Med ens var jag fullkomligt klarvaken. Något snoozande var absolut inte aktuellt längre. Jag for upp ur sängen, gjorde mig i ordning och stampade iväg till jobbet medan jag formulerade ett mejl till läraren i huvudet. 

Kom fram till kontoret före halv sju, tidigare än på länge. Jobbade supereffektivt undan en massa saker medan jag försökte lugna ner mig. Sedan satte jag mig och läste igenom responsen igen. Halva såg jag väl då en viss poäng i (även om jag tyckte det var väl hårt), men halva fattade jag inte alls. Så jag skrev ett litet protestmejl till läraren (dock inte fullt så aggressivt som jag tänkt från början).

Fick svar ganska snart. Hon förklarade hur hon menade. Och jag började väl så smått acceptera faktum. Skrev ett nytt (mer fogligt) mejl till henne och bad henne specificera vad det är jag förväntas göra, och frågade bävande om det ändå fortfarande finns chans för mig att få VG som slutbetyg på kursen.

Hon svarade att mitt betyg på kursen är VG, bara jag lämnar in en kort komplettering. Det lugnade mig avsevärt. Men jag var fortfarande upprörd. Jag ÄR fortfarande upprörd. Som studienarkoman och prestationsprinsessa är det ytterst sällsynt att det går såhär jäkla dåligt på kurser. Att jag måste komplettera, att det jag presterat inte är perfekt vid första inlämningen...det är riktigt tungt. Det är så att jag skäms faktiskt. Jag hade nästan inte tänkt att blogga om det överhuvudtaget, så hemskt är det. Och jag har under dagen allvarligt övervägt att lägga ner studierna helt och hållet, eftersom jag tydligen är helt värdelös på att skriva akademiska texter, så krackelerat blev mitt självförtroende av beskedet.

Så går det när en baserar sitt eget värde på prestationer...det faller ihop som ett korthus vid minsta lilla vindpust. 

Men nu har jag tagit mig samman någorlunda. Har staplat upp den aktuella kurslitteraturen bredvid datorn och kommer att ägna midsommarhelgen åt att skriva en helt epic text. Och sedan har jag mitt älskade VG och kan fokusera på att börja förbereda mig inför höstterminen.