Hyde Park igår kväll. Taylor och syrran och jag och 65 tusen(!) andra Swifties. Jag var så sagolikt lycklig, jag var inte ens rädd, Ångestmonstret befann sig långt långt LÅNGT borta och jag var i himlen. Taylor var så fin, sjöng så fint och sa så fina saker. Vid ett tillfälle började jag till och med gråta för att jag blev så rörd. Ååååååååhhhhh!!! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Först tog vi det dock lugnt, vandrade i Hyde Park och stannade till på ett café. Men sedan bar det av till shoppinggatorna. Och där sprack min bild av London som en lugn och icke-hetsig plats. Extremt mycket folk, trängsel, trafik, larm och intryck. 

 

Men det gick bra! Jag klamrade mig fast vid syrran ganska mycket, och när det blev dags för lunch valde jag Burger King för att det kändes tryggt och hemvant. Men vi gick in i en mängd olika butiker, jag bad till och med personalen om hjälp när jag behövde det och jag köpte en massa fina saker. Och vi hade jätteroligt! :-D 

 

När vi började känna oss nöjda (och fötterna började kännas amputeringsklara) bestämde vi oss för att ta tunnelbanan tillbaka istället för att gå. Detta var mitt i eftermiddagsrusningen när alla skulle hem från jobbet. Det var stundvis stillastående kö(!) i gångarna innan rulltrapporna. 

 

När vi väl kom ner på perrongen såg vi hur fullsmockat med folk det var ombord på tåget. Syrran föreslog att vi skulle vänta på nästa tåg eller försöka ta oss upp igen och gå hela vägen hem till hotellet istället. Men till hennes (och även min) förvåning sa jag nej till detta och drog med mig henne ombord på tåget. Vi fick stanna precis innanför dörren, vi fick stå tätt intill andra människor och när det blev dags att gå av hade vi hamnat en bit ifrån dörren med en mur av människor i vägen som vi måste ta oss förbi för att komma ut. Men vi klarade det! 

 

Nu är det dags att sova. Syrran har redan slocknat och det kommer förmodligen jag också göra snart. Det har varit en otroligt intensiv dag idag, men fantastiskt rolig! :-) 

 

Eftersom vi bokat lite mer fancy flygbiljetter till den här London-resan (vi satt tillsammans med kostymnissarna) så ingick det mat på planet. Jag visste inte detta så jag hade inte sagt till om mina en miljon kostrestriktioner. Så jag fick ingen ätbar mat. Men flygvärdinnorna var jättegulliga och gav mig choklad och sa till resten av passagerarna att de inte fick äta jordnötter. Och så rådde de mig att ringa till kundtjänst och säga till om mat inför hemresan. 

 

Så nu har jag (efter mycket velande och med ett kom-ihåg-block över saker att säga i knäet) ringt och pratat med flygbolagets kundtjänst i över tio(!) minuter. Skitjobbigt! 

 

Lakto-ovo-vegetariskt gick bra att ordna (det hade de en kod för) men allergierna var tydligen väldigt besvärliga för dem. Mycket märkligt, eftersom kundtjänsten för samma flygbolag kunde tillgodose detta utan problem när vi åkte till USA förrförra sommaren. Men nu blev jag hänvisad att ringa till deras medicinska avdelning i Norge(!) för att se om de kunde ta hänsyn till mina allergier. Eeehhh?! Glöm det! 

 

Resan tar bara lite mer än två timmar. Så jag tänker se till att äta mig mätt innan vi går till gaten. Det är inte värt ångesten att ringa ännu ett telefonsamtal (där jag dessutom riskerar att få ännu mer ångest av svårigheterna att förstå vad de säger på norska) för att få lite mat. Jag har åtminstone sett till att jag kommer få ett vegetariskt mål...så det är bara att hoppas att det går att äta också. Annars får jag klara mig utan mat.

 

Jag ligger i en hotellsäng i London(!) och är egentligen alldeles för trött för att blogga, för det har verkligen varit en händelserik dag. Men just eftersom det varit en sådan händelserik dag så MÅSTE jag ju bara blogga. :-P 

 

Imorse mådde jag inte bra. Inte alls bra. Jag tror inte riktigt att "resfeber" är det rätta ordet, det räcker liksom inte till för att beskriva den råångest och skräck jag genomled imorse. Jag sa till syrran att jag inte ville åka, att jag ville stanna kvar hemma istället...men hon förstod ju att det var Ångestmonstret och inte jag som var av den åsikten. 

 

Nu kommer jag inte ens ihåg allt jag oroat mig för under dagen. Så fort någonting löst sig har jag börjat noja över nästa potentiella problem. För visst måste någonting gå fel?! Men allting har flutit på hur smidigt som helst, det är nästan läskigt hur bra allting har gått. Resor till och från flygplatser, allt som skulle göras på flygplatserna, själva flygresan, incheckning på hotellet, att hitta och ta sig fram...och att ta kontakt med människor och ställa frågor - på engelska dessutom, som om det inte var jobbigt nog på svenska! 

 

Men människorna här är så himla trevliga och hjälpsamma. Och lugna! Det känns inte som att vi befinner oss i de centrala delarna av en superstor huvudstad, det är inte alls den där hetsen som jag upplevt i exempelvis Stockholm. Jag känner redan nu, efter en enda kväll, att jag tycker om London. Jag är knappt ens nervös inför morgondagens sightseeing. :-)

Nu är jag klar! Nu är jag äntligen äntligen ÄNTLIGEN alldeles klar med min outfit till Taylor-konserten! :-D 

 

 

 

 

 

Dagens bonus: När vi var i matbutiken bad kassörskan att få se min legitimation för att jag ville köpa en Triss-lott. Jag gav henne ett stort leende och tackade så mycket. Bye bye, ålderskomplex - jag ser ut som en tonåring! :-D

 

Nu sitter jag i trygghet på tåget. Men fy fan, vilken vidrig panikattack jag fick på Centralen! Rusningstid, massor av stressade människor överallt, ingen aning om vart jag skulle ta vägen, allt flöt ihop och jag började hyperventilera. Hittade till slut fram till SJs resebutik. Men eftersom jag var alldeles skakig och inte kunde tänka klart så klarade jag inte av att boka om min biljett vid någon av självservicedatorerna, så jag tog en nummerlapp och väntade i den evighetslånga kön. När det äntligen blev min tur fick jag hjälp av en jättegullig tjej som hjälpte mig att boka om till ett tidigare tåg. Hon frågade om jag verkligen ville, eftersom det bara var en timmes skillnad men rätt så dyrt. Jag förklarade gråtfärdig att det var för mycket folk på Centralen, att jag fick panik och måste hem NU. Hon sa att hon förstod, och så ordnade hon biljetten åt mig. Och nu sitter jag här, på väg hem till lugnet i Norrköping.

Ankom till Stockholm strax före åtta och gick igenom ett mindre helvete för att ta mig till rätt tunnelbanelinje, gå av vid rätt station, hitta rätt busshållplats och sedan gå av den bussen och byta till en annan buss. Tur att det finns vänliga trafikvärdar att fråga! Och tur att jag VÅGADE fråga. 

Till slut kom jag i alla fall fram till spahotellet. Allting är japanskt här! Inredningen och musiken och maten och till och med delar av personalen! Och jag är SÅ lycklig! 

 

Kursdagen har varit väldigt intressant, det har handlat mycket om att förstå sig själv och andra människor. Mycket givande! Och mycket att reflektera över. Återkommer kanske till någon djupare analys vid ett senare tillfälle, just nu känner jag mig dock alldeles grötig i huvudet. 

 

Mina kurskamrater befinner sig troligen i badet just nu. En liten del av mig vill också vara där. Men tanken på att klä av mig inför andra människor känns inte särskilt tilltalande (jag har alltid haft jättesvårt för det) så jag har kört min egen lilla tvagningsritual här i badrummet. Det kom in en tjej i kurslokalen förmiddags och berättade hur en traditionell japansk tvagningsritual går till, så jag har följt den här i min ensamhet. 

 

Man sitter på en pall och fyller en kruka med vatten och häller över sig och låter stressen rinna bort med vattnet. När man känner sig klar med det tvättar man sig nerifrån och upp, mot hjärtat. Sedan är man redo att kliva ner i källan (eller duschen, som det fick bli i mitt fall). Sedan tar man på sig en yukata (en vardagskimono i bomull) och ser till att vika in den högra sidan först (tar man den vänstra först blir det en liksvepning och det känns ju inte så trevligt). 

 

Jag skulle vilja sova nu, jag är verkligen helt förbi av trötthet. Men det går inte för vi ska äta middag snart och jag är alldeles för hungrig för att avstå från den. Förhoppningsvis kommer jag dock kunna ursäkta mig ganska tidigt efter desserten och dra mig tillbaka till mitt rum. 

 

Imorgon väntar ännu en kursdag och sedan bär det av hemåt för inlämning av de sista deklarationerna. 

 

Kommer absolut att återvända hit. Skulle vilja vara här i flera veckor, känns det som. Det är så stilla och rogivande och vackert..och japanskt! 

 

 

 

 

 

 

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Det är bara för hemskt för att vara sant. Och ändå är det sant. 

 

Det är så många tankar och frågor som snurrar i huvudet. Hur gick det till, vad var det som hände egentligen? Var hon väldigt rädd, behövde hon lida mycket, hur länge var hon vid liv? Hur kan någon göra såhär, vad är det för fel i huvudet på någon som tar en annan människas liv på det här sättet? Jag blöder för flickan och hennes anhöriga och jag fylls av hat mot förövarna. Jag läser artikel efter artikel, foruminlägg efter foruminlägg, försöker få svar på den största frågan som ekar inom mig. VARFÖR?!? Varför hände detta onda? 

 

Men ingen kan svara på den frågan. Internet är en kokande gryta av teorier och åsikter, alla har någonting att säga om det som hänt (även jag, som ni ser). Mitt i sorgen och vanmakten sticker rasisterna upp sina fula trynen och använder denna tragiska händelse för att sprida sin vidriga propaganda. Till och med somliga antirasister försöker göra politik av det hela. 

 

Hallå?! En sjuttonårig flicka har blivit mördad! Det är djupt tragiskt, det är chockerande, det är vidrigt - och att använda denna händelse för sina egna syften är rent osmakligt. 

 

Nu slutar jag skriva, innan jag börjar gråta. Vila i frid, Lisa. 

 

 

Nio år?! Det är ju fan nästan ett helt decennium! Hur är det möjligt? Innan jag vet ordet av är det väl dags att gå i pension... 

 

Men det har jag minsann inte tid med än på länge! Just nu har vi rent vansinnigt mycket att göra på jobbet, både idag och i måndags var jag där i elva timmar (det hade jag varit igår också om det inte varit möte med Pride-familjen då). Jag jobbade hela helgen som var och kommer jobba hela helgen som kommer. 

 

Behöver jag tillägga att jag är väldigt trött just nu? 

 

 

Men det är skönt att veta att det är övergående i alla fall. Det kommer inte alltid att vara såhär hysteriskt mycket att göra, det är under en begränsad tid nu under försommaren. Och därför känns det helt okej.

 

Ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen. Vi började göra en utvärdering av festivalen. Jag hade inte så många synpunkter att komma med (eftersom jag låg hemma och sov under större delen av festivaldagen, då jag blev helt slut av att gå i paraden tillsammans med flera hundra andra människor) men det var trevligt att träffa Pride-familjen i alla fall. 

 

Nästa gång vi ses ska vi bland annat diskutera rollfördelning och arbetsbelastning och sådana saker. Det gör mig lite illa till mods faktiskt, för jag vet mycket väl att jag inte gör lika mycket som resten av styrelsen. Men det beror ju på att jag inte klarar av att hålla tal eller presentera programpunkter eller stå i cafékassan eller hålla i kontakterna med media eller ansvara för efterfesten eller något annat som innebär en massa obehaglig exponering och panik och råångest. Allting är så jäkla socialt krävande! 

 

Men men...jag sköter ju bokföringen i alla fall. För DET klarar jag minsann av utan några som helst problem. Och jag vet att nästan ingen av de andra skulle klara av det. Alltid något.

Igår plockade jag slutligen upp de kringströdda föremålen från golvet. Jag TOG i sakerna som inkräktarna fingrat på. Obehagligt, men det gick. Och det kändes bra att "reclaima" rummet helt och hållet. Nu är det (typ) frid i Körsbärsdalen igen. 

 

Det tycker tydligen Farbror Blå också... 

 

Jag: "Vi har fått ett föreläggande om att skicka in ett protokoll. Men det har vi ju redan skickat in!"

Myndighetsperson: "Tillsammans med ändringsanmälan?"

Jag: "Nej, med årsredovisningen."

Myndighetsperson: "Vi behöver få in det med ändringsanmälan."

Jag: "Men ni har ju fått det, det finns ju hos er!"

Myndighetsperson: "Men det är inte samma ärende."

Jag: "Så jag måste verkligen skicka in samma protokoll en gång till?!"

Myndighetsperson: "Ja, vi behöver ha rätt ärendenummer."

 

(Om man ska nämna något positivt i sammanhanget så RINGDE jag faktiskt för att ha detta samtal, och det var knappt att jag tvekade innan jag gjorde det.)

Jag var den sista som gick hem från Körsbärsdalen igår kväll. Det var verkligen jätteobehagligt, jag hade världens ångest och bara väntade på att det skulle komma någon och försöka bryta sig in medan jag var ensam kvar eller överfalla mig på vägen ut. Har aldrig varit såhär nojig tidigare när jag varit ensam i Körsbärsdalen, hoppas att den här post-inbrott-paranoian släpper snart så att jag kan börja fungera (förhållandevis) normalt på jobbet igen.