktum. Jag är så jävla trött och stressad och lättirriterad, jag tål ingenting och minsta lilla grej gör mig vansinnig. Det bara pulserar i huvudet, jag orkar inte. Jag hoppas innerligt att det är bättre imorgon (då jobbar en kollega sin sista dag hos oss och på kvällen ska jag på ett musikevenemang med mamma). Och i helgen måste jag vara i mitt absoluta esse, då har jag en hel jäkla uppsats att skriva (för nej, jag har inte lyckats börja än). Jag ooooorkar inte! 😪
