Det blev inget Stockholm Pride för mig i år. Men jag följde livesändningen av paraden på YouTube i alla fall... 

 

 

Det är så fint att se alla dessa människor som samlas under regnbågen i denna massiva kärleksmanifestation. Det inger hopp. Visst stör jag mig på all pinkwashing och vissa mer eller mindre suspekta inslag, men jag har nog blivit lite mer laissez faire på den fronten. Huruvida det beror på att jag börjar bli "gammal" och inte orkar hålla lika stenhårt på ideologiska övertygelser längre som när jag var tonåring eller om det är rädslan för de växande intoleranta strömningarna i samhället som gör att jag ser det som positivt ju fler som håller oss om ryggen oavsett vilka de är...det vet jag faktiskt inte. Hur som helst var det en vacker parad och jag är tacksam över att QX livestreamade den så att jag kunde uppleva den från min säng här i Norrköping. 

 

Ikväll har jag för övrigt kollat på filmen Pride. Jag var liksom i lite "prideigt" mood, och Livrädd hade tipsat mig om att det skulle vara en rätt upplyftande film (till skillnad från Paraden, som enligt recensioner skulle vara rolig men som bara gjorde mig deppig). Och Pride var verkligen en jättefin film som jag varmt kan rekommendera. Men jag satt ändå och grät i slutet. Jag vet inte om det är mensen som gör mig extra känslig just nu, eller vad det är. Men det kändes så sorgligt att få veta att en av huvudpersonerna var döende och att en blev tvungen att bryta med sin familj och att en blev nerslagen på gatan och att en fick sin butik vandaliserad om och om igen...och allra sorgligast är vetskapen om att detta inte "bara är en film", det är den vidriga verkligheten. Och jag blir så ledsen. Varför finns det så mycket meningslöst hat i världen?! 

 

Men kärleken vinner. Det måste den göra. Och när jag kollar på klipp från årets parad i Stockholm känns det lätt att tro på. Så mycket kärlek och regnbågar och glädje... Tack alla fina människor som står upp emot hat och förtryck! ❤💛💚💙💜💖