Nu är min nördighet så officiell den bara kan bli. Teatern har lagt ut en bild på mig, med tillhörande information om mitt myckna musikalbesökande, på sociala medier. Det känns läskigt som fan, men samtidigt roligt. Min inställning till uppmärksamhet är som bekant jävligt ambivalent.

Finaste Livrädd var här en stund förut och åt lussekatter tillsammans med mig, och jag frågade henne om hon insåg vad hon ställde till med när hon tog med mig på det där första musikalbesöket den 8 oktober... "Det är hon! Det är hennes fel!" 😜💖

Jag är trött nu, fruktansvärt trött. Har varit i Linköping på kurs hela dagen, och det tar verkligen på krafterna. Dels att sitta och matas med information en hel dag, dels att befinna mig i en helt ny miljö, och dels att vara omgiven av en massa folk där flera stycken var lite halvbekanta och som jag förväntades småprata med. Trevliga människor, för all del, men jag hade inte riktigt orken eller humöret för det idag.

Jag känner mig rätt dämpad, har gjort det till och från de sista dagarna. Jag mår inte skitdåligt längre, men jag mår inte jättebra heller. Det var ju så nyligen som jag ramlade ner i det mörkaste mörkret, och vägen tillbaka därifrån går lite trevande och stapplande. Jag liksom "smyger" mig fram genom tillvaron och känner mig...ja, dämpad. Det är svårt att förklara, men mamma verkade fatta när jag pratade med henne förut i alla fall.

(Läs rubriken med Söderkåkar-melodin i åtanke.)

Jag har ÄNTLIGEN fått mens!!! 😀 Jublade när jag såg blodet vid toalettbesöket imorse. Har nog aldrig blivit så glad över det tidigare. Titta bara vad glad jag är:

En timme innan det var dags att gå iväg på musikalbesök nummer 11 låg jag hopkrupen på min säng och bara skakade. Ångestmonstret vrålade: "JAG VILL INTE!!!" och Lilla Malin instämde ynkligt. För när jag var på teatern igår antydde de någonting om fotografering på söndagen. Och mycket riktigt! När jag bävande väl tog mig dit blev jag placerad framför en affisch och fick ett programblad i händerna. Och sedan var det KLICK KLICK som gällde. Första bilden såg jag fullkomligt livrädd ut på. Sedan började de skämta lite med mig och fick mig att skratta, och i detta okontrollerade skrattgrimaserande knäpptes alltså bild nummer två. Ingen av bilderna blev särskilt bra, men jag ville inte vara besvärlig och be dem ta ytterligare en ny, så det fick vara så. Har inte sett resultatet än, men det bör dyka upp i sociala medier inom kort. Något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Så länge får jag väl leverera de sedvanliga musikalbesöksfotona som jag tagit själv...

Har ni sett Blockets nya reklam? Två tjejer som sitter i en soffa och kysser varandra. Utan att det görs någon grej av det, utan att det finns någon "male gaze" med i bilden, det är bara rakt igenom fint och kärleksfullt. Jag blir verkligen jätteglad varje gång jag ser den här reklamen, i reklampauser i playtjänster och på reklamtavlor på stan. Tror knappast att privilegierade heteromänniskor som är vana att få sin läggning bekräftad av reklamen (och resten av samhället) tjugofyra/sju fattar hur stort och fantastiskt det här känns för mig (och förmodligen många fler). Att "vi" får finnas och synas i det offentliga rummet på det här sättet. Tack, Blocket!

Sådana jävla kontraster! Igår kväll var jag ärligt talat rädd att jag skulle ta livet av mig. Men idag mår jag finfint. Kändes lite halvkasst imorse, men har blivit betydligt bättre under dagen. Jag sov väldigt oroligt inatt och vaknade gång på gång, och varje gång fann jag kissen tätt intill mig uppe vid huvudkudden. Som en liten tröstande ängel. ❤

Egentligen borde jag ha ägnat hela lördagen åt att plugga, men det var inte att tänka på. Istället har syrran och jag shoppat loss och bränt en massa pengar på fina saker till hemmet. Mycket rosa och barnsligheter. Sådant som Lilla Malin behöver just nu. Och nu ikväll är jag såklart på teatern och ser "La Cage aux Folles" igen. Jag är nu uppe i musikalbesök nummer 10 och dagen till ära fick jag en "La Cage aux Folles"-affisch av teatern samt två premiärbiljetter till deras nästa uppsättning "Misantropen" som har premiär i januari. 💖

"Jag är som jag är
och den jag är,
den vill jag värna."

Tårflod. Känslor av totalt misslyckande. Värdelöshet. Tankar på att göra mig själv illa. Rädsla för dessa tankar. Mera tårar, massor av tårar. Chatt med underbar volontär på:

Herregud, vad jag älskar deras chattfunktion. Efter en timme där har tårflödet avtagit, de självdestruktiva tankarna flutit undan, en konstruktiv handlingsplan tagits fram och jag börjar tro att det kanske finns hopp om livet trots allt. Men vad trött jag är nu. Ångest och tårar tar verkligen en jävla massa energi.

Det har varit en ganska tung och jobbig dag idag och jag har känt mig ledsen (så var fan är mensen?!?). Men avslutningen på dagen blev fin. Min gamla stödperson kom hit och hälsade på mig, syrran och kissen. Det kändes jättebra, vi hade inte träffats på EVIGHETER verkligen! För vi är båda kassa på att höra av oss till folk...och när två personer fungerar likadant så händer det inte så mycket på umgängesfronten. 😜 Men nu fick vi äntligen till det! Hoppas att vi skärper till oss nu, så att det inte dröjer lika länge till nästa gång...

Jag tänker så ofta att jag ska höra av mig till den eller den och föreslå att vi ska ses. Men, jag vet inte...det är svårt på något sätt. Det tar emot, fast jag vill. Och så går tiden. Tiden går så himla fort.

PS. Livrädd och finaste Per, jag vill jättegärna träffa er också snart...fast jag är askass på att framföra det. Bara så ni vet. ❤

Fortfarande ingen mens och jag har haft en hysteriskt intensiv dag idag, men jag känner mig ändå märkligt lugn nu när jag ligger här i sängen.

Jag var på jobbet före sju imorse, vilket kändes jättebra. Sista tiden har jag liksom släpat mig dit bortåt åttatiden i något slags zombietillstånd, men nu verkar jag alltså vara tillbaka på banan igen. Hoppas att det håller i sig...

Det har sprungit folk i mitt arbetsrum hela förmiddagen och flyttat ut mina möbler och kört iväg dem till nya lokalen. Därför hade jag ganska svårt att fokusera, så jag flydde ner i förrådet och ägnade mig åt att sortera ut gammalt marerial som inte behöver arkiveras längre. Det behövde ju också göras inför flytten, och det var ju lämpligt att jag gjorde det idag när det var så kaotiskt i mitt rum. Nu har jag förresten nästan bara skrivbordet kvar i mitt rum, det känns jättekonstigt!

På eftermiddagen var vi på Skatteverkets informationsträff, och till min stora glädje kunde jag konstatera att en av föreläsarna benämnde företagare som "hen" istället för det alltför vanligt förekommande "han...ja, eller hon kan det ju också vara". Då kvicknade jag till där mitt i den långa utläggningen om avslutande av enskild näringsverksamhet och började lyssna lite mer entusiastiskt. 😜

Efter de tre timmarna med Skatteverket gick jag förbi mataffären, skyndade hem och slängde i mig lite mat och sedan var det dags att åka till yogan. Vi gjorde samma pass som förra veckan, och det fick mig att varva ner efter den här intensiva dagen - vilket kanske är anledningen till att jag känner mig så lugn nu.

När jag kom hem genomförde jag en liten snabbstädning av badrummet (för min fina gamla stödperson kommer hit och hälsar på mig imorgon), duschade och kröp ner i sängen. Och här är jag nu. Egentligen skulle jag behöva plugga en del nu, men det orkar jag faktiskt inte. Det får bli imorgon. Natti!

Bortsett från några dagar med rödbrunaktiga flytningar kring månadsskiftet och den dagen när jag åkte hem från Göteborg har jag inte haft någon mens sedan början av oktober. Det gör mig lite bekymrad faktiskt. Och när jag förra veckan även började få halsbränna skojade jag med syrran att jag förmodligen är gravid. Vilket förstås inte är fallet. Om det nu inte är en Jesus II på väg förstås... 😜

Nämen, skämt åsido, jag antar att jag är stressad. Heltidsjobb och heltidsstudier, plus att vi kommer flytta till nya lokaler med jobbet nästa vecka...plus att jag knappt får någon sömn om nätterna längre. Jag har jättesvårt att somna på kvällarna. Det spelar ingen roll att jag är skittrött och att det DUNKAR i huvudet av sömnbrist...jag kan bara inte somna! Igår kväll blev jag så desperat att jag tog en hel Imovane-tablett, och då fick jag äntligen lite välbehövlig sömn.

Från och med idag har jag börjat med D-vitamintillskott, hoppas att det hjälper mig att få lite mer energi. Det ska tydligen även hjälpa mot depression. Fast det behöver jag ju inte den här hösten, jag har ju mitt musikalbesökande som håller mig uppe bland de rosa molnen. 💖 Igår och idag har jag dock stundtals känt mig både ledsen, arg och irriterad...jag hoppas innerligt att det är ett tecken på att mensen ÄNTLIGEN är i antågande.

Det som utlöste de negativa känslorna igår var att jag på omvägar fick veta att en kund som jag har hand om överväger att byta till en annan byrå och bland annat har anfört till tredje part att hennes kontakt på byrån (det vill säga jag) "är så blyg". Sådant tar jag väldigt hårt. Både sveket och kritiken. Hur ska jag kunna ta det annat än personligt?!

Som en motvikt fick jag idag veta att en annan kund, som lämnade oss för flera år sedan men som nu överväger att komma tillbaka, bland annat anfört att "det fungerade så bra när Malin hade hand om det". Det var skönt att höra, där fick jag tillbaka en hel del av det självförtroende som raserades under gårdagen. 👍

Imorgon är det dags för yoga igen. Hoppas att det blir en del eldandning, så kanske mensen triggas igång... Nu ska jag snart försöka sova. Har ägnat de senaste timmarna åt studier men nu orkar jag inte mer. Natti!

Så är jag i mitt "andra hem" igen. Musikalbesök nummer 9. Jag får nästan panik när jag tänker på att det bara är några veckor kvar nu. Vad ska jag göra med mitt liv sedan?! Förmodligen fokusera på mina studier på helgerna...men men, än så länge kan jag i alla fall njuta av att vår bästa tid är nu! ❤

Musikalbesök nummer 8. Ikväll sitter jag längst fram, typ två platser från den absoluta mitten. OMG, hur tänkte jag där?! 😮 Men hittills har det gått bra. Har inte fått någon uppmärksamhet alls av skådespelarna faktiskt. Och jag är så mitt inne i alltihop...det är så fint! ❤

Hittar ett svart underlakan i linneskåpet. Tänker: "Vad fint, varför har jag inte använt det här på så länge?" Så jag bäddar med det. Och sedan kommer min helvita katt upphoppande i sängen. Och plötsligt minns jag PRECIS varför. Lite samma anledning (inte den största anledningen, men ändå) som till att jag slutade med min emo-svarta klädstil efter att kissen kommit in i mitt liv. Det var helt enkelt inte praktiskt längre. 😜❤

Ikväll har jag varit på café och fikat med Pride-familjen. Eller ja, jag tog ju bara ett glas apelsinjuice eftersom jag inte vill riskera att dö av en allergichock. Apropå det så fick jag ett mejl precis innan jag skulle gå hem från jobbet idag, från anordnaren av en skattekurs som jag är anmäld till i slutet av månaden. De konstaterade att jag ju har väldigt allvarliga allergier och att de inte kommer kunna garantera nötfrihet under kursen och att det därför är okej för dem om jag väljer att helt enkelt avboka min kursplats. Jag blev helt ställd. Svarade efter en stund att jag ville avboka. De vill ju uppenbarligen inte ha mig där liksom. Men vad fan, hur svårt kan det vara att låta bli att använda nötter under EN dag?! Jag blir så trött...och förbannad. Tänk att det här ska behöva gå ut över min fortbildning! Men min fina chef sa omedelbart att han ska försöka ordna en plats åt mig på en annan liknande kurs istället. Hoppas bara att den kursanordnaren inte är lika efterbliven...

Men åter till Pride! Det var himla mysigt att få träffa dem ikväll. Sitta ner och prata med en grupp så fina och vettiga människor. Ett hoppets ljus i det samhälleliga mörkret. Vi kan åstadkomma stordåd tillsammans, det kan vi faktiskt. Kärlek! ❤💛💚💙💜💖

Meditationen i slutet av kvällens yogapass var Ra Ma Da Sa Sa Say So Hung, en harmonisk, helande och läkande meditation, och vi uppmanades att i tankarna omfamna hela världen och alla dess invånare - även Donald Trump. Men där var jag tvungen att protestera och ifrågasätta. Men läraren menade på att det är sådana som han som verkligen behöver kärlek och omtanke. Hat bemöts bäst med kärlek. Och visst är det sant. Men SÅ storsint är jag fan inte. Det finns faktiskt gränser för min välvilja. Så...han blev inte inkluderad i min meditation.

Den här meditationen utövas förresten runtom i hela världen just nu. I ett försök att genom yoga läka den här sjuka världen. Får väl hoppas att de som gör detta är lite bättre yogis än vad jag är och även tar med avskummet i sina välmenande tankar och mantran.

Musikalbesök nummer 7. Personalen bara: "Du var här igår också?!" Och när jag skulle gå in i salongen kom följdfrågan, varför jag går och ser den så många gånger. Jag pep fram att "den är bra". Men alltså, frågan borde egentligen vara varför inte ALLA går och ser den såhär många gånger?!

"Jag är som jag är.
Skyll mig för stolt
eller besvärlig.
Jag trummar min låt,
oljud för er,
för mig är den HÄRLIG!"

Sjätte musikalbesöket. Det skulle egentligen ha blivit imorgon, men då får det bli det sjunde istället. Känner att jag behöver dubbel kärleksdos denna hemska vecka, för att väga upp mot allt elände.

Jag sitter allra LÄNGST FRAM ikväll. Trodde aldrig att jag skulle våga det. Skräckblandad förtjusning... Det "värsta" som hänt hittills var att en av Les Cagelles tog min hand under ett dansnummer...vilket jag bara tyckte var trevligt. Får se vad som händer i andra akten...

Såvida jag inte bokar in ännu fler musikalbesök är jag nu halvvägs. Totalt kommer jag att gå på tolv föreställningar. Och ikväll fick jag detta meddelande...

Tsss. Själv är jag inte nämnvärt orolig. "La Cage aux Folles" gör mig LYCKLIG!!! 💖

Kissen är väldigt glad över att ha matte hemma igen. Och matte är väldigt glad över att vara hemma hos kissen igen. Och nu kommer vi förmodligen tillbringa hela dagen i sängen. Jag är så fruktansvärt trött! 😪

Nu ligger jag äntligen hemma i min säng. Min egen säng! Vilken jävla dag det har varit. Först den förödande nyheten om att Hitler II kommit till makten. Sedan kom mensen (som jag i och för sig väntat på men inte ville ha just idag). Och när jag skulle åka hem från Göteborg hade det visst börjat snöa lite varstans i landet, och precis som alla vintrar blev SJ totalt paralyserade över detta faktum så mitt tåg kom iväg nästan två timmar för sent från Göteborg...och jag var framme i Norrköping över två timmar för sent. Vid midnatt stapplade jag in i hallen och möttes av en yrvaken men lycklig liten kisse (som nu ligger och spinner under mitt täcke) och jag kände att det ändå finns det som är fint här i livet. Nu är jag beyond skittrött och tänker sova. Natti!

Alltså, den hopplöshet och sorg och tomhet jag känner idag...hur fan kunde det bli såhär?! Vad är det för FEL på folk?! Nu kommer allting bara gå rakt åt helvete. Fattar de inte det, eller bryr de sig inte? Jävla amerikaner.

Ligger i hotellsängen och försöker sova. Imorgon bär det av hemåt igen, det ska bli skönt - jag längtade ju hem redan innan jag lämnade Norrköping i söndags. 😵 Kursdagen idag har varit rätt bra. Vi har skrattat mycket i gruppen idag, men min prestationsångest har dragit ner mitt humör emellanåt. Det är Duktig Flicka-syndromet som spökar. Om jag gör lite fel på en räkningsuppgift så går världen under och jag känner mig helt värdelös. Tar mig dock upp ur de där dipparna ganska snabbt igen, så förhoppningsvis hinner inte folk runtomkring märka någonting (fast det känns som att en av lärarna anar lite hur det ligger till). Till skillnad från när jag var yngre och ställde till värsta dramatiska scenerna med tårar och sönderrivna papper och så vidare. Det är inte lätt att vara Duktig Flicka.

Hade tänkt att jag skulle passa på att besöka Kawaii och Shock nu när jag är i Göteborg, men när kursen väl slutar om dagarna är det bara så mörkt och kallt ute och jag är så trött, så jag går bara en sväng till närbutiken och köper något att stoppa i magen och sedan barrikaderar jag mig i mitt hotellrum. Sådana där storslagna utflykter får genomföras vid något annat tillfälle, när jag bara är här för mitt eget höga nöjes skull.

Nu vill jag bara hem och pussa på min katt. Jag vet att hon har det bra, jag får regelbundna rapporter hemifrån, men jag saknar henne så himla mycket! Min lilla skatt... 🐈❤

Nej, nu får jag faktiskt ta och sova. Och förhoppningsvis drömma något trevligt och lugnande. Natti natti!

Jag hade en mardröm inatt. Jag drömde att jag var och tittade på "La Cage aux Folles" (för typ tusende gången) och att hela föreställningen var helt åt helvete. Ingen kom ihåg sina repliker eller vilka kläder de skulle ha på sig i vilka scener eller ens vem som skulle vara med i vilken scen - och ingen brydde sig heller om det. 😨 Och jag satt i publiken och var jätteledsen. Så himla skönt att vakna och inse att det inte var på riktigt och att det kommer vara lika perfekt som vanligt när jag ser musikalen igen i helgen. ❤

Jag mår betydligt bättre nu än imorse och igår kväll. Kursen började rätt lugnt med ett långt teoripass där vi bara behövde sitta och lyssna. Folk verkade vara väldigt trevliga, även om de tack och lov inte försökte småprata med just mig i pauserna (jag antar att jag inte direkt inbjöd till det heller).

I matsalen hade personalen koll på mina allergier, så jag kunde äta dagens vegetariska alternativ utan att riskera livet. 👍

Efter lunchen kom det vidriga ögonblicket som annars brukar vara förlagt till inledningen av kursen. Vi skulle allihop presentera oss själva inför klassen. 😨 Bara det var ju en anledning att inte gå tillbaka till kurslokalen igen efter lunchen. Men det gjorde jag i alla fall. Och jag klarade av att säga några ord om mig själv. Satt och harklade och repeterade mitt lilla tal tyst för mig själv i väntan på att det skulle bli min tur och jag var så jävla nervös att jag inte lyssnade på vad någon av de andra sa om sig själva. Vet inte om jag pratade tillräckligt högt eller sa "rätt" saker, men läraren nickade i alla fall och vände sig sedan till nästa offer. Så det var nog okej.

Utifrån presentationerna blev vi sedan indelade i nya grupper än dem vi suttit i under förmiddagen. Vilket förstås höll på att göra mig helt hysterisk. Jag hade ju hälsat på och börjat vänja mig vid mina bordsgrannar under förmiddagen - och så ska jag plötsligt kastas in i en helt ny grupp och börja om den processen från början! 😲

Men jag märkte snart att jag trivdes alldeles utmärkt i den nya gruppen. Mycket trevliga människor. Och som en bonus gillar en av dem Hello Kitty! 😄 När jag satte mig bredvid henne lade jag genast märke till den stora rosa Hello Kitty-miniräknaren hon hade framför sig på bordet. Och då visade jag henne min Hello Kitty-handväska. 😊💖

Det visade sig också att jag är den i gruppen (och kanske till och med i klassen) som har mest praktisk erfarenhet av och kunskaper om det som kursen handlar om. Så mitt Duktig Flicka-syndrom fick ju frispel. Gruppen började snart referera till mig som "experten". 😜

Så...jag känner mig rätt lugn och trygg inför morgondagen. 😊👍

Jag sov som en stock inatt. Jag är uppenbarligen inte van vid sådär hög Imovane-dos längre. Vilket väl är bra.

Kände ångest inför att lämna mitt hotellrum och gå ner i frukostmatsalen, men kombinationen kurrande mage och peppande mess från syrran lyckades till slut locka dit mig. Jag åt samma frukost som jag alltid äter när jag bor på hotell. Tryggt och bra. Och sedan drog jag mig snart tillbaka till mitt rum igen.

Nu sitter jag och tittar ut över morgontrafiken och väntar på att det ska bli dags att gå ner till kurslokalen. Vill fortfarande mest bara åka hem, men jag hoppas att det känns bättre när jag väl är på plats i kurslokalen.

Jag är i Göteborg nu, ska gå en kurs. Jag har verkligen sett fram emot detta, men nu känner jag mig inte så motiverad som jag borde göra.

Ångestmonstret började leva rövare timmarna innan tåget skulle gå och talade om för mig att jag inte alls ville åka iväg någonstans, jag ville bara stanna hemma i lugn och ro. Detta är standardscenariot när jag ska åka någonstans, men den här gången höll det i sig. Det håller fortfarande i sig, jag ligger i min hotellsäng i Göteborg nu och vill mest bara åka hem igen. Har tagit en Imovane, så förhoppningsvis blir jag lugnare snart.

Apropå Imovane så är detta första gången på flera månader som jag tar en hel tablett. Har tagit en halv varje gång hela hösten. Men nu känner jag att det är läge att ta en hel, bara ikväll. Jag är så jävla stissig.

Tågresan tog över fyra timmar totalt. Och när jag kom fram velade jag mellan att åka spårvagn eller taxi till hotellet. Två jobbiga alternativ, men i mitt halvhysteriska tillstånd kändes taxi som det bästa alternativet. En vänlig människa som skjutsade mig ända fram till hotellets entré. Han var tack och lov inte särskilt pratglad av sig, så det gick rätt bra.

Kursanordnarna är informerade om mina allergier, så förhoppningsvis kommer jag inte riskera att dö under de här dagarna. Men jag är ändå orolig. Det känns inte alls bra att behöva äta mat som någon annan än jag själv har lagat.

Själva kursen är jag också nervös för. Jag vet att jag kommer behöva prata inför "klassen" och att vi ska göra ett stort grupparbete under de här dagarna...vilket ju inte precis räknas till det bästa jag vet. Men jag får hoppas att det går bra ändå. Jag har ju varit på kurs förr och överlevt.

Mensen är försenad/utebliven också. Den skulle ha kommit för typ en vecka sedan. Det är första gången den inte kommer som den ska sedan jag började med P-piller för ett år sedan, så det gör mig ju också rätt nojig...vilket antagligen fuckar upp den ännu mer.

Suck. Nu ska jag försöka sova. Hoppas innerligt att jag mår bättre när jag vaknar imorgon bitti! Måste vara skärpt de här dagarna...

Hemkommen från musikalbesök nummer 5. Och det var jättebra som vanligt! 💖 Den här gången fick jag med mig syrran också. 😊 Och personalen log igenkännande emot mig och konstaterade att nu var det dags igen. 😜

Alltså, jag fattar inte hur jag ska klara mig när mitt älskade "La Cage aux Folles" slutar spelas på teatern. Jag BEHÖVER faktiskt min veckodos av detta lyckorus! Det är så...underbart! ❤❤❤❤❤

Idag ska vi julpynta! I min värld är det hög tid för det nu, vi är ju redan inne i november. Annars brukar grejerna åka fram i oktober...men i år är vi lite sena. 😉

Känner mig för övrigt himla trött idag. 😪 Men det går väl över. Om inte förr så till ikväll, när det åter igen bär iväg till teatern för musikalbesök nummer 5. ❤

Jag är ganska så rejält trött nu. Det har varit en lång dag idag. Fast det är ju i och för sig självförvållat - det var inte precis någon som tvingade mig eller ens förväntade sig att jag skulle vara på plats på kontoret redan fem över sex imorse. 😜

Det är bättre med ryggen nu förresten. Har fortfarande lite ont, men inte alls sådär fruktansvärt som det var i onsdags. Det är jag väldigt tacksam över! Synd att jag inte kunde gå på yogan den här veckan, men jag kom iväg på Pride-möte igår kväll i alla fall. Det kändes jättebra.

Något mer som känns bra är att Neptune varit hemma hos mig idag. Ja! Här! Hemma hos mig! Kan inte precis säga att jag är kär i henne längre, men det kändes ändå himla stort. Det är alltid en stor grej när det ska komma hem folk till min absoluta trygghetszon, det är inte gärna jag släpper in någon här. Men det kändes bra. Och kissen verkade acceptera hennes närvaro (även om hon inte ville gå fram och hälsa).

I tisdags kväll ringde det plötsligt på min mobil. Jag blev minst sagt förvånad, för det var en tjej från mitt kompisgäng på högskolan när jag bodde i Skåne. Det är alltså en människa jag inte träffat på sex och ett halvt år som plötsligt ringer till mig. Jag blev helt paralyserad, satt med mobilen i handen och stirrade på skärmen och visste inte vad jag skulle göra. Bara väntade på att det skulle sluta ringa. Min "telefontrygga" skara är ytterst begränsad, och där ingår definitivt inte en person som jag inte träffat sedan 2010. Så jag väntade någon timme, sedan skickade jag ett mess om att jag sett att jag hade ett missat samtal från henne och frågade hur det var med henne. En sanning med modifikation, men jag kan ju liksom inte skriva "hej, jag är störd och vägrar svara i telefon". Som jag misstänkte var det en felringning, antar att hon skulle ringa "Mamma" och då ligger ju "Malin" rätt nära. Men jag blev ändå glad. Liksom, tänk att hon fortfarande har kvar mitt nummer efter alla dessa år. ☺ Jag saknar faktiskt tjejerna jag pluggade med. Det var en väldigt jobbig tid i mitt liv, men det kändes bra att ha de här fina snälla tjejerna omkring mig när jag tog mig igenom ekonomprogrammet. Jag tänker på dem då och då och hoppas att det gått bra för dem i livet. 💖

Ursäkta förresten att detta börjar bli ett skitlångt inlägg. Har tänkt blogga mer tidigare under veckan, men det har inte blivit av. Har fastnat i "Tunnelbanan", har plöjt nästan samtliga avsnitt av alla säsongerna den senaste veckan. Och när jag väl slutar titta om kvällarna är jag för trött för att blogga. Är egentligen för trött nu också och ska snart sluta. Måste bara kommentera programmet lite.

Det som berör mig mest är det jag kan relatera till. Alltså inte stökiga ungdomar, fyllon som behöver omhändertas, knarkare som står med en fot i graven, aggressiva kriminella och så vidare. Nej, det som gick rakt in i hjärtat på mig var när de ropade ut att det var en tjej som låg på en plattform och hade fått en allergichock. Jag gick direkt in i paniktillstånd, kunde verkligen sätta mig in i den här tjejens situation. Ambulansen var på väg men blev försenad för att den hade råkat köra fel, och jag blev helt hysterisk och jag var övertygad om att hon skulle dö. Men när ambulansen väl kom visade det sig ganska snart att det inte alls var någon fara med den här tjejen. Hon hade inte fått någon allergichock, hon hade "bara skojat". Och då övergick all min oro i ursinne. Man skämtar för fan inte om en allergichock! Det är nästan så att jag hoppas att hon faktiskt får en på riktigt och typ dör, om hon nu tycker att det är så jävla roligt...

Något annat som berörde mig var ett av de sista avsnitten jag såg, där en kvinna fick en panikattack i tunnelbanan (en alltför välbekant upplevelse). Och jag tänkte på ett av tillfällena när mitt Ångestmonster börjat gå bärsärkagång på Centralen, och jag fick syn på två ordningsvakter som jag var ganska nära att söka stöd hos. Men det är jag glad att jag inte gjorde. För den här kvinnan blev eskorterad ut från tunnelbanan och blev hämtad av polis. Nu hade hon i sitt paniktillstånd i och för sig både legat ner på golvet och slagit till en av ordningsvakterna i ansiktet, men ändå. Hon ansågs inte lämplig att befinna sig där när hon mådde så dåligt. En sådan bedömning skulle jag inte vilja ha gjord om mig. Jag skulle bara vilja få hjälp att ta mig till någon lugn och trygg vrå där jag kan vänta tills det är dags att ta mig upp på plattformen och åka hem till lugnet.

Nåväl. Inget jag behöver bekymra mig över just nu. Har ingen huvudstadsresa inplanerad inom den närmaste framtiden. Göteborg ska jag däremot besöka snart, vilket förstås känns nervöst men inte nollåttalandshysteriskt. Det ska nog gå bra.

Fan, vad jag babblar! Nu tar jag och sover istället. Natti natti!

Japp. Jag var på kontoret redan fem över sex imorse. Inte så att jag känner mig superpigg idag, men jag vaknade tidigt och kunde inte somna om. Så...god morgon!

När jag skulle gå hem från jobbet igår fick jag plötsligt jätteont i ryggen, långt ner på vänster sida. Det liksom smällde till bara sådär. Och sedan har det hållit i sig. Under dagen idag har det bara blivit värre och värre. Att stå upp, sitta upp, vrida mig, böja mig ner och knyta skorna...allt har medfört nära-döden-smärtor. När jag kom hem från jobbet idag lade jag mig på sängen och trodde inte att jag någonsin skulle kunna komma upp igen. Kunde liksom knappt vända på mig utan att skrika. Syrran pysslade om mig och hjälpte mig så gott hon kunde. Jag tog mig till duschen och spolade varmvatten på det onda stället en lång stund och det hjälpte faktiskt. Värmekudden har värmts upp flera gånger under kvällen och gör också susen. Har till och med lyckats göra några yogaövningar som ska vara bra för ryggen. Nu är det bara att hoppas att den positiva utvecklingen håller i sig och att jag mår bra imorgon.