Det har varit en ganska tung och jobbig dag idag och jag har känt mig ledsen (så var fan är mensen?!?). Men avslutningen på dagen blev fin. Min gamla stödperson kom hit och hälsade på mig, syrran och kissen. Det kändes jättebra, vi hade inte träffats på EVIGHETER verkligen! För vi är båda kassa på att höra av oss till folk...och när två personer fungerar likadant så händer det inte så mycket på umgängesfronten. 😜 Men nu fick vi äntligen till det! Hoppas att vi skärper till oss nu, så att det inte dröjer lika länge till nästa gång...

Jag tänker så ofta att jag ska höra av mig till den eller den och föreslå att vi ska ses. Men, jag vet inte...det är svårt på något sätt. Det tar emot, fast jag vill. Och så går tiden. Tiden går så himla fort.

PS. Livrädd och finaste Per, jag vill jättegärna träffa er också snart...fast jag är askass på att framföra det. Bara så ni vet. ❤