Jag fick en rejäl chock hemma i trapphuset imorse. I mitten av trappen låg en nyckelknippa, vilket gjorde mig bekymrad och jag funderade över vad jag skulle göra med den - låta den ligga, hänga upp den väl synlig, lämna in den till polisen? Men jag behövde inte fundera över detta så värst länge, för snart upptäckte jag nyckelknippans ägare. Ett par fötter på nedersta trappsteget, och resten av kroppen nedanför trappan.
Jag skyndade fram, böjde mig ner och skakade lätt hans axel och ropade "Hallå?!" flera gånger, men jag fick ingen reaktion. Han bara låg där helt livlös. Då satte jag mig ner framför honom och ringde 112. Och medan jag hysteriskt hasplade ur mig att jag hittat en människa som jag inte lyckades få liv i började han faktiskt röra på sig. Och han öppnade ögonen och såg förvirrat på mig och frågade vem jag pratade med.
Men när han fick veta att det var SOS Alarm ville han inte alls veta av det, han behövde ingen hjälp, han hade inte ont någonstans, han var bara full, han hade visst ramlat och somnat på väg hem från krogen, någon ambulans behövde han verkligen inte. Jag räckte över telefonen till honom så att han fick prata med kvinnan på SOS Alarm själv, och han lovade henne att han skulle höra av sig till dem ifall han kände senare att han trots allt behövde hjälp.
Så tackade han mig så mycket och stapplade uppför trappan och in i sin lägenhet. Och jag gav mig, fortfarande i chocktillstånd, ut i regnet och skyndade iväg till jobbet. Jag är fortfarande uppskakad. Och jag undrar om jag borde ha stått på mig, om jag faktiskt skulle ha begärt att det kom en ambulans. Liksom, en människa som i fyllan ramlat nedför en trappa(!) och legat där medvetslös i flera timmar(!) kan väl ändå inte bedöma om han behöver hjälp eller inte?!
Men jag befinner mig inte mitt i den akuta situationen längre. Att ringa 112 igen nu tar emot på ett helt annat sätt än då, när jag plockade upp telefonen av ren instinkt och gjorde vad situationen krävde. Då tänkte jag inte, jag bara gjorde. Nu tänker jag (för mycket)...och nu vågar jag inte. Jag bara hoppas att han är i tillräckligt bra skick för att själv söka hjälp om han behöver det nu...
Idag har mamma och jag varit i Kumla och gått på Antikrundan. Det var en himla mysig heldagsutflykt. 😊 Sakerna vi hade med oss var inte speciellt värdefulla och jag blev helt utmattad av att vara omgiven av så mycket folk och tevekameror...men det var en väldigt rolig och spännande upplevelse som jag absolut kan tänka mig att vara med om fler gånger. 😄👍
Relativt tidigt i det fyra timmar långa köandet. ☺
En himla massa förarbete innan inspelningen av en värdering kan börja.
Mamma är nyfiken. 😜
Välkomna! 😊
Björn Gremner värderar en värdefull ljusstake.
Tre timmar in i köandet är humöret fortfarande på topp. 😊
Är det bara jag som får signaturmelodin på hjärnan vid åsynen av denna?
Anne Lundberg inspekterar en samling Läkerol-förpackningar.
Knut Knutson! Min idol ända sedan jag var liten. 😍 Jag var helt starstrucked och ville gå fram och prata med honom, men jag vågade inte...så jag bara smygfotade honom. 😳
Jag har tittat på den flera gånger nu, men jag får liksom inget grepp om den. Det är så himla mycket som händer, så himla många olika scenarion som inte riktigt går att koppla ihop. Jag läste någonstans att stora delar av videon anses som mer eller mindre plagiat av Beyoncé, jag har inte någon vidare koll på Beyoncé så jag kan inte riktigt yttra mig om det, men att Taylor rör sig mer och mer åt R&B-hållet är väl i alla fall uppenbart (och sorgligt).
Och alla de "gamla" söta rara Taylor-figurerna som förekommer i videon, dem behandlar hon som skit. Dissar hon hela sitt musikaliska förflutna, eller är det medias (m.fl.) behandling av henne genom åren hon attackerar? Jag fattar inte...men jag hoppas verkligen på den senare tolkningen, den första gör mig bara ledsen.
Ursäkta bristen på uppdateringar. Har haft en vecka av grav ångest och suicidalt mörker. Ingen lust att skriva.
Mitt i detta har Taylor gått och släppt en ny låt. Hade min sinnesstämning varit ljusare hade jag förmodligen inte uppskattat den särskilt mycket (till en början), den är så fruktansvärt olik de söta låtar hon gjorde när jag först föll för henne. Men denna aggressiva, destruktiva skapelse passar mig alldeles utmärkt just nu.
Och på samma gång fick jag en anledning att längta efter en av årets pissigaste månader - november. För då släpps ÄNTLIGEN hennes sjätte album. Då har vi väntat över tre jäkla år sedan förra albumet kom...
På väg hem från psykkliniken i Linköping. Jag hade sådan jävla ångest innan och under bedömningssamtalet, men det gick nog rätt bra ändå för han sa att han skulle sätta upp mig på väntelistan, kanske kan jag till och med få komma till deras nyöppnade mottagning i Norrköping istället (som jag inte ens visste fanns).
Det som nästan fick mig att börja gråta under samtalet var att de tydligen kör med utvärdering efter vart femte samtal för att bedöma om en behöver fler samtal eller inte. Jag försökte få fram att jag behöver en långsiktig kontakt men han hävdade att det bara blir ännu ett säkerhetsbeteende som gör att en inte litar på sin egen förmåga att hantera sitt liv. Det låter ju fint, men om han seriöst tror att mina problem kommer försvinna på bara fem samtal så har de antingen mirakelterapeuter eller så fattar de inte hur omfattande mina hjälpbehov är.
Ännu en kväll när jag ligger som paralyserad i sängen. Denna gång inte av irrationell rädsla för seriemördare, utan av ytterst rationell rädsla för att den människa som betyder mest av allt i hela världen för mig ska råka illa ut. Jag känner sådan jävla ångest och sorg och maktlöshet och ilska och frustration. Jag bara gråter. Och väntar. Och våndas.
Jag älskar dig. Jag finns här för dig. Alltid. ❤❤❤❤❤
Okej. Jag har skrämt upp mig själv genom att ägna kvällen åt att titta på dokumentärer om seriemördare (en jävligt dålig idé!). Så nu hör jag en massa läskiga ljud i lägenheten. Och jag missade att släcka lampan i badrummet för att jag var så uppjagad, såg det först när jag kommit tillbaka till "säkerheten" i sängen (varför det nu skulle vara säkrare här?!) och nu vågar jag inte gå tillbaka och släcka. Och jag vågar inte gå till köket och ta en sömntablett eller äta någonting, trots att jag är i behov av både nervlugnande och mat om jag ska ha någon chans att somna inatt. Att den förbaskade Augustifesten pågår ute på gatan bidrar inte precis heller till en fridfull sovmiljö... What to do? Väcka syrran? Ringa mamma? Jag är 29 år men känner mig inte speciellt vuxen just nu, bara liten och rädd. Hoppas att ni andra får en god natt...
Det är marknad idag. Jag har följt spektaklet genom fönstret ända sedan förberedelserna imorse. Och jag har laddat hela dagen för att våga gå ut och kanske till och med köpa någonting. Strax före fyra gick jag äntligen ut. Det var folk överallt och jävligt trångt och det gick fruktansvärt långsamt att ta sig framåt. Maximalt ångestpåslag, jag kröp ihop och kramade remmarna till min handväska och hade mycket svårt att fokusera på varorna i marknadsstånden. Ändå gick jag ända till marknadsgatans slut och vände och sedan till andra änden av marknadsgatan och vände och sedan stapplade jag fram till min port trots att det satt folk i vägen på trappan (de var snälla och flyttade på sig). Inte en enda grej kom jag mig för att köpa, men det gör väl egentligen inte så mycket för det var mest krimskrams i vanlig ordning. En rosa och en mörkgrön peruk hade jag förstås velat ha, och en Hello Kitty-handväska och en Sailor Neptune-figur i plast...men det finns säkert mycket snyggare sådana på nätet. Nu ligger jag på sängen och försöker återhämta mig efter denna utmattande upplevelse.
Idag har mamma och syrran och jag varit vid Abborreberg och fikat och tittat på utsikten över Bråviken och promenerat i skogen.
Från början var Abborreberg sommarresidens för textilfabrikören Christian Lenning, som lät uppföra den första byggnaden på platsen år 1820. År 1950 hamnade Abborreberg i kommunal ägo och rustades så småningom upp och blev ett lustställe för allmänheten. De fina byggnaderna från 1800-talet finns fortfarande kvar och där bedrivs idag café, festvåning/konferens och vandrarhem.
Det är väldigt lummigt och mysigt i denna lilla oas, och det går smidigt att ta sig dit med buss om en inte har möjlighet att åka bil. Syrran och jag tog faktiskt bussen dit en midsommarafton för några år sedan.
Jag har varit och jobbat en del igår och idag. Det här med ledighet är inte min starka sida, och när jag ändå mest ligger och gråter eller sitter och stirrar framför mig är det väl bättre att jag går till kontoret och gör lite nytta.
Nu är jag halvvägs igenom semestern, det är två veckor kvar tills jag börjar jobba "på riktigt" igen. Jag hoppas och tror att det kommer gå hyfsat, har en del saker inplanerade framöver. Annars får jag väl gå och jobba någon mer dag under nästa vecka...
Byggnaden där Arbetets museum ligger kallas Strykjärnet. Det är en ganska udda byggnad som byggdes 1916-1917 som fabrik inom textilindustrin. Holmen där den byggdes var inte så stor, så man utnyttjade marken till max vid bygget och skapade en sjuhörnig byggnad. Under större delen av 1900-talet har byggnaden använts som fabrik, men sedan 1991 är det Arbetets museum som huserar i lokalerna. Permanenta utställningar på museet är den om Alva Carlsson, som arbetade som rullerska i Strykjärnet mellan åren 1927-1962, och den om karikatyrtecknaren Ewert Karlsson. Tillfälliga utställningar på museet just nu handlar om arkitektur i Industrilandskapet, hur Martin Luther nådde ut till den stora massan, den afrikanska modebranschen, Norrköpings utveckling under 1900-talet och fram till idag samt framtidens arbets- och vardagsliv.
Norrköpings Stadsmuseum har funnits sedan 1981 och ligger även det i gamla industribyggnader, alldeles intill Arbetets museum. Permanenta utställningar på museet visar det förhistoriska Norrköping, Norrköpings historia från vikingatid till stormaktstid, hantverk under 1800-talet, en handelsbod från första halvan av 1900-talet och (förstås) textilindustrin. Tillfälliga utställningar på museet just nu visar hur det är att vara nyanländ i Norrköping idag, vikten av mod och medmänsklighet i vårt samhälle samt fynd från arkeologiska utgrävningar i Norrköpingstrakten.
Ligger här i sängen och varvar ner efter en riktigt härlig dag på stan med syrran. Scrollar igenom Facebook-flödet och så plötsligt, utan förvarning, dyker det upp en bild på en uppskuren handled. 😨 Helt out of the blue, postat av en sida som inte alls brukar posta någonting om psykisk ohälsa. Och alla dessa jävla TW (trigger warnings) som annars dyker upp i tid och otid för allt möjligt trams - var fan är de när de verkligen behövs?!? Nu lyste de med sin frånvaro. Och jag blev liggande och stirrade på bilden en stund. Tittade och tänkte och mindes och våndades. Sedan anmälde jag skiten. Inte för att jag förväntar mig någon annan aktion från Facebook än ett automatgenererat svar att bilden jag anmält inte strider mot sajtens regler eller något sådant skit. Men jag var ändå tvungen att göra det. För mig själv, och för andra som kan triggas. ❤
Idag besökte syrran och jag Kaktusplanteringen. Det är en motivrabatt bestående av 25 000 växter, varav cirka 5 000 - 6 000 kaktusar, vilka alla odlas i växthus i Norrköping. Planteringen invigs årligen i juni, och motivet är olika varje år. Kaktusplanteringen går att skåda ända fram till början av oktober, då växterna får flytta in i kommunens växthus så att de överlever till nästa sommar.
Sedan år 1890 odlas exotiska växter, bland annat kaktusar, i växthus i Norrköping. Detta var något man var stolta över och ville visa upp, så man började plantera dessa växter i Karl Johans park. Kaktusar kom alltmer att dominera och planteringen blev under 1920-talet mer eller mindre en kaktusplantering - i mitten av 1920-talet försvann sommarblommorna helt från planteringen. Från och med 1926 började man också rita mönster och skapa motiv som växterna planterades i enlighet med, vilket gör Kaktusplanteringen till Sveriges äldsta motivrabatt. Mellan 1926 och 1937 skiftade motivet mellan arabesker och Norrköpings dåvarande stadsvapen.
År 1938 fyllde Gustaf V 80 år och det uppmärksammade man i Norrköping genom att låta det årets plantering forma hans monogram. Sedan dess har Kaktusplanteringen nytt motiv varje år, och företag och organisationer som firar minst 50 år får ansöka om att få visa upp sitt emblem eller liknande på detta sätt. I år är det Synskadades riksförbund Norrköping som firar 100 år.
Mer information om Kaktusplanteringen finns bland annat på kommunens hemsida.
Inte världens stiligaste selfie, men det var så jääävla soligt!
En staty av Karl XIV Johan står och spejar bort mot Kaktusplanteringen. Änkedrottningen Desideria besökte Norrköping 1845 (året efter makens död) för att lägga den första stenen till statyns sockel. Platsen var då ett torg, som efter statyns resande döptes om till Karl Johans torg (det hette tidigare Saltängstorget). År 1887 gjordes torget om till en park och döptes (ännu en gång) om och heter alltsedan dess Karl Johans park.
Delfinfontänen har stått i Karl Johans park sedan 1876 (året efter att vattenledningar dragits till området). Oklart varför den heter just Delfinfontänen, då den pryds av fiskar och lejon men inte en enda delfin. Men fin är den i alla fall. Och den utgör ett trevligt första intryck för besökare som kommer till Norrköping med tåg (vilket väl också var den ursprungliga tanken med den).
Det var en rätt kostsam tid för mig i vintras, pengarna rann iväg i både glädje och sorg. Nitton musikalbesök var ju inte precis gratis (men värda varenda krona), och alla veterinärbesök när kissen blev dålig och slutligen fick somna in tärde också en hel del på min ekonomi (och på mitt psyke).
Så...någon extravagant semesterresa har aldrig varit på agendan denna sommar. Istället har jag funderat över vilka sevärdheter folk som åker HIT på semester skulle kunna tänkas vara intresserade av. Det finns ju faktiskt en hel del spännande saker att se och uppleva i Norrköping, men när en bor här blir en lite hemmablind. Så jag tänkte försöka turista lite på hemmaplan denna semester.
Igår besökte syrran och jag hällristningarna vid Himmelstalund. Där finns över 1 700 hällristningar, vilket gör Himmelstalund till en av de största hällristningsplatserna i Skandinavien. I hela Norrköping finns över 7 000 hällristningar innanför stadsgränserna - det finns ingen annan stad i hela världen(!) som har så många!
Hällristningarna vid Himmelstalund gjordes under bronsåldern, alltså för över 3 000 år sedan. Det har bott folk i Norrköpingsområdet VÄLDIGT länge och det här är ett av spåren några av de tidiga invånarna lämnat efter sig. Ristningarna föreställer skepp, hjulkors/solkors, fotspår, vapen, människor, jaktscener med mera. Det verkar vara både vardagsmotiv och mer religiösa motiv.
Jag har faktiskt bara besökt hällristningarna vid Himmelstalund en enda gång tidigare. Det var med skolan på mellanstadiet och det regnade och blåste och var allmänt otrevligt, jag ville inte alls trava runt på klipporna ute på det där fältet utan mest skynda tillbaka till värmen i bussen. Så...gårdagens upplevelse var betydligt mer angenäm.
Tillgänglig sevärdhet. Det finns både ramp och punktskrift. 👍
En herde med sina svin, läste jag någonstans, men jag undrar om det verkligen var den här bilden som avsågs. Jag tycker inte att det ser ut som grisar...men det kanske det är i alla fall?
Tre stycken hjulkors, även kallade solkors. De hade betydelse i bronsålderns solkult, då man såg solen som ett hjul eller en vagn som drogs över himlavalvet. På senare tid har symbolen tyvärr börjat användas av olika nazistiska grupper.
Bronssvärd avbildat i naturlig storlek. Sådana svärd tillverkades i södra Europa för typ 4 000 år sedan. Forntida import alltså.
Skeppen är de vanligaste figurerna bland hällristningarna vid Himmelstalund, totalt är de 630 stycken, alltså cirka 37 procent. Jag antar att det beror på närheten till Strömmen och havet. Säkert hade skeppen även någon form av religiös betydelse.
Imorse satt jag hos psykologen på vårdcentralen och grät. Jag har gråtit var och varannan dag sedan jag fick semester, jag är verkligen inte bra på det här med ledighet. Så psykologen och jag sammanställde en lista över bra saker för mig att ägna mig åt under de kommande tre veckorna.
Och så pratade vi om mitt kommande besök på psykiatrin i Linköping (om två veckor). Jag uttryckte mitt missnöje över att ha fått tid hos en manlig psykolog och ventilerade min oro inför att komma till en ny mottagning och möta nya människor och känna prestationsångest över att behöva må "lagom" dåligt den dagen och verkligen kunna formulera vad det är jag vill ha hjälp med utan att låsa mig. Psykologen försäkrade mig om att det inte är någon audition och att de kommer kolla i mina journaler och även läsa av hela mig och inte bara det jag säger och att jag kan ta med en lapp med det jag vill ha sagt.
Psykologen sammanfattande det jag behöver hjälp med kort och gott som "svår social fobi". Det känns jävligt deppigt men jag antar att det är sant. Jag är inte som många andra som arbetar med en självhjälpsbok eller går ett steg-för-steg-program hos en terapeut och sedan är det "bra". Jag har blivit bättre av terapi, ja, men inte tillräckligt. Och jag tror ärligt talat inte att jag kommer bli mycket bättre än såhär. Jag är och förblir ett psykfall. Och på vårdcentralen kan de inte hjälpa mig mer. Så...psykiatrin, here I come.
Psykologen gjorde klart för mig att detta var mitt sista besök hos henne. Jag visste ju att det led mot slutet, men jag visste inte att det var redan idag. Så jag blev rätt överrumplad och orolig. Nu är jag liksom utlämnad åt en psykmottagning i Linköping som jag aldrig haft någon kontakt med förut. Det känns minst sagt läskigt. Jag känner mig övergiven, utsatt, famlande i mörkret efter hjälp...och det enda jag kan göra är att hoppas att de faktiskt KAN och VILL hjälpa mig i Linköping.
Det blev inget Stockholm Pride för mig i år. Men jag följde livesändningen av paraden på YouTube i alla fall...
Det är så fint att se alla dessa människor som samlas under regnbågen i denna massiva kärleksmanifestation. Det inger hopp. Visst stör jag mig på all pinkwashing och vissa mer eller mindre suspekta inslag, men jag har nog blivit lite mer laissez faire på den fronten. Huruvida det beror på att jag börjar bli "gammal" och inte orkar hålla lika stenhårt på ideologiska övertygelser längre som när jag var tonåring eller om det är rädslan för de växande intoleranta strömningarna i samhället som gör att jag ser det som positivt ju fler som håller oss om ryggen oavsett vilka de är...det vet jag faktiskt inte. Hur som helst var det en vacker parad och jag är tacksam över att QX livestreamade den så att jag kunde uppleva den från min säng här i Norrköping.
Ikväll har jag för övrigt kollat på filmen Pride. Jag var liksom i lite "prideigt" mood, och Livrädd hade tipsat mig om att det skulle vara en rätt upplyftande film (till skillnad från Paraden, som enligt recensioner skulle vara rolig men som bara gjorde mig deppig). Och Pride var verkligen en jättefin film som jag varmt kan rekommendera. Men jag satt ändå och grät i slutet. Jag vet inte om det är mensen som gör mig extra känslig just nu, eller vad det är. Men det kändes så sorgligt att få veta att en av huvudpersonerna var döende och att en blev tvungen att bryta med sin familj och att en blev nerslagen på gatan och att en fick sin butik vandaliserad om och om igen...och allra sorgligast är vetskapen om att detta inte "bara är en film", det är den vidriga verkligheten. Och jag blir så ledsen. Varför finns det så mycket meningslöst hat i världen?!
Men kärleken vinner. Det måste den göra. Och när jag kollar på klipp från årets parad i Stockholm känns det lätt att tro på. Så mycket kärlek och regnbågar och glädje... Tack alla fina människor som står upp emot hat och förtryck! ❤💛💚💙💜💖
Jag är inne i en risgrynsgrötsperiod just nu. Kan lätt äta det både morgon, middag och kväll. Det är lite pinsamt när jag går och handlar och radar upp massor av risgrynsgröt och saftsoppa på bandet vid kassan, speciellt med tanke på att det är mitt i sommaren och jag knappast ska ha det till något julbord. Jag bara väntar på att någon ska kommentera det. Det har tack och lov inte hänt än, men om det skulle hända fantiserar jag om att jag med Stark-allvarlig röst skulle säga "Winter is here!" och hoppas att de skulle fatta GameofThrones-referensen. Men...det sannolika är väl att jag skulle rodna och flina nervöst och pipa fram någonting om att jag tycker om risgrynsgröt.
Jag hade en mycket fin dag igår, umgicks med familjen och hade det mysigt. Men ändå låg jag vaken inatt och grät. Förmodligen beror det på att jag ska ha mens snart (om det nu kommer någon riktig mens - de senaste månaderna har det mest varit som rödbrunaktiga flytningar och jag har knappt behövt använda binda överhuvudtaget). Det kan också bero just på att jag hade en så bra dag igår...jag blir ofta nedstämd efter att jag varit riktigt glad. Och så är det ju ledigheten...den ger en alldeles för mycket tid att tänka och oroa sig. Men på det stora hela trivs jag rätt bra med att ha semester. Inte för att jag gör något speciellt, ligger mest på sängen och läser. Men det är skönt.
Hm...så varför ägnade jag hela min första kväll av semestern åt att vältra mig i Yaoi? Bra fråga. Men innan dess bakade jag muffins och lyssnade på (och skrålade till) Westlife(!) på högsta volym...var det bättre?! Gaaahh, jag klarar verkligen inte av att vara ledig. Efter bara några timmar kände jag hur jag började bli knäpp, satt på sängen och bara stirrade framför mig. Och inatt drömde jag om årsredovisningar. Får se hur lång tid det tar innan jag vänjer mig vid detta och faktiskt börjar ägna min lediga tid åt något vettigt. Det finns så mycket jag vill göra nu när jag är ledig, men jag har så svårt att ta mig för någonting.
Jag tycker i allmänhet att det är rätt tröttsamt att precis allting ska ha en speciell "dag" i almanackan. Ni vet, kanelbullar och sådant. Men idag gör jag ett undantag. För jag fick precis veta att det tydligen är en MYCKET speciell dag i dag. Det är nämligen Yaoi-dagen!!! OMG, jag visste inte att det fanns en särskild dag för det...men det gör det tydligen...och det är idag.
Så...jag tar väl och firar detta genom att lista mina favoriter. Tror att jag har gjort det någon gång förut, men det tål att upprepas. Så här kommer tio mycket läsvärda historier (jag har alltså uteslutit det rena snusket och bara tagit med sådana som faktiskt har en intressant storyline också).
10. Koi Ni Nare!
Komatsu har problem med att acceptera sin sexuella läggning (faktiskt ett ganska ovanligt tema i Yaoi), men hans rumskompis hjälper honom på traven och fixar en blinddejt åt honom med en man...som visar sig vara deras lärare. Eftersom det inte är riktigt moraliskt korrekt för en lärare att dejta en elev (ja, det finns en viss grad av moral även inom Yaoi...ibland) har de ett ganska platonskt förhållande fram till examen...och historien slutar med att de äntligen har sex. En söt coming of age-berättelse.
9. Tight Rope
Sonen till en Yakuza-boss (japansk maffia) vill inte alls ta över faderns brottsimperium utan istället leva lycklig tillsammans med en kille han är kär i. Och ingen i familjen höjer ett ögonbryn över att han sitter och klänger på denna kille och berättar om sin kärlek...men de blir vansinniga över att han inte vill ta över imperiet. Detta är en del av det jag kallar "Yaoi-logiken" och som jag älskar med Yaoi...att typ ALLA killar är bögar och nästan inga är homofober. Love it!
8. Take Over Zone
En mycket gripande historia om att hantera livet, relationer och närhet efter att ha varit med om en våldtäkt. Ett MYCKET ovanligt tema i Yaoi, som på det stora hela annars är ganska våldtäktsromantiserande...
7. Ten Count
Shirotani lider av mysofobi (fobi mot smuts, orenhet och smitta) och inleder något slags terapeutiskt umgänge med Kurose som hjälper honom att bearbeta sina problem. En långsam, lågmäld och vacker skildring av en ömtålig kärleksrelation. Jag drar exalterat efter andan varje gång det kommer ett nytt kapitel (ja, historien pågår fortfarande).
6. Yume Musubi, Koi Musubi
Tonårskillen Ao påbörjar en mycket enträgen uppvaktning av den lokala Shinto-prästen Ryoumei-san, som inte riktigt vet hur han ska hantera det hela. En charmig, rolig och rörande historia (men du bör nog ha läst en del annan Yaoi innan för att inte chockeras av sådant som åldersskillnaden...och andra Yaoi-typiska inslag).
5. Love Stage!!
Izumi är så söt att det är lätt att ta honom för en flicka...och det är precis vad Ryōma gör - och blir kär i honom. Men känslorna håller i sig även efter att det kommit fram att Izumi är en pojke...och Izumi blir även kär i Ryōma. Då Ryōma är en superkänd skådespelare och Izumi har en extremt överbeskyddande storebror är det ganska komplicerat för dem att träffas ifred...och därtill kommer att de båda är väldigt unga och oskyldiga och knappt vet vad de håller på med...det är en jättesöt historia! Men det är inte bara därför jag älskar den - det är även så att Izumi visar tecken på att ha social fobi (vilket jag skrivit om tidigare).
4. Elektel Delusion
Fumi kommer ut som homosexuell för sin bästa vän och granne Shunpei, som han är kär i...och när Fumi börjar dejta en annan kille blir den tidigare så tvärsäkert heterosexuella Shunpei svartsjuk och konfronterar Fumi och föreslår att de två ska bli tillsammans istället. Detta är en väldigt rolig berättelse, som dessutom vänder på de stereotypa Yaoi-utseendena för uke och seme (googla på egen risk), där Shunpei är uke men ser mest "maskulin" ut och Fumi är seme men ser mer "feminin" ut (raka motsatsen till Love Stage!! alltså, som minst sagt är mer traditionell i det avseendet).
3. Itoshi no Nekkokke
Kei-chan flyttar in hos sin barndomsvän och numera pojkvän Mi-kun i Tokyo, men huset är fullt av suspekta inneboenden och Tokyo är en stor och läskig stad för den oskuldsfulla Kei-chan som vuxit upp på landsbygden... En väldigt söt och rolig historia...men just nu gör den mig mest vemodig för det är ganska mycket fokus på katter (vilket ju framgår av titeln).
2. Sekai-ichi Hatsukoi
Ah, ljuva nostalgi! Detta var min introduktion till Yaoi en gång i min oskyldiga pre-Yaoi-ungdom. I fokus står relationen mellan Onodera och Takano, som var ett par när de var tonåringar och nu träffas igen tio år senare när Onodera får jobb på en mangaredaktion där Takano är chefsredaktör. Det dramatiska uppbrottet har satt djupa spår hos dem båda och format dem till helt annorlunda personer än de var när de först lärde känna varandra...men nu börjar de hitta tillbaka till varandra - på den sexuella fronten går det snabbt men på den emotionella fronten går det jääävligt långsamt och fans över hela världen väntar fortfarande (år efter år efter år...) på att Onodera ska våga säga "I love you" till Takano.
1. Junjou Romantica
Det spelar ingen roll hur många Yaoi-historier jag läser (och jag är uppe i jävligt många vid det här laget), detta är och förblir min absoluta favorit (Sekai-ichi Hatsukoi är för övrigt en spinoff-serie till denna). När Misaki ska börja studera på univeristetet får han flytta in hos sin brors barndomskompis Usagi-san som är en rik och berömd författare. Usagi-san var tidigare kär i Misakis bror, men nu flyttas hans kärleksintresse över till Misaki. Usagi-san är på många sätt en odräglig, barnslig och egoistisk person, men samtidigt finns det något mycket rörande och sårbart hos honom som jag bara älskar. Och Misaki faller för honom, även om han har svårt att erkänna det för sig själv...och för andra. De är båda hela tiden osäkra på den andres känslor och de måste hela tiden kämpa mot en oförstående omvärld som vill separera dem från varandra.
Så...iväg med er till närmsta mangawebbplats och LÄS!!! 😜
