Och så pratade vi om mitt kommande besök på psykiatrin i Linköping (om två veckor). Jag uttryckte mitt missnöje över att ha fått tid hos en manlig psykolog och ventilerade min oro inför att komma till en ny mottagning och möta nya människor och känna prestationsångest över att behöva må "lagom" dåligt den dagen och verkligen kunna formulera vad det är jag vill ha hjälp med utan att låsa mig. Psykologen försäkrade mig om att det inte är någon audition och att de kommer kolla i mina journaler och även läsa av hela mig och inte bara det jag säger och att jag kan ta med en lapp med det jag vill ha sagt.

Psykologen sammanfattande det jag behöver hjälp med kort och gott som "svår social fobi". Det känns jävligt deppigt men jag antar att det är sant. Jag är inte som många andra som arbetar med en självhjälpsbok eller går ett steg-för-steg-program hos en terapeut och sedan är det "bra". Jag har blivit bättre av terapi, ja, men inte tillräckligt. Och jag tror ärligt talat inte att jag kommer bli mycket bättre än såhär. Jag är och förblir ett psykfall. Och på vårdcentralen kan de inte hjälpa mig mer. Så...psykiatrin, here I come. 

Psykologen gjorde klart för mig att detta var mitt sista besök hos henne. Jag visste ju att det led mot slutet, men jag visste inte att det var redan idag. Så jag blev rätt överrumplad och orolig. Nu är jag liksom utlämnad åt en psykmottagning i Linköping som jag aldrig haft någon kontakt med förut. Det känns minst sagt läskigt. Jag känner mig övergiven, utsatt, famlande i mörkret efter hjälp...och det enda jag kan göra är att hoppas att de faktiskt KAN och VILL hjälpa mig i Linköping.