Jag fick en rejäl chock hemma i trapphuset imorse. I mitten av trappen låg en nyckelknippa, vilket gjorde mig bekymrad och jag funderade över vad jag skulle göra med den - låta den ligga, hänga upp den väl synlig, lämna in den till polisen? Men jag behövde inte fundera över detta så värst länge, för snart upptäckte jag nyckelknippans ägare. Ett par fötter på nedersta trappsteget, och resten av kroppen nedanför trappan. 

 

Jag skyndade fram, böjde mig ner och skakade lätt hans axel och ropade "Hallå?!" flera gånger, men jag fick ingen reaktion. Han bara låg där helt livlös. Då satte jag mig ner framför honom och ringde 112. Och medan jag hysteriskt hasplade ur mig att jag hittat en människa som jag inte lyckades få liv i började han faktiskt röra på sig. Och han öppnade ögonen och såg förvirrat på mig och frågade vem jag pratade med. 

 

Men när han fick veta att det var SOS Alarm ville han inte alls veta av det, han behövde ingen hjälp, han hade inte ont någonstans, han var bara full, han hade visst ramlat och somnat på väg hem från krogen, någon ambulans behövde han verkligen inte. Jag räckte över telefonen till honom så att han fick prata med kvinnan på SOS Alarm själv, och han lovade henne att han skulle höra av sig till dem ifall han kände senare att han trots allt behövde hjälp. 

 

Så tackade han mig så mycket och stapplade uppför trappan och in i sin lägenhet. Och jag gav mig, fortfarande i chocktillstånd, ut i regnet och skyndade iväg till jobbet. Jag är fortfarande uppskakad. Och jag undrar om jag borde ha stått på mig, om jag faktiskt skulle ha begärt att det kom en ambulans. Liksom, en människa som i fyllan ramlat nedför en trappa(!) och legat där medvetslös i flera timmar(!) kan väl ändå inte bedöma om han behöver hjälp eller inte?! 

 

Men jag befinner mig inte mitt i den akuta situationen längre. Att ringa 112 igen nu tar emot på ett helt annat sätt än då, när jag plockade upp telefonen av ren instinkt och gjorde vad situationen krävde. Då tänkte jag inte, jag bara gjorde. Nu tänker jag (för mycket)...och nu vågar jag inte. Jag bara hoppas att han är i tillräckligt bra skick för att själv söka hjälp om han behöver det nu...