Jag är ganska så rejält trött nu. Det har varit en lång dag idag. Fast det är ju i och för sig självförvållat - det var inte precis någon som tvingade mig eller ens förväntade sig att jag skulle vara på plats på kontoret redan fem över sex imorse. 😜

Det är bättre med ryggen nu förresten. Har fortfarande lite ont, men inte alls sådär fruktansvärt som det var i onsdags. Det är jag väldigt tacksam över! Synd att jag inte kunde gå på yogan den här veckan, men jag kom iväg på Pride-möte igår kväll i alla fall. Det kändes jättebra.

Något mer som känns bra är att Neptune varit hemma hos mig idag. Ja! Här! Hemma hos mig! Kan inte precis säga att jag är kär i henne längre, men det kändes ändå himla stort. Det är alltid en stor grej när det ska komma hem folk till min absoluta trygghetszon, det är inte gärna jag släpper in någon här. Men det kändes bra. Och kissen verkade acceptera hennes närvaro (även om hon inte ville gå fram och hälsa).

I tisdags kväll ringde det plötsligt på min mobil. Jag blev minst sagt förvånad, för det var en tjej från mitt kompisgäng på högskolan när jag bodde i Skåne. Det är alltså en människa jag inte träffat på sex och ett halvt år som plötsligt ringer till mig. Jag blev helt paralyserad, satt med mobilen i handen och stirrade på skärmen och visste inte vad jag skulle göra. Bara väntade på att det skulle sluta ringa. Min "telefontrygga" skara är ytterst begränsad, och där ingår definitivt inte en person som jag inte träffat sedan 2010. Så jag väntade någon timme, sedan skickade jag ett mess om att jag sett att jag hade ett missat samtal från henne och frågade hur det var med henne. En sanning med modifikation, men jag kan ju liksom inte skriva "hej, jag är störd och vägrar svara i telefon". Som jag misstänkte var det en felringning, antar att hon skulle ringa "Mamma" och då ligger ju "Malin" rätt nära. Men jag blev ändå glad. Liksom, tänk att hon fortfarande har kvar mitt nummer efter alla dessa år. ☺ Jag saknar faktiskt tjejerna jag pluggade med. Det var en väldigt jobbig tid i mitt liv, men det kändes bra att ha de här fina snälla tjejerna omkring mig när jag tog mig igenom ekonomprogrammet. Jag tänker på dem då och då och hoppas att det gått bra för dem i livet. 💖

Ursäkta förresten att detta börjar bli ett skitlångt inlägg. Har tänkt blogga mer tidigare under veckan, men det har inte blivit av. Har fastnat i "Tunnelbanan", har plöjt nästan samtliga avsnitt av alla säsongerna den senaste veckan. Och när jag väl slutar titta om kvällarna är jag för trött för att blogga. Är egentligen för trött nu också och ska snart sluta. Måste bara kommentera programmet lite.

Det som berör mig mest är det jag kan relatera till. Alltså inte stökiga ungdomar, fyllon som behöver omhändertas, knarkare som står med en fot i graven, aggressiva kriminella och så vidare. Nej, det som gick rakt in i hjärtat på mig var när de ropade ut att det var en tjej som låg på en plattform och hade fått en allergichock. Jag gick direkt in i paniktillstånd, kunde verkligen sätta mig in i den här tjejens situation. Ambulansen var på väg men blev försenad för att den hade råkat köra fel, och jag blev helt hysterisk och jag var övertygad om att hon skulle dö. Men när ambulansen väl kom visade det sig ganska snart att det inte alls var någon fara med den här tjejen. Hon hade inte fått någon allergichock, hon hade "bara skojat". Och då övergick all min oro i ursinne. Man skämtar för fan inte om en allergichock! Det är nästan så att jag hoppas att hon faktiskt får en på riktigt och typ dör, om hon nu tycker att det är så jävla roligt...

Något annat som berörde mig var ett av de sista avsnitten jag såg, där en kvinna fick en panikattack i tunnelbanan (en alltför välbekant upplevelse). Och jag tänkte på ett av tillfällena när mitt Ångestmonster börjat gå bärsärkagång på Centralen, och jag fick syn på två ordningsvakter som jag var ganska nära att söka stöd hos. Men det är jag glad att jag inte gjorde. För den här kvinnan blev eskorterad ut från tunnelbanan och blev hämtad av polis. Nu hade hon i sitt paniktillstånd i och för sig både legat ner på golvet och slagit till en av ordningsvakterna i ansiktet, men ändå. Hon ansågs inte lämplig att befinna sig där när hon mådde så dåligt. En sådan bedömning skulle jag inte vilja ha gjord om mig. Jag skulle bara vilja få hjälp att ta mig till någon lugn och trygg vrå där jag kan vänta tills det är dags att ta mig upp på plattformen och åka hem till lugnet.

Nåväl. Inget jag behöver bekymra mig över just nu. Har ingen huvudstadsresa inplanerad inom den närmaste framtiden. Göteborg ska jag däremot besöka snart, vilket förstås känns nervöst men inte nollåttalandshysteriskt. Det ska nog gå bra.

Fan, vad jag babblar! Nu tar jag och sover istället. Natti natti!